Jag vaknar motvilligt på morgonen. Kan bero på att det är ”leg day”, den dag i veckan då jag pinar mina ben på gymmet så att de ska inte längre ska påminna om spagetti utan åtminstone bli breda som tagliatelli.

För att få upp hastigheten i blodomloppet läser jag som vanligt DN. Brukar fungera.

I dag satsar de på att förklara att nazister är kroppsfixerade, undertexten verkar vara att den som spenderar för mycket tid på gymmet blir nazist. Artikelns rubrik lyder: ”Slagsmålsklubbar och mental disciplin – så vill högerextrema grupper ta tillbaka maskuliniteten”.

I två artiklar presenteras den nya hotande faran; högerextremister som gör chins och kör bicepscurl. Det beskrivs som en ny rörelse som uppstod några år efter valet 2018, då yngre högermän såg traditionellt politiskt arbete som otillräckligt, och ville satsa hårt på att få hårdare muskler, och söka sig tillbaka till äldre tiders manlighetsideal – i alla fall enligt DN och Expo.

Men redan för sex år sedan ansåg sig DN kunna avslöja följande, i ett reportage med rubriken: ”Därför lockas unga män av högerextrema Golden Ones läror om våld, muskler och sex.”

I dag förklarar DN att det rör sig om ett nytt fenomen – för det har Expo sagt i en rapport.

2017 förklarade DN också att det var något nytt de upptäckt.

Jag får en känsla av att ett liknande reportage kommer att dyka upp om sex år, och då presenteras som ”ett nytt, farligt, fenomen”. Ett ständigt ropande om att det ska komma en varg, eller i det här fallet en muskulös man iförd enbart ett ländskynke.

Jag drar mig till minnes ett porträtt i ett stort svenskt magasin år 2013. Den som porträtterades beskrivs i inledningen med orden:

”Det är en välbevarad gubbe, med svällande biceps, t-shirt och träningsbrallor.
Springer, lyfter och har tillsammans med bodybuildern Uffe Bengtsson skrivit boken Det är aldrig försent för att träna.”

Det var Dagens Arbete som publicerade porträttet av artisten Jerry Williams. Strax efter inledde Aftonbladet en artikel om Williams med orden:

” 2013 80 kg i bänkpress. Jerry Williams, 71, drar ut på sin pensionsturné med en superkropp. – Jag vill bli bitigare, säger han.”

Jerry Williams tränade under hela sitt liv. Tror inte han missade en enda ”leg day”, den satta kompakta överkroppen bars upp av rejäla stockar till ben.

Men ingen journalist eller forskare fann det någonsin underligt att Williams i intervjuer ofta talade om vikten av att träna hårt. Kanske berodde det på att han också i intervjuerna sa sådant som: ”Den som ser sig om i världen med öppna ögon och inte blir socialist är dum i huvudet”.

Är det så att vi står inför två värdeskalor?

Typ, det är bra om en socialist kör bänkpress, men dåligt om en nationalsocialist gör det.

Riktigt så enkelt är det inte.

En socialist kan totalt strunta i att träna och leva på lösgodis, kexchoklad och ananas-Fanta (tänk Greider) – och ändå framställas som en vis person man bör lyssna på.

Har du stämplats som högerextremist är du definitionsmässigt ond, oavsett kroppens form. Det spelar det ingen roll om du är kokain- och spritfet som Göring eller ser ut som om du försökte gestalta en annan knarkares vision – det vill säga Hitlers ord om att: ”Framtidens tyske gosse måste vara slank och reslig, snabb som en vinthund, seg som läder, hård som Krupp-stål!”.

Men det vi bör upptäcka här är inte att det är fråga om en slags etablerande av två värdeskalor, en för höger och en för vänster. Vi står inför något annat.

Jerry Williams som jag tar upp är nämligen inget användbart exempel. Jerry Williams är död, och därmed försvann en person som faktiskt hade ett helt rimligt förhållningssätt till relationen mellan kropp och politik – oavsett vad du tycker om just hans politiska åsikter.

Ideal sedan urminnes tider

Det DN och Expo egentligen ägnar sig åt är inte att varna för faran av högerextremt våld. Det är bara en ursäkt för en helt annan manöver. Det de gör är att de går till attack mot ett manlighetsideal som varit självklart i årtusenden. DN och Expo försöker sätta in en nådastöt mot det idealet (och tar i med allt vad de förmår med sina säkert spinkiga armar).

I DN:s artikel åberopas Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi vid Åbo Akademi som säger att strävan efter en stark manlig kropp ”har en väldigt obehaglig underton eftersom det finns en fascistoid grundtanke”.

Men det mycket gamla manlighetsidealet om en stark kropp har alltid stått ovanför politiken, där har höger, vänster och allt däremellan förenats.

När Zäta Höglund, tidigare kommunist, senare socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm 1934 skriver sin stora biografi över Hjalmar Branting konstaterar han:

”Hjalmar Branting stod där färdig sådan han blev känd under de följande årtiondena: stor och kraftig, bredaxlad och friskhyad, ett manligt vackert huvud med tjocka krigarmustascher och en allvarlig vemodsfull blick, i allo en praktfull typ för en svensk folkhövding.”

”Kraftig”, ”bredaxlad”, ”svensk folkhövding”.

Enligt DN, Expo och etnologprofessor Fredrik Nilsson borde en brutal högerdiktatur ha blivit följden av att Branting blev statsminister 1920.

För den tidiga arbetarrörelsen var fysisk fostran självklar, socialdemokrater och kommunister byggde upp arbetaridrottsföreningar (AIF) – arbetaridrottsföreningar. På landsbygden organiserade Bondeförbundet uppbygget av fotbollsplaner, och formerande av lag,

Man kan uttrycka det som att det fanns en bred svensk politisk enighet om vikten av fysisk fostran – något som blir tydligt under andra världskriget. Samlingsregeringen gjorde allt för att få människor att träna, och Riksidrottsförbundet kunde nöjt konstatera att:

”Massorna har satts i rörelse ut till träningsfälten och till skogarna. Stora fordringar ställs i dessa dagar på idrotten. Den skall fostra och stärka hela folket. Under 1941 har idrotten trätt fram i ett skarpare rampljus än någonsin tidigare”

Rekordmagasinet och stensättare

Speciellt okunnig och fånigt blir DN:s försök att koppla beundran av muskelstyrka till nazism om man minns Rekordmagasinet. Under krigsåren var 1942 började Edwin Ahlquist att ge ut magasinet som blev ett av Sveriges största, och hade det uttalade målet att ”motverka fascism och nazism”. Här kan vi tala om dyrkan av manliga starka kroppar, i varje nummer fanns reportage om framstående brottare, boxare och tyngdlyftare, som boxaren Harry Persson som läsaren får följa i ett reportage på dennes arbetsplats, på bilderna ser vi Persson, som jobbade som stensättare, med uppkavlade skjortärmar, pumpade, tatuerade armar med svällande ådror och den poetiska texten berättar: ”På Stockholms gator dåna som åskan sluppit loss. En stensättare pröva sin starka höger-kross. När H. P. skötte dansen, kan Ni er tänka att den gatstenen han slog neder, den satt allt där den satt!”.

I sin avhandling  Kraftkarlar och knockouts. Kraftsporter, kropp och klass i Sverige 1920-1960 konstaterar Emma Pihl Skoog:

”De kroppsarbetande idrottarna, till skillnad från deras borgerliga motsvarigheter, kom att sätta stort värde vid fysisk styrka, stora muskler och kroppsstorleken som sådan. Arbetarklassen sökte sig i särskilt hög grad till de mer kraft- och styrkebetonande idrottsgrenarna, där antingen fysisk närkontakt eller kamp man mot man övervägde.”

Skoog beskriver också styrketräning som ”initiationsrit” för arbetarklassens pojkar, det var en del i att bli man.

Initationsriterna inom idrotten för andra samhällsklasser såg ut på andra sätt – men den fysiska fostran fanns alltid där som ett moment.

Problemet är alltså inte att det uppstått något nytt (enligt DN); män som står till höger som bygger muskler.

Problemet – och det intressanta – är att alla andra politiska riktningar slutat bejaka fysisk fostran och starka muskler.

Man kan formulera problemet så här:

Under den tid då ett modernt och väl fungerande Sverige byggdes upp var det en allmänt omfattad bild i samhället att det var något gott att män var fysiskt starka.

I dag, då vi har ett Sverige som – milt uttryckt – inte är väl fungerande betraktas de ideal som både andligt och fysiskt bidrog till välståndet som något förlegat och dåligt.

Men kanske är det så att en del av problemen beror på det där kriget som pågår mot de gamla idealen om manlig fysisk styrka?

Politiskt korrekt

Nu kanske man ska tillägga att det inte enbart var muskelstyrkan som sågs som det allena saliggörande i det folkliga idrottandet förr. För att använda ett modernt uttryck så var hållningen ”inkluderande”, allt berodde på ens fysiska förutsättningar – man behövde inte kliva in i boxningsringen, eller upp på brottarmatten – man kunde löpa varv efter varv på kolstybbsbanorna eller satsa på att hoppa högst eller längst.

Göra det bästa av sin kropp.

För att bli en bättre människa.

Och för att på så sätt bidra till ett bättre samhälle.

De som motsätter sig tanken gör det med alla möjliga argument, men de vilar alla på samma grund; visitationszoner anses innebära en stigmatisering av dem som bor i förorter och utsatta områden. Det sägs föra med sig att man stämplar alla som bor där som möjliga brottslingar.

När Cesare Mori anländer till Sicilien 1924 är det inte för att genomdriva åtgärder som med dagens svenska språkbruk skulle betecknas som ”stigmatiserande”, allt peka ut individer som misstänkta. Han tänker genomföra åtgärder som gör ont, han tänker tillfoga alla som bor på Sicilien ekonomisk lidande och fysisk smärta om de inte tar avstånd från maffian. Spelar ingen roll om de inte är medlemmar i maffian, det räcker med att de är vänner med män i maffian. Släktingar till maffiamedlemmar kan räkna med åtgärder som drabbar bara därför att de ingår i samma familj som en eller flera maffiamedlemmar.

För att återigen använda nutida svenskt språkbruk – Mori betraktar hela Sicilien som ett ”utsatt område”. Men han är inte intresserad av att uppfinna metoder som gör det möjligt för honom att utreda vem som tillhör maffian och vem som inte gör det. Hans idé är att utsätta hela befolkningen för ett sådant tryck att maffian avskiljs från resten av befolkningen därför att befolkningen; vare sig det rör sig om släkt, vänner eller grannar på samma gata eller i samma by, kommer fram till att det är bättre att ta avstånd från och ange maffiamedlemmar än att lida under de åtgärder Mori och hans carabinieri genomför.

Mori hade egentligen velat bli militär och arméofficer – men hans ekonomi och bakgrund gör att han istället måste väja en karriär som polis. Men i sin gärning som som polis beter han sig som om han var militär och befann sig i krig. Han stiger snabbt i graderna, eftersom han når resultat under sina posteringar i Ravenna, Florens, Bologna och Turin.

Åren innan och kring 1920 när de italienska fascisterna med våld förföljer sina meningsmotståndare visar sig han sig vara ovanlig för att vara italiensk polis vid den tiden; han ingriper mot fascisternas väpnade band – han bryr sig inte om politik, han struntar i om de som utövar våld på gatorna gör det under svart eller röd fana. Hans ståndpunkt är enkel, om någon ska utöva våld på gatorna så är det han själv, Cesare Mori och han gör det i sin egenskap av representant för staten.

När Mussolini inleder sin marsch mot Rom 1922 för att ta makten beslutar sig Mori för att gå i pension. Kanske inser han att hans opolitiska stränghet gör att han kommer att få det svårt under den nya regimen.

Men redan 1924 kallas han tillbaka i aktiv tjänst av den fascistiska regering som nu tillträtt. Inrikesministern gör honom till det högsta polisbefälet på Sicilien. Mussolini har snabbt etablerat kontroll över nästan hela Italien, detta ”nästan” utgörs av Sicllien där maffian styrt i sekler, oavsett om det är kungar, valda politiker eller en fascistisk regering som formellt och officiellt har makten. Mussolini kan inte acceptera en parallell konkurrerande makt.

När Mori har anlänt till öns huvudstad Palermo får han ett telegram från Mussolini där det förklaras att:

”Ers excellens har fria händer. Statens auktoritet måste i absolut mening, jag upprepar i absolut mening, återupprättas på Sicilien. Skulle de nuvarande lagarna utgöra ett hinder för detta, så innebär det inget problem – då stiftar vi nya lagar”.

Men Mori brydde sig inte om vilka lagar som gällde, eller vilka som kanske skulle komma att stiftas.

Han hade fått fria händer, och på de händerna drog han på järnhandskar.

Vad innebar då Moris metoder, vilka drabbades, var hans metoder framgångsrika?

Det berättar vi mer om i nästa avsnitt.

En del tycker att fotbollsfans är lite mindre begåvade, och anser dem vara skrikiga, ohyfsade, bråkiga och rentav våldsamma.

Ofta föredrar de som ser ner på fotbollsfansen att istället tillbringa helgerna med att gå på museum, läsa DN-bilagor och lyssna på Godmorgon världen, samt gå på visningar av bostadsrätter (nåja, kanske inte i dessa dagar med rådande ränteläge).

Jag har lite svårt för båda grupperna, men skulle jag vara tvungen att välja vilken grupp jag skulle vara tvungen att vistas med på en tidigare obebodd ö – då skulle det nog bli fotbollsfansen.

Säga vad man vill om dem – de är mer pålitliga personer.

Den som håller på Hammarby ena året byter inte till Djurgården året efter om det börjar gå dåligt för Bajen. Så beter sig aldrig fotbollsfans – oavsett vilket lag de håller på.

Med människor i det mer kultiverade skiktet förhåller det sig annorlunda. De håller på det som man ska hålla på. Det lag som ser ut att vinna.

Tänk er att Svenska Fotbollsförbundet inledde varje spelår med en order: ”I år håller vi alla på Malmö FF”, annars får ni inte gå på några matcher.  Föreställer er upploppen, bengalbombardemangen.

Men vad menas då med ”det man ska hålla på”?

När det gäller kultur (och därmed politik) är det enkelt; det är det som visas på muséer, Dramaten, skrivs på stockholmstidningarnas kultursidor samt uttalas i Godmorgon världen – en färdig världsbild ”to go”. Lätt att ta med sig vart som helst. Serverad av dem som vet bättre, och det vet man med säkerhet att de gör eftersom de till exempel skriver på DN:s kultursida. På så sätt skapas den allmänna opinionen.

Vad händer då när de som är professionella opinionsbildare och kulturarbetare byter ståndpunkt?

Ja, då följer publiken med. Alltid.

Och det vi nu ser i Sverige är hur hela det tyckande skiktet börjar förändra position.

Ett tecken på det fick vi när det på landets kultursidor dagarna efter valet diskuterades vem som borde bli kulturminister i den M-ledda regeringen.

Det vi ska notera i första hand är att det är kulturministerfrågan som är det viktiga för kulturcheferna – ett tecken på att det som är avgörande för dem är vem det är som ytterst vrider på kranen för skattepengar till kultur och mediastöd. En kulturchef är primärt rädd om sitt jobb, därefter mån om kulturarbetarna, och det är de som är skaparna av den allmänna opinionen.

Kulturcheferna diskuterade inte vem som borde bli försvars- eller inrikesminister. Konstigt nog. De senaste månaderna har kultursidorna varit fyllda med tyckande om kriminalpolitik och utrikespolitik Men inrikesministern eller försvarsministern styr inte pengaflöde till kultur och media.

För det andra ska vi notera att kulturcheferna alls diskuterar vem som ska sitta i en regering ledd av moderaterna – en regering som får stöd av SD, eller som till och med har SD-ministrar. Innan valet förklarades det om och om igen på kultursidor (och ledarsidor) vilken katastrof det skulle vara om SD fick inflytande i politiken eller fick ministerposter. Då skulle inte fascismen bara stå för dörren, då skulle den ha klivit in i rummet och slagit sig ner vid middagsbordet och börjat glufsa i sig. Allt medan det därutanför byggdes koncentrationsläger (och motorvägarna då? Varför har man inte på kultursidorna oroat sig för att det ska byggas tolvfiliga Adolf-autostrador, tänk på klimatpåfrestningen). Under den här perioden har också KD och L angripits på dessa sidor för att vara för mjuka mot SD.

Men nu plötsligt efter valet är det uppenbarligen fullt naturligt att diskutera vilken L-, KD- eller M-person som är mest positivt inställd till kultur och därför bör bli kulturminister.

En enkel själ som jag förstår faktiskt inte riktigt hur dessa människor uthärdar sig själva. Enligt vad de själva påstod för lite mer än en vecka sedan skulle vi nu kunna höra spikandet från uppförandet av lägerbaracker, och rasslet från taggtråden som rullades ut … om det som nu hänt skulle hända. Ändå sitter de lugnt och pratar om vem som är bäst skickad att driva fram en stor kulturbudget.

Men på detta viset har det alltid varit. Intellektuella och kulturarbetare som flock betraktat håller sig alltid med de åsikter de ska ha för att få betalt. Jag har nyss skrivit om ett utmärkt exempel på detta – när hundratals ledande fascister på kulturens område i Italien efter Mussolinis fall blev kommunister, och medlemmar i PCI. De fick starka positioner i staten och kulturlivet; positioner som de använde för att stämpla alla till höger om sig själva som fascister. Det gällde ju att försvara sina nya positioner.

Givetvis kan vågen gå åt andra hållet, som den nu kommer att göra i Sverige.

Landets skräddare kommer att uppleva extremt ökad efterfrågan på folkdräkter – man kommer inte att kunna visa sig bokmässan eller Augustgalan utan att bära sin hembygds dräkt. Och de som glider runt i Arosdräkt eller Risingedräkt kommer att vara samma personer som året innan hade palestinasjal och en designertröja för 1750 kronor med texten ”Fuck fascism”.

Och vi andra då. Vi som inte byter ståndpunkt beroende på vad som är allmänt gångbart?

Vad ska vi göra?

Tål att fundera på.