Det är ett resonemang i stil med ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”. Hjärnor kortsluts.

Men inget annat är att vänta – saker som anses misshagliga i samtiden förklaras alltid leda till att snart kommer bruna bataljoner marschera på våra gator. Och i Kungsträdgården kommer Björn Söder att stapla upp en gigantisk majbrasa bestående av för honom misshagliga böcker, och medan lågorna slår mot skyn sjunger SD:s riksdagsgrupp ”… flamma stolt mot dunka skyar”.

Jag tror inte koranbränning nödvändigtvis leder till att större delen av det svenska bokbeståndet kremeras av personer i bruna uniformer. Men jag tänker inte argumentera mot just den uppfattningen. Det vore att röra sig in i fel debatt, in i diskussioner där tiotalet år i tysk historia används som mätpunkt och varningsflagga för precis allting som sker nu och som kan komma att inträffa i framtiden. Tar man sådana diskussioner begränsar man frivilligt användandet av det egna förståndet – och bevisar samtidigt hur obildad man är. Varför säger ingen i koranbrännar-debatterna saker som:

”Nej, vi får inte elda med koranen för då blir det snart som i Ghazna 1151 eller Budapest 1528 eller Mosul 2014”.

I alla de städerna nöjde sig de som tog makten inte med att bränna böcker – de brände ner biblioteksbyggnaderna. Speciellt IS-terroristernas bokbarbecue i Mosul 2014 borde rimligen vara ett mer användbart exempel i dag för den som vill varna för vart brännandet av böcker kan leda. 2014 ligger oss betydligt närmare i tid än 1933 – och andelen IS-anhängare i Sverige borde vara ganska mycket större än anhängarna av Joseph Goebbels kultursyn.

Ett återupplivande av de nazistiska bokbålen torde också vara svårt på grund av bristen på oxar i Sverige. Böckerna transporterades ofta till de nazistiska bokbålen med hjälp av oxdragna kärror – man lär inte få riktigt samma dramatiska effekt om man använder traktorer.

Men … jag är inte ute efter att försöka styra upp debatten om bokbrännande.

Jag vill snarare deklarera att det väl inte är så farligt att bränna böcker, det kan till och med vara nyttigt för den egna själen, och om det är kallt kan det vara bra för kroppen också.

Nu är det inte så att jag vill förorda brännandet av någon viss sorts böcker – jag tycker man ska få sätta fyr på vilka böcker som helst, av vilken anledning som helst och när som helst. Är du vänster kan du väl dra ihop ett gäng och hälla fotogen på Edmund Burkes samlade skrifter, är du höger samlar du dina vänner så ni tillsammans kan se hur lågorna förtär alla tre banden av Marx Kapitalet, och varför inte också det kompletterande – av Karl Kautsky redigerade – fjärde bandet om teorier kring mervärdet?

Människor som tjuter inför tanken på bokbål visar bara att de inte själva läst speciellt mycket eller har ett verkligt och levande förhållande till böcker, och de har därför inte en avklarnad syn på vad en bok är.

För mig är det helt nödvändigt att läsa, och läsa mycket. Varför vet jag inte. Det bara är så. Funderar inte så mycket på det. Men jag funderar heller inte på varför jag andas. Som sagt, det bara är så.

Om jag blivit en visare människa av allt detta läsande? Nej, förhoppningsvis har jag med åren blivit vis, men jag kan inte se att det avgörande där har varit läsningen. Den som söker sanning och vishet i böcker letar nog på fel ställe.

Detta är nog den enda sanning och vishet som man kan nå fram till genom idog och omfattande läsning utan begränsningar (jag gnager mig igenom all form av skriven text, av pur nyfikenhet). Läser man mycket betraktar man inte böcker som bärare av den uppenbarade sanningen. Man betraktar dem som en förbrukningsvara.

Människor som läser lite eller inte alls tenderar däremot istället att se böcker som något heligt. Men det beror ju på att de mycket sällan öppnat en bok, eller att de enbart läser lättare förströelselitteratur. Och eftersom de inte vet vad som står i böcker tror de böcker är heliga – och bör därför inte eldas upp.

Det hysteriska hojtandet i dag i Sverige om faran av bokbål är ganska komiskt. Betänk följande; under 1970-talet och 1980-talet präglades svensk bokutgivning av gedigen utgivning av europeisk litteratur – båda samtida sådan och klassisk. Då kom de stora översättningarna av gamla, viktiga verk. Pocketutgivningen präglades av samma sak.

Se på svensk bokutgivning i dag.

Dussindeckare, kokböcker och populärhistoria (mest om andra världskriget) står för merparten. Läser du bara på svenska är du helt avkopplad från europeisk litteratur samt kultur- och idédebatt.

Det har inte behövts några organiserade bokbål för att inleda den goda litteraturens utplåning i Sverige – det skedde mer smygande, men också effektivare.

Extra komiskt blir det av att Bonniers förlagsverksamhet varit motor i denna utveckling, samtidigt som faran för bokbål varit ett stående tema på kultursidorna i alla de tidningar koncernen kontrollerar. Medan folk jagar upp sig för att Bonniers-skribenter varnar för bokbål där viktiga böcker bränns, stryper Bonniers förlagsfolk utgivningen av just viktiga böcker.

Medan jag skriver detta sitter jag bredvid kaminen på landet, och likt Pepe Carvalho tänker jag om en stund öppna kaminluckan och slänga in en bok. Jag ser det liksom han som en form av respekt för böcker och läsande.

Får se vilken bok det blir.

Showen Art Trouble går ut på att publiken får rösta om konstverken ska förstöras eller inte. ”Det finns förespråkare för all konst”, sa programchefen Ian Katz. ”Någon kommer att argumentera för Hitlers konst, inte person, för det faktum att hans moraliska karaktär inte ska avgöra om ett konstverk ska existera eller inte.”

Om publiken röstar för att Hitlers konstverk ska förstöras, så står komikern Jimmy Carr redo med en eldkastare. Han har för övrigt kritiserats för ett skämt om förintelsen i en Netflix-show vid jul förra året.

En Channel 4-show som aldrig såg dagens ljus var en säsong om onani, kallad Wank Week. Många högt uppsatta tv-personer attackerade serien offentligt, och ifrågasatte om tv-kanalen skulle bli av med sin licens. Materialet finns kvar, men har inte sänts.

Mikail Yüksel, ledare för det svenska Erdogan-vänliga partiet Nyans, har förklarat:

– Att kränka profeten borde definitivt räknas som hatbrott. Det borde även vara olagligt att bränna Koranen.

Nu är det inte så att Yüksel i sig har något mot att man eldar upp saker man inte tycker om. Han krävde att Lars Vilks konstverk Nimis i Kullabergs naturreservat skulle ”brännas ner av länsstyrelsen” eftersom han tyckte det var ett uttryck för islamofobi.

Man får alltså inte elda upp Koranen, men allt som bedöms vara mot islam är det bara att hälla bensin över och så tända på.

Här följer Yüksel sin förebild Erdogans exempel.

I augusti 2019 meddelade det turkiska utbildningsdepartementet att 301 878 böcker rensats ut från landets skolor och lärosäten – och eldats upp.

Det man satte fyr på var läroböcker som ansågs ha någon koppling till Fethullah Gülen – som lever i landsflykt i USA och vars rörelse ses som ett hot av Erdogan.

Den 18 april i år gjorde Turkiet ett uttalande om Rasmus Paludans Koranbränningar i svenska städer under påsken:

”De ondskefulla attackerna i Sverige mot vår heliga bok, Koranen har visat att inga lärdomar har dragits av historien, att det fortfarande finns tvekan när det gäller att förhindra islamofobiska och rasistiska provokationer … och att de tolereras med hänvisning till yttrandefrihet.”

Om vi nu ska följa det turkiska utrikesministeriets rekommendationer och lära av historien bör vi dra oss till minnes förstörelsen av biblioteket i Alexandria 642.

När muslimerna erövrar Egypten ger befälhavaren emir Amr ibn al-’As ordern:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

(Nu var inte emiren ensam om att ha förhärjat detta bibliotek – tidigare hade också Julius Ceasar, Aurelianus och den koptiska påven Teofilus gett sig på samlingarna. Historien är fylld av barbarer – men poängen här är att det visar att muslimska härskare inte var förvaltare av arvet från antiken – och den sista nedbränningen förstörde också mängder av kunskap och kultur från det tidiga Egypten och koptiska verk.)

Men vi ska inte glömma al-Hajib al-Mansus förstörelse av biblioteket i Cordoba 976 med det uttalade målet att förstöra all tidigare vetenskaplig litteratur.

När de Ghaznavidiska sultanerna etablerar sitt imperium i vad som i dag är Afghanistan, norra Indien, Iran och delar av Centralasien antar kulturförstörelsen rätt monumentala proportioner.

Märkligt nog får imperiets grundare Mahmid numera ofta beröm för att han i sin huvudstad byggde upp ett stort bibliotek och i staden samlade intellektuella och lärde.

Mindre ofta noteras att han 1029 lät bränna biblioteket i Rayy i Persien med alla dess böcker. Nåja, inte alla förresten – bara de böcker som ansågs hädiska – vilket i och för sig verkar ha varit de flesta. På samma sätt förstör hans arméer bibliotek i Indien.

Alltså – det är inte bara så att muslimska härskare lät förstöra viktiga verk från antiken, de förstörde också viktiga fornegyptiska, koptiska, hinduistiska och buddistiska verk (biblioteket i Nalanda) – och verk från alla dessa kulturområden som var kopplade till kultur och vetenskap.

I områden som islam erövrade blev Koranen inte bara rättesnöret, dess läror blev ursäkten för att bränna alla andra böcker som ansågs på något sätt strida mot den rätta läran.

Och som Turkiet av i dag visar lever den kulturen kvar.

Turkiet är heller inget undantag.

Den stora kulturella begivenheten i den muslimska bokvärlden är bokmässan i Saudiarabiens huvudstad Ryad. Den har fortsatt att vara det även efter att den saudiska polisen slog till 2014 och konfiskerade och brände 10 000 exemplar av 420 titlar.

Efter det blev utställarna försiktigare, men på mässan i oktober förra året vittnade en del av utställarna om att det hade blivit lite friare. Kronprinsen Mohammed bin Salman hade lovat lätta på censuren. Utställarna förundrades därför över att det bland böckerna på mässan fanns en (1) bok om universums uppkomst som inte nämnde Allah – och att den ännu inte var beslagtagen. Dessutom vågade en egyptisk förläggare för första gången visa upp verk av Leo Tolstoj, Fjodor Dostojekvskij och George Orwell.

En bok blev dock beslagtagen – den hade titeln: "God's plan for the management of the universe.” Inget skäl hade givits för beslaget, men man får väl anta att myndigheterna inte tyckte planen stämde med deras egen.

Just slumpmässigheten gjorde att flera utställare berättade att de fortsatt ägnade sig åt självcensur – ingen idé att släpa med sig böcker som kanske skulle tas i beslag och brännas upp. Man kunde ju aldrig veta.

I shiamuslimska Iran förklaras det i grundlagen att yttrande- och tryckfrihet begränsas av ”islams fundamentala principer”. Om en bok anses stå i strid med dessa principer förbjuds den.

Givetvis finns Salman Rushdies ”Satansverserna” med på listan över förbjudna böcker, men där finns även böcker författade av harmlösa författare som Paolo Coelho och Dan Brown.

Där finns också författare som Gabriel García Márquez och Nikos Kazantzakis.

Jean-Jacques Rousseaus har ännu inte funnit nåd inför censuren fast det gått mer än 200 år sedan han skrev sina verk.

Merparten av den litteratur som är förbjuden är skriven av iranska författare – ofta från exilen. Den kan vara förbjuden för att den kritiserar regimen, eller för att den skildrar hur människor egentligen lever i landet; sex, supande, och droger – eller så ger böckerna uttryck för fel sorts tolkning av islam. Tillhör man Bahá'í-religionen och skriver kan man också lugnt räkna med att ens verk hamnar på listan över förbjudna böcker – och blir brända.

Det är inte bara den iranska regimen som gillar att misshagliga böcker – ibland sker det privata initiativ i frågan.

För två år sedan satte den iranske imamen Abbas Tabrizian eld på en lärobok i medicin – Harrison’s Manual of Internal Medicine. Imamen förklarade att sådana läroböcker inte behövdes – och rentav var skadliga. Alla svar fanns inom den ”islamiska och traditionella medicinen”.

https://twitter.com/ManotoNews/status/1220695136662777856

Myndigheterna i Iran fördömde bokbränningen, kanske mest för att den mäktiga konservativa ayatollan Mahmoud Hashemi Shahroudi dött i galopperande cancer efter att ha lyssnat på Abbas Tabrizians råd.

Tabrizian kunde dock fortsätta verka fritt i Iran, och förra året väckte han åter internationell uppmärksamhet när han förklarade att covid-19 kunde botas om man smörjde in sitt anus med luktviololja.

Strax därefter förkunnade han att man absolut måste undvika covid-vaccin – en spruta så blev man homosexuell.

I Pakistan har man sedan 2020 förbjudit ett hundratal läroböcker, bland annat från Oxford University Press och Cambridge University Press – med hänvisning till att de innehåller hädiska tankar eller formuleringar. Det kommer att bli fler eftersom man granskar 10 000 läroböcker. En lärobok i matematik har förbjudits därför att ett räkneexempel illustrerades med griskultingar.

Pakistans ”Lag för skyddande av islams grunder” ger myndigheterna rätt att när som helst besöka ”tryckerier, förlag, och bokhandlar och konfiskera böcker innan eller efter det att de gått i tryck”.

Givetvis bränns de konfiskerade böckerna.

Två miljarder människor lever i dag i länder som tillhör den muslimska kulturkretsen.

Man kan gå igenom muslimskt land efter muslimskt land, och konstatera att där Koranen är lag riskerar alla andra böcker att hamna på bålet.

Som Amr ibn al-As sa:

”Om dessa böcker är i överensstämmelse med Koranen har vi inget behov av dem, om de står i motsättning till Koranen – förstör dem.”

Men hur ser det ut i Sverige på skolor och bibliotek? Förstår lärare, politiker och bibliotekarier faran?

Vi berättar om det i ett antal nyhetsartiklar i nästa vecka. Vad säger till exempel Jan Jönsson, det liberala skolborgarrådet i Stockholm?