När jag ser på filmerna från Järvafältet och de brinnande bilarna funderar jag mest på att världens antagligen vackraste bensinmack ligger i Eritreas huvudstad Asmara.

Vad skulle jag annars fundera på?

Möjligen på att för mer än femhundra år sedan samlade Sten Sture den äldre sina styrkor inför slaget på Brunkeberg 1471 på Järvafältet, sedan tågade de mot Stockholm och på nuvarande Norrmalm gav de danskarna däng. Vad vi ser i dag är kanske andra krafter som har börjat organisera sig för att marschera mot huvudstaden, fast den här gången är det inte danskarna som kommer att förlora.

Märkliga frågar att fundera över?

Inte alls.

Varför ska jag, eller vi, älta det som alla andra ältar? Alltså, det mycket märkliga med att det finns så många regimtrogna eritreaner i Sverige att de kan ordna en kulturfestival till stöd för de barbarer som styr deras land. Frågan i det fallet är ju – varför åker de inte hem? Hur kom de alls in i landet?

Men det är en obegriplig fråga. Varför skulle man reagera på just det? I Sverige finns till exempel turkar, irakier, och iranier som aktivt arbetar för sina hemländers styresmän – även när det innebär att det strider mot Sveriges nationella intressen, här finns några hundra IS-terrorister som återvänt från sina härjningar i mellanöstern, och som nu lugnt sitter och röker vattenpipa på ett förortskafé i Stockholm, Göteborg eller Örebro och skryter om vad de gjort i Raqqa.

Justitieminister Gunnar Strömmer är inte över sig upprörd över att inbördesstriderna i Eritrea spillt över till Sverige, han tycker bara att det inte är ”rimligt”:

”Det är inte rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på det här sättet. Om man flyr till Sverige undan våld, eller är på tillfälligt besök, ska man inte ställa till våld här. Polisens resurser behövs till annat än att hålla isär olika grupper från varandra.”

Det låter som en trött lärare som förmanar elever som slänger papper på marken under en skolutflykt. ”Ställa till våld”? Det är ungefär som att muttra typ, ”stöka inte nu barn”.

Vilka ord man använder är viktigt. Liksom vad man blir upprörd över.

De moderata och liberala toppfigurernas ordval när de försvarar islam eller Pride är mycket hårdare än när de fördömer kravallerna på Järvafältet, som när Johan Pehrson attackerar Björn Söders tweets om att riksdagens talman invigningstalade på Pride, då ryter Pehrson:

”Vilket makalöst dravel. Intolerans är osvenskt.”

Alltså.

Sätta eld på bilar och tält, ordna hyllningar till en tortyrregim, och slåss så att ett 60-tal personer skadas, varav fyra svårt – det är ”inte rimligt”.

Att kritisera Pride däremot är ”osvenskt”. Nu var ju inte Söders attack så sorterad – möjligen kom den efter ett intag av alkohol, men det gäller även merparten av Annika Strandhälls twitterinlägg, och än har hon inte skällts för att vara ”osvensk” av Johan Pehrson.

Det är alltså ingen idé att diskutera att upploppet Järvafältet, det är följden av att de som styrt landet i årtionden accepterat en stor invandring av personer som inte sätter lojalitet mot sitt nya hemland i första rummet, utan anser att deras religion, kultur och politiska sympatier står över det nya landets.

De styrande har inte bara accepterat detta, de har också bejakat och bekostat det – på varjehanda sätt. De regimtrogna eritreanernas verksamhet har i årtionden understötts med förenings- och projektbidrag, och de har lika länge kunnat ägna sig åt att driva in ”skatt” av sina landsmän, pengar som gått till regimen i hemlandet.

Men hur var det med den där bensinmacken i Asmara som jag funderar på, samtidigt som bilar brinner på Järvafältet?

Under 1870-talet börjar Italien etablera företag och handelsstationer i det som i dag är Eritrea, och man köper sig hamnrättigheter. Under 1890-talet formeras de områden som kontrolleras av italienska intressen till en koloni som kontrolleras av moderlandet. Järnvägar byggs i den oländiga terrängen, här byggs också vad som då var världens längsta linbana.

De som bodde i kolonins städer hade tillgång till rinnande vatten och sjukhusvård, vare sig de var italienska nybyggare eller tillhörde urbefolkningen. Och tjänster i den koloniala administrationen och ordningsmakten var öppna för medlemmar av de folkgrupper som bodde i regionen.

Under Benito Mussolinis tid som diktator i Italien intensifierades utvecklingen i Eritrea; Mussolini planerade att kolonin skulle bli centrum för ett växande italienskt östafrikanskt imperium.

I slutet av 1930-talet fanns det närmare 3000 företag i Eritrea, merparten av arbetskraften var eritreansk, en del av företagen ägdes också av eritreaner, liksom även många av de större plantagerna. Fred rådde, inga stamkrig eller religiösa motsättningar, och levnadsstandarden var den högsta i Afrika – och det gällde hela befolkningen, såväl urbefolkningen som italienarna.

Och en ny huvudstad växte fram.

Till huvudstaden Asmara kom några av Italiens främsta arkitekter med uppdraget att skapa en helt ny stad: ”Lilla Rom”.

Då byggdes den där bensinmacken (och bilverkstaden) jag talade om tidigare; Fiat Tagliero-byggnaden. Den inger mig samma känsla som när jag såg Familjen Jetson på teve som barn, den där hisnande känslan av att ”Åh, så där ser framtiden ut”. Under den här tiden byggdes också vackra, administrationsbyggnader präglade av futurism och art deco som guvernörens palats och postkontoret liksom platser för social samvaro som restaurangen Bar Zilli, biograferna Roma och Cinema Impero. Här finns också vackra byggnader uppförda under tidigare perioder, som operahuset.

Under den här tiden exporterade Eritrea både verkstadsprodukter och livsmedel. Svält var ett okänt fenomen.

I dag är landet helt beroende av import av vete från Ryssland och Ukraina, och det har givetvis drabbat befolkningen hårt. Två tredjedelar av energibehovet importeras. Landet är ett av världens fattigaste. Militärtjänsten är obligatorisk för män och kvinnor mellan 18 och 55 år, och värnpliktstiden är oändlig. Det finns inget slutdatum, du kan ständigt skickas ut i ett nytt krig. Fängelserna är fyllda med politiska fångar. Många utan dom, och hur länge de ska få vara fängslade är lika oklart som deras antal. Är de 5 000, 10 000 eller 15 000?

Men visst kan jag ändå tänka mig en eritreansk kulturfestival, det skulle i så fall vara en slags revival där man hyllar arvet från tiden som italiensk koloni.

Nu kommer säkert en del att invända att kolonialism aldrig är bra.

Jag har ofta lite svårt att förstå det där ordet ”aldrig” – och definitivt i det här sammanhanget.

Vi förmanas ju alltid om att vi ska lära av historien. Jag har gjort det efter min ringa förmåga, och hur jag än väger och mäter och studerar Eritrea under italienskt styre, och det Eritrea som uppstår därefter kan jag bara konstatera att Eritreas befolkning under italienskt styre snabbt rörde sig mot ett bättre liv. I dag rör de sig knappt alls, utom de som tvingas ut i krig och rör sig mot döden.

Lägg alla ideologier åt sidan när du betraktar Eritreas historia. Se historien som den är. Intressera dig för kalla klara fakta om hur livet gestaltade sig för människor då – och hur de tvingas leva i dag.

Jag är definitivt inte intresserad av att försöka få människor att se Mussolini som en utvald och stor ledare.

Jag är intresserad av att vi förutsättningslöst diskuterar förhållande mellan europeisk kultur och utomeuropeisk kultur, och förstår hur vi ska göra i dag.

Förklaringen till de eritreanska upploppen på Järvafältet är att de som styr Sverige inte förmår se skillnaden mellan Eritrea då och Eritrea nu. Och det innebär en fara för allas vår framtid.

Flaggviftandet på skolavslutningar blir allt brokigare. Man kan ibland tro att det är FN:s generalförsamling som samlats, om det inte vore så att många av dem som viftar med flaggor sprutar vatten, champagne och öl på varandra. Generalförsamlingens ledamöter brukar ju nöja sig med att låta saliven stänka över församlingen när de blir riktigt ilskna.

En del som betraktar scenerna vid studentfirandet blir upprörda över att de som tagit sig igenom några år i gymnasiet inte låter den svenska flaggan vaja över sitt firande. Svt i Uppsala har intervjuat Liya, Saron och Isabel, tre flickor som draperat sig i Eritreas flagga, för att uttrycka sin glädje över att de nu får lämna Jensens gymnasium.

En av dem som lyfter fram inslaget är Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som i en tweet länkar till det och kommenterar: ”Idé: låt folk vifta med vilka länders flaggor de vill på studenten.”Intressant, om man lyssnar på vad de tre säger.

Saron förklarar för oss:

Man vill hylla sina föräldrar.

Lya fyller på med:

Det handlar inte om att trycka ner Sverige utan snarare att lyfta upp våra föräldrar.

Om flickorna i första hand vill uttrycka sin tacksamhet till sina föräldrar vore väl det rimliga att de bar inramade familjeporträtt föreställande mamma, pappa, farmor, morfar – eller vem de nu vill. Önskar flickorna göra det extra högtidligt kan de väl köra med en guldram på porträttet, eller tillverka en ram av trä från akaciaträdet Faidherbia albida. Det är ett viktigt träd i Eritreas karga och torra landskap, överlever under förhållanden som annan växtlighet sällan klarar. Trädet ger viktig skugga, förbättrar jordkvalitet, fröna är ätbara (men måste först genomgå en rätt komplicerad avgiftningsprocedur), barken anses dessutom lindra eländet för den som drabbats av malaria.

Men jag tvivlar på att Liya, Saron och Isabel har den minsta aning om vad det där akaciaträdet betyder i eritreansk kultur – hur mycket de än talar om rötter är de inte medvetna om sitt eget lands historia och kultur. Däremot är de mycket medvetna om att de inte vill vara en del av svensk kultur, och att de anser den egna kulturen överlägsen och viktigare än den svenska.

Isabel säger:

Man vill ha den flaggan där ens rötter är ifrån. Det är där hela min familj och släkt kommer ifrån. Det är en trygghet och närhet att bära på just den flaggan. Och jag uppskattar allt Sverige gjort för mig men det räcker inte för att ta med mig flaggan.

Det här är ett uttalande som hur man än vänder och vrider på det är totalt obegripligt.

Hennes familj har kommit till Sverige som flyktingar, fått en fristad, barnen har fått gå i skolan – men det räcker inte, det är flaggan från det land föräldrarna säger sig ha flytt ifrån som ger Isabel ”trygghet och närhet”. Jag har ingen aning om vilken utbildning flickorna lyckats ta sig igenom, men den kan inte ställt större krav på förmåga till logiskt tänkande, eller tänkande överhuvudtaget.

Men vad vet väl jag, flaggan är kanske tillverkad av ett tyg som har magiska egenskaper, och ger därmed trygghet och närhet. Det är kanske en textil som kan skydda mot både köld och hetta, och som dessutom är ätbar. Men så är väl knappast fallet.

Det är dessutom lite märkligt att Eritreas flagga kan skapa en känsla av ”trygghet och närhet” i Sverige – när den inte ens gör det för de flesta som lever i Eritrea.

Ett av världens värsta länder

Under de 30 år som gått sedan självständigheten har Eritrea utvecklats till en av världens hårdaste diktaturer, där vem som helst kan förpassas – utan rättegång – till något av arbetslägren som utgör landets gulagsystem, och värnplikten är inte begränsad i tid. Diktatorn Isaias Afwerki har skapat ett land som ligger näst sist på alla index över rättssäkerhet och frihet bland världens länder. Bara Nordkorea bedöms vara värre.

Den eritreanska regimen är också känd för att utkräva en skatt av alla eritreaner i exil. Den som inte betalar kan vara säker på att släkten hemma i Eritrea drabbas av problem.

Afwerki förbjöd för några år sedan all fri press i landet, och under inbördeskriget i grannlandet Etiopien mellan regeringen och rebeller i provinsen Tigray sände Afwerki in trupper på den etiopiska regeringens sida – där de utmärkte sig sig genom att våldta, mörda civila, tortera fångar, plundra och bränna.

Jag gissar att invånarna i provinsen Tigray inte tjoade av glädje när de såg militärkolonner med den eritreanska flaggan i spetsen närma sig, ingen känsla av trygghet och närhet infann sig.

Men här i Sverige ger den ”trygghet och närhet” till tre eritreanska flickor som är klara med gymnasiet.

Man kan tycka att reportern kanske skulle ställt någon fråga på det temat, och om det är för svårt kunde hon kanske frågat vad de tycker om Dawit Isaak, som är svensk medborgare och som suttit 20 år i eritreanskt fängelse. Svenska journalistförbundet har hans öde som ett stående inslag på sin hemsida, men när en svensk journalist ställs inför tre eritreanska ungdomar får de fritt brodera om den eritreanska flaggans positiva inverkan på den egna personen och själen.

Reporterns flathet inför de tre flickornas Eritrea-hyllning är intressant – annars får man i obegripligt många Svt-inslag höra talas om hur viktigt det är med värdegrunden. Här ställs reportern inför tre flickor som hyllar vad som är en värdeavgrund, och de får prata på som om de viftade med en oskyldig hembygdsförenings vimpel.

Ett genomgående budskap i svenska medier är att vuxna ska lyssna på barn och ungdomar, de anses ju vara gediget värdegrundsskolande.

Men vad det här inslaget visar är att värdegrunden inte gäller om man är från tredje världen, då trumfas värdegrunden av om barnen har band till regimer som styr över länder där likhögarna travas upp.

Värdeavgrunden är bättre än den svenska värdegrunden om du är från tredje världen.

När Joakim Lamotte skildrar det här fenomenet i ett reportage från Göteborg framstår dock de eritreanska flickorna som civiliserade och verserade.

Då Lamotte frågar kurdiska och palestinska studentfirande flickor varför de inte har svenska flaggor istället för utländska får han svar som:

”Fuck Sweden!”, och ”Är du rasist eller?”.

På Jensens gymnasium – där de tre eritreanska flickorna går – har man förbjudit eleverna att ta med flaggor på utspringet. Man vill väl undvika stamkrig i korridorerna – för vad händer när det börjas viftas med till exempel kurdiska och turkiska flaggor, eller en flock med Darfurs flagga möter en med Sudans?

Det känns lite jobbigt, säger Saron, om skolans beslut.

Men har man som Saron starka band till Eritrea borde man väl tycka att det inte är mycket till begränsning av den personliga friheten.

I mitt kära Kisumu utmärktes julförberedelserna av fullständigt trafikkaos. Att resa med bil eller bus mellan Kisumu och Nairobi är ett äventyr och en utmaning i sig själv i vanliga fall. Det är sju åtta timmar av hjärtat i halsgropen, apor på vägen och förare i total avsaknad av konsekvenstänkande. Hastighetsbegränsningen på åttio kilometer i timmen på motorvägen avhjälper inte den ständigt närvarande känslan av att det går alldeles för fort.

Men 24 december ville alla med tillgång till en bil ta sig från Kisumu för att fira julen 25 december i huvudstaden. Med ett ej ännu färdigbyggt motorvägsprojekt som redan till vardags skapar köer och kaos var det som gjort för en trafikpropp av historiska mått. Vissa trafikanter satt fast vid påfarterna till motorvägen i över tolv timmar.

https://twitter.com/ItsEtyang/status/1606358919592411144

https://twitter.com/KisuuleSulaiman/status/1606508311767031808

Vid påfarten vid River Nyando bridge försökte flera bilister ta sig runt köbildningen genom att svänga ut vid sidan om påfarten, vilket endast ledde till att bilarna fastnade i den djupa lervällingen. Men här i det som förr kallades Karivondo låter man aldrig en affärsmöjlighet glida en ur händerna snart samlades unga män med rep och allehanda hjälpmedel för att hjälpa bilar som fastnat att komma loss. Mot en avgift naturligtvis.

Snart nog hade gatuförsäljarna lämnat centrala Kisumu för att prova sin lycka på motorvägen istället. Enligt rykten skall försäljningen av tilltugg och dryck passerat alla tidigare kända och okända rekord.

Rwanda/Demokratiska republiken Kongo

En läckt FN-rapport som förväntas presenteras i dagarna skall enligt uppgift innehålla ”betydande  bevis” på att Rwanda har gett sitt militära stöd till rebellorganisationen M23. Rwanda som hittills hårdnackat nekat till inblandning och samarbete med M23 sedan länge misstänkts stödja rebellgruppen med materiel, stridande trupp och möjlighet att gömma sig i säkerhet i Rwanda.

https://twitter.com/RGakwerere/status/1608745381327929345

Efter att M23 tog till reträtten 2013 utgick de styrande i Demokratiska republiken Kongo (DRK) att rebellgruppen var slagen för gott. Rebellerna i M23 drog sig tillbaka till ett område där Uganda, Rwanda och DRK:s gränser möts i fuktig skog mellan gamla vulkanberg. De flesta trodde att rebellerna skulle dö av köld och aldrig mer ställa till problem.

Föga anade då styret i DRK att såväl Uganda som Rwanda skulle se möjligheterna till att använda M23 för sina egna intressen. Nu är de tillbaka och har under hösten intagit stora områden.

Det återstår att se vad FN-rapporten innehåller. Det finns en möjlighet att rapporten är en produkt skapad för att FN skall finna orsaker tillräckliga för att fortsätta hålla sig kvar i landet. Mot befolkningens uttalade vilja.

https://twitter.com/kivunews24/status/1605874127994294273

Eritrea/Somalia

Två av de mest politiskt "krångliga" länderna i Östafrika, Eritrea och Somalia, bjuder på ytterligare märkligheter. Plötsligt har femtusen försvunna somaliska män återfunnits i Eritrea. Femtusen män som försvann under tidigare presidenten Mohamed Abdullahi Farmaajos styre efter en rekryteringskampanj av den somaliska regeringen.

Officiellt sökte man män som ville arbeta i Qatar men sedan försvann männen spårlöst. Efter en tid började anhöriga till männen att höra av sig till regeringen.  Deras söner och män hade lyckats ge livstecken ifrån sig. Från Eritrea. Där de tjänstgjort i den Eritrianska krigsmakten.

När den sittande Somaliska presidenten Hassan Sheikh Mohamud kom till makten kunde den nya regeringen låta meddela att femtusen försvunna män var "återfunna" i Eritrea och att dessa nu skulle tas hem till Somalia. Nu när de ändå har fått en gedigen militär träning är det inte hem till sina familjer och hembyar de återvänder. Dessa återfunna män skall nu genast sättas in i den offensiv mot terroristorganisationen al Shabaab som intensifierades tidigare under 2022.

Somalias tidigare chef för landets underrättelse- och säkerhetstjänst, Abdisalam Guled, vädjar till regeringen att om man nu inte vet hur många män det handlar om som den tidigare regeringen skickade till Eritrea, räkna hur många man får hem och i vilket fysiskt tillstånd de befinner sig. Regeringen har inte svarat på denna vädjan ännu.

Såväl Somalia som Eritrea nekar till uppgifterna i en FN-rapport att somaliska soldater skall ha varit i strid för Eritreas räkning i Etiopien. Dessa skall ha varit en del av den eritreanska militära insatsen i Tigray-regionen i Etiopien där inbördeskrig har rasat under två år fram till nyligen. Dessa män som blivit soldater under falska förespeglingar om välbetalda arbeten i Qatar skall strida mot välmotiverade terrorister i al Shabaab kan i värsta fall resultera i att många av dem helt enkelt byter sida.

Nigeria

Nigeria införde för drygt ett år sedan eNaira, landets nya digitala valuta. Efter ett första år där intresset minst sagt varit svalt bland de skeptiska nigerianerna har därför landets regering via sin centralbank infört begränsningar i hur mycket kontanter man kan ta ut i banker och automater.

Digitala valutor har under de senaste två åren varit ett het ämne bland centralbanker och regeringar världen över. Fördelen, för utställaren, med digitala valutor styrda av riksbanker är att regeringar snabbt kan besluta om restriktioner i hur medborgarna använder sina redan skattade besparingar för att styra konsumtionsmönster. Kina som är ett föregångsland på området har blivit en förebild för många regeringar i såväl väst som Afrika.

Att Nigeria är ett av de länder som var först ut att införa sin digitala valuta på bred front får sägas vara aningen oväntat och minst sagt riskabelt. I ett land där minst 36 procent av befolkningen saknar bankkonton och en stor andel av medborgarna framlever sina liv som nomadiska herdar sker all handel vara mot vara eller i kontanter. Med de nuvarande begränsningarna i kontanthantering har landets valuta börjat sjunka i värde. Regeringen har därför lättat något på begränsningarna men utan synbart resultat.

Risken för Nigerias regering är att landet dollariseras då landets egen valuta begränsar inrikeshandeln och den digitala valutan anses suspekt.

Att bara runt trehundratusen av 252 miljoner invånare har en aktiv kallad digital plånbok visar med tydlighet att misstänksamheten mot landets digitala valuta är stor. Denna misstänksamhet skall ses ur perspektivet att befolkningen i Nigeria är aktuellt medvetna om regeringens behov av att styra dem.

När Twitter raderade en tweet från president Muhammadu Buhari svarade Nigeria med att stänga ned åtkomsten till Twitter i sju månader. Att stänga ned möjligheterna till att dela och ta del av information är en afrikansk paradgren. Enligt Surfshark, som erbjuder tjänster som VPN med mera, har 32 afrikanska stater vid något tillfälle begränsat möjligheten till åtkomst av digital information sedan 2015.

I det mer teknik- och demokratinaiva Europa lär utrullningen av nationella digitala valutor bli enklare. Trots, eller tack vare att exempelvis Bank of Englands utredning av nationell digital valuta särskilt påpekar styrkan i densamma då regeringar kan hindra människor från fria inköpsval, skall jag låta vara osagt.

Dock bjuder jag på en prognos. När den svenska e-valutan införs kommer det också att vara inträdet till Euro för Sverige och det lär ske senast 2024/25.

Barnadödligheten i regionen ökar på grund av utbrott av bland annat mässling, kikhosta och stelkramp. Rutinvaccinationer av barn mot dessa sjukdomar har sjunkit från 90 procent till under 10 procent sedan inbördeskriget bröt ut för två år sedan.

Under förra året drog Eritrea tillbaka sina trupper efter att ha deltagit på regeringstruppernas sida för att visa sitt stöd för premiärminister Abiy Ahmed Ali. En premiärminister som nu använder sitt fredsmäklande med Eritrea, som förlänade honom Nobels fredspris 2019, och dess framgång till att utnyttja Eritrea som en gemensam kraft för att hantera sina interna problem.

Prognosen för situationen i Etiopien måste sägas vara dyster. Man får utgå ifrån att premiärminister Ali gärna ser att TPLF försvinner från jordens yta då de hade makten i landet från 1991 till 2018 och fortfarande utgör ett politiskt hot. För att vara helt säker på att ha oskadliggjort TPLF så måste tigreanerna i regionen decimeras. Att Eritrea nu startat vad som rapporterats vara en fullskalig attack med såväl artilleri som trupp över gränsen kan tolkas som att premiärminister Ali slutit än tätare band till regimen i Eritrea.

Begränsningen av transporter av mediciner och mat till Tigray är ytterligare ett tecken på allvaret i situationen som nu återigen blossar upp i militära aktioner.

Somalia

President Hassan Sheikh Mohamud som valdes in på posten i maj i år har utlovat ett "totalt krig" mot al-Shabab. Den senaste veckans utveckling tyder på att det är mer än tomma ord och enligt flera medier här i Afrika har både militären och lokala klaner i regionen Hiiraan skördat framgångar i direkta strider mot den islamistiska terroristgruppen.

Hiiraan har Mogadishu i söder och gränsar mot Etiopien i norr. Enligt chefer i somaliska armén uppger att man under lördagen lyckats döda mer än 100 terrorister från al-Shabab och enligt Citizen Digital så uppger vittnen att somaliska trupper också har lyckats återerövra byarna Aborey och Yasooman med benägen hjälp av de lokala klanerna som tröttnat på att hunsas runt av al-Shabab, som har kontrollerat byarna under mer än ett decennium.

Den tidigare guvernören i Hiiraan, Abdifatah Hassan Afrah, säger att den första större offensiven på lördagen har gett armén och lokala klanmiliser, kallade Macawisley, energi och att segrar leder till segrar. Under offensiven säger guvernören att man totalt under veckan har dödat över 200 terrorister och befriat 30-talet byar.

al-Shabab har fortfarande kraft att fortsätta sina terrordåd inte bara i Somalia utan gör räder och utför bombdåd även i Etiopien och Kenya. Efter valet i Kenya har al-Shabab nu varnat att om man fortsätter agera på "muslimsk mark", det vill säga slå tillbaka mot al-Shabab inne i Somalia, kommer man att fortsätta att utföra bombdåd mot och i Kenya.

Syftet är att skrämma det nya styret i Kenya till att dra tillbaka de militära styrkor som finns på plats i Somalia. De kenyanska trupperna i Somalia är en del av den 22 000 man starka militära insats som Afrikanska unionen gett mandat att stödja Somalia i kampen mot terroristerna.

Kenya

I de bördiga delarna av Kenya, mellan Nakuru och Mount Kenya, ligger Aberdare nationalpark. Det var här som prinsessan Elizabeth klättrade upp i ett fikonträd 5 februari 1952 och dagen efter klättrade ner igen, nu som drottning av England. Hennes far George VI – vi svenskar borde väl kalla honom Göran VI – hade avlidit i Sandringham-residentet i Norfolk endast 56 år gammal.

Elizabeth hade med sin make påbörjat en resa runt det Brittiska imperiet med start i kolonin Kenya och det var först senare på dagen som hon nåddes av nyheten om sin faders frånfälle.

Naturmannen och jägaren Jim Corbett hade tagit ut det kungliga paret till hotellet Treetops – ett stort trähus uppfört i ett enormt fikonträd. Hotellet hade byggts redan 1932 av Eric Sherbrooke Walker och var ett spännande och äventyrligt alternativ till hans första hotell, Outspan Hotel i Nyeri. Chansen att få se allehanda exotiska djur vid vattenhålet strax nedanför trädet lockade äventyrslystna och välbeställda resenärer och på morgonen 5 februari hade Elizabeth väckts av två oxar som stred och stångades.

Natten till den 6 februari och dagen då hon blev drottning av England satt hon och hertigen och studerade elefanter, giraffer och noshörningar som drack vatten och betade alldeles under deras bäddar.

Samtidigt var nu Mau Mau-upproret i rullning och endast två år senare brände rebeller ner trädhotellet. Senare uppfördes ett nytt och mycket större hotell på styltor vid vattenhålet och gästerna strömmade återigen till, inte minst tack vare sägnen om drottningens besök.

Intresset runt drottningens död är betydligt större i Europa än här i Kenya. Visserligen skriver tidningarna om begravningen och presidenten har i ett kortare uttalande berömt att drottningen förvandlat det forna imperiet till ett ”forum för multilateralt fokus”, men intresset för ledaren av den forna kolonialmakten är svalt.

Här säger man att den riktiga drottningmodern är Ngina "Mama Ngina" Kenyatta.

Mama Ngina var bara 18 år när den drygt 50-åriga Jomo Kenyatta tog henne till sin fjärde hustru. Under Jomos presidentskap skapade hon sig insyn i familjens affärer och var en inte obetydlig kraft bakom sonen Uhuru Kenyattas möjlighet till att kunna gå i sin faders fotspår.

Hon har endast vid ett par tillfällen yttrat några politiska åsikter men anses vara den som efter Jomo Kenyattas död säkrade familjens tillgångar och därmed den politiska dynastin.

Hon stödde också Ngengi Muigai, Jomos brorson, i hans politiska ambitioner. Uhuru och lillebror Muhoho stod fortfarande på tillväxt och Mama Ngina ville ha familjen i maktposition. Men när Muigai började visa för mycket intresse i familjens ekonomiska tillgångar tog hon sin beskyddande hand från honom och stödde istället öppet den då sittande presidenten Daniel arap Moi. Detta visade Moi att familjen Kenyatta ännu inte hotade hans position och som tack hjälpte han att säkra pappersarbetet för allt land som Jomo tillskansat sig från staten.

Av president Moi fick hon lära sig att inte blanda in släkten i sin privata ekonomi och kunde på så sätt hålla andra arvingar efter Jomo Kenyatta stången och bygga en stark politisk och ekonomisk dynasti. När Pandorapapperena  hamnade överst på medias dagordning visade det sig att hon och sonen Uhuru hade tillgångar på konton i länder som Panama, Schweiz, Bermuda, Jersey och Malta. Uhuru Kenyatta, som ville ge kenyanerna bilden av att vara en kraft mot korruption och mygel, sade att han välkomnade uppgifterna och att han skulle presentera en omfattande förklaring så snart han var tillbaka från sin pågående utlandsresa. Han nämnde sedan aldrig skandalen igen.

Dynastin Kenyatta har för tillfället inga synliga politiska intressen och efter att ha brutit med den nyutnämnde presidenten William Ruto så kommer de säkerligen att fokusera på att säkra tillgångar och odla familjens affärsintressen i första hand. Men namnet Kenyatta kommer alltid ha politisk tyngd i Kenya.

Den etiopiska regeringen hävdar att dess flyg endast attackerar militära mål men på Ayder Referral Hospital fylldes åteigen patientbritsarna av blodiga offer från en attack mot en förskola och lekplats.

FN uppskattar att nittio procent av befolkningen i Tigray är i akut fara för svält och regionen håller mer eller mindre på att falla samman efter att den etiopiska regeringen har strypt tillgången på kommunikation och bankverksamheter samt tillåter endast begränsade mängder bränsle att nå regionen.

Båda sidor har sedan TPLF startade inbördeskriget 2020 utfört avrättningar och massvåldtäkter i kölvattnet av sina framryckningar mot fienden och då konflikten har sin grund i etniska motsättningar kommer det att bli svårt att få till en varaktig fred utan att Tigray blir ett självstyrande territorium. Premiäminister Abiy Ahmed hann knappt få Nobels fredspris 2019 för sina framgångar i att nå en fredsuppgörelse med Eritrea innan inbördeskriget tog fart. Punkten för konflikten med Eritrea, som krigade sig till självständighet 1991 efter en trettio år lång väpnad kamp, var antagligen den politiska framgång som Abiy Ahmed hade tänkt skulle grundmura hans position. En utdragen konflikt med Tigray är det sista som Abiy Ahmed behöver och det är mycket svårt att se att Abiy Ahmed kan göra annat än att försöka tvinga TPLF till underkastelse.

Samtidigt som situationen i Tigray fortsätter att ge premiärminister Abiy Ahmed huvudbry har Oromo Liberation Army (OLA) återigen startat attacker mot civila i den oroliga regionen Oromia. Området har återkommande oroligheter mellan de två etniska grupperna Oromo och Amhara.

OLA attackerade byn Agamsa i Oromia utan förvarning. De dödade ett hundratal bybor och plundrade hem och butiker och stal boskap innan de satte flera byggnader i brand.

Attacken inträffade i ett läge då de vanligtvis roterande militära trupper som håller ordning i området plötsligt lämnade byn under söndagen utan att ha blivit avlösta av ny trupp.

OLA har pekats ut som skyldiga till flera etniska massakrer men har själva förnekat någon som helst inblandning.

Sydafrika

Den officiella undersökningen av 21 ungdomars plötsliga dödsfall på en krog i East London, Sydafrika i juni har fastslagit att ungdomarna har kvävts till döds.

Det var en kväll i juni som de 21 ungdomarna föll döda ner på golvet på krogen Enyobeni vilket skapade panik och tumult bland de många och mestadels unga gästerna. Vad som egentligen orsakade dödsfallen kommer att hemlighållas av myndigheterna och hälsodepartementet har inte låtit någon utomstående ta del av utredningen. Föräldrar till de döda barnen, den yngsta så ung som 13 år, har endast muntligen blivit informerade om att deras barn har dött av kvävning.

https://youtu.be/9FtvrN2QDEo

Lokala nyhetsmedia spekulerar i att det var mängden besökare och trängseln på Enyobeni som var orsaken till kvävningarna samtidigt som det tidigt i utredningen under sommaren sipprade ut uppgifter om att det förelåg en gasläcka som kan ha varit källan till katastrofen.

Även matförgiftning nämndes tidigt i flera lokala media som orsak till dödsfallen.

Nu när utredningen och dess resultat hålls hemlig kommer ryktesspridningen och spekulationerna att fortsätta. Uppenbarligen har utredningen inte kommit fram till att något brottsligt uppsåt låg bakom katastrofen men har åtalat krogägaren för att ha serverat alkohol till minderåriga.

Kenya/Saudiarabien

Många antog att Diana Chepkemoi skulle bli den moderna slavhandelns nästa dödsoffer. Diana från Bomet, Kenya befann sig inlåst i en bostad i Riyadh i Saudiarabien och inväntade den bestraffning som hennes så kallade arbetsgivare hade utlovat henne.

Men efter en storm i sociala media, och efter påtryckningar från kenyanska politiker släpptes hon och fick återvända hem. I tisdags klev hon av planet på Jomo Kenyatta International Airport i Nairobi.

Hennes historia är långt ifrån unik och att arbetskraft från Kenya, Uganda och Tanzania dör anonyma i Saudiarabien i hundratal varje år är det vanliga i den moderna slavhandeln. Kenyaner som dör i Saudiarabien får alla samma dödsorsak dokumenterad, plötsligt hjärtstopp.

Diana som många andra unga kvinnor i Kenya söker arbete i Saudiarabien via annonser som utlovar välbetalda jobb som husor och städhjälp i saudiska hem. De anländer med ett hopp om att kunna skicka hem pengar till sina syskons skolgång men inser snart att den anställning de tror sig har fått av deras uppdragsgivare uppfattas som en äganderätt.

En uppdragsgivare i Saudiarabien betalar upp emot trettio- till trettiofemtusen kronor för en afrikan.

Det som händer Diana Chepkemoi har hänt gång efter annan tidigare och fortsätter att hända. Diana blev precis som Lydia Ayila Amakobe, vid sin ankomst till Riyadh fråntagen sin telefon och sitt pass och satt i arbete utan att få den lön som utlovats. Ganska snart börjar den arabiske arbetsgivaren att klaga på det utförda arbetet och slutar att ge sin slav mat mer än tillräckligt för att hålla dem vid liv. Om uppdragsgivaren känner sig missnöjd med sin slav kan den inom tre månader klaga hos agenturen som förmedlar slaven och få denne utbytt eller få en återbetalning.

Precis som för Lydia Ayila Amakobe som hade klagat på förhållanden hos sin arbetsgivare till agenturen så har Diana Chepkemoi försökt att komma ur sin arbetsgivares klor. Lydia dog plötsligt hos sin andra arbetsgivare och Diana förvägrades att lämna bostaden hon hålls fången i då hennes arbetsgivare ansåg sig äga henne.

Olika typer av tortyr är långt ifrån ovanligt och Lydia var bara en i ett pärlband av unga kvinnor som dött av plötsligt hjärtstopp i vad många kenyaner kallar slaveriets huvudstad Riyadh. De arbetsgivare som inte vill ha ihjäl sina slavar kan anmäla dem till myndigheterna som "oregerliga". Då låses de in i deporteringsläger i väntan på att få komma hem. Om deras anhöriga kan betala biljetten vill säga. Inte sällan krävs anhöriga på pengar från de arabiska arbetsgivarna. Lydia Ayila Amakobes föräldrar krävs på motsvarande 120 000 kronor för att kunna få hem sina döda dotters kropp.

Dorris Njeri Njagi lyckades bli utvisade efter att ha flytt från sin arbetsgivare. Redan 2015 flydde hon från sin första arbetsgivare men 2018 hade hennes nya arbetsgivare ökat hennes arbetspass från 18 till 20 timmar per dygn och Dorris såg ingen annan väg än att fly. Två månader tillbringade hon på Tarhil-fängelset innan hon en dag sattes på flyget hem. Åtta år av slaveri i Saudiarabien var nu bakom henne.