Bensinbolagen sänker priserna i dag, till 21:78 kronor för en liter bensin och 25:66 kronor för en liter diesel. Det är en liten seger för hårt prövade svenska bilister och företag, men det finns de som vunnit större segrar.

Alla oljebolag täljer svart guld just nu. Främst av dem Aramco, den saudiska statens egen kassako, vars resultat första kvartalet visar en vinst på 417 miljarder kronor efter skatt. Det är drygt fem svenska försvarsbudgetar.

Kinesiska Sinopec och Petrochina, franska TotalEnergies, brittiska BP, amerikanska Chevron, brasilianska Petrobras – alla gör de mångmiljardvinster. Här är några vinnare till:

Shell

Första kvartalet i år visade på ett rekordresultat för brittiska Shell, med en vinst på 96 miljarder kronor. Den 7 juli flaggade bolaget för att vinsten andra kvartalet kommer att bli större än man trott. Analytiker uppskattar att den kommer att landa på runt 114 miljarder kronor.

Enligt bolaget är det i synnerhet raffineringen av olja som är lönsam just nu. Högre intäkter från den verksamheten gör att vinsten för andra kvartalet tar ett skutt med drygt 10 miljarder kronor.

Exxon Mobil

Det är snart tio år sedan familjen Rockefeller bestämde sig för att hoppa av oljebranschen helt, och i stället satsa på fossilfria investeringar. Sedan dess har de bedrivit ett krig mot den största arvtagaren till deras gamla Standard oil, Exxon Mobil. Exxon måste ta ansvar för klimatförändringarna likt tobaksbolagen avkrävts ansvar för tobaksskador, menar familjen.

Det är inget Exxon är intresserat av, utan man tuffar vidare. Amerikas största oljebolag gjorde en vinst första kvartalet i år på 93 miljarder kronor, och signalerar för en rekordvinst andra kvartalet på hisnande 169 miljarder kronor.

Exxon tjänar "mer pengar än Gud" sa president Joe Biden i början av juni, i ett försök att undkomma ansvar för den inhemska inflationen och det höga bensinpriset.

Bolaget förklarar det stora vinstlyftet jämfört med första kvartalet. Anledningen är en drygt 47 miljarder kronor högre vinst på bensin och diesel och en drygt 30 miljarder kronor högre vinst på olja och gas.

Ryska oljebolag

De ryska oljebolagen brottas med ekonomiska sanktioner. I mitten av maj hade den sammanlagda försäljningen av rysk olja gått ned med 830 000 fat per dag.

Det största bolaget Rosneft stod för den största minskningen med 560 000 fat råolja per dag, från 3,8 miljoner till drygt 3,2 miljoner fat per dag. Som lök på laxen avgick Vladimir Putins gamle vän, förre tyske förbundskanslern, Gerhard Schröder från bolagets styrelse.

Kina är den största köparen av rysk olja och har ökat inköpen. Jämfört med olja från andra länder säljs den ryska just nu med rabatt, upp till 30 procent.

För att motverka sanktionerna försöker Ryssland öka exporten till Asien, och då inte bara till Kina. Indien har mer än fördubblat sin import. Utrikesminister Sergej Lavrov får slita hårt för att uppbåda och behålla politiska och ekonomiska relationer. Nyligen, före G20-mötet i Indonesien, besökte han Mongoliet och Vietnam.

Flörtandet med Asien verkar fungera. Den ryska oljeproduktionen gick upp fem procent första halvan av juni. Trots givna rabatter så gör Ryssland stora vinster på grund av det höga oljepriset. Men det är svårt att veta exakt hur stora vinsterna är.

Equinor och norska staten

Det statliga norska oljebolaget Equinor, en sammanslagning av Statoil och Norsk hydro, badar i pengar. Vinsten efter skatt uppgick första kvartalet till 54 miljarder svenska kronor.

Eftersom bolaget betalar skyhög norsk skatt så dränktes norska staten i skatteintäkter: 135 miljarder kronor. Den norska skattemyndigheten gissar att drygt 760 miljarder kommer att rinna in under året.

Det är trevligt för alla i vårt västra grannland, kunde man tro. Det norska miljöpartiet känner av ett gnagande samvete. Under rubriken "Norge tjener fett på krigen" gick stortingsledamoten Rasmus Hansson i förra veckan ut i en debattartikel och sa att landet borde skänka 400 av miljarderna till Ukraina.

Svenska staten

Finansminister Mikael Damberg har inget statligt oljebolag, men han har svenska bilister som han kan pumpa på skattepengar. Den som tankar betalar först för bensinen, och sedan moms på den. Sedan tillkommer energiskatt och koldoxidskatt, och som strössel på mjukglassen avslutas allt med moms på skatten.

Förra året drog staten in 48 miljarder kronor i energiskatt och koldioxidskatt på fossila bränslen. Då är inte den dubbla momsen inräknad.

Om det är till någon tröst så ligger energiskatten och koldioxidskatten på ett fast belopp för varje liter bränsle. Det betyder att statens procentuella kaka minskar när priset rusar i höjden. Om bensinpriset går över 21:40 kronor kan man korka upp champagnen. Då är nämligen skatten mindre än hälften av priset.

Berätta inte om den uträkningen för Per Bolund (MP), om du vill ha råd att ta bilen till jobbet. I höstas, när oppositionen ville tvinga fram en sänkning av bensinskatten med 50 öre, iklädde sig Bolund aktivistrollen och demonstrerade mot sänkt skatt på Medborgarplatsen i Stockholm.

– Vi har enligt forskningen åtta år på oss att vända klimatutsläppen och få ner dem till noll. Då behövs en kraft i regeringen att fatta beslut som leder dit, sa han då.

Nu är det bara sju år kvar.

Grattis Sverige till ytterligare ett bidrag; bilbidraget! Regeringen har höjt bränsleskatten så pass mycket att vi nu behöver skattefinansierat bidrag för att kunna betala skatten. Man får dubbeltänka flera gånger för att inse att det verkligen är så skevt som det låter. Priset på olja har stigit, men det borde kompenseras med sänkt skatt. För här har Sverige marginal att ta av.

Sverige har världens högsta dieselpriser och ett av världens högsta bensinpriser – som till betydande del utgörs av skatt (60% för diesel och 40% för bensin). Nu sänks dock bränsleskatten, äntligen. Men det är bara tillfälligt, och sänkningen är en dryg krona… En ynklig reduktion som (väldigt lämpligt) gäller fram tills strax efter valet. Och bilbidraget, som består av en tusenlapp per bilägare, framstår som en förnedrande liten muta i sammanhanget.

Regeringen föredrar bidrag framför skattesänkningar, det är sedan gammalt. Höjda skatter är oftast här för att stanna. Subventioner och bidrag är lättare att både implementera och avskaffa, och den tålmodige skattebetalaren tackar och bockar för de avdrag man har fått fram tills de försvinner. Men bilbidraget räcker inte ens till att fylla en tank.

Politikerna skyller de höga priserna på Putin, trots att priserna höjdes kraftigt långt innan Ryssland gick in i Ukraina. Sveriges energiminister Khashayar Farmanbar säger dessutom att skattesänkningar skulle gynna Putin. ”När man sänker skatten så blir det större andel pengar man betalar till Putin” sa vederbörande i en intervju i TV4. Kan man enkel procenträkning, förstår man snabbt att detta är rent ordbajseri. Putin får ju inte de facto mer krigspengar bara för att andelen skatt är lägre. Politiska bortförklaringar lindas in i Orwellskt nyspråk, och har politikerna tur så har medborgarna i vanlig ordning så fullt upp med att stressa mellan jobb och familj (för att kunna betala bränsleskatt), att ingen hinner stanna upp och analysera den information vi får till oss. Det är väldigt viktigt att marknadsföra statsmakten som den godhjärtade räddaren i nöden, som skyddar sin befolkning från ondskans klor, istället för att stå rakryggad och förmedla den stora bilden.

Resonemanget spricker dessutom i fler ändar. Rysk råoljeimport utgör nio procent (2021) av den totala svenska importen. Dessutom har Preem – som i dag är ensam bland de stora bolagen om att köpa olja från Ryssland – sedan flera veckor tillbaks stoppat importen av rysk olja och köper istället från Nordsjön, Västafrika och Medelhavet. Ska vi för övrigt prata om krigspengar, kan vi istället fokusera på den ryska energi vi sedan lång tid tillbaka importerat till Europa på grund av nedlagda kärnkraftverk. Lösningsförvirrad klimatpanik har cementerat ett farligt beroende av rysk gas. I dag kommer cirka 40 procent av EU:s naturgasimport från Ryssland och transporteras genom svenskt vatten. Detta är en separat energihistoria – dock är det ännu ett tydligt exempel på hur politiker vill hitta syndabockar för egenvållade problem. Vad gör vi när vi står med brallorna nere medan allt går åt röven? Vi skyller på ryssen!

Om de höga bränsleskatterna syftar till att framtvinga snabbare omställning till fossilfria drivmedel, måste vi ju i så fall ha en praktisk, och mer klimatsmart, lösning som fungerar. Ska vi skaffa elbilar när vi har elbrist och elpriserna är flera gånger högre än normalt? Med de bränslepriser vi har nu, handlar det inte längre om att få stopp på någon överkonsumtion av olja. Bilister och företagare börjar gå på knäna, de har ingen lösning. Prisökningarna drabbar alltmer vår essentiella infrastruktur – den som krävs för att hålla ihop landet. Transportsektor, jordbruk, kollektivtrafik och livsmedelsindustri riskerar att bli hårt drabbat – och detta mitt i en tid av kris.

Bränslepriserna är minst sagt en het potatis och nu under valåret pågår det en sakpolitisk kapprustning bland partierna. De flesta partier kör nu över regeringen och kräver förhandlingar med EU och bensinbolagen. Det pratas om prissänkningar med 5 kronor per liter för diesel och 4 kronor för bensin, genom sänkt bensinskatt och sänkt reduktionsplikt (iblandning av dyrt och ineffektivt biodrivmedel som syftar till att sänka koldioxidutsläppet. Det man dock missar i poängen är att man importerar miljövidrigt ful-biodrivmedel från Asien). Till hösten har vi chans att påverka, och tills dess gäller det att köra jäkligt bränslesnålt… Mitt i all kognitiv dissonans känns det ändå mentalt uppfriskande att kunna påverka det man kan. Man måste ändå tänka positivt i denna (bokstavliga) soppa. Mer om detta när vi hörs nästa gång!

Politiker pratar om att vi snabbt måste frigöra oss från våra ”fossila bojor”. De slår sig för bröstet under FN:s klimatmöten, där de vill gå i bräschen med en modell som andra länder ser upp till och följer.

Men det är vi som bor i ett av Europas mest glesbebodda länder som betalar genom att tanka dyrast i världen. Räddar vi verkligen klimatet på det sättet? Och är det rimligt?

Kan det inte till och med vara så att vi ”räddar klimatet” på ett sätt som inte är miljövänligt? Omställningen till elbilar måste ske i takt med att infrastrukturen byggs ut, forskning och utveckling går framåt och priserna reduceras. Vi har redan idag stora problem med distribution och produktion av el, vilket jag personligen påminns om när jag ser oljekraftverket i Karlshamn tuffa för fullt. Vi ökar blandningen av biodrivmedel i våra fossila bränslen, dock består den större andelen av importerat och palmoljebaserat ful-biodrivmedel från Asien. Bakom de gröna och goda budskapen gömmer sig en förvirrad politik. De miljövänliga produkterna, är ofta allt annat än just … miljövänliga.

Om vi skulle kunna ladda allt fler elbilar på ett vettigt sätt, skulle de flesta ändå inte ha råd med en elbil. Mycket talar dessutom för att det är mer miljövänligt att fortsätta köra sin gamla fossildrivna bil än att köpa en ny elbil. I alla fall än så länge. Batterierna behöver utvecklas och effektiviseras, och det ökade behovet av batteriproduktion kräver mängder med nya gruvor som hotar vattenkvalitén och sprider gifter. Och arbetsförhållandena är många gånger vidriga vid brytningen.

Det kommer dröja ett tag med elbil för min egen del. Men hur mycket får bränslet kosta innan det påverkar ens frihet? Sannolikt är denna gräns nådd för många, kanske redan för länge sedan. Tar man hänsyn till inflationen, ökade reallöner och mer bränsleeffektiva bilar, ser det faktiskt ut att vara ungefär lika dyrt att köra bil idag som för 30 år sedan. Så varför är folk så arga just nu? 

När priset höjts så snabbt (dieseln har höjts 29 procent på ett år, bensinen 23 procent), vaknar folk. De dolda skatterna har på kort tid blivit synliga. De som reagerar starkast och som drabbas hårdast är de som bor på glesbygden. Lönenivån är lägre, avstånden längre, och få har möjlighet att köpa en ny och mer bränslesnål bil. Lägg där till bonus-malus-systemet och oförändrade reseersättningar som fastställdes när bränslet kostade hälften så mycket. Även många företag blir drabbade, vilket riskerar att leda till färre jobb i glesbygden.

Det känns orimligt att ett land där majoriteten är beroende av bilen, ska axla hela världens klimatångest och urmjölkas likt statliga kassakor. Skattepengar som för övrigt inte ens är öronmärkta för att gynna bilisterna, vilket gör att många tankande människor säger som Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?”.