Myndigheterna var beredda att göra allt för att hindra Laura Dekker. Att låta en 14-årig tjej solosegla låg utom de byråkratiska ramarna. Ett par år senare blev hon världens yngsta världsomseglare. Hon vet hur man bedömer risker, överlever stormar och seglar som en saltstänkt pirat. Och hon har en del att säga om prussiluskor.

Lauras pappa är inte kung i Söderhavet, men i övrigt liknar historien om Laura Dekker den om Pippi Långstrump. Laura är den våghalsiga tjejen som tog sig an (för) stora mål, utan att fråga lov. Hennes drömmar sträckte sig långt utanför boxen och hon var fast besluten att följa sina drömmar oavsett motstånd. Att hon skulle lyckas solosegla runt jorden var det inte många som trodde, kanske bara Laura och hennes pappa. Till stort förtret för många, lyckades hon, vilket gör henne till ett levande bevis på att mognad inte avgörs från ett skrivbord med generella måttstockar.

Men hur blev det så här? Hur hamnade en 14-åring i en segelbåt mitt i Stilla havet, månader från land? Och hur lyckades hon navigera hot om förbud, skolplikt och överförmynderi?

https://www.youtube.com/watch?v=8PCbn1T2Tfw

Laura förhåller sig avslappnad till allt, trots strider med myndigheter som nära kullkastade hennes drömmar. När det rasade som värst kring henne, och hennes drömmar var som mest avlägsna, var hon trots allt säker på att hon hade kunskaperna som krävdes. Laura visade sig ha en sällsynt mognad. Hon hade nämligen samlat kunskap om segelbåtar så länge hon kunde minnas, för det var just på en sådan hon föddes.

Att växa upp på en båt

Lauras pappa började bygga sin första båt när han var 16 år. Den blev klar ungefär samtidigt som han träffade Lauras mamma, och de beslutade sig för att segla jorden runt. Laura föddes några år senare, på båten, och fick alltså sjögången inprogrammerad från första stund. Familjen seglade över hela jorden och de ankrade sporadiskt så att hennes mamma kunde uppträda och tjäna pengar. Oftast tog hon rollen som clown eller street performer.

Jag hade en hård men samtidigt fantastisk uppväxt. Vi hade väldigt lite pengar. Det vi hade gick in i båten.

Efter ett par år föddes Lauras syster, Kim. Lauras mamma hade nu börjat tröttna på båtlivet och ville skiljas. Vid den tidpunkten bodde familjen i Holland men Lauras mamma beslutade att flytta till Tyskland tillsammans med Kim, medan Laura valde att bo hos sin pappa.

Jag såg inte min mamma och syster så ofta men min pappa var alltid där för mig. Han stöttade mig i allt jag gjorde så länge jag visade initiativ och vilja att jobba hårt. Om jag hade ett mål eller en dröm sa han aldrig nej, bara att jag skulle sträva efter för att nå dem. Han var en utmärkt lärare och lärde mig mycket om livet, och hur man seglar.

Laura fick tidigt ansvar för hushållsarbeten, som att handla och laga mat. Men snart ville hon också bygga båtar. Hennes intresse för segling intensifierades och när hon började tävla visade hon toppnivå. Hon vann allt. Men båten de hade byggt klassades som en tvåmansbåt, så hon var tvungen att hitta en kompanjon. Problemet var att hon inte ville ha en kompanjon ombord. Laura beslutar sig, något provokativt, att ta med sig hunden. Den vägde tillräckligt mycket för att klassas som en person. Hon fortsatte att vinna.

Låt tösen korsa Engelska kanalen

Det tog inte lång tid innan hon längtade efter en egen, större båt. En båt för de stora haven. Redan som åttaåring hade hon börjat jobba för att kunna köpa en egen båt. När hon blev elva år hade hon jobbat ihop pengar som tidningsutdelare och städare, tillräckligt för att köpa en båt som lämpade sig för större vatten, och större utmaningar.

Lauras första soloseglingar gick längs den holländska kusten. Laura och hennes pappa hade skaffat en husvagn för att få en fast punkt när Laura blev äldre. Under sommarloven kastade hon loss tillsammans med hunden. Hon tränade i olika förhållanden för att behärska de som väntade henne i framtiden. Laura hade tidigt bestämt sig för att göra det som många extremseglare drömmer om: segla jorden runt, solo.

När hon blev 13 år kände hon sig mogen för att segla runt Storbritannien, men hon gjorde det utan att berätta, för någon.

Jag hade en känsla att alla inte skulle gå med på det, så jag sa inget.

När hon nådde England blev polisen intresserad av den unga tjejen som verkar vara alldeles själv på sin båt. De ringde hennes pappa.

Han sa bara något i stil med ”Ok, men hon kan segla så det är lugnt”.

Hennes mamma däremot blev kall av fasa. Polisen tvingade Lauras pappa att flyga till England för att ”lösa problemet”. Han konstaterade, lika kallt, att hon framgångsrikt lyckats segla över Engelska kanalen och skulle därför lyckas segla tillbaka. Och så blev det.

För att förklara vilken prestation detta är, och förstå polisens rädsla, bör det tilläggas att Engelska kanalen är kall, stökig och full med fartyg som måste pareras hela tiden. Eller som Laura säger:

Det är inget man seglar bara för att det är kul.

Hon lyckades så klart segla hem till Holland, men hade nu hamnat på myndigheternas radar. De satte hårda krav på att Laura skulle ägna mer tid åt skolan — det gick inte för sig att fara omkring på haven. Skolan var viktigare.

Laura däremot var måttligt intresserad. De lyckades skapa ett hemskolningsupplägg som, efter många om och men, alla kunde acceptera. Gällande hennes stora dröm, att segla jorden runt, var det nu ännu svårare. Byråkraterna i Nederländerna hade börjat djupdyka i Lauras liv och de gillade inte vad de såg. Nu använde de alla verktyg de hade för att hindra vidare soloseglingar.

-Jag kände både ilska och förvåning när konflikterna med myndigheterna blossade upp. Mest ilska. Det kändes orättvist. Jag blev också förbluffad över hur dömande och avundsjuka människor var över att jag ville uträtta något i livet.

Det blev en tio månaders lång tvist i diverse instanser. En av invändningarna myndigheterna hade var att båten var för liten. (För hängivna Morgonpostenläsare påminner vi om intervjun med Sven Yrvind, för övriga: ”I storm är alla båtar små”).

Efter ett års kamp vann Laura och kunde börja fokusera på sin stora dröm. Men nu var strålkastarna riktade mot henne. Hon var inte van vid mediabevakning och det blev stressigt för henne.

Min taktik var att fortsätta göra precis det jag alltid gjort och inte läsa vad som skrevs om mig eller lyssna på vad människor tyckte.

Världsrekordet

En sommardag 2010 seglade Laura ut från Gibraltar och tog sikte på Kanarieöarna, 14 år gammal. Det är en segling på drygt 100 mil, den första sträckan för alla som korsar Atlanten. Laura var förväntansfull och båten Guppy förberedd, men nu mötte hon sin första storm.

Jag hade gjort misstaget att se filmen The day after tomorrow dagen innan. Jag var livrädd. Men, det finns inget man kan göra där och då, förutom att rida ut stormen.

Efter 17 dagar nådde hon Karibien och hade då lärt sig bemästra Atlanten, laga roder, rida ut stormar och hantera mentala berg-och-dalbanor. Hon hade samlat livserfarenhet på en helt ny nivå. På de karibiska öarna mötte hon en helt annan kultur än den hon är van vid i Europa.

Husen var väldigt enkla, mer som skjul, men folket var givmilda och lyckliga. De bjöd alltid på mat. Det var väldigt vackert att se människor bjuda på allt de hade, för de hade ju inte så mycket. Det förändrade mitt sätt att se på livet.

I Karibien brukar många få nog av segling, även de som från början hade tänkt segla jorden runt. Nästa hav är nämligen betydligt större.

Stilla havet är enormt, och snålt på reservdelar. Lauras båt började falla sönder, och även hon testades till det yttersta. Alla segel revs och ratten föll av. Hon hade valt att undvika sponsorer för att kunna vara så fri som möjligt, och insåg nu att alla skador var tvungna att lösas med fickpengar, och av henne.

Det fanns många tillfällen jag undrade vad jag höll på med, men jag ångrar aldrig att jag seglade iväg. Såklart gjorde jag misstag, men jag lyckades lösa alla problem. Jag lyssnade på de jag hade mest förtroende för, och använde magkänslan.

Vanligtvis löser man större problem genom att lyfta upp båten i en hamn. Det kan bli dyrt, och det skulle kosta mer än vad hon hade råd till. Den nu 15-åriga Laura beslutade sig för en piratlösning.

På en australiensisk sandstrand med kraftigt tidvatten lyckades hon torrlägga den 38 fot stora båten och surra båten mot förtöjningsstolpar stående på kölen. Hela båten blev blottad och hon kunde på så vis gå igenom alla skavanker inför Indiska oceanen.

När hon 2012 slöt cirkeln runt jorden, efter 36 000 sjömil, var det inte längre Holland hon längtade tillbaka till. Det var inte heller holländsk flagg på båten när hon lade till vid St Marteen. Hon beslutade sig för att segla vidare till sitt nya hem: Nya Zeeland.

Lär dig navigera genom livet

Laura bor fortfarande på båt, idag tillsammans med sin man och två söner, Tim 4 år och Alex 8 månader. Hon har slutit ytterligare en cirkel.

Hon har hunnit bli 27 år, vuxen även för myndigheterna. Laura har haft tid, och anledning, att fundera på vad som krävs för att bli vuxen. Hennes uppfattning om mognad är mycket enkel.

Du behöver kunna se faror som dyker upp, och du behöver ta förnuftiga beslut. Tjäna dina egna pengar och ta ansvar för ditt eget liv helt enkelt.

Det samma gäller om du tänker solosegla runt jorden, resonerar hon. Lägg till navigeringskunskap och ganska mycket jävlar-anamma.

För Laura är det ganska enkelt. Livet är en läroprocess och ju tidigare man lär sig desto roligare blir det.

Den viktigaste lärdomen ombord Guppy var vikten av att aldrig ge upp. Hon lyfter också tron på sig själv — att behålla fokus på sitt mål. Då det gäller själva processen att gå från barn till vuxen, är utmaningar viktigt, menar hon.

Man måste ge barn ansvar så att de kan göra fel under vuxnas beskydd. Det är viktigt att få göra fel. Vi måste få göra fel när vi är små. Inlärningsprocessen blir mycket svårare när man passerat 20 år. Idag är det alldeles för många som är myndiga men inte kapabla. Jag tror att detta är en av anledningarna till att så många inte är säkra i sig själva, känner sig tillräckliga eller blir deprimerade.

På frågan om Västvärlden skapar infantila människor genom överbeskydd är svaret tydligt.

Ja.

Havens mamma

Föga förvånande jobbar Laura med segling, eller snarare med segling som verktyg. Genom organisationen World Sailing foundation tar hon ungdomar mellan åtta och sexton år till havs för att lära dem segla. Idag på 75 fot.

Efter en närmare titt på deras sajt blir det tydligt att det lika mycket handlar om att främja en mognadsprocess. Laura verkar ha hittat ett effektivt sätt att ge ungdomar en rejäl dos mognad, inbäddat i en seglingskurs. Ett sätt att få rebelliska ungdomar att hitta rätt, och andra att hitta mod till stordåd. Utbildningen handlar nämligen om att planera seglatsen, köpa nödvändiga matransoner, navigera mellan havets alla hinder, dag som natt. Allt som krävs för att klara sig till havs, och i livet. Eller som det står på sajten:

Genom denna utbildning lär de sig att bli mer självständiga, bygga självförtroende, hur man kommunicerar och jobbar i ett team och så klart hantera jobbiga perioder.

Vi tror detta är värdefulla egenskaper som varken lärs ut i skolan eller i det moderna samhället i stort.

På ett personligt plan handlar segling också om att få tid att tänka, vilket Laura gör bättre till havs. Hon känner ett stort behov att ibland ”komma bort från den galna värld vi byggt”.

Det finns en plats på jorden där jag kan vara mig själv, och det är på havet. Genom seglingen har jag också lärt mig att världen är en fantastisk plats med så många olika människor.

Precis som Pippi har Laura lyckats överlista myndigheterna och hitta sin egna, unika väg i livet. Och när delfinerna leker runt hennes båten, långt ute till havs, då blir även den brådmogna Laura barnsligt förtjust.

NOPE! sa Guinness rekordbok

Trots att Laura blev yngst att solosegla runt jorden, vägrade Guinness Rekordbok att publicera med risk för att uppmuntra fler att utsätta sig för fara.

Rekordlistan enligt Morgonposten:

Laura Dekker, 16 år och 123 dagar

Jessica Watson, 16 år och 362 dagar

Michael Perham, 17 år och 164 dagar

https://www.youtube.com/watch?v=8DCDEx0CF9E

Det är vintersäsong och ungdomar söker säsongsarbete i fjällvärlden för maximera skidåkningen och minimera arbetet. Men om du redan pjäxdansat på bordet och druckit tillräckligt med Jäger, hur får du till det fria fjällivet i vuxen ålder? Pancho Snöfall har svaret: trädgårdsmästare i Arktis.

Det är knädjupt i Borgafjäll och Pancho Snöfall är nöjd. Han hade tänkt dra ner på skidåkningen nu när han närmar sig 70 — i alla fall inte göra så många volter — men det har varit en kanonvinter så skidorna får jobba.

När jag var 35 år frågade en journalist hur länge jag kunde hålla på. Jag svarade till dess jag är 70, och det är jag snart. Det går alldeles utmärkt.

Ja, det går alldeles utmärkt i backarna, så pass att kidsen har svårt att hänga med. Men det är inte skidåkningen jag vill prata med Pancho om, utan livsvalen som tagit honom hit. Till ett ovanligt fritt liv i fjällen utan vidare förpliktelser — och i cowboykläder. Vad kostar det att maximera friheten? Och vad kostar det att vägra hjälm, sticka ut med oljerock och ett påhittat namn?

Att leva i flow

Trots sin norrländska aura, är Pancho uppvuxen i Skåne. Han flyttade norrut redan på 70-talet, och det är här han mår bäst. Efter femtio år i Riksgränsen, Narvik och Borgafjäll är han säker på sin plats på jorden. Det handlar om att bergen och vildmarken runt knuten, men framför allt om frihet. Frihet att få utvecklas till den han önskar. Att utveckla sina förutsättningar.

Det är bara här han hittat den frihet han ständigt är på jakt efter. Han förklarar att han drivs av lust och vill kunna leva på impuls.

När jag känner för det, vill jag kunna göra det. Inte samla pengar för att i framtiden kunna göra något, för om fyra år kanske jag inte känner för det.

Han förklarar att det handlar om flow. Om att handla så mycket som möjligt i nuet utan att det påverkar honom negativt i stort: maten måste trots allt planeras.

Flow är det bästa ord för att förklara vad jag söker. Flow är när allt kommer in i rätt ögonblick och känns väldigt lätt. Jag upplever inga begränsningar. Jag strävar efter är att känna ett slags långsiktigt flow.

För att kunna leva det spontana liv han gör, har han frigjort tid genom att dra ner på jobb och kostnader. Han har också valt yrke med omsorg. Under många år var han anställd som trädgårdsmästare på hotellet i Riksgränsen. Man kan undra vilka växter som behöver skötas i en miljö med enbart tre veckor sommar, men Hotell Riksgränsen var tidigare fullt med exotiska växter som banan och Monstera, totalt runt 500 krukor. Det mesta såklart inomhus.

Jag jobbade halvtid och var alltid reda att ta en ledig plats i en halvfull helikopter upp på fjället. Jag hade inget schema utan växterna fick vänta till dess jag åkt klart. Ett perfekt jobb.

Värdet av att gå vilse

Så vad finner Pancho där ute på de vindpinade bergen nästa 70 grader nord? Förutom friheten att kunna gå åt vilket håll som helst — utan att hindras av trafik eller grannar — söker han motstånd. Han förklarar att han behöver motstånd för att mäta och testa sig.

Det handlar bland annat om ansvar. När man gått igenom något tufft upplever man adrenalin och känner sig mer levande. Jag älskar snöstormar. Ibland har jag gått ut på isen när dimman legat över sjön, trots att jag vet att jag ska gå vilse. Då har jag varit fullt utrustad för att kunna övernatta i snön. Jag får träna i att inte stressa upp mig. Det tränar psyket och bygger trygghet.

Han föredrar puder men undviker pistade ytor. Bland favoriterna finns bergen i Riksgränsen. En gång i tiden plats för hårt arbetande rallare som såg snön som ett problem för Malmbanan som skulle förbinda Inlandsnorrland med Narviks kust. Trots det var det just här Sveriges första skidskola startade 1934. Olle Rimfors och Sigge Bergman hade besökt Alperna och lärt sig en ny typ av skidåkning, som det tog hem till Sverige. Olle blev sedan sportchef i Riksgränsen och sedan dess har området utmärkt sig som den yttersta nord för skidåkare som söker sig bortom liftsystem och köer.

Pancho kom till Riksgränsen 1976, då för att delta i Sveriges första freestylekurs. Han beskriver kulturen som lekfull och kreativ. Freestyle var en kreativ skidgren som bestod av tre olika discipliner: puckelpist, hopp och skidbalett. Pancho lockades av möjligheten att experimentera och redan 1979 blev han professionell åkare. Hans stil var vågad och vild, men han skulle snart vända sporten ryggen och gå vidare till något mer extremt.

Hjälm, där går gränsen!

År 1983 tar Svenska skidförbundet över grenen. Bland de första som sker är att de inför nya regler. En av reglerna är hjälmtvång, och det kan inte Pancho acceptera. Ett hjälmkrav är ett grovt övertramp enligt honom, så pass att han valde att ställa freestyleskidorna mot väggen.

Jag har inget emot hjälm men jag tycker man ska få välja själv. Jag hade aldrig haft några problem utan hjälm, men den störde min skidåkning. Jag bedömde att det kunde bli farligt.

Har hjälmtvånget fått den önskade effekt förbundet sökte? Nej, inte enligt Pancho.

Man ska inte tro att hjälmen skyddar så mycket man tror. Det har faktiskt inte blivit färre skallskador efter de har infört hjälmtvånget.

Under 80-talet växte en annan gren fram, en skidform som passade Panchos utmärkta fysik: speedskiing. Reglerna är enkla: högst hastighet vinner. Grenen kräver känslan för rätt position och ett psyke att hantera fart över 200 kilometer i timmen. (Rekordet ligger just nu på 254,9 km/h och sattes av italienaren Men-Ivan Origone.)

För att träna position på skidorna och ge sponsorerna lite extra plats i media satsade Pancho och träningskompisarna på en ”utveckling” av speedskiing. De har upptäckt en finska skidåkare som upptäckt fördelen med att träna position genom att spänna fast sig själv och skidorna på ett biltak, och be polaren maxa kärran.

Vi gjorde det till en inofficiell tävlingsform. Alla tidningar älskade det.

Han blev inofficiell världsrekordhållare med 215 km/timmen.

Snart når Pancho toppen även inom speedskiing och erbjuds en plats i OS när speedskiing blir demonstrationsgren i Albertville 1992. Svaret till skidförbundet är klart och tydligt:

Nej, Jag ville inte ställa upp i OS. Min uppfattning är att FIS och skidförbundet förstörde även speedskiing. De dödar det kreativa i sporterna.

En dos svensk frigjordhet

I ett vinternummer av tidningen Aktuellt Rapport i början av 90-talet hade redaktionen bestämt sig för att porträttera Pancho och väga upp det pornografiska innehållet med extravaganta volter och extrem skidåkning. Pancho hade inget emot tidningens pornografiska innehåll. Dessutom fick han ju behålla kläderna på.

Samtidigt hade han upptäckt vad som troligtvis var världens första tävling i extremskidåkning, och såg möjlighet att pumpa sitt varumärke för att få en plats i nästa tävling.

Man skulle ansöka om startplats och de efterfrågade material som bevisade kunskaperna. Jag tänkte på bilderna i Aktuellt Rapport, men så tänkte jag lite till, och beslutade att skicka hela tidningen.

Det blev succé.

De ringde direkt och sa, ”you´re in!”

Amerikanarna var stormförtjusta i den frigjorda svensken, som dessutom verkade ta skidåkningen till ytterligare en vildare nivå. Tidningarna körde rubriken ”skidgalningen Pancho Snöfall”, men en tidning vände bilden fel, troligtvis för bildredaktören inte sett något åka så radikalt.

Han hade allt medierna sökte, till och med ett namn som swischade. Namnet är taget från 1800-talets indianer so hade förkärlek till namn kopplade till naturen. De enda som har haft problem med hans namn är de svenska myndigheterna. De accepterade inte att han tog sin dåvarande sambos efternamn, trots att hon var den enda i världen att bära efternamnet Snöfall. Det fick man inte göra om man inte var gift, så de gifte sig. För att omedelbart skilja sig igen.

Cowboykläderna, som han inte sällan bär, kommer också från den perioden. De har blivit kvar på för att han upptäckte att de funkade utmärkt till friluftsliv.

Återfunnen kärlek från 70-talet

Idag lever Pancho med Liz-Mary Holm, en ungdomskärlek från 1975. Han erkänner att de inte hade funkat tillsammans på 70-talet för att han inte var mogen. Dessutom ägnade Pancho den mesta av tiden på fjället så det fanns inte plats för familj. De valde då att två skilda vägar.

Jag hade blivit en dålig farsa för jag prioriterade bara det liv jag ville leva. Nu har jag fått både barn och barnbarn genom henne.

Han beskriver henne som en driven affärskvinna som har alla de sidor han saknar, något som gör att de blir ett bra team.

Pancho tycker att han har hittat en bra avvägning mellan frihet och anpassning till samhällets begränsningar, men det krävdes vildmark och fri lejd i bergen. Han erkänner att han inte fullt ut lever som han önskar och nämner en timmerstuga på fjället där han gärna hade levt på jakt och fiske, men lagstiftningen tillåter inte det. Kanske skulle han rent av varit född på 1800-talet och levt som upptäcksresande, resonerar han. Han har det där nästan tvångsaktiga behovet att söka sig över nästa bergskant för att ta reda på vad som finns där.

Borgafjäll, där han nu bor, är perfekt. Han anser inte att man behöver flytta till vildmarken för att leva ett fritt liv, men det underlättar. Här finns friheten ett pjäxsteg utanför dörren. Passionen för skidåkningen får liv i de lappländska bergen. Han åker utan stavar för då kan man inte slarvåka. Han förklarar att man går lite lägre med rumpan och får tillbaka ett fantastiskt frånskjut. Dessutom riskerar man inte att glömma stavarna, poängterar han.

Tillsammans med Liz-Mary hjälper de till att sköta Borgagården, en gästgivargård för turister med smak för vildmarken som Pancho. Men, Pancho jobbar så klart inte heltid — det skulle kosta för mycket.

Pancho tipsar: bästa offpistbergen i Sverige

1 Riksgränsen

2 Nuolja

3 Borgafjäll (bäst snökvalité)

Vad kostar integritet? Cykelfilosofen och äventyraren Janne Corax vet. Har tacka nej till mat trots risken att svälta, avslöjat lögnaktiga klättrare, bett israeliska polisen dra åt helvete och klippt banden till sin mamma för att få leva sitt liv. Kanske sitter den egensinnige smålänningen på värdefull och dyrköpt erfarenhet i en allt mer auktoritär värld.

Berättelsen om Janne Corax, 55, från småländska Målilla skulle kunna handla om långdistanscykling genom Taklamakanöknen, förstagångsbestigning av Kung Oscars fjäll på Chang Tang-platån eller när han tackade nej till mat från en tysk expedition bara för att de var dryga. (Han överlevde den vinterexpeditionen efter att blivit erbjuden tsampa-mjöl av några tibetaner).

Men äventyren har berättats. Bilder på Janne knuffandes en överlastad cykel genom Saharas sand eller över Sidenvägens bergspass har visats, i och för sig mest för en inbiten publik av friluftsmänniskor. Han är en av Sveriges mest erfarna äventyrare, men okänd för de flesta. Det beror främst på att han undviker sponsoravtal och mys i morgonsoffor. Han är på fältet för att han gillar det, och enligt honom finns det två typer av äventyrare: de som gillar det, och det som inte gillar det. Den senare gör det för att växla ut något annat.

Vad som är minst lika intressant är vad som ligger bakom hans sätt att leva, bortom 8-till-5-jobb och utan längtan efter prylar och bekvämlighet. Janne har rest mer än han har jobbat. Han har också intagit en slags oppositionsroll till andra äventyrare. Det gäller även företeelser i samhället som vissa inte ens reflekterar över. Han har helt enkelt använt sina långa dagar på cykelsadeln för reflektion, och sina möten med nya människor för insikter.

Jag har stämt tid med Janne för att ta reda på om hans erfarenheter och inställning kan vara värdefulla när världen förändras åt ett auktoritärt håll. Jag vill undersöka om den ifrågasättande och kritiska personligheten kan lära oss något i en tid då undantagstillstånd lurar bakom nästa oförutsedda händelse, lastbilschaufförer får sina konton frysta och bönder hotas av omfattande regleringar. Sen är jag nyfiken på att få veta hur man lever utan att jobba.

Att välja ett namn

Det blir komplicerat direkt, och det är precis vad jag förväntar mig. Att namnet Janne Corax är taget ter sig uppenbart, men att han inte kan svara på vad han heter är mer förvånande.

Efter en lång utläggning gör han mig införstådd med att det har med Kina att göra. Trots otaliga resor till landet samt att hans fru är från Kina, finns det något som skaver mellan den kommunistiska regimen och den frihetlige Corax. Han ska snart komma tillbaka till det, men först reda ut varför Jan Christian Fredrik Rikerth aldrig dög.

Min släkt ville vara blåblodiga. Det var inte tillräckligt fint att heta Pettersson, så de valde Rikerth. Den kulturen har jag brutit med. Jag kunde aldrig förstå varför det var intressant hur skedarna låg på bordet. Jag lyssnade hellre på morfars vildmarkshistorier från Värmland. Min morfar var öppensinnad och smått rebellisk. Det kändes rätt och äkta, så jag mer eller mindre bodde hos min morfar och mormor.

Det enda namn han behöll var Jan, som blev Janne. Efternamnet tog han senare i livet, när en colombiansk kompis kallat honom Corax, mest för att Janne pratat så mycket om korpar. Han hade blivit fascinerad av den kolsvarta kråkfågeln för den fanns överallt dit han reste. Den verkade vara en sann överlevare. En enstöring kapabel att överleva både i Målillas granskog och i tunn bergsluft. Att Corvus Corax också framställs som fågelvärldens svarta får passade utmärkt.

Att glidgjuta en skorsten

Janne har valt ett liv utan jobb, åtminstone regelbundet jobb. På frågan om inkomst har han ett typiskt Kamprad-svar; att en sparad krona är också en krona. Janne bränner inte kosing på senaste outfiten, det är klart, men han har också utvecklat ett ryggradstänk genom att ifrågasätta varje utgift.

Man kan kapa kostnader på många sätt. Jag frågar mig själv om det är nödvändigt att ha bildäcken på däckhotell, när du kan ha dem hemma. Dessutom byter man enkelt däck själv. För ett tag sedan fick jag en offert på glidgjutning av skorstenen, ett riktigt fantasipris. Så jag köpte några säckar cement och en vinsch för 250 spänn. Det är skillnad på 250 kronor och 20 000 kronor. Man kan hävda att jag förlorar tid. Jag anser inte det. Jag lär mig något, och det är en bra investering. Det är dessutom intressant att lära sig något nytt, förstå hur man löser det och se slutresultatet.

Tid har han alltid haft, så han tänker inte så mycket på det. Att levnadsstandarden blir lägre berör honom måttligt. Det beror på vad man jämför med, och Janne har mycket att jämföra med från sina resor. Det västerländska perspektivet är ju till stor del det materialistiska perspektivet, och det ger han inte mycket för. Att använda sin tid till att lära sig färdigheter, förstå kulturer och sammanhang är riktiga värden för honom. Detta har skapat ett slags fuck off-kapital trots liten budget, vilket i sin tur skapar självständighet.

Vad finns mer på på plus-sidan undrar man, för hans livsstil kommer med kostnader, vilket vi ska återkomma till. Mindre stress? Ja, Janne påstår att han aldrig upplevt stress, vilket kanske också beror på hans lugna natur. Och varför stressa när man har låga kostnader och kan fixa husets skavanker själv?

Vi oroar oss för mycket. Över allt. Ofta på grund av banala saker. Man kan tänka, vad är det värsta som kan hända? De flesta ställer inte den frågan. De har svårt att ställa saker i perspektiv.

På frågan vad det beror på svarar han att vi är bortskämda, och då syftar han på européer, och svenskar i synnerhet.

Jämför med andra delar av världen, där det är en kamp hela tiden. Min fru och jag cyklade upp på högplatån i Bolivia för några år sedan. Det snöade och blåste från alla håll. Kallt som fan. Sen ser man människor jobba på åkrarna i dåliga kläder. Där kommer vi, två priviligierade människor, som snabbt kan ta en taxi därifrån till var sin varm dusch. Trygga bubblar gör små problem stora.

Att vi blivit bortskämda är svårt att lösa på samhälleligt plan, menar han. Det behövs en rejäl recession, en käftsmäll.

Vi måste få tillbaka medvetenheten om vad saker är värda. Det har gått inflation i nästan allt.

Han framhåller också vikten av att bygga tillsammans med människor man gillar. Han är emot kollektivism i sin betvingande form, men förespråkar samarbete för att nå sina mål. Sina visioner däremot, ska man skapa själv. Men här finns ett strukturellt motstånd.

Samhället väljer riktning åt de flesta. Från det att du födds, ska skolas och så vidare. Det toppstyrs.

Han ser att många vill ha förändring, men har ingen idé om hur de vill ändra sitt liv.

Till exempel, de flesta säger att de skulle vilja leva det enkla och fria liv jag lever, men de vet inte vad priset är. Hur ett alternativ liv ser ut. Man måste skapa sig en tydligare bild av det först. Många skulle enkelt kunna gå ner i arbetstid, vissa till och med sluta jobba. Men då krävs ett annat tänk, mindre konsumtion och mer planering.

Han betonar vikten av att skapa en vision, en vision om det liv man själv vill leva.

Tar man sig förbi det första hindret blir det enklare, som med äventyr. Sen måste man sluta säga saker som ”så kan du inte göra”.

Nästa stopp: Israeliskt fängelse

Att Janne Corax valde en resande livsstil grundar sig i uppväxten. Hade det inte varit för att hans mamma avskydde hans planer på att bli fotograf hade han gått klart gymnasiet, och bott kvar hemma som de flesta tonåringar. Skolgången hade varit enkel — för enkel. Han läste Tin-Tin och Biggles innan han började skolan, och bestämde sig för att resa till Sydamerika och Tibet. Men konflikterna, både hemma och i skolan, blev för många för den 16-åriga Janne som bestämde sig för att börja resa redan som minderårig. Bort från något, till något, oklart vad.

Allt grundar sig i att jag föddes obstinat. Det i kombination med en mor som var diktatorisk, blev för mycket. Det blev konflikter hela tiden. Man skulle göra som morsan sa annars var det underkänt. Det funkade inte för mig, jag bröt kontakten och drog.

Den första resan var inte en äventyrsresa, utan en klassisk fylleresa till Teneriffa. Han träffade människor som reste mer eller mindre på heltid, och det var här han beslutade sig för en framtid som nyfiken resenär.

Men kibbutzresan till Israel blev ett abrupt uppvaknande för en 19-årig Janne som inte lärt sig hantera sin rebelliska natur. Hans liv som resenär var nära att sluta innan han fyllt 20 år.

Jag hamnade i luven med den israeliska polisen och vek inte ner mig. De slog av flera revben och stack en k-pist i munnen på mig. De slog halvt ihjäl mig faktiskt. Jag fick sex veckor, vilket var betydligt mindre än vad de tänkte sig. Jag tror den svenska ambassaden medlade på något sätt.

Hans minnen av den israeliska fängelsevistelsen är fortfarande tydliga. Mördare blandades med 15-åriga småförbrytare i ett enda stort kollektiv. Vissa försökte ta livet av sig, andra hotade sig till makt. För att undvika sexuell förnedring blev han tvungen att slå ner angriparen, något som omedelbart genererade respekt och nya vänner. Han liknar hela upplevelsen med filmen Midnight Express från 1978.

Här skulle man kunna tänka sig att den unge Janne tar sig en funderare på vart han är på väg, och kanske ändrar sin strategi. Idag anser han att upplevelserna från Israel var väldigt nyttiga för honom, men fortsättningen blir konfliktfylld.

När det blir dags för värnplikt vägrar den egensinnige Janne ställa in sig i ledet. Dessutom hade han dragit på sig amabödysenteri och hamnat på Kalmar sjukhus. Mitt bland blodprover och medicinska utredningar glömmer han bort Försvarsmakten, men de glömmer inte bort honom. Väl utskriven från karantän beger han sig till Roskildefestivalen. När han återvänder till Sverige väntar en häktningsorder. Han hade blivit efterlyst och det var bara att bege sig till finkan utan att passera GÅ.

Jag fick maxstraff på tre månader, mest för att jag hade argument domaren inte gillade. Men att hamna i svenskt fängelse efter att ha avtjänat ett israeliskt straff var ingenting.

Uppdrag: Mäta bergstoppar

Han ångrar inga val i livet, i alla fall inte många. Motiveringen är att han tycker om den han blivit. Om han inte hade gjort de val han gjort, hade han ju inte blivit den han är. Ett svar som för tankarna till Pippi Långstrumps självsäkra reflektioner.

Här finns nog svaret till varför personer som Janne Corax, och andra i frivillig eller ofrivillig opposition, orkar leva just så. De har tagit reda på vem de är, vilka svagheter de har och vilka styrkor de kan dra nytta av. De har sedan format en strategi för sin framtid — en riktning — utan att bry sig om vad andra tycker. Men detta har ett pris, speciellt i ett konformativt land som Sverige med uppenbar social kontroll.

-När jag växte upp föll jag alltid utanför ramen. Jag blev hånad, men jag brydde mig inte. Jag såg det som positivt. Till exempel har jag alltid ifrågasatt allt runt omkring mig, och det har inte alltid varit omtyckt. Varför ska man jobba åtta timmar om dagen? Vissa hatar att jag inte jobbar. Till och med i skolan var det obekvämt att jag ifrågasatte saker.

Så vad är det för frågor som upprör människor?

Jag har som regel att fråga vad värdet är med saker och ting. Det gäller allt. Det räcker för att skapa konflikt. Idag upplever jag att det finns tankar som är brottsliga i Sverige. Du blir av med jobbet om du har fel åsikt, vilket gör människor rädda.

Då är det bra om man inte har ett jobb att bli av med. Det ekonomiska beroendet är en viktig pusselbit att lösa för ökad självständighet. För Janne har det också varit ett sätt att kunna säga sin mening utan negativa konsekvenser. Den som är satt i skuld…

Men, är det verkligen så att Janne har klarat sig genom livet utan inkomst från jobb? Nja, till stor del i alla fall.

Jag blev erbjuden att fast jobb en gång. Jag jobbade med att packa gurkor på Öland. Jag tror att jag gjorde det bra. Efter två månader blev jag erbjuden fast anställning, så jag slutade direkt. Arbetsgivaren blev förvånad för de trodde att det var värdefullt.

Det längsta jobbet varade i fyra månader. Då jobbade han fem-skift på Modos pappersfabrik i Silverdalen, men upplevde det som ett fängelse.

Det är inte roligt att behöva avbryta livet för att gå till ett jobb.

Han ser på jobb som ett nödvändigt ont, men erkänner att det finns intressanta jobb. Grävande journalistik är ett exempel han lyfter fram, men under många år har han tjänat mest pengar på poker.

Jag hade ett försprång när pokervågen kom och kunde tjäna ok med pengar under en viss period. Då reste jag, stannade på ett Internetcafé för att spela, och fortsatte sedan min resa. Idag är jag osäker på att jag skulle kunna hävda mig lika bra.

Så till nästa ”jobb”, det som lantmätare på några av världens mest avlägsna platser. För några år sedan fick han ett kryptiskt mail från en uppdragsgivare som var svag för exakta höjdangivelser från de sista vita fläckarna på jorden. Vi talar här om människor som närmast är besatta av listor, exakta listor.

Den nya, satellitbaserade tekniken SRTM (Shuttle Radar Topography Mission) hade underlättat mätningen av jorden och legat bakom bland annat Google Earths framväxt, men det räckte inte. Spetsiga toppar missades. Toppar som bäst mäts genom klättring och GPS-mätning in situ. Det var här Janne kom in i bilden.

Nu fick Janne återuppleva det hans förebild Sven Hedin gjort 100 år tidigare. Då med kamel och teodolit, Janne med cykel och GPS. Det första uppdraget gick till Anderna för att reda ut en gammal konflikt som Pinochet varit inblandad i, nämligen om den chilenska toppen Ojos del Salados var högre än Pissis på argentinska sidan. Att Aconcagua var högst var alla överens om, även den högsta politiska toppen. Efter veckor av cyklande mellan topparna, inklusive bestigningar, kunde Janne leverera en korrekt topplista över Sydamerikas högsta positioner: 1) Aconcagua, 2) Ojos del Salados, 3) Pissis.

Janne har ett minst sagt annorlunda CV. Man kan inte undvika att fundera på vad Skatteverket tycker. Jodå, de har såklart haft en hel del funderingar på fallet Corax.

De kallade upp mig till sitt kontor en gång. De ansåg att mitt företag ägnade sig åt semesterresor. Det kanske stack i ögon att jag gjorde så många resor. Jag gjorde expeditioner och föreläste, ett slags jobb tyckte jag. Jag kunde bevisa det och gick fri.

Finns sanningen på 8000 meters höjd?

Höghöjdsalpinism är en smal nisch som attraherar både introverta människor på jakt efter svar om sin egen kapacitet, och prestigemänniskor på jakt efter uppmärksamhet. Under 2022 har återigen debatten om fusk på hög höjd tagit fart. Debatten förs på forum som summitpost.com, och läcker sällan ut i bredare medier.

För Janne har detta varit ett återkommande ämne som han både dragits in i och drivit själv. Hans kompromisslösa inställning till klättring, precis som allt annat i livet, har gjort honom till en alpinismens blodhund. Han har gjort mängder av toppbestigningar runtom i världen och vet vad som krävs. Han vet också hur man kan dölja ett misslyckat toppförsök utan att bli avslöjad.

Många klättrare stannar på förtoppar, men det finns bara en högsta punkt och det är huvudtoppen. Man kommer undan för att ingen är där och bekräftar bestigningen.

Dessutom finns det en kommersiell mekanism som främjar fusket. Har du en guide som kan intyga bestigningen av till exempel Shisha Pangma, världens fjortonde högsta topp, kan du betala för ett intyg. Alla tjänar på fusket, ingen vill avslöja det — förutom Janne.

År 2009 avslöjade han att den då oerfarna Annelie Pompe inte ”toppat ut” som rapporterats, utan stannat på en förtopp till just Shisha Pangma. Det hela förvärrades av bildmanipulation från bestigningen, något Janne enkelt avslöjade.

På 8 000 meter är din hjärna dimmig, vissa dimmigare än andras. Enligt Janne är minnesluckorna medvetna. Idag finns teknik för att bevisa sin bragd. Men om klättrare fuskat tidigare, blir det lockande att gå i samma fotspår. Janne gör ungefär samma analys av problemen på 8 000 meter som på havsnivå: Man tittar på hur andra har gjort och så gör man som andra.

Jag tycker att många äventyrare beter sig som får. Man behöver till exempel inte köpa alla dyra prylar. Om fler skulle undersöka alternativ skulle de upptäcka att en expedition till Himalaya inte behöver kosta en miljon. Think outside the box, säger man. Jag fattar inte. Vilken jävla box? Man behöver bondförnuft och tid till fundering.

Svartlistad i Kina

Så var det Kina, där finns många av världens mest lockande bergstoppar, och de har en given attraktionskraft för någon som Janne. Det är ett land han har besökt många gånger, och som han älskar. Då räknar han inte in den politiska toppstyrningen. Han ogillar centraliseringen av landet men har upptäckt att det på landsbygden utvecklats spännande decentraliserade projekt som stärker folket.

Men landets intolerans har gjort det svårt för honom att resa som han vill. År 2003 lyckades Janne med något ingen lyckats med tidigare. Tillsammans med dåvarande flickvännen, Nadine Saulnier, korsade de Chang Thang-högplatån på cykel, något som resulterade i ett halvtimmes långt inslag i National Geographics serie Into The Unknown.

Janne har sedan kommit tillbaka till området flera gånger, trots problem med myndigheterna. Första gången de blev utkastade ur landet hade de cyklat in i ett naturskyddsområde, vilket inte sällan kräver en del pengar och lång byråkratisk process för att få tillträde till. 2008 blev han dock deporterad för man var rädd för ytterligare oro efter de dödliga kravallerna i Lhasa och att något skulle strula inför olympiska spelen i Beijing. Makten tog inga risker. Janne blev helt enkelt utslängd från Kina. Svartlistad.

Nu hade jag alternativet att sluta resa till Kina, ta mig in helt illegalt, köpa en ny identitet i till exempel Pakistan eller fixa ny legal identitet i Sverige. Jag var svartlistad och kunde inte komma tillbaka. I Sverige går det att byta namn utan att personnumret ändras, så det gjorde jag. För kineserna betyder inte personnummer något, så när jag kom ditt var jag en helt ny person.

Så med nytt namn, nypumpade däck och piratflagga i ryggsäcken kunde Janne fortsätta sitt resande i Kina. Men ett nytt problem har uppkommit. Det verkar som att de har börjat samköra system, som fingeravtryck och andra data. Framtiden är osäker, därav hans försiktighet när jag ber om hans namn.

Janne träffade Xian Wang under en cykel-pokerresa i Asien. Hon har, precis som Janne, ett intresse av att resa och tillsammans har de gjort flera turer. Dessutom har hon varit semiprofessionell cyklist och Janne beskriver henne som en ensamvarg, som han själv. En perfekt match. Idag är de gifta och bor i Sverige.

Oftast är det invandrare till Sverige som vill gifta sig här, men i vårt fall var det jag som tjänade mest på att gifta mig med Xian. Då fick jag ett långtidsvisum till Kina, något man inte får utan aknytning. Migrationsverket skrattade åt mig.

En sammanfattning av Jannes tankar kring livsval skulle kunna vara att man kan nå ditt man vill, om man är beredd att lägga manken till och offra något. Men distraktioner i våra upptagna liv gör det svårt för att hitta fokus och gå på djupet. Det är något Janne lyckats med, både med sig själv och under sina expeditioner. För när du isoleras på 6 000 meters höjd i en total whiteout har du bara dig själv och dina tankar att vara i. Där hittar man sig själv, menar Janne. Han har upplevt större självkännedom bland människor som bor isolerat i avlägsna skogar, än bland människor i civilisation. Utan isolering är det svårt att ta reda på vem man är. Om man ska välja rätt väg måste man ha kunskap om sig själv. Den inre resan kräver inte Himalayas höjder, Janne tror sig kunna uppleva samma sak i det svenska skogslandskapet. Men man måste vara ensam.

Janne är inte längre en rebelliska tonåringen, han är bara rebellisk. Men han har betydligt mer fokus och kontroll. Och det är den kombinationen som behövs för att upprätthålla integritet.

2017 försökte den då 26-årige äventyrsbloggaren och kristne missionären John Chau konvertera stammen till kristendomen. Efter flera års förberedelse steg han i land för att föra Kristus till ön som han ansåg vara ”Satans sista fäste”, men han mötte snabbt sin skapare.

En Twitter-användare fångade den rådande känslan på sociala medier: ”Bara en dum amerikan som trodde att stammarna behövde ’Jesus’ när de redan levde i harmoni med Gud och naturen sedan tidernas begynnelse, utan inblandning utifrån.”

Nu vill den brittiske turisten Miles Routledge besöka ön ”mest för att det är farligt”. Han har tidigare besökt Afghanistan under talibanernas maktövertagande, Ukraina under invasionen och Kazakstan under upplopp.