En av dansgrupperna, Bourne Borderers Morris Dancers, valde att måla sina ansikten med mycket mörka gröna nyanser. Däremot föredrog Glory Molly Morris Dancers en stilig mörkblå färg. Dansarna lämnade motvilligt den 500-åriga blackface-traditionen, efter att paraplyorganisationen för landets 800 danslag uppfattade deras svartmålade ansikten som stötande, efter protester från Black Lives Matter.

https://twitter.com/neilhallphoto/status/1614539347847532544

Red Leicester Morris Men fortsätter som vanligt med flammande röda ansikten, och vandrande halmbjörnar vinkade mot de upphetsade folkmassorna utmed gatorna, förhoppningsvis på behörigt avstånd från öppen eld. Även Pig Dyke Molly Dancers visade upp sina imponerande sminkkunskaper och artisteri i det blöta och blåsiga vädret.

# More images available in the Full Article

Du som missade årets festival får markera 12–14 januari 2024 i almanackan.

Då var jag ändå i rätt ålder under en av musikfestivalernas gyllene eror, första halvan av 90-talet, och har en del fina minnen från musikfestivaler. Till exempel såg jag de då utanför Södermalm totalt okända Bob Hund spela på Hultsfred 1993, en spelning som faktiskt förändrade mitt liv, hur larvigt det än låter. I samma era hittade jag en väldigt trevlig kofta på marken under Björks uppträdande på Roskildefestivalen. Jag hade den koftan i många år efteråt och tyckte mycket om den.

Men redan efter något halvdussin festivaler började jag inse att det här inte var för mig. Inte bara att det är svårt att uppskatta och ta in så många musikupplevelser på så kort tid och i det hemska fysiska skick man är i; hela den svinaktiga livsstilen var inte något jag gillade eller ens pallade med. Ni som var med på den tiden och har träffat "bajsmannen" vet vad jag talar om. Eller så gillar ni det. Nåväl.

Jag tror att den absolut sista festival av det här snittet jag deltog i som betalande besökare var någon gång runt millennieskiftet, då vi körde till Arvika för att se ett enda band – UFO-technoduon Eat Static. Vi tvingades övernatta i ett tält en natt, och sedan drog vi därifrån, fort. Under den natten ramlade emellertid en full dalmas in i vårt tält och berättade att han just haft ett slags uppenbarelse när han somnat med ansiktet i en vattenpöl och drömt om att hans kompis hade en "hårdrocksdator". Jag minns inte vad jag sade till honom, men jag tror att jag drev med honom litegrann, för då yttrade den tillfälligt helige dåren en mening som följt mig sedan dess: "Det är inte mycket glöd i dig inte, grabben!"

Nej, min glöd för festivaler uppbyggda kring modellen inhägnat område – multipla scener – flera dagar – tält och lera – lägereldar av plastölglas hade slocknat för gott. Inte för att det skulle hindra mig från att i yrkeslivet delta i en del festivaler under 2000-talet (se min långa text om min tid i studieförbundsträsket). Jag var till och med så dum att jag vid ett tillfälle mer eller mindre var general för en elektronisk musikfestival på det då nyöppnade Uppsala konsert och kongress, vilket faktiskt gav mig stresskador. Det enda positiva jag kan säga om det var att den åtminstone var inomhus och inte involverade tält.

https://youtu.be/7EWehhSB0s4

I dag vet jag inte vad som skulle få mig att sätta min fot på en dylik festival, men man kan ju som med allt annat underhålla sig med dokumentärfilmer om fenomenet. Som så ofta så är även det här eländet sannolikt boomers fel. Den första och största festivalfilmen från den eran är så klart Woodstock, men det finns ett gäng till som ni troligen inte sett, och det finns goda skäl för detta. För medan Woodstock ändå har en handfull riktigt hejdundrande framföranden och en fin signaturmelodi så var många av de band som uppträdde på hela den scen av kloner som växte upp i Woodstocks skugga riktigt, riktigt sopiga. Och de bilder på unga och halvunga människor på knark som ålar runt i leran, som måhända kändes väldigt frigjorda när det begav sig, har inte direkt åldrats väl.

Ta Stamping Ground som exempel, från en festival i Rotterdam 1970. Mellan de konstlösa klippen på pårökta kids och en allmän sopkatastrof spelar gräsliga band som Quintessence och The Family, och förmenta storheter som Pink Floyd och Jefferson Airplane är riktigt, riktigt träliga. Den enda glädjen i hela golgatavandringen är Soft Machine och Santana, och då gillar jag inte ens Santana.

https://youtu.be/-JsMWXi5K68

Ännu värre är Glastonbury Fayre från den såvitt jag förstår andra Glastonburyfestivalen någonsin, 1971. Där uppträdde åtminstone Bowie och Hawkwind, men ingen av dem är med i filmen, som fanimej inte innehåller ett enda njutbart ögonblick musik. Och då har jag inte ens pratat om kringaktiviteterna i form av den sannolikt fulaste och lerigaste publik du någonsin sett, och diverse "andliga" inslag.

https://www.youtube.com/watch?v=V1doyDQDZtc

När man sett Glastonbury Fayre är man mer än redo för Operation Solstice som är en dokumentär om hur den brittiska hippiefestivaltraditionen slogs ner brutalt 1985 på det årets så kallade Stonehenge Free Festival, i vad som refererats till som "Battle of the Beanfield". I princip är det 45 minuter hippies som får snutstryk.

https://www.youtube.com/watch?v=Ax_q6vp5FqU

Det här för oss slutligen in på en intressant subgenre inom festivalfilmen, nämligen festivalkatastroffilmen. Här är så klart Gimme Shelter från 1970, om den apokalyptiska tragedin vid Altamont ett slags portalverk. Den innehåller också en del riktigt bra musik, inte bara från Stones (även om det är mest Stones) och är fantastiskt filmad. Hela undergången utspelar sig inför öppen ridå, syns i folks ansikten, och kameran dröjer hela tiden vid det, som om fotograferna inte själva riktigt kan tro det. Det är skakande än i dag.

https://www.youtube.com/watch?v=Tm5uUzbUwR4

Den andliga arvtagaren till Altamont får intressant nog sägas vara Woodstockfestivalen 1999, som fått en hel liten serie på Netflix, Trainwreck: Woodstock '99. Jag ska erkänna att jag inte var så bekant med den här specifika tågkraschen, men även den är numera en fascinerande tidsspegel med Korn, Limp Bizkit, Fatboy Slim och Red Hot Chilli Peppers. I slutänden blir man lite besviken, trots förödelsen, men märkligt nog lämnas man ändå med känslan av att MTV-generationen besatt en viss vitalitet jämfört med dagens ungdom: De gillade inte festivalen, så de brände ner stället.

https://www.youtube.com/watch?v=Jp_cSPztxOY