Ändå verkade Macron förnöjd trots nederlaget mot Argentina, han har faktiskt verkat förnöjd hela månaden.

Antagligen beror det på att ”250 gram av magi och perfektion” av franskt ursprung utnämnts till världskulturarv av Unesco. Vi talar förstås om baguetten, som fick denna status 1 december, och det var Macron själv som talade om det där kvartskilot bröd på ett sätt som fick en att tro att det en gång skapats av druiden Miraculix.

Jag tycker nog själv att baguettens upphöjelse är ett tecken på Frankrikes tillbakagång som kulturnation. Till och med länder med en mindre ärorik historia ser till att få tempelbyggnader eller borgar och kyrkor utnämnda till världskulturarv. Att baguetten får den ställningen är väl ungefär som om melittafiltret fick samma status (fast jag tvivlar lite på att Tysklands president Scholz skulle yvas särdeles mycket om Melitta Bentz uppfinning från 1908 betecknades som världskulturarv).

Unescos generaldirektör Azoulay förklarade utnämningen med att baguetten symboliserar ”… en hel kultur: den dagliga ritualen, baguetten är en del av måltidens struktur, den står för att man delar med sig och för trevnad och gemyt”.

Det låter som om det var nattvarden det talades om.

Problemet med baguetten är att den inte symboliserar Frankrike i verklig mening, den är istället ett tecken på hur de som kontrollerat huvudstaden Paris under århundraden medvetet brutit ner traditioner, kultur och kokkonst i landets många regioner. Baguetten är ett resultat av centralisering och modernitet, och dess historia är inte så lång. Baguetten fick sitt namn först 1920, och då reglerades det också hur lång en baguette som mest får vara (40 centimeter) – och vad den minst måste väga (80 gram).

Gräver man lite i baguettens förhistoria förstår man bättre det där med centralisering och modernitet. Napoleon stadgade att det skulle skapas ett bröd som var enkelt att baka, och lätt att transportera i en soldats ränsel.  Under Napoleons tid som kejsare befann sig ju stora delar av den manliga befolkningen ständigt på marsch mot nästa erövring. Det fick bli smala brödstavar som bakades (de lever kvar i det bröd som i dag kallas ficelle). Några årtionden senare introducerades Zangs ångugnar i Frankrike – det blev än lättare att industrialisera bakandet av bröd. Därefter kom en lång period av stora statliga byggnadsprojekt över hela Frankrike. Baguetten var praktisk – enklare att dela i arbetslaget, det behövdes ingen kniv, och det var billigt eftersom det rörde sig om bröd som snabbt kunde produceras i stor mängd.

Man kan säga att 1920-talet blev det årtionde då baguetten slutgiltigt segrade. Inte därför att dess längd och vikt då reglerades, utan på grund av att det stiftades en lag som gällde bagares arbetstider. De fick inte börja baka tidigare än 04.00 på morgonen. Det gick snabbare att grädda långa smala bröd, och baguetten slog ut många andra sorters bröd och kom att stärka sin ställning än mer.

I dag bakas det årligen sex miljarder baguetter i Frankrike.

Macron hävdade i ett tacktal efter det att baguetten fått hedersbevisningen att upphöjelsen kommit därför att brödet var ”omöjligt att imitera”.

Men det var ju just att baguetten kunde massproduceras – alltså imiteras på ett reglerat sätt, som gjorde att den fick sitt genomslag i Frankrike som basmat – och i resten av världen som symbol för det ”franska”. Jag och en del andra kanske tycker att man skulle gett de franska cigarettmärkena Gauloises och Gitanes status av världskulturarv – om det inte vore för att Gauloises numera tillverkas i Polen och Gitanes i Holland.

Men visst, på något sätt är baguetten ändå typisk för Frankrike, ett land som alltid präglats av centralmaktens ständiga försök att skapa en enhetlig nationell kultur och krossa regionernas särdrag. Kungar genomförde till och med korståg mot de södra delarna av sitt land, och den franska revolutionen och Napoleon fullföljde detta och standardiserade vad som skulle tillåtas gälla för att vara franskt.

Få i omvärlden känner till pain de seigle, det kraftiga rågbrödet från Bretagne, och rågbröd var också typiskt för de mer bergiga delarna av Provence, Auvergne och längs med Bretagnes kust. Eller pain aux châtaignes, där kastanjemjöl ersätter en del av vetemjölet. I Bretagne, Auvergne och Normandie kan du också om du har tur få pain de sarrasin – bröd bakat på bovetemjöl (som man traditionellt sett helst dricker cider till).

Men det vore att förenkla historien att säga att baguetten besegrade de andra bröden redan på 1920-talet. Baguetten kom snabbt att dominera i städerna, men på landsbygden behöll de lokala bröden en stark ställning, men sakta blev de mer och mer trängda – och från och med 1970-talet kom baguetten att dominera även i mindre samhällen och byar.

Denna utveckling har skett parallellt med att de små bagerierna gått under. Sedan 1970 har det försvunnit 400 små bagerier per år. Då fanns det 55 000 i Franrike, i dag finns det 35 000. Det innebär att det finns ett mindre bageri på 2 000 invånare. Det ger lite perspektiv på hur det är i Sverige. I Solna har vi 100 000 invånare, och vi har ett riktigt bageri.

Ett!

Hade vi den franska bageritätheten skulle vi ha 50.

Det ger också lite perspektiv på brödkultur. För jag måste erkänna att en fransk baguette definitivt kan vara ett bröd värt att uppskatta – den perfekta hårda skorpan som smular sig bara man tittar på den – men som ändå kräver att man sågar sig igenom det. Det luftiga men samtidigt spänstiga innanmätet. Här står vi inför något helt annat än det som saluförs under beteckningen ”baguette” i Sverige. Oftast rör det sig om livsmedelsbutikens eget bake-off-bröd – som definitivt inte förtjänar att kallas ”baguette”, kanske inte ens ”bröd”.

Men i sinom tid kanske fusk-baguetten segrar även i Frankrike.

I början på året införde den franska varuhuskedjan Leclerc prisstopp på sina baguetter. De skulle inte få kosta mer än vad som motsvarar fyra svenska kronor. Redan dagen efter protesterade bondeorganisationer och branschorganisationer för bagerier och mjölproducenter. De förklarade att inflationen hade gjort att det verkliga priset för en baguette var nio kronor. Leclercs drag skulle slå ut småbagerier, småbönder och mindre mjölnare. Småbagerierna för att de inte kunde konkurrera med Leclerc, mindre mjölnare och bönder för att de inte kunde överleva på de inköpspris Leclerc erbjöd dem.

Resultatet?

Större enheter i alla led, och sämre bröd för konsumenterna.

Som det med nödvändighet blir i det moderna samhället.

En utveckling som tyvärr inte hejdas av att baguetten blir världskulturarv.

Mellanstora bagerier i Sverige har det svårt. Inflationen gör att kostnaderna skenar och de kan inte konkurrera med de stora jättarna i branschen.

Tidigare i vår gick en mer än hundraårig tradition i graven när Gerdas bröd i Grästorp försattes i konkurs. Den numera arbetslöse vd:n Mikael Svensson berättar att bara råvarukostnaden för att tillverka en tekaka på kort tid steg med 50 procent, och när man lägger till höjda energi- och dieselpriser så hade man behövt dubbla priset på sina produkter. Det var inget som handeln ville veta av så till slut blev konkursen ett faktum.

Gerdas gick på knäna under hela pandemin och hade 17 anställda permitterade i nästan ett år. Man tog sig igenom den svårigheten, men det ljus man trodde sig se i tunneln var tyvärr priser som sköt i höjden som brinnande raketer.

Priserna steg varje vecka, i princip, på vissa artiklar. Det var ju helt vansinnigt, det sista, berättar Svensson.

Martin Lundell är vd på branschorganisationen Sveriges bagare och konditorer, som organiserar allt från det lilla bageriet på hörnet till jättar som Pågen och Fazer. Han får frågan om det pågår en bageridöd just nu:

En hel del bagerier har gått under under pandemin, men det går bra för andra. Jag skulle inte ta i och säga bageridöd, men det är kämpigt för många bagerier.

Lundell förklarar att det gick bra under pandemin för dem som sålde förpackat bröd till dagligvaruhandeln, och då främst för de stora jättarna. Och det gick bra för hantverksbagerierna i villaförorterna där folk satt och jobbade hemifrån. De mellanstora bagerierna, och konditorier i innerstad och köpcenter, hade det svårt.

Över 90 procent av organisationens medlemmar omsätter under 50 miljoner kronor per år, och han säger att många av dem kämpar med höga energipriser, stigande råvarupriser och brist på arbetskraft. Utöver att de precis kommit ur pandemin. Om de mellanstora bagerierna, som Gerdas bröd, säger han:

Jag skulle vilja säga att de har det tuffast, för de små bagerierna har oftast egen butik där de kan sälja, och de största bagerierna har försäljningskanaler över hela Sverige.

Han förklarar att de mellanstora bagerierna ska hitta en plats på marknaden mitt emellan, som har funnits tidigare, men som nu trängs undan av handelns eget bröd. Bröd som det står Ica och Coop på. De stora bageriernas bröd hotas däremot inte.

Mikael Svensson från nedlagda Gerdas bröd förklarar att de stora bagerierna får sitt bröd upphandlat centralt och att butikerna måste ha en viss mängd av deras varor. Om Ica gör reklam för ett bröd på tv så ska det finnas i alla butiker.

Där ställer Pågen villkor?

Ja, men de gör ju det. De har ju alltid de bästa ... De står ju alltid längst fram vid hyllkanten, och de står på gavlarna på alla brödhyllorna. De har de bästa platserna. De betalar väl in sig på det.

Då blir det att vi hamnar lite i bakundan, och när de ser att brödet inte blir sålt då drar de ner på det. Om du går in på en Ica-, Coop- eller Willysbutik så är det i princip 95 procent Pågen, Skogaholm och Fazer.

Martin Lundell från Sveriges bagerier och konditorer får frågan om det finns risk att fler bagerier går under:

Ja, risken finns definitivt. Det som är läskigt nu är att vi inte vet vad som händer framöver. Det är en väldigt osäker tid, skulle jag vilja säga. Det är också så att bagerierna kommer från en period där de är slutkörda efter pandemin.

Liten marknad för handgjorda småkakor

De mindre bagerierna runt om i landet kämpar med att få sålt sitt bröd, men på en marknad har de kapitulerat för länge sedan, nämligen på småkakornas. Handgjorda småkakor görs nästan inte längre och Mikael Svensson skyller delvis det på de stora tillverkarna:

Delicato och de här säljs så pass billigt. Det är mer handarbete för oss. Det är för dyrt att tillverka. Vi drev inte bageri med egen butik, så våra kakor skulle hamna på flera kronor om vi skulle stå och rulla småkakor. Det försvann helt och hållet, men det var flera år sedan.

För 15 år sedan såldes det mycket småkakor, säger han, men det har förändrats. Han beskriver hur man kunde gå in på ett konditori och köpa bondkakor och havrekakor, och Brysselkex och massor av annat, men att det nu bara finns ett par tre sorter. Inte ens den äldre generationen kan man räkna med, om man får tro Mikael Svensson:

De som äter småkakor är ju lite äldre personer, kanske, men då är det mycket Ballerinakex och sådant som säljs.