Det påtagligt övertygande och betvingande i Beethovens musik har delvis möjliggjorts av den tidsanda som ledde till borgarklassens framspringande och självständighetssträvan. Men oavsett omständigheterna är det individen som skapar konstverket.

Vi ska därför ställa oss två frågor. Hur kom Beethovens musikaliska uttryck till stånd genom de musikaliska former han ärvde och utvecklade, och varför känns detta uttryck unikt och griper oss så starkt?

Beethoven och den musikaliska formen är ett av de största äventyren i den klassiska musikens värld, och vi närmar oss detta äventyr genom att visa vad mästaren kunde få ut ur den så kallade ABA-formen. Med vår pålitliga kaptens hjälp tar tidsmaskinen oss till Wien 1795. Där lyssnar vi på det ömsom eleganta ömsom dramatiska scherzot ur Beethovens tredje pianosonat i C-dur. A-delen börjar vid 17:50, B-delen vid 19:21. Ni hör själva när A-delen återkommer.

https://www.youtube.com/watch?v=0oOY6fkZ3gM

Den psykologiska idéen med den mogna typ av ABA-form som Beethoven använder är att vi börjar ”hemma” (A), gör ett besök ”borta” (B), och sedan kommer ”hem” igen (A). Formen fyller ett djupare mänskligt behov. Vi vill gärna börja i hemmet, uppleva något nytt utanför det, och sedan komma tillbaka till det välbekanta.

Beethoven briljerar redan i den strukturellt enkla ABA-formen, men det är i sonatformen han antar en jättes format. Det är där han tar med oss in i det högdramatiska musikaliska kraftspel som blivit en ikonisk och självklar del av den västerländska kulturen. Med tidsmaskinens hjälp vi gör en lokalresa i Wien till år 1799. Det år då den redan av samtiden hyllade ”Sonata Pathétique” gavs ut. Vi hör första satsens sonatform.

https://www.youtube.com/watch?v=G8RwP-c8ecg

Sonatformen är en under lång tid gradvis experimentellt utbyggd ABA-form. De tre delarna har av musikvetenskapen döpts tills exposition, genomföring och återtagning. Schematiskt fungerar formen enligt skolboken som följer. I expositionen presenteras ett eller flera teman, i genomföringen stöps delar av temamaterialet om harmoniskt och på andra sätt, varefter återtagningen mer eller mindre repeterar expositionen.

Vi lyssnar åter på samma musikexempel och försöka fånga in vad som händer, nu när vi vet lite mer om hur sonatformen fungerar.

Efter en långsam, dramatisk introduktion kommer expositionen med ett tydligt upprört förstatema vid 1:34. Det följs, efter en övergång, av ett gracilare andratema vid 2:03. Efter repris på temapresentationen kommer genomföringen vid 4:34. Den börjar med en variant av den långsamma inledningen, varefter Beethoven väljer att låta förstatemat och en fras ur introduktionen kämpa om uppmärksamheten innan återtagningen tar oss hem igen.

https://www.youtube.com/watch?v=G8RwP-c8ecg

Vi har upplevt en dramatisk presentation av motsatta krafter, en än mer dramatisk kamp mellan delar av dem, och till sist samma krafter igen. Andra gången framstod dem i nytt ljus och hade på något sätt förlikat sig med varandra.

Svarsförslaget på våra inledande frågor blir därmed att Beethovens unika storhet ligger i hans förmåga till djupgående spegling av våra egna inneboende motstridiga krafter. Vi känner instinktivt igen dem, likaså deras kamp med varandra, och vi tar med stor tillfredställelse emot den förlikning mellan dessa krafter som sker i den sista delen av Beethovens mästararbete i sonatformen.

Denna forms flexibilitet, och Beethovens nydanande användande av den, gör att man inte kan räkna ut i förväg vad som ska hända i genomföringen. Kapten hjälper oss att exemplifiera detta genom att i lokalreseläge styra tidsmaskinen mot den 8 december 1813. Vi stannar vid universitetet i Wien för uruppförandet av Beethovens sjunde symfoni. En konventionell analys av första satsen skulle kanske säga att förstatemat kommer vid 3:50, andratemat vid 5:08, och genomföringen vid 6:01.

https://www.youtube.com/watch?v=EKMhpNbo6RQ

Hände det nu något direkt slående vid 5:08? Nej, men det behöver det heller inte göra. I sonatformen väljer tonsättaren efter eget omdöme och smak kvoten av kontraster i första delen. Formens grundläggande idé är i praktiken, något förenklat, att presentera valfritt material i expositionen, se vilka möjligheter som döljer sig i detta material, och visa det i genomföringen. Beethovens unika handlag med sonatformen gör att genomföringen ofta blir så spännande som i den förstasats vi just hörde. Oväntat är både att den börjar med ett slags kanon och sedan blir påfallande dramatisk på ett sätt som den soliga expositionen knappast antydde.

Kapten har nu tagit oss till Theater an der Wien år 1808 så att vi med våra nyvunna kunskaper kan avsluta vår äventyrsresa i de musikaliska formernas värld på bästa sätt. Vi ska höra det mest berömda exemplet på sonatform som existerar. Första satsen av Beethovens femte symfoni.

https://www.youtube.com/watch?v=GmXEl5XeHWc

Oavsett vad ni tänkte på är Beethovens plats i musikhistorien unik eftersom han egentligen inte behöver introduceras. Ni känner redan till hans musik, har säkert hört en del av den också och kan förmodligen se hans porträtt framför er. Det vilda håret, den bistra minen, den visionära blicken riktad uppåt. Ni har troligen hört något om hans humör och hans vredesutbrott, och om ni till äventyrs ännu inte lyssnat på verken som nämns ovan, gör det, för all del! Som introduktion till Beethoven är de utmärkta val.

Men hur går man vidare om man vill lära känna Beethoven och hans mästerverk lite närmare?

Den femte symfonin och Månskenssonaten är djuplodande dramatiska verk i moll av den typ som Beethovens berömmelse vilar på. Men det finns helt andra sidor hos denne mästare som kommer till uttryck i stycken som måste räknas till hans yppersta verk. Man kan där få möta den lyriske Beethoven, den milde Beethoven, Beethoven på gott humör och den skämtsamme Beethoven. Vi ska ägna oss åt denne ”den andre Beethoven” och spara den mer välkände djuplodaren till nästa kolumn.

Bäste Kapten! Styr vår tidsmaskin till Wien 1801 då Beethovens ”Pastoralsonat” gavs ut. Vi hör första satsen.

https://www.youtube.com/watch?v=f3sPi2kVIQE

Visst brummade det till ibland, och det kom några rytmiska betoningar på oväntade ställen, men i grunden var detta endast livgivande kontraster i förhållande till grundstämningen. På det hela taget var vi på solskenspromenad i det fria med den lyriske Beethoven. Man kan förvånas över hur lite denna musik överensstämmer med bilden av den demoniske Beethoven, men karakteristiskt för de största musikaliska mästarna är att de besvärsfritt behärskar alla tänkbara känslolägen och stämningar.

Eftersom vi stannar i Wien 1801 för vårt nästa musikexempel fick kapten ledigt en stund och försvann till Kramers Kaffeehaus vid Graben. Medan han smörjer kråset bekantar vi oss med den milde Beethoven via andra satsen i den violinsonat som kommit att kallas ”Vårsonaten”. Adagio molto espressivo börjar vid 10:12.

https://www.youtube.com/watch?v=Sfm-zJLYWB8

Musiken motsvarar här mindre än någonsin den gängse bilden av Beethoven. Kanske vännen Dorothea von Ertmann fick höra något liknande efter att hennes enda barn avlidit. ”Efter flera veckor kom till slut Beethoven. Han hälsade mig stillsamt, satte sig vid pianot och fantiserade länge. Vem skulle kunna beskriva denna musik! Man trodde sig höra änglakörer, som sjöng för mitt stackars barn som trätt in i ljusets värld.”

Kapten är tillbaka och hjälper oss med vår nästa resa som sker lokalt i Wien. Vi ska till ”K.K. (Kaiserlich-Königlich) Theater an der Burg“, 2 april 1800, för en av musikhistoriens viktigaste händelser: uruppförandet av Beethovens första symfoni. I menuetten möter vi den sprudlande Beethoven. När vi lyssnar kan vi ha i bakhuvudet vad Kejsar Franz II lär ha sagt efter konserten: ”Det är något revolutionerande i denna musik!”. Menuetten börjar vid 17:15.

https://www.youtube.com/watch?v=-E1SxPTrnVE

Klart revolutionerande jämfört med föregångarna Haydn och Mozart, men på vilket sätt? Man kan peka på nydanande stildrag som det ymniga användandet av crescendon, eller att slagverket, via pukorna, fått samma status och vikt som de övriga instrumenten. Men sådant är ju endast medlen. Det verkligt revolutionerande är snarast att musiken har en aldrig tidigare hörd energi och entusiasm. Det är som om Beethoven beviljats ett besök hos maskinisten i det hemliga maskinrum där rytmerna och tonerna som sådana alstras, och där lärt sig koppla upp direkt mot musikens inneboende energi.

Tidsmaskinens sista resa denna gång går till år 1817. Detta år utgav Beethoven två cellosonater om vilka en recensent i ”Allgemeine Musikalische Zeitung” skrev: ”Allt är här annorlunda, mycket annorlunda, jämfört med vad man hört tidigare av denna mästare…”

Så är det verkligen, i alla fall nästan. Vid 10:26, i andantet innan det avslutande allegrot i sonaten i C-dur, rör vi oss uppenbarligen i ett nyskapande tonlandskap. Men så vid 11:16 glimmar det till av ungdomligt skämtlynne och den äldre, lomhörde och tämligen isolerade Beethoven inleder allegrot med ett rent practical joke. Han simulerar att pianot börjar, cellon kommer in för sent, och att båda sedan kommer av sig! Detta trick utvecklas till satsens tema, och skämtet kommer tillbaka flera gånger i olika skepnader innan musiken landar. Beethovens budskap är: Under alla omständigheter, håll humöret uppe!

https://www.youtube.com/watch?v=nUFGQqzznkM