Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg ska göra dokumentärfilm om Carl XVI Gustaf. Det är inte alls så märkligt som det först kan låta. Åsa regerade som en drottning på AB:s kulturredaktion, och höll sig med ett hov av insmickrande beundrare och en lång rad älskare - precis som många andra kungligheter genom historien. Åsa känner antagligen därför en själsfrändskap med kungen, och tror sig kunna göra ett inkännande porträtt.

På Aftonbladets ekonomiavdelning skämtas det än i dag om att hon var en väldigt bra chef eftersom hon höll arvodena nere genom sitt flirtande med skribenterna. Förhoppningsfulla unga män från landsorten som kommit till storstaden för att söka sin lycka som kulturjournalister accepterade villigt snuspengar för sina texter eftersom de delades ut av en förförisk kulturchef; hon är en av de få som behärskar behärskar konsten att le förälskat med nedslagna ögon.

Många har gissat att Åsa har för avsikt att göra en avslöjande och nedsättande dokumentär om kungen – men det tror jag inte alls. Förvisso är hon en salongsbolsjevik – vem minns inte när krampaktigt kramade sin handväska från Fendi medan hon berättade hur hon grät av sorg när Berlinmuren föll.

Det är ett tag sedan, men Åsa har faktiskt inte förflyttat sig från vänstern, utan positionerat sig så att hon blir gångbar även i högern som skribent. En del har fått för sig att hon lämnade posten som kulturchef för att hon skämdes för att hon anförde det drev mot Stadsteaterns chef Benny Fredriksson – en förföljelse som ledde till att han begick självmord. Den verkliga orsaken är snarare att hon är medveten om att Aftonbladets dagar i dess nuvarande form är räknade, och då gäller det att kunna sälja sina tjänster till andra sidan också, och lite försynt kritisera vänstern, eller fenomen som #metoo. Det senare kan bero på att hon kanske är oroad för att drabbas själv om alla de där frilansande manliga skribenterna gaddar sig samman.

Åsas lust att göra en dokumentär om kungen tror jag beror på att hon känner en djup själslig frändskap med honom, det är därför hon lockas av ämnet. Men hon är antagligen inte medveten om detta, för till Aftonbladet säger hon:

– Jag tycker att medierna har varit väldigt följsamma mot kungahuset, för att uttrycka det milt. Han har landets högsta ämbete, varför bryr vi oss inte om det?

Hon förklarar också:

– Vi försöker kartlägga hur det gick till när kungen fick stämpeln som dum i huvudet. Hur gick det till? Och stämmer det?

Den stämpeln har till stor del kommit sig av att kungen ibland inte riktigt verkar veta vad han ska säga, och när han sagt det verkar han inte medveten om att det är fel, och möjligen kommer det senare en rättelse.

Ungefär som fallet är med Åsa, som med åren fått samma stämpel av såväl gamla merarbete som fiender. Det går några år, och sedan uttrycker hon ångest över det hon skrivit; till exempel genombrottsromanen ”Mig äger ingen” eller drev-serien mot Benny Fredriksson. Vad Åsa dock inte förstår är skillnaden mellan hennes och kungens personligheter. Åsa gör avbön genom att berätta om hur synd det är om henne eftersom hon gjort fel, kungen ber oss aldrig tycka synd om honom när han gjort fel utan ber oss ”vända blad”. Han fattar vad vi tycker om affären som gör att det där bladet ska vändas, men tänker inte be om vår förlåtelse. Det håller han i familjen. Åsa berättar precis allt om sig själv för alla som vill läsa; till exempel som vad som rinner nerför hennes ben efter genomfört samlag.

En annan skillnad är att kungen inte driver någon till självmord, när Noppe Lewenhaupt beslöt sig för att ta sig av daga på Hundudden berodde det inte på att kungen hetsat mot honom under en middag på klubben ”Noppes”.

Men jag har förstås en alldeles egen teori om det tyngst vägande skälet till att Åsa vill göra en dokumentär om kungen. Det går skvallras om att kungen har ett gott öga till hovets informationschef Margareta  Thorgren, och att inte bara hennes imponerande CV utan också hennes enligt kungens bedömning ”vackra ben” fällde avgörandet när hon fick tjänsten. Thorgren har bland annat varit kommunikationsdirektör på Scandic och Scan (där hon fick hantera en stor griskris; det hade blåst upp en kritikstorm om hur det stod till i stior och på slakterier).

Thorgren utbildade sig ursprungligen till journalist, och det är väl det som fått Åsa att tänka att kanske ska hon söka tjänsten som hovets informationschef den dag den blir ledig. Får hon jobbet får hon röra sig i kretsar där det inte anmärks på dyra skor och accessoarer. Det blir ju inte som att ha ett eget hov – som på kulturredaktionen – men det smäller väl nästan lika högt att vara en del av kungens hov.

Verkar min teori märklig? Den kan verka mindre trolig om man inte vet hur många vänsterradikala kulturkvinnor tänker. För några år sedan var jag på en middag tillsammans med ett antal sådana. Efter ett tag kom det senaste skvallret om kungen upp – det påstods att kungen i sällskap med vänner och livvakter intagit middag på en av stadens minst sagt bättre restauranger. Vid ett av de andra borden satt ett annat sällskap, där en känd, ung kvinnlig kulturperson ingick. Efter en stund infinner sig en av kungens livvakter vid sällskapets bord och frågar diskret om damen ifråga kan tänka sig att göra kungen sällskap. Vilket hon kan. Efterhand troppade kungens vänner av från middagsbordet. Kvar blev kungen och kulturpersonen. Och efter hand troppade de två också av. Tillsammans.

Alla på vår middag var rörande överens om att ryktet knappast var sant. Men då säger en av dem runt bordet (hon är för övrigt också dokumentärfilmare, precis som Åsa ska bli):

– Men hörni, vad skulle ni säga om det hände er? Att kungen skickade sin livvakt för att ragga upp er. Hur många skulle tacka ja? Upp med en hand.

Alla runt bordet räckte upp en hand utom en person, som förskräckt kved:

– Va, är ni inte riktigt kloka? Skämtar ni?

Då tittar den som ställt frågan strängt på henne och svarar:

– Men du fattar ju ingenting! Det är ju för fan kungen vi pratar om. Kungen! Då tackar man inte nej.

https://twitter.com/CoutureRoyals/status/1605234416485535744

Av någon anledning ska alla världens makthavare hälsa till oss under julen. Just när man drar sig undan med sina närmaste sätter de sig framför kamerorna och förklarar för oss hur världen ser ut och vad vi måste göra.

Lite märkligt beteende. Just när man för en dag vill dra sig undan från den där världen då vill de påminna oss om den. Lika välkommet som om en berusad och påstridig tomte knackade på dörren och ville komma in. Utan att ha julklappar med sig. Nej, en vaccinspruta eller ett vaccinpass räknas liksom inte som en julklapp.

Vår egen kung Carl XVI Gustaf talade i sitt julbudskap om att vi ständigt blir äldre. Kungen och drottningen ska ju av tradition skicka telegram till alla undersåtar som fyller 100 år. Förr var det en inte alltför betungande uppgift. Tre om året kanske. Nu kan 100-åringarna räknas i dryga tusentalet per år. Kungen konstaterade att det beror på att vetenskap och medicin utvecklats, och han uppmanade därför alla ungdomar att satsa på en utbildning inom dessa områden.

Jag förstod inte riktigt vad kungen menade, och det beror inte på att jag koncentrerat satt och åt en fruktkaka med mycket vispgrädde till. Fruktkakeätande kräver fokus. Men även utan den framför mig hade jag inte begripit vad kungen menade.

Om man betraktar de senaste två årens nedstängningar på grund av Wuhanflunsan blir kungens lovsång till vetenskap och medicin lite underlig. Det är ju läkare och medicinprofessorer som förordar alla dessa onödiga inskränkningar i vår frihet.

Varför skulle ungdomar behöva utbilda sig för att göra karriär i de professionerna? Det kunde väl lika gärna räcka med en 14-dagars kurs om kristallers helande verkan. Skulle möjligen göra mindre skada också.

Det var också en märklig upplevelse att en timme efter kungens jultal titta på statstelevisionens stora dramasatsning, ni vet den om affären mellan Gustaf V och Kurt Haijby. Mycket manligt kött som förenades på varjehanda sätt. Vi blev väl inte mycket klokare när det gällde tiden eller hur Gustaf V var som monark, men det var väl heller inte meningen.

Om jag tyckte programsättningen var märklig är det nog inget mot vad Carl XVI Gustaf tyckte. Han håller ett högtidligt tal till nationen i statstelevisionen, och en timme senare ser han hur en serie inleds där hans farfarsfar skildras som en förvirrad, kärlekskrank, orkeslös, homosexuell gubbe som inte annat vill än förenas med sin yngre ofrälse älskare. Jag tror statstelevisionen vill säga oss något, både med serien i sig och med själva placeringen i tablån. 

Även drottning Elizabeth framför som vanligt ett julbudskap. Hon talade om sin saknad efter prins Philip. Det var bitvis väldigt vackert, och sorgligt. Men än sorgligare var att hon inte kunde säga så mycket om sina barn. Prins Andrew hukar någonstans på landsbygden och hoppas på att rättegången mot Ghislaine Maxwell någon gång ska ta slut så att folk inte ständigt påminns om hans existens. Andrew deltog antagligen inte i någon av de traditionella jakterna på juldagen. Det skulle väl känts märkligt när man själv är ett villebråd.

Harry och Meghan är inriktade på att Meghan ska göra politisk karriär i USA som ledare för kvinnors rättigheter. Tror det vore bättre om hon satsade på en karriär som fackföreningsordförande. Varför inte i ”United gold diggers of the world”? Vi får förstå att drottningen inte nämnde dem.

Charles och William fick dock heller ingen större uppmärksamhet. Vi förstår det också.

Jag tror Elizabeths saknad efter Philip till viss del beror på att hon betraktar barn och barnbarn och vill diskutera med sin älskade make, typ: ”Philip, vi var genom vår plikttrogenhet förebilder för nationen. Hur kunde då våra barn bli som de blev?”

Påven har förstås levererat sitt ”Urbi och Orbi”-budskap. Inte bara beteckningen på detta budskap är rena latinet för mig. Det var även själva innehållet i talet. Han talade om att vi människor har börjat glömma bort alla de tragedier som utspelar sig i världen; som Jemen, Syrien och Irak. Påven ville att vi skulle tala mycket mer med varandra, mötas, lära känna varandra. Det kan han väl säga till dem som utfärdar vaccinpasstvång och ordnar nedstängningar.

Dessutom är det där med pratande och diskussioner överskattat. Det påmindes vi genom att ärkebiskop Desmond Tutu dog i helgen.

Han var mottagare av Nobels fredspris och ledde de ändlösa sessionerna i den sydafrikanska sanningskommissionen. Där skulle makthavare från apartheidtiden öppet bekänna sina synder och så skulle Tutu och åhörarna förlåta dem. Och så det pratades, och så det bekändes och bads om ursäkt.

Resultatet?

De svarta sydafrikanerna har hur man än väger och mäter deras tillvaro det mycket, mycket sämre än under apartheid. Med undantag för dem som har en position i det styrande ANC förstås.

Så mycket för prat.

President Biden förstod nog, som vanligt, inte riktigt vad han själv sa i sitt jultal. Han förklarade bland annat att många amerikaner ägnade sig åt att: ”finna ljuset i mörkret, vilket kanske är det mest amerikanska man kan ägna sig åt.” Så har det väl varit sedan den amerikanska revolutionen.

Absolut. Kan man få utbe sig om att vi i andra länder slipper dras in i det mörkret.

President Macron verkade däremot i sitt jultal inte så inställd på samtal och dialog. Han ägnade huvuddelen åt att uttrycka sin beundran och tacksamhet till den franska krigsmakten för dess insatser. Polisen kom med på ett hörn också, kan bero på att den är så tungt beväpnad och militariserad att den är att betrakta som en del av krigsmakten.

Och så blev det en hyllning för alla de som stupat i fransk tjänst i Afrika det gångna året.

Visst är väl julen en fridens högtid, men det var rätt uppfriskande att höra en julhälsning som utgick från världen som den ser ut.

Och visst tycker jag om samtal och diskussioner, men de för jag under julen med dem som står mig nära. Det är så man samlar styrka inför det kommande året.