EU, sade han, misslyckades med att förutse Rysslands krig mot Ukraina, vilket gjorde honom beroende av information från USA. Borrell sa också att Ryssland och Kina är på väg att vinna propagandakriget, då de använder trollfarmar för att förstärka sina budskap, rapporterar The Guardian.

”Det här är en kamp vi inte vinner, eftersom vi inte kämpar tillräckligt mycket”, sa Borrell. ”Jag är fortfarande förvånad över att vissa delegationer inte tar tillräcklig hänsyn till vår kommunikation, och att de inte twittrar och retweetar meddelandena vi levererar.”

Borrell drar sig inte för att kritisera EU:s utrikespolitiska brister, men det är fortfarande ovanligt för en hög europeisk tjänsteman att rikta sådan ohämmad kritik mot sin personal.

Ett utkast till pakten har läckt: Kina vill hålla i polisutbildningar, datanätverk, cybersäkerhet, smarta tullsystem, marin kartläggning och en strategi för ”tekniska framsteg, ekonomisk utveckling och skydd av nationell säkerhet”. Kinesiska språk- och kulturutbyten finns också med i planerna.

Nu väcks farhågor om att Stillahavsöarna hamnar i en geopolitisk konflikt när spänningarna ökar mellan USA och Kina om Taiwan. I förlängningen ökar också riskerna för att Kina hamnar i konflikt med Australien, Japan, USA och Nya Zeeland.

”Kina ser sig själv som en säkerhetsaktör i Stilla havet”, säger Anna Powles, universitetslektor i säkerhetsstudier i Nya Zeeland, enligt The Guardian.

Kina förnekar uppgifter om att de skulle vilja etablera en militärbas i området.

Den demokratiske senatorn Bob Menendez, vars föräldrar kommer från Kuba, är kritisk. ”För att vara tydlig, de som fortfarande tror att ett ökat resande kommer att skapa demokrati på Kuba är helt enkelt i ett tillstånd av förnekelse”, säger han enligt France 24.

Kubas utrikesminister Bruno Rodríguez Parrilla skrev på Twitter att den amerikanska regeringens tillkännagivande var ”ett begränsat steg i rätt riktning”, men kritiserade USA för att inte ändra embargot eller ta bort Kuba från listan över statliga sponsorer av terrorism.

USA:s handelsembargo mot Kuba inleddes 1962 som en reaktion på den kubanska statens övertagande av amerikanska företags och medborgares tillgångar i Kuba. Embargot har fortsatt stora konsekvenser för Kubas ekonomi.

Den ekonomiska situationen i Turkiet är riktigt dålig. President Tayyip Erdoğan har tagit till flera åtgärder för att komma till rätta med problemen. Samtidigt som han befäster sin egen makt och slår ned på politiska motståndare. Har han hittat en ny väg till framgång, eller är det en desperat despots chansningar?

Nyligen dömdes Osman Kavala, en av Erdoğans främste opponenter, till livstids fängelse av domstol i Turkiet. Han har suttit fängslad utan åtal sedan den misslyckade statskuppen 2016 men fick nu för första gången ett straff utmätt.

Detta har lett till att tyska utrikesministeriet kallat upp den turkiska ambassadören för samtal. En mindre diplomatisk kris utlöstes, men Turkiet menar att man bör följa internationell lag och inte lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Kritiker menar att domen mot Kavala är politisk och att president Erdoğan och hans AKP har påverkat domarna.

Kavala föddes 1957 och kommer från en släkt av tobakshandlare. Han är företagare och filantrop och har under åren gjord sig känd för att investera i olika delar av civilsamhället. Han har bland annat startat en förlagsverksamhet och sitter i styrelsen för Aras, ett förlag som drivs av armenier i Turkiet.

Kavala har också kopplingar till George Soros, ungersk-amerikansk filantrop. Kavala var med och startade den turkiska grenen av Open Society Foundations. Erdoğan kallade Kavala för ”Turkiets röde Soros” och anklagade honom för att ha varit pådrivande i oroligheterna i Istanbul 2013. Oroligheterna startade med en protest mot ett köpcentrum vid Taksimtorget men blev en allmän protest mot regeringen, som spred sig över hela landet.

Kavala blev också känd för att hans namn dök upp under en förhandling mellan PKK, kurdgerillan och den turkiska regeringen. Kavala hade även under 15 år nära kopplingar till militären och köpte in robotsystem.

Men det var statskuppen 2016 som definitivt satte stopp för Kavala. Men den här gången lyckades inte anstiftarna inom militären och deras allierade.

Statskupper och Gülenrörelsen

Det moderna Turkiets historia är fylld av militärledda kupper. Lyckade genomfördes 1960, 1971, 1980 och 1997. Ytterligare en påstått lyckad kupp skedde 1993 och flera försök kan läggas till listan. Den senaste misslyckade kom 2016 och ledde till stora konsekvenser för kuppmakarna och misstänkta kritiker av president Erdoğan.

En som ansågs ligga bakom kuppförsöken är Fethullah Gülen. Gülen lever sedan 1999 i exil i USA men är fortfarande ledare för den inflytelserika rörelsen med hans namn, Gülenrörelsen. Rörelsen förespråkar moderat islam och individualism, i bjärt kontrast mot Erdoğans neo-ottomanska vision.

Gülenrörelsen blev terrorklassad av turkiska regeringen 2016. Efter kuppförsöket genomfördes också mycket stora utrensningar av regimkritiska personer i statsapparaten och i det juridiska systemet.

Totalt arresterades 80 000 personer initialt, och 150 000 avskedades. Det handlade främst om poliser, lärare och domare. Erdoğan stängde också ned 16 tv-stationer, 23 radiostationer, 45 dagstidningar och en mängd andra mediarelaterade företag. Flera av medierna, som tidningen Begün, var öppet kopplade till Gülenrörelsen. Men flera hade pro-kurdiska, liberala eller andra former av oppositionella inriktningar mot Erdoğan.

Att opponera sig mot Erdoğan blev kort sagt betydligt mer problematiskt. Samtidigt har man blivit än mer utåtagerande i utrikespolitiken, kanske för att elda på sina egna anhängare. Fyra gånger sedan 2016 har man gjort militära interventioner i grannlandet Syrien, i spåren av inbördeskriget. Erdoğan ville visa att man på allvar utmanade kungafamiljen i Saudiarabien och mullorna i Iran i kampen om islamisk överhöghet. Men relationen till saudierna har minst sagt bytt skepnad på kort tid.

Saudiarabien och ekonomisk kris

Journalisten Jamal Khashoggi mördades på saudiska konsulatet i Istanbul 2018. Khasoggi var en uttalad kritiker av Saudiarabiens regim. Efter mordet försämrades relationerna mellan Turkiet och Saudiarabien, en ”skenrättegång” kallade Erdoğan den rättsliga processen. Han anklagade regeringen i Riyadh för att ha kommenderat mordet.

Turkisk domstol har förberett en rättslig process sedan 2020, och utfärdat häktningsorder mot personer i Saudiarabien. 7 april 2022 flyttades hela rättsprocessen oväntat till Saudiarabien, trots att flera misstänka redan ansetts rentvådda där.

Beslutet kommer samtidigt som Erdoğan arbetar för att normalisera relationerna till Saudiarabien. Att flytta rättsprocessen kommer sannolikt sätta punkt för att fallet blir uppklarat. Men det kan det vara värt för Erdoğan och Turkiet, som just nu genomgår en ekonomisk kris. Dessutom väntar president- och parlamentsval i juni nästa år.

Att det är kris kan styrkas av att Turkiets utrikespolitik ofta gått stick i stäv med Saudiarabiens. Man har etablerat militärbaser i Qatar och Somalia och köpt vapensystem av Ryssland.

Den ekonomiska krisen briserade sent 2021 efter den misslyckade finansiella reformen, stödd av Erdoğan. Man har efteråt försökt hitta utvägar genom internationella investeringsavtal. Man har överenskommelser med Kina, Qatar, Sydkorea och Förenade Arabemiraten, men siktet är nu inställt på Saudiarabien.

Under torsdagen kommer Erdoğan delta på ett toppmöte i Riyadh. Det återstår att se om Erdoğan lyckas med sina åtaganden och att stabilisera Turkiets ekonomi. Hans palats i Ankara har 1 000 rum, så han har många att välja på när han ska sätta sig och tänka igenom sitt nästa drag.

https://www.youtube.com/watch?v=CTyIgif_BKU

Yasukuni är en viktig plats för familjer vars anhöriga stupade i kriget. Men japanska premiärministrar brukar inte närvara vid ceremonier, för att undvika att skapa konflikt.

Andra politiker närvarade dock, som förre premiärministern Shinzo Abe och spinndoktorn i regeringspartiet Sanae Takaichi.

Sydkoreas utrikesministerium uttryckte sin djupa besvikelse över Kishidas hälsning. Man menar att Japan åter igen har glorifierat sin historia av aggression och krigsbrott. Man uppmanar Japans ledare att uttrycka sin ånger över historien i stället.

Från Kina menar man att hälsningen och besök vid Yasukunu visar japanernas felaktiga attityd till sin stridslystna historia.

Båda ländernas relation till Japan har varit ansträngd sedan krigssluten 1945. Japan anklagas för att inte be om ursäkt för krigsbrott som skedde när man ockuperade Sydkorea och delar av Kina.

Den senaste japanska premiärministern att besöka Yasukuni var Shinzo Abe 2013.