På lördagen attackerades en säkerhetskonvoj av beväpnade män nära Bourasso, vilket ledde till att omkring 20 personer dödades. Och på söndagen attackerade en annan grupp förmodade jihadister befolkningen i Ouakara, även det i Boucle du Mouhoun-regionen, och orsakade oskyldiga offer bland invånarna. En invånare rapporterade att cirka 20 personer dödades av angriparna som bröt sig in i byn Ouakara, som ligger cirka 100 km från Bourasso.

De våldsamma attackerna har ökat i Boucle du Mouhoun-regionen, som gränsar till Mali, under de senaste veckorna. Burkina Faso har sedan 2015 befunnit sig i en spiral av jihadistiskt våld, som ursprungligen uppstod i Mali och Niger några år tidigare och sedan dess har spridit sig utanför deras gränser. Våldet under de senaste sju åren har dödat mer än 10 000 civila och soldater, enligt frivilligorganisationer, och har resulterat i mer än två miljoner internflyktingar.

Andra bybor ska ha skadats i attackerna, men det är oklart hur många. En invånare berättade för nyhetsbyrån AFP att ”ett stort antal terrorister tog sig in i byn” under torsdagsnatten, och att han hörde skottlossning hela natten. ”Det var på fredagsmorgonen vi såg att det fanns flera dussin döda.”

AFP har också rapporterat att morden kan vara vedergällning för lynchningen av två jihadister som försökte stjäla boskap några dagar tidigare.

Sedan 2013 har Burkina Faso utsatts för utdragna jihadistiska uppror. Tusentals människor har dödats under den långvariga krisen, och mer än två miljoner invånare har fördrivits. Våldet har också lett till en betydande politisk turbulens i landet. Militären, just nu med överste Celestin Simpore vid makten, lovade tidigare i veckan att intensifiera en ”dynamisk offensiv” mot jihadisterna. Det spekuleras i om att han kan börja samarbeta med ryska legosoldater.

Paul-Henri Damiba avsatte president Roch Kaboré i januari, och Damiba säger själv att också han misslyckats med att hantera det växande militanta islamistiska våldet. Det islamistiska upproret bröt ut i landet 2015, med tusentals döda och uppskattningsvis två miljoner människor som har tvingats från sina hem.

Ett av Damibas villkor för att avgå är bland annat en överenskommelse om att fortsätta med ansträngningarna för nationell försoning, och en fortsatt respekt för garantin att återvända till civilt styre inom två år.

Burkina Faso kontrollerar bara 60 procent av sitt territorium, och det islamistiska våldet förvärras. I juni dödades 89 människor i en av de värsta massakrerna i landets historia. Våldet tillskrivs rebellkrigare som är allierade med både al-Qaida och IS-terrorister.

En video visar människor som springer för att hämta varor från minst ett dussin flammande lastbilar, och en rökplym som sträckte sig över området. En annan video visade folkmassor som välkomnade de fordon från konvojen som klarat sig genom attacken, och tagit sig till staden Djibo, rapporterar Al-Jazira.

Militanta muslimer förstör vägar, belägrar städer, förstör vattenanläggningar och försvårar ansträngningarna att åter försörja den tidigare franska kolonin Burkina Fasos allt mer isolerade norr och öster.

Mer än 40 procent av landet är nu utanför regeringens kontroll. Osäkerheten ökar i regionen när den väpnade kamp som slog rot i Mali sprider sig. Tusentals har dödats, och mer än två miljoner har fördrivits trots närvaron av utländska trupper och FN:s fredsbevarande styrkor.

Överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba ledde militärkuppen i Burkina Faso 24 januari tidigare i år. Orsaken till kuppen var officiellt att den sittande presidenten Roch Marc Christian Kaboré hade misslyckats med att stabilisera landet som sedan 2015 varit utsatta för ständiga terrorbrott från islamistiska terroristgrupper knutna till såväl al-Qaida som Islamiska staten.

Den första mars deklarerade den nya ledningen för landet att militärjuntan styr vidare under en treårig övergångsperiod då demokratiska val skall hållas. I det kommande valet skall inte någon, vare sig Damiba eller någon av de andra 25 medlemmarna i militärledningen, som deltar i juntan kunna ställa upp i valet.

Militärjuntan under ledning av Damiba verkar utåt sett arbeta för att uppnå just det som de har utsagt sig vilja uppnå, nämligen säkerhet och stabilitet för medborgarna i landet. Tidigare ledare i Burkina Faso, inklusive den tidigare presidenten Blaise Compaoré – nu levande i landsflykt i Elfenbenskusten, ser ut att få spela en roll i militärjuntans strävanden mot stabilitet. Problemet för Damiba och militären är att terrorattentaten har eskalerat enormt sedan de tog över makten i landet. I de norra och östra delarna av landet har hundratals människor mördats sedan maktövertagandet av tillsynes helt samvetslösa islamister som ger sig på by efter by på landsbygden.

Burkina Faso har på ett par år när varit ett självständigt land lika länge som de var en fransk koloni. Direkt efter att landet blev självständigt så hände samma sak som i otaliga andra subsahariska afrikanska stater, man gjorde en kraftig politisk vänstergir med allt vad det innebär av interna maktkamper, odugliga karriärister eller snabba förändringar vars efterverkningar tar årtionden att rätta till och definitiv fattigdom. Den ledare för landet som har nått mest ryktbarhet utanför landet, Thomas Sankara, ofta kallad "Afrikas Che Guevara", var också den som 1984 ändrade landets namn från Övre Volta till Burkina Faso. Liksom Che Guevara så uppträdde Thomas Sankara inte bara ständigt i uniform och basker utan älskade också att åka motorcykel.

Efter endast cirka fyra år vid makten, 1987, så tog Sankaras närmaste och mest betrodde man Blaise Compaoré över makten och Sankara avrättades. Sankaras relativt korta tid vid makten är antagligen också den enskilt största orsaken till hans legendstatus i vänsterkretsar i Afrika. För efter närmare sextio år som självständig nation så har landet gått kräftgång ekonomiskt och är i realiteten helt beroende av Frankrikes goda vilja och stora bistånd. Bomull och guld är landets två största exportprodukter men det finns mångt mycket mer av värdefulla mineraler under Burkina Fasos torra mark – men vem är villig att investera när landet inte får kontroll över islamisterna och deras terror?

Det måste anses vara ett i stort sett hopplöst uppdrag att försöka skapa säkerhet och stabilitet i ett land som man inte i realiteten kontrollerar. Så även om det ännu ser ut som om överstelöjtnant Paul-Henri Sandaogo Damiba verkligen har ett ärligt uppsåt att ta kampen för att uppnå just detta genom att nu sträcka ut handen, inte bara till tidigare ledare för Burkina Faso utan också till en motsträvig opposition, så måste man se det som ett sisyfosarbete.

Med den totala samvetslöshet och fullständiga brist på empati som terroristerna visar så hålls stora delar av de norra och östra delarna av landet i fullständig skräck. I staden Seytenga flydde regeringsstyrkor och polis staden under en attack i mitten av juni, lämnande stadens invånare helt utan försvar. De islamistiska terroristerna gick från hus till hus. Alla de fann i husen dödades, män, kvinnor som barn. Affärer sattes i brand och de som försökte fly lågorna sköts på fläcken.

De som lyckades fly, närmare 7 000 människor, varav de flesta barn, är nu hemlösa flyktingar i sitt eget land och antalet terrorattacker räknas i år att vara närmare 700.

Skall Burkina Faso ha en chans att komma tillrätta med våldet i landet och ge burkinierna stabilitet och säkerhet är man helt beroende på att grannländer som Mali också lyckas med kampen mot terrorismen.

Verkligheten är lika krass som Afrika är varmt och att Burkina Fasos framtid snarare blir kaotisk och våldsam med fortsatta regelbundna stats- och militärkupper, än stabil och säker är tyvärr det säkraste vadet i det västafrikanska spelet.

Gambia satsar på klimat

Gambia har säkrat 680 miljoner kronor från Världsbanken för att återuppliva landets turistnäring. Pengarna är menade att stödja diversifiering och klimattålighet enligt Axel Van Trotsenburg på Världsbanken. För den som har rört sig i Gambia utanför strandstråken och dansrestaurangerna i någon större omfattning de senaste åren, framstår klimattålighet närmast som ett skämt i ett land där befolkningen utanför turisternas hotelliv inte har tillgång till, eller ens bryr sig om sophantering på någon synlig nivå. Sopor ligger i drivor på Banjuls gator och på varje normalt hemman så håller man sig med ett eget privat litet sopberg som i bästa fall har en get som sköter återvinningsprocessen. Skräp in, skit ut.

Förutom det paradoxala att ge bort pengar till klimattåliga turistsatsningar till ett land som inte ens bryr sig om sophämtning så undrar man ju onekligen varför staten skall få pengarna när de flesta turistattraktionerna är privata dito?

När Reuters rapporterar om nyheten så illustrerar de nyheten med en bild från Kunta Kinteh island, eller St. James Fort, där en påhittad karaktär skall symbolisera det västafrikanska slaveriets rester. För den som har besökt Kunta Kinteh island så är det mest bestående minnet efteråt kanske inte den lilla ön som härbärgerade alldeles för många människor samtidigt utan vägen dit. Vägen från Barra till Albadarr utgörs till 90 procent av en bred väg byggd på tidigare "projektpengar" för att främja turismen.

Uppenbarligen försvann en del av de pengarna till annat än sitt ändamål eftersom vägen aldrig blev klar. Pengarna räckte inte till en beläggning. Så utan asfalt har regnet slagit sönder underlaget och förvandlat det till något som får den kraterklädda månytan att te sig slät som en biljardboll. Den som lyckas hitta en chaufför som är beredd att företa sig resan kommer att finna sig upptagen, inte med att njuta av det sköna landskapet, utan av att fundera på om stötdämparna kommer att komma farande in i kupén innan njurarna skakar loss, eller vice versa.

Väl framme i Aldabarr och Juffur kan man filosofera över det faktum att det var här som den svarta lokalbefolkningen gjorde sig en rejäl sidoinkomst på att sälja tillfångatagna klanmotståndare till västerlänningarna som inte vågade sig längre in än till kustremsorna. Varför man inte kunde tillfångata några slavar på egen hand. Kunta Kinteh Island utgörs av ruinerna av St James Fort och hur diversifiering och klimattålighet skulle kunna utveckla den här platsen är svårt att förstå. Pengarna kommer naturligtvis inte att "räcka till" annat än att fylla hålen i statskassan efter Yahya Jammehs landsflykt.

I flera länder i Västafrika har demokratin bytts ut mot militärregim. Det senaste i ledet är Burkina Faso, där president Kaboré blev avsatt under militärkuppen 23 januari. Regeringen och parlamentet har upplösts och militärjuntan har tagit över styret. Man har efter det blivit uteslutna ur Afrikanska unionen och det ekonomiska västafrikanska samarbetet inom Ecowas.

https://youtu.be/ENlNEroAtO4

Ledaren för militärjuntan Patriotic Movement for Safeguard and Restoration är Paul-Henri Sandaogo Damiba. Han är nu interimspresident i landet sedan 31 januari.

Den senaste statskuppen i landet var 2015 då den autonoma militärenheten Regiment of Presidential Security, presidentens egen säkerhetsstyrka, tog regeringen och toppolitiker som gisslan. Dåvarande president Kafando ledde en övergångsregering som bildats efter folkupproren 2014. Upproren var till stöd för att den förre presidenten Compaoré skulle få förlänga sin redan 27-åriga tid vid makten. Den reguljära armén slog då ned statskuppen och Kafando kunde återinstalleras på presidentposten.

Men den här gången kan det vara annorlunda.

Marcel Tankoano är en profil i civilsamhället i Burkina Faso. Han var helt emot statskuppen 2015 och var med bland demonstranterna som ville avsätta juntan då. Men nu 2022 är det andra tongångar från Tankoano. Han menar att demokratiseringen som svepte i vågor över Västafrika från 1990-talet helt har svikit folket. Nu behövs det i stället en militärregim.

Miljontals flyktingar

I länderna Mali, Guinea och Burkina Faso har det totalt skett fyra statskupper på 18 månader. Regionen Sahel har under det senaste decenniet haft stora problem med milisrörelser och islamister, tusentals har dött och miljontals har flytt sina hemområden. En anledning till det växande stödet för statskupper och militärt styre är den enorma korruption och oförmåga att lösa problem som de demokratiskt valda regeringarna uppvisar.

Frankrikes ambassadör lämnade Mali 31 januari då hans relation till juntan drastiskt försämrats. Detta visar också på oförmågan hos de två länderna som har mest inflytande i regionen, Frankrike och USA. Båda har under åren gjort olika insatser mot lokala miliser och islamister, med varierat resultat.

Islamisterna har gradvis skapat större och större problem sedan man 2012 kapade ett uppror från tuaregfolket i Mali. Både al-Qaida och IS-terroristerna har inflytande över islamistiska milisgrupper. Regeringsstyrkor har haft mycket svårt att slå tillbaka islamisterna och det har spätt på befolkningens missnöje.

Interna flyktingar och matbrist har också lett till ett utbrett missnöje. Man kan inte tala om demokrati om människor bara har ett mål mat om dagen, menar Tankoano.

Ett exempel på dålig PR är då Malis förre president Boubacar Keïta köpte ett jetflygplan för 400 miljoner kronor. Han fångades också på bild under fester på Ibiza, vilket spädde på folkets förakt mot honom. Militärjuntan avsatte Keïta i augusti 2020 och utlovade nya val 2025.

Men 2021 utfördes ännu en statskupp, bara nio månader efter den förra, och nu är nya val utlovade till 2022. Den nuvarande interimspresidenten är militärjuntans ledare Assimi Goïta.

Främlingslegionär

I grannlandet Guinea tog militärjuntan över efter statskuppen 5 september 2021, och leds nu av Mamady Doumbouya. Han har en bakgrund i Främlingslegionen där han var korpral. Han har också en bakgrund inom Guineas underrättelsetjänst. Hans fru Lauriane är fransyska och tidigare militärpolis i Gendarmerie nationale i Valence i södra Frankrike.

Doumbouya pratade i sitt första tal till folket om den förre presidentens misshandel av ekonomin och politiseringen av den statliga administrationen. Han citerade också Jerry Rawlings, som ledde Ghana både som milisledare och folkvald president 1981–2001.

”Om folket krossas av eliten, är det upp till militären att ge folket sin frihet.”

Han pratade om att anta en ny mer transparent konstitution. 62 år efter självständigheten är det dags att tillsammans göra något åt förfallna vägar och sjukhus, enligt Doumbouya.

Huruvida vägen mot ett stabilare Guinea går genom militärt styre återstår att se. Han har också utlovat en omstöpning av alla institutioner och att motarbeta den politisering av myndigheter som skett under tidigare presidenter.