Ingen människa ska ha kommit till fysisk skada, men trappuppgångarna har materiella skador. ”Portarna är söndersprängda. Den ena porten har något mindre skador än den andra”, enligt Holmström.

Senare på morgonen hittades ett misstänkt föremål utanför en port i närheten av den andra explosionen. Nationella bombskyddet kallades in och är på plats. Ingen har gripits.

Något tidigare i natt exploderade en bil på en parkeringsplats i centrala Hässleholm, och började brinna. ”Vi har en teori om att det är något som detonerat i samband med branden, men exakt vad får den tekniska undersökningen visa”, säger Filip Annas, presstalesperson vid polisens ledningscentral, till SVT Nyheter.

Branden i bilen som exploderat spred sig till de bilar som stått parkerade bredvid. ”Tre bilar är totalt förstörda. Dessa bilar kommer man inte kunna köra igen”, säger vakthavande befäl vid räddningstjänsten, Leif Staffansson. Ingen ska ha skadats vid bilbränderna. Ingen har gripits.

Väljer man bil beroende av kön? Efter många år i bilbranschen har jag sett tydliga skillnader på hur män och kvinnor resonerar om bilar, och hur prioriteringarna ser ut vid bilköp. Jag tror att valet av bil sitter djupt rotat i vår biologi, vilket gör det lite extra intressant.

För ett tag sedan skulle jag och min man köpa bil, och varje kväll när barnen somnat låg vi med varsin mobil och pepprade varandra med länkar till diverse bilannonser. Skillnaden var tydlig. Jag valde praktiska bilar med stora bagageutrymmen, som såg stora och säkra ut. Ofta var de på gränsen till fula, men det kändes sekundärt. Min man fastnade enbart  för bilar med snygga former, feta fälgar och kaxiga fronter.

Ska du ha ett jäkla kuttersmycke, eller en bil? utbrast jag efter att min man hade skickat den tionde Mercedes-coupén. Jag förnekade inte att den var vacker, men det smickrande utseendet överskuggades av ångest. Jag sår intryckta barn i ett trångt baksäte. Jag såg geggiga stövelavtryck när barnen pressar benen mot stolsryggarna. Jag såg kladdiga klubbor kastas, och uppretade föräldrar med kaninpuls. Vi skulle behöva stanna på en rastplats varje gång barnen ville ha en majskaka, och varje bilresa skulle innebära ett neurotiskt gnuggande med tvättlappar. Vi skulle behöva parkera längst bort från affären för att undvika rädslan för dörrslag – för att inte tala om skräckscenariot med rasande barn som kastar skateboardar på motorhuven. För mig är det viktigt med en bra stämning, att alla ska vara glada. Jag sopar gladeligen mattan för att skapa ett lyckligt familjeliv. Jag har hellre en ful familjebil med lite skavanker, men som bidrar till ett praktiskt, tryggt och avslappnat liv utan onödigt bråk och ångest. Typiskt kvinnligt? Ja, jag tror det.

Det har gjorts undersökningar på hur vi väljer bil beroende på kön. Kvinnor föredrar bensinsnåla bilar som ska vara säkra att ha barnen i, med bagageutrymme plats för barnvagn och matvaror. Praktiskt och användbart. Män däremot föredrar snabba bilar med många hästkrafter, bilar som sticker ut ur mängden och som gärna låter lite extra. Jag tror till och med att bilar med snygga kurvor och former stimulerar belöningssystemet, på liknande sätt som en attraktiv kvinna.

Jag jobbade en gång som kundmottagare på Lamborghini i Stockholm. En gottebutik full med muskelbilar som speglar prestanda och yta, framför praktisk funktion. De flesta kunder var män. Några kom dit för att bara titta, smeka, provsitta och drömma, medan några hade plånbok för att köpa. Vad alla hade gemensamt var ett passionerat intresse för bilen. När de fönstertittat en stund, trampade de in genom entrén tillsammans med sin testosteronfyllda aura. Pupillrarna var stora och ögonen flackade mellan bilarna. Det gav mig förnimmelser från ungdomens helger ute på nattklubbarna. Uppiffade tjejer vart man än såg, och män med ögon som förvirrades av det vackra utbudet på dansgolvet.

Jag lyssnade på en intressant föreläsning av psykiatrikern Jordan B Peterson, som också är intresserad av bilar. ”Varför har bilarna utrustats med två strålkastare och inte tre?” nämner han som exempel. Bilar har ansikten, och designers är väl medvetna om det. Två strålkastare liknar två ögon som tittar på dig. Är de dessutom inramade med en kaxig front, ökar det aktiviteten i belöningssystem och bjuder in till vidare kontakt. Kombinera detta med sexiga kurvor och ett välputsat yttre, och varför inte en schysst nybilsdoft i kupén? Vinner man sin drömbils gunst kan man visserligen inte så sin vildhavre i avgasröret (eller?), men det ger dig kontinuerliga dopaminkickar och kanske även ett kuttersmycke att visa upp.

Även kvinnor attraheras av snygga bilar och attraktiva ”bilansikten”. Bland mina tävlingsbilar tyckte jag att min Supercar-Scirocco var klart snyggast. Kattlika ögon som inramades av en kaxig front, och med en uppkäftig svart kaross som förenades med ett smickrande kjolpaket. Men för mig är det mest en bonus om bilen är snygg – det är ingen avgörande faktor vid bilval. Och så verkar det vara för de flesta andra kvinnor.

Så hur gick slaget om familjebil? Jag vann. Det blev en ganska anskrämlig men praktisk Citroën C5 med luftfjädring. Min man beklagar sig regelbundet över hur tråkig och ful den är, men hans bitterhet övervägs av den avslappnade attityden när han langar majskakor till baksätet. Och jag känner mig väldigt nöjd när jag får plats med såväl sparkcyklar som matkassar i bagageutrymmet, och vi tar oss fram komfortabelt och säkert. En bil som känns praktisk och trygg – precis som en bra partner. Jag har nämligen lärt mig med åren, att efter några åk spelar utseendet inte någon större roll.

Med en inflation på nio procent höjde Riksbanken nyligen räntan, och bilföretagen kompenserar sina kostnader genom att höja månadsavgiften. Det finstilta i villkoren gör det möjligt.

”Ingen vet hur dyrt det kan bli. Det är långt ifrån självklart ett bra alternativ att privatleasa en bil i dag”, säger Carl-Erik Stjernvall, teknisk rådgivare på Motormännens Riksförbund i ett pressmeddelande. ”Det finns varken någon transparens i vilket belopp finansbolaget faktiskt köpt bilen för, eller vad deras ibland helt egna in-houseräntor baseras på för typ av upplåning. Med finstilta villkor har finansbolagen gjort det möjligt att höja lite hur de vill.”

Mellan maj och september har månadskostnaden ökat med upp till tio procent, vilket motsvarar tusentals kronor under leasingperioden som bilen är din. Att lämna tillbaka den i förtid går inte.

Nyckelordet är maglev, från engelskans magnetic levitation, där magnetiska krafter används både för att bära upp bilen och driva den framåt. En sådan magnetbil har med stor framgång testats på en avstängd motorväg i Kina, skriver Independent. Den 2,8 ton tunga bilen svävade 35 millimeter över vägen, och färdades i hastigheter på upp till 230 kilometer i timmen. Styrningen skedde genom metallskenor inbyggda i vägbanan.

Magnetbilar skulle inte bara ha en betydligt längre livslängd, energiförbrukningen minskar också samtidigt som räckvidden ökar. Ett dedikerat körfält för magnetbilar skulle också vara säkrare, och bilarna samordnas på ett sätt som förhindrar trafikstockningar.

Kina presenterade det första magnettåget 2004 (431 km/tim), och har blivit ledande inom maglev-transporter under de senaste åren.

Den begränsade tillgången har drivit upp priserna i dag. En La Ferrari kan kosta allt mellan 40 miljoner kronor och 80 miljoner kronor.

En bil som man kanske är rädd om, och inte vill se rulla i väg och krocka med mopeder. Men det var just vad ägaren till en djupblå La Ferrari fick se i Monaco.

I en video ser man hur bilen kommer långsamt rullande på en gata i Monaco. Den framförs av en parkeringsvakt som bromsar in, och med motorn igång blir stående vid trottoarkanten. Efter en stund kliver han ur bilen, motorn är fortfarande igång.

Några sekunder senare börjar Ferrarin rulla, parkeringsbromsen är uppenbarligen inte ilagd. Parkeringsvakten försöker hoppa in i bilen, misslyckas och tvingas se hur bilen kraschar in i några uppställda mopeder.

Skadorna kanske inte blev så omfattande, men det kommer att kosta att reparera fronten på en bil som kostar minst 40 miljoner kronor.

Alla moderna dieselbilar, från årsmodell 2016, är obligatoriskt utrustade med ett Adblue-system. Detta för att kunna leva upp till utsläppskraven för Euro-6. Systemet har funnits hos lastbilar och traktorer sedan 2006, och syftet är att minska utsläppet av kväveoxider och sänka det så kallade NOx-värdet. Adblue är vätska baserad på urea och vatten. Man häller alltså mer eller mindre piss i tanken i ett försök att ”rädda miljön”.

Men allt är inte guld och blåa skogar med Adblue. Bilbranschen har inte kommunicerat alla olika problem kopplat till Adblue-systemet. Partikelfilter i dieselbilar var ju till exempel ett hett ämne för några år sedan, eftersom dessa är kostsamma att byta ut, vilket gäller även Adblue. Detta fick jag själv erfara nyligen. Efter att min bil bara gått 6 tusen mil, väntar jag nu på en tid hos verkstaden för att byta ut hela systemet; en reparation som kostar cirka 20 000 kronor. När jag, gravt snopen och förbannad, gjorde efterforskningar upptäckte jag att det är många fler än jag som drabbats. Adblue-systemet verkar vara en symbolpolitisk snabblagning som varken är tillförlitlig eller hållbar – däremot är det en bra inkomstkälla för verkstäder och bileftermarknad.

Mekanismen med Adblue-systemet är att bryta ned kväveoxid till kväve och vatten. Detta genom en så kallad selektiv katalytisk reduktion, SCR. Adblue pumpas in i förbränningssystemet precis före avgaserna når SCR-katalysatorn. I SCR-katalysatorn omvandlas urinsyran till ammoniak, på det viset reduceras kväveoxiden och deras utsläpp.

Gör man en internetsökning upptäcker man snabbt att många drabbats av problemen. Jag läser bland annat om arga nordbor som redan vid tio–elva minusgrader har fått systemet förfruset. Problemen finns hos bilmärken som till exempel Volvo, BMW, Peugeot, Citroën, Mercedes-Benz, Audi och Volkswagen. När det är kallt sprutas även ren diesel in i avgaserna för att skapa högre avgastemperaturer – för att i sin tur kunna aktivera Adblue-processen. Ett annat vanligt problem är kristallbildning i systemet, som förstör katalysatorn och andra viktiga komponenter. Adblue-vätskan är kraftigt frätande på kablar och elektronik. Ytterligare ett vanligt problem är fel på NOx-sensorn, den anordning som ska reglera temperaturen för att detektera kväveoxider i avgassystemet.

Jag känner ett visst ansvar vad gäller bilval inom familjen, och nu hade mitt bilköp skapat ett hyfsat stort läckage i hushållskassan. Jag kände mig lite dum att jag inte ens hört talas om det utbredda problemet med Adblue-systemet, och jag gav mig på ett försök att stöka över problemet lite snabbt och billigt. ”Vi kopplar ifrån skiten” sa jag till mannen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. För det första är det olagligt, och för det andra påverkar det utsläppen så att man sannolikt inte blir godkänd på besiktningen. En del bilmärken erbjuder dock ersättning för hela, eller delar av, reparationen – så skulle du drabbas är det väl värt att kolla upp detta via din märkesverkstad.

Ett annat problem med Adblue är tillgången till vätska. Sanktionerna mot Ryssland har skapat problem att få tag på Adblue i butikerna, och det har ofta varit slut på hyllorna. Nu verkar det som att människor runtom i landet har börjat hamstra Adblue-dunkar (hållbarheten sägs vara 18 månader så var varsam med hamstringen). Sedan årsskiftet har Adblue blivit dubbelt så dyr, då priset är helt kopplat till råvarupriset på naturgas. Skulle tillgången till naturgas strypas helt, kan det i värsta fall innebära att 97 procent av alla lastbilar och 10-12 procent av alla personbilar inte längre kan rulla i Sverige. Och enligt MSB finns det inget beredskapslager av Adblue… heller. Nästan hela transportsektorn skulle stå still, och likaså transport av mat, mediciner och ja… ni kan ju räkna ut resten.

Då struntar jag väl i att tanka Adblue då, säger någon. Nope. Blir tanken tom, går motorn ner i serviceläge och bilen tar sig bara fram i krypfart. Kan man pissa i tanken då? Jag ser redan framför mig hur smidigt detta skulle vara, framför allt för alla som har en man i hushållet. Problemet är dock att Adblue innehåller cirka 33 procent urea, och din urin bara 2–4 procent. Sen är det alla salter, proteiner och hormoner, som skulle göra att systemet slår bakut. Så skulle Adblue-tanken bli tom, blir det betydligt billigare att ringa bärgaren och kissa i diket istället.

Skulle Adblue-krisen slå till med full kraft, är den enda lösningen att legalisera frånkopplingen av systemet. Vi hoppas att EU-kommissionen i så fall kan inneha denna kognitiva flexibilitet, men om du vill ta det säkra före det osäkra finns det framför allt tre lösningar:

1. Skaffa det beredskapslager som MSB saknar.
2. Bli polare med en duktig motortrimmare som kan avinstallera systemet medan du hittar en annan bil.
3. Undvik nyare dieselbilar (och bli istället duktigare på att sopsortera/få dina kossor att prutta mindre/cykla till jobbet för att dämpa eventuell klimatångest).

Ett alternativ för Fury, om boxningskarriären verkligen är slut, är att bli bilbärgare. En del av alla sina miljoner har han nämligen lagt på att köpa en veteranbärgningsbil. En renoverad Bedford TK Recovery av 1973 års modell, med en vacker Morgonposten-blå hytt. Priset är inte offentliggjort.

Han visar upp sin fina Bedford på Instagram. I hytten sitter en glad hustru Paris och viftar med en Union Jack.

Någon som verkligen behöver veta om karriären är över är ordföranden i World Boxing Council (WBC), José Sulaimán, som ansvarar för den världsmästartitel Fury besitter. Han pratade med Fury i mitten av maj, och lämnade sedan beskedet att de inte kommer att ta titeln från britten: "Vi ger honom den tid han behöver [...] WBC kommer att stödja honom, vad han än beslutar sig för".

En vecka senare uttalade sig Sulaimán igen, och sa att det vore fantastiskt om Tyson Fury kunde möta innehavaren av de andra mästartitlarna så att han kunde kröna karriären med att bli odiskutabel världsmästare i tungvikt. Vet han något som ingen annan vet?

De andra titlarna innehas av Oleksandr Usyk, som först måste gå en returmatch mot Anthony Joshua. Just nu ser den ut att bli av den 20 augusti i Saudiarabien.

Jag har haft lyckan att få köra de mest extrema bilarna som finns – allt från högpresterande gatbilar till WRC-bilar. Ruset man känner av att maxa en Lamborghini Murciélago, adrenalinkicken rallybilen ger när man kör på gränsen till naturlagarna, och känslan som sprider sig av antilag-systemets smatter på startlinjen med en superbil – det är nästan obeskrivligt. Dessutom älskar jag snygga bilar. Att vila ögonen på schyssta linjer och vackra former, kaxiga fronter och uppkäftiga vingar, mår själen bra av.

Men när det kommer till min egen privatbil prioriterar jag funktion och komfort. Utseende och hästkrafter spelar ingen stor roll – det är det praktiska som vinner alla gånger. Antagligen beror det på att jag får utlopp för allt det andra genom mitt jobb. Min man däremot, tänker annorlunda. Eftersom han inte är någon tävlingsförare vill han ha hela paketet – inklusive hästkrafter och snygghetsfaktorer. Fullt förståeligt, men våra olika preferenser blir ett dilemma när vi ska hitta en gemensam bil. Att tillsammans hitta en medelväg mellan design, komfort, effekt, tillförlitlighet och utrymme blir en utmaning. Såsom nu, när vi de senaste veckorna varit på jakt efter en bil för gemensamt bruk.

Senast vi var med personbil hade vi två stycken; en Mercedes E-klass och en Subaru Outback. Min man älskade verkligen mercan. Han tog sig ofta anledningar för att få åka lite extra, såsom akut glass-sug, eller skjutsningserbjudanden till polare. Och visst var det en fantastisk bil. Man blev omfamnad och välkomnad in i kupén med stilfull och påkostad interiör i valnöt, LED-belysning och smarta funktioner. ”Plopp” sa det när dragkroken åkte ut när man tryckte på knappen, och när man stängde dörrarna ljöd ett dovt ”bonk” – så långt ifrån plåtskramlet från budgetbilar. Det var genomtänkt och snyggt, stilrent och modernt. Det luktade till och med ny bil, trots att den gått sex tusen mil. Men det kan ha berott på att den aldrig användes, på riktigt. Spillde ungarna i baksätet blev det sanering när man kom hem, och skulle man åka och lasta bildäck spenderade man halva dagen på att fixa emballage, och att syna skavmärken. Det blev långa promenader med matkassar från affären, man vågade inte parkera intill någon annan om inte nöden krävde. Men min man var okej med omständigheterna, och jag själv tyckte att det var värt allt krångel varje gång jag såg hans belåtna min när han satte sig i mercan. Liksom Ernst Kirchsteiger känner in limträskivor med lukt och ömma smekningar, kände min man in mercan någon extra sekund innan han körde iväg. Han älskade den robusta tyska kvalitetskänslan, effekten i motorn och paddlarna på ratten (som enligt mig användes lite onormalt mycket, men jag sa inget för han var så glad). Och ibland hade han tvättat den innan han kom hem från jobbet, då var han extra glad.

En känsla av ofrihet

Själv blev jag lite neurotisk när jag skulle använda den, och jag fick en känsla av ofrihet. Jag ville äga en bil som man spontant kan åka iväg och slänga i prylar utan maniskt emballerande. Jag vill kunna hämta en oljig växellåda utan att få ångest – eller varför inte ett par lamm, om man nu skulle vilja ha det. Därför älskade jag vår gamla Subaru Outback, som vi haft som trogen vän under många år.

Har ni hört talas om idiotresor? Det var ett ganska populärt samtalsämne bland mina motorsportskollegor. Ofta körde det ihop sig innan tävlingar, med delar som plötsligt gick sönder och akutreparationer som följd. Under tävlingshelgerna satt vi i depån och överträffade varandra med berättelser om den senaste idiotresan. Till exempel kunde man ha åkt 250 mil non-stop för att hämta en mellandiff som kom med expressleverans från Japan, och där man längs vägen lastade av tävlingsbilen på en bromsbänk för att få ut 20 hästkrafter extra, och på vägkrogen var man så trött att man somnade mitt i korvlunchen och vaknade upp i gurkmajonnäsen.

Subarun var min idiotresebil. Den hade oljefläckar i bagaget, lastskador i innertaket, och en och annan repa på utsidan som jag fullkomligt struntade i, med rent samvete. Det var min bruksbil, min trogna vän som tog mig dit jag behövde – och lät mig göra vad jag behövde. Plastig och tråkig invändigt och intetsägande utvändigt, men med en mycket driftsäker boxermotor, permanent fyrhjulsdrift, och tekniskt tillförlitlig. Som en trogen, genuin och pålitlig vän. Ytlighet och krimskrams spelar ingen roll när det väl kommer till kritan, det är insidan som räknas.

Så hur gick det med vårt bilinköp, kom min man och jag överens till slut? Vi finkammade annonser ganska länge. Spannet var oerhört brett, allt från Daihatsu Feroza (!) till Jaguar XF. Vi provkörde, kände och klämde, men ingen av oss var riktigt nöjd. Till slut blev min man så trött på billetandet att han gav upp. ”Välj en bil bara. Vad som helst”, sa han. Helt omedvetet hade jag plötsligt tröttnat ut min meningsmotståndare, såpass till den grad att han kapitulerade. Perfekt! Då blir det en Citroën C5 Tourer med gashydraulisk fjädring, sa jag. Jag hade redan några annonser på lager.

Fördomar om franskt

Ja, jag vet. Sitt-och-träng, och så vidare, och alla fördomar som nu finns om franska bilar. Och de flesta kan nog skriva under på att Citroën C5 är en tillsynes intetsägande bil. Dock överraskar den verkligen när man kör. Lite som när man handlar kläder, står och drar i en säckig blus, och expediten envisas med att man ska prova den för att den ”sitter sååå snyggt på!”.

Och så är det med Citroën.

Komforten på vägen är helt fantastisk. Det var den gashydrauliska fjädringen som gjorde att jag blev såld. Jag har varit så trött på husbilens stötiga fjädring och det irriterande skramlet från porslin och bestick, när vi är ute och åker på Portugals grusvägar, där vi befinner oss nu. Jag längtade mer än någonsin efter en bil som sväljer vägens alla ojämnheter, och som gör att man kan koppla av och åka behagligt. Jag erinrade min pappas gamla C4 med luftfjädring som jag körde när jag var yngre. Ful som stryk, men det kändes som att köra på fluffiga moln. Efter att ha kört runt med mycket bök, ljud och stök i husbilen, längtade jag mer än någonsin efter mer … fluff.

Jag hittade en begagnad Citroen C5 som gått 7 tusen mil, och tack vare lite repor och småblemmor fick vi den för en schysst peng. Jag provkörde bilen tillsammans med barnen, och var verkligen imponerad av åkkomforten. Trots att gashydrauliken filtrerar bort lite av känslan av det som händer under hjulen, inbjöd det till att gasa på lite extra i kurvorna. ”Mamma, stanna, det känns som att det vattnas i munnen”, utbrast plötsligt min son. Jag hade uppenbarligen utmanat centrifugalkraften så att han blev åksjuk. Bra betyg ändå, tänkte jag, och köpte den.

Jag skulle aldrig vilja åka en C5 på en racerbana. Det är skillnad på körkänsla och åkkomfort. Men det är definitivt en bil jag skulle kunna köra många idiotresor med, och samtidigt vara helt utvilad.

Storbritanniens transportminister, Grant Shapps, har bjudit in parlamentsledamöter att delta i en tävling för att hitta de mest bullriga gatorna i England och Wales. Anledningen är oron över påverkan på lokalbefolkningen från bilister som varvar sina motorer och använder olagliga avgasrör.

Också New York har tillkännagivet ett liknande pilotprogram. Ljudmätare och videokameror registrerar fordonet; kontrollpersonal skickar sedan ett meddelande till ägaren av fordonet som avger bullret. Böterna kan bli så höga som 28 000 kronor.

Återstår att se om Transportstyrelsen ser detta som ett sätt att hantera våra entusiastiska förare av EPA-traktorer.