”Den här mannen hävdade dessutom att han skulle försöka skada drottning Elizabeth. Han skulle göra det antingen genom att släppa något föremål från Golden Gate-bron på den kungliga yachten Britannia när den seglade under bron, eller försöka döda drottningen när hon besökte Yosemites nationalpark”, meddelar The U.S. Sun.

Inför ett kungligt besök 1989 sa FBI att polisen i Kentucky fick ”flera anonyma hotfulla telefonsamtal”. Ett annat memo sa: ”Möjligheten för hot mot den brittiska monarkin är alltid närvarande från IRA.” Rapporten på 100 sidor gjordes tillgänglig efter ett beslut om hemligstämpeln omprövades.

Ibland skäller folk på mig, och säger att jag är ”eurocentrisk” (ibland drar de till med lite mer grova benämningar.)

Och visst är jag eurocentrisk i någon mening av ordet, men jag skulle aldrig komma på tanken att säga något så märkligt som att Elisabeth II:s frånfälle innebar att hela världens drottning var död. Inte ens i den gamla kolonin Indien toppar nyheten de stora tidningarna. Man gör heller inte stor sak av det i de gamla afrikanska kolonierna. Jag gissar att nyheten heller inte är stor bland den där miljarden kineser.

Men visst, i Europa och västvärlden förklarar väldigt många människor att de nu är nedstämda och sörjer.

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad de sörjer. Tror inte de egentligen förstår det själva heller.

Nu kanske läsaren antar att jag är republikan och motståndare till monarki.

Inte alls.

Tvärtom.

Jag tycker monarki är en tilltalande styrelseform. Det är väl mest därför jag inte riktigt förstår vad folk är så sorgsna över.

Låt oss se på de vanligaste hedersbetygelserna just nu när det gäller Elisabeth II.

Det sägs att hon var en stabiliserande faktor i det brittiska samhället.

Men under drottningens tid har det brittiska samhället genomgått monumentala förändringar. De norra delarna av landet har avindustrialiserats. Socialt, kulturellt och ekonomiskt har det uppstått en bråddjup ravin mellan de södra och norra delarna av landet – något som också tog sig uttryck i Brexitanhängarnas seger. Imperiet har dessutom förlorats, och Storbritannien var också en synnerligen aktiv part i invasionen av Irak.

Om Elisabeth II var en stabiliserande faktor innebär det att det skulle blivit värre utan henne på tronen. Jag försöker föreställa mig vad det skulle kunna innebära att det kunde varit värre beställt i dag på de brittiska öarna. Norra England totalt utplånat i en jordbävning? Skottland dränkt i en tsunami?

Mot ovanstående kan det finnas de som invänder att drottningens funktion var att vara en traditionsbärare, och ett moraliskt föredöme. Någon för undersåtarna att se upp till. Däri ligger det stabiliserande. Och visst vilar det något vackert över det långa äktenskapet med Philip. Visst kan man vara imponerad över hennes pliktkänsla under den 70-åriga regenttiden. Men av en traditionsbärare måste man väl kunna kräva att de goda dygderna förs vidare, och kungafamiljens släktmiddagar kan inte varit roliga de senaste årtiondena. I familjer som bråkar inbördes brukar ofta en viss anda av försoning och förståelse inträda med tiden – i den brittiska kungafamiljen är det tvärtom. Det blir bara värre. De senaste två åren har vi upplevt skandalerna med prins Andrew och Harry&Meghan; saker som nästan får Charles&Diana att framstå som ett ganska normalt par … på den tid de var ett par.

Jag har mycket svårt att se hur drottningen kan betraktas som en person som skulle vara ett föredöme för undersåtarna, eftersom hennes egna ättelägg snarast är avskräckande exempel på hur man inte ska vara. En kulturellt stabiliserande faktor ska väl inte uppvisa en familj i ständigt sönderfall?

I en opinionsundersökning bland britter i somras förklarade 86 procent av dem att drottningens mest beundransvärda egenskap var att hon förkroppsligade ”tradition”.

Men tradition är en fråga om moraliska och kulturella värden. Inte bara att bära krona, mantel, och spira samt uppträda i officiella sammanhang. Om vi studerar Storbritannien vid Elisabeths kröning var det ett väl fungerande samhälle; stark industri, blomstrande landsbygd, och varje klass och samhällsskikt hade en alldeles egen stark kultur – men de bands trots kriser, storstrejker och krig samman av en känsla för nationen.

Så är det inte i dag. Det är en fragmentiserad statsbildning, med försumpade kulturer. Jag kan inte riktigt se hur Elisabeth på något sätt var en symbol för något som stod denna utveckling emot.

I många minnesord och kommentarer sägs det också att hon förde monarkin närmare folket. Kungahuset blev folkligare. Jo, det vill jag lova. Men är det något bra? Och ligger det inte en motsättning inbyggd här? Om en monark ska vara ett föredöme ska väl han eller hon vara något som vi andra strävar efter att efterlikna. Någon till vars nivå vi vill höja oss? Det ska vara en individ präglad av bildning, handlingskraft, och förmåga att tala med och till alla skikt i befolkningen. En enande och ledande symbol. En person som står ovanför politiken, därför att han eller hon representerar något mer än och större än dagspolitik och enskilda gruppers behov. En person som i kraft av sin personlighet leder oss andra.

Mot detta mitt resonemang kommer en del att invända att den funktionen kunde inte Elisabeth II ha. Storbritannien är en konstitutionell monarki. Monarken kan inte lägga sig i politik, och även om drottningen skulle varit bildad och handlingskraftig och haft en politisk ståndpunkt kunde hon inte ge uttryck för den.

Bärare av traditioner

Men då måste man fråga sig vad man ska ha en monark till? Ska kungligheten bara vara ett mer allmänmänskligt föredöme som visar hur man håller ihop en familj, fostrar barn och låter dem efterträda en? Alltså; monarken som en kombination av familjeterapeut och BUP-psykolog? Men som sagt – den funktionen uppfyllde Elisabeth heller inte. Det kunde hon inte göra eftersom hon reducerade sin uppgift som drottning till att att spela rollen av officiant vid olika tillställningar. Hon var inte bärare av en tradition, hon bidrog till att skapa en illusion av att det fanns traditioner kvar.

Och det fanns det allt mindre kvar av under hennes tid som regent.

Dessutom är det inte så att Elisabeth II var helt kringskuren som regent. En brittisk monark har prerogativ på en del viktiga områden – enklast uttryckt en företrädesrätt – och kan utöva makt. Konstitutionella teoretiker är ense om att det är svårt att exakt definiera vad prerogativen innebär för en brittisk monark – en extrem tolkning innebär att monarken skulle kunna luta sig mot traditionen och hävda sin rätt att till exempel avsätta premiärministern, utse en ny, eller upplösa parlamentet.

Eller förklara krig.

Eller lägga in sitt veto mot ett lagförslag.

Den vanliga tolkningen av prerogativen är dock att de bara ger monarken rätt till att bli informerad av premiärministern om utveckling och lagar en gång i veckan, samt rätt att ge råd och varningar. På det viset har det varit under Elisabeths regenttid. Vad som sägs under mötena mellan monark och premiärminister är hemligt.

Men vi bör notera att Elisabeth II faktiskt gav sig in i politiken. 1999 läggs det fram ett lagförslag i det brittiska parlamentet som innebar att parlamentet skulle avgöra om Storbritannien skulle bomba Irak. De ledamöter som lade fram förslaget ville börja blockera Tony Blairs försök att dra in landet i krig. Tony Blair skulle inte kunna vidta minsta lilla militära i Irak utan att parlamentet får säga sitt.

Vad händer?

Jo, drottningen utnyttjar sin rätt att lägga in veto, och det gjorde det lättare för Blair att traska patrull efter USA, och vara med och låta bomber, raketer och robotar falla över Irak. Här ser vi ett exempel på hur drottningen valde att tolka sina rättigheter till det yttersta. Inget har under hennes regenttid hindrat henne från att utnyttja åtminstone vetorätten vid andra tillfällen. Har man gjort det en gång kan man göra det flera gånger. Om hon skulle fått sin vilja igenom varje gång? Beror på många omständigheter. Men hon kunde visat att hon var en bärare av tradition och en stabiliserande faktor.

Det är allmänt känt att drottningen såg Margaret Thatcher som en nedbrytande kraft som förstörde de sista resterna av ett organiskt fungerande samhälle. Det hade funnits många möjligheter för Elisabeth II under den tiden att lägga veton, eller göra sin åsikt hörd på annat sätt; att ställa saken på sin spets, monarken mot premiärministern. Det hade blivit ett oherrans liv - men då hade verkligen drottningens påstådda förmåga till stoiskt lugn kommit till sin rätt. Och hon hade blivit en samlande symbol.

Inlagt veto

Men det skedde inte i de fallen, men 2013 avslöjades det att kungahuset vid 39 tillfällen av premiärministern erbjudits möjligheten att lägga in veto mot lagförslag – ofta när det rörde sådant som hade betydelse för kungahusets egendomar, men även när det gällde föräldraledighet och utbildning. Drottningens åsikt hade i en del fall påverkat utformningen av lagar och förslag.

Hon kunde varit en stabiliserande kraft, hon kunde placerat sig i vägen för de nedbrytande krafterna.

Men gjorde det inte. Hon var lugn, värdig och alltid milt leende. Kunde ha den framtoningen eftersom hon gick ur vägen  för de nedbrytande krafterna – gick på hundutställning istället eller till stallet.

Jag är inte säker på att det är vad som behövts de senaste 70 åren i Storbritannien.

När människor i dag sörjer Elisabeth II fäller de inte en tår över en verklig monark och dennes gärningar, de uttrycker sin sorg efter något de i djupet av sina hjärtan känner att de saknar, men inte riktigt förmår formulera.

Eller kanske inte riktigt vågar försöka formulera.

Hon håller upp en anslagstavla med texten ”Ödlan Liz är död och London Bridge har fallit”, som hon också stolt ropar ut till publiken. ”Wohoo!” Pickett öppnar en flaska mousserande vin som hon med stor framgång vaskar, skriver skotska The Press & Journal.

Det uppenbara antimonarkistiska inlägget fick många invånare att samlas utanför den lilla snabbmatsrestaurangen i protest där de buade, kastade ägg och skällde ut Pickett. Poliser tillkallades för att skingra folkmassan, och serveringen tvingades stänga på grund av oro för ägarens säkerhet.

Den allmänna opinionens domstol säger bland annat ”Du är inte en av oss, vi vill att du flyttar”, och ”Jag hoppas att du går i konkurs, och att du snart lämnar Muir of Ord”.

Pickett har tagit bort videon från Facebook, men folket i bygden fortsätter kritisera henne på recensionssajter som betygsätter restauranger i Storbritannien.

De kontroversiella Essex-punkarna nådde femte plats på den brittiska singellistan 2020 med sin låt Boris Johnson Is a Fucking Cunt, och nådde samma placering 2021 med uppföljaren Boris Johnson Is Still a Fucking Cunt. En prestation i sig, då BBC vägrade namnge varken låtarna eller bandet på grund av det starka språket.

”Timingen i år kändes perfekt, med tanke på prins Andrews bisarra, skamliga och fega beteende när han försökte undvika någon form av ansvar för det påstådda sexuella övergreppet mot Virginia Giuffre”, säger sångaren Kunt till musiktidningen NME.

Här ett utdrag ur sångtexten: ”Den storslagna hertigen av York / Han sa att han inte svettades / Så varför betalade han 12 miljoner pund / Till en tjej som han aldrig hade träffat?”

Låten, som bandet säljer billigt online, klättrar nu på den brittiska singellistan. The Kunts består av Kunt (sång), Carsehole (sologitarr), Rubber Johnny (bas) och Fucksticks (trummor).

Av någon anledning ska alla världens makthavare hälsa till oss under julen. Just när man drar sig undan med sina närmaste sätter de sig framför kamerorna och förklarar för oss hur världen ser ut och vad vi måste göra.

Lite märkligt beteende. Just när man för en dag vill dra sig undan från den där världen då vill de påminna oss om den. Lika välkommet som om en berusad och påstridig tomte knackade på dörren och ville komma in. Utan att ha julklappar med sig. Nej, en vaccinspruta eller ett vaccinpass räknas liksom inte som en julklapp.

Vår egen kung Carl XVI Gustaf talade i sitt julbudskap om att vi ständigt blir äldre. Kungen och drottningen ska ju av tradition skicka telegram till alla undersåtar som fyller 100 år. Förr var det en inte alltför betungande uppgift. Tre om året kanske. Nu kan 100-åringarna räknas i dryga tusentalet per år. Kungen konstaterade att det beror på att vetenskap och medicin utvecklats, och han uppmanade därför alla ungdomar att satsa på en utbildning inom dessa områden.

Jag förstod inte riktigt vad kungen menade, och det beror inte på att jag koncentrerat satt och åt en fruktkaka med mycket vispgrädde till. Fruktkakeätande kräver fokus. Men även utan den framför mig hade jag inte begripit vad kungen menade.

Om man betraktar de senaste två årens nedstängningar på grund av Wuhanflunsan blir kungens lovsång till vetenskap och medicin lite underlig. Det är ju läkare och medicinprofessorer som förordar alla dessa onödiga inskränkningar i vår frihet.

Varför skulle ungdomar behöva utbilda sig för att göra karriär i de professionerna? Det kunde väl lika gärna räcka med en 14-dagars kurs om kristallers helande verkan. Skulle möjligen göra mindre skada också.

Det var också en märklig upplevelse att en timme efter kungens jultal titta på statstelevisionens stora dramasatsning, ni vet den om affären mellan Gustaf V och Kurt Haijby. Mycket manligt kött som förenades på varjehanda sätt. Vi blev väl inte mycket klokare när det gällde tiden eller hur Gustaf V var som monark, men det var väl heller inte meningen.

Om jag tyckte programsättningen var märklig är det nog inget mot vad Carl XVI Gustaf tyckte. Han håller ett högtidligt tal till nationen i statstelevisionen, och en timme senare ser han hur en serie inleds där hans farfarsfar skildras som en förvirrad, kärlekskrank, orkeslös, homosexuell gubbe som inte annat vill än förenas med sin yngre ofrälse älskare. Jag tror statstelevisionen vill säga oss något, både med serien i sig och med själva placeringen i tablån. 

Även drottning Elizabeth framför som vanligt ett julbudskap. Hon talade om sin saknad efter prins Philip. Det var bitvis väldigt vackert, och sorgligt. Men än sorgligare var att hon inte kunde säga så mycket om sina barn. Prins Andrew hukar någonstans på landsbygden och hoppas på att rättegången mot Ghislaine Maxwell någon gång ska ta slut så att folk inte ständigt påminns om hans existens. Andrew deltog antagligen inte i någon av de traditionella jakterna på juldagen. Det skulle väl känts märkligt när man själv är ett villebråd.

Harry och Meghan är inriktade på att Meghan ska göra politisk karriär i USA som ledare för kvinnors rättigheter. Tror det vore bättre om hon satsade på en karriär som fackföreningsordförande. Varför inte i ”United gold diggers of the world”? Vi får förstå att drottningen inte nämnde dem.

Charles och William fick dock heller ingen större uppmärksamhet. Vi förstår det också.

Jag tror Elizabeths saknad efter Philip till viss del beror på att hon betraktar barn och barnbarn och vill diskutera med sin älskade make, typ: ”Philip, vi var genom vår plikttrogenhet förebilder för nationen. Hur kunde då våra barn bli som de blev?”

Påven har förstås levererat sitt ”Urbi och Orbi”-budskap. Inte bara beteckningen på detta budskap är rena latinet för mig. Det var även själva innehållet i talet. Han talade om att vi människor har börjat glömma bort alla de tragedier som utspelar sig i världen; som Jemen, Syrien och Irak. Påven ville att vi skulle tala mycket mer med varandra, mötas, lära känna varandra. Det kan han väl säga till dem som utfärdar vaccinpasstvång och ordnar nedstängningar.

Dessutom är det där med pratande och diskussioner överskattat. Det påmindes vi genom att ärkebiskop Desmond Tutu dog i helgen.

Han var mottagare av Nobels fredspris och ledde de ändlösa sessionerna i den sydafrikanska sanningskommissionen. Där skulle makthavare från apartheidtiden öppet bekänna sina synder och så skulle Tutu och åhörarna förlåta dem. Och så det pratades, och så det bekändes och bads om ursäkt.

Resultatet?

De svarta sydafrikanerna har hur man än väger och mäter deras tillvaro det mycket, mycket sämre än under apartheid. Med undantag för dem som har en position i det styrande ANC förstås.

Så mycket för prat.

President Biden förstod nog, som vanligt, inte riktigt vad han själv sa i sitt jultal. Han förklarade bland annat att många amerikaner ägnade sig åt att: ”finna ljuset i mörkret, vilket kanske är det mest amerikanska man kan ägna sig åt.” Så har det väl varit sedan den amerikanska revolutionen.

Absolut. Kan man få utbe sig om att vi i andra länder slipper dras in i det mörkret.

President Macron verkade däremot i sitt jultal inte så inställd på samtal och dialog. Han ägnade huvuddelen åt att uttrycka sin beundran och tacksamhet till den franska krigsmakten för dess insatser. Polisen kom med på ett hörn också, kan bero på att den är så tungt beväpnad och militariserad att den är att betrakta som en del av krigsmakten.

Och så blev det en hyllning för alla de som stupat i fransk tjänst i Afrika det gångna året.

Visst är väl julen en fridens högtid, men det var rätt uppfriskande att höra en julhälsning som utgick från världen som den ser ut.

Och visst tycker jag om samtal och diskussioner, men de för jag under julen med dem som står mig nära. Det är så man samlar styrka inför det kommande året.