Arkiv X gav mig en sund skepsis mot staten och Rocky, Best of the Best och Bloodsport gick varma innan varje träningspass under tonårsåren. Alien, James Bond, Clintans westernfilmer, Rovdjuret, Babylon 5, Gladiator, Matrix, Sagan om ringen, Twin Peaks, listan på filmer och serier som präglat mig kan göras lång.

Försöker jag minnas en enda film jag sett under 2010-talet blir det dock svårt. Visserligen var mina formbara ungdomsår vid det laget ett minne blott men det är inte en tillräcklig förklaring för varför det årtiondet känns tomt. Modern film verkar ha reducerats till verktyg för indoktrinering och kortvariga visuella dopaminkickar. Jag saknar verkligen tiden då jag ivrigt tittade på trailers och såg fram emot biobesöken men idag finns ingen magi kvar i filmskapandet, det är sterilt.

Det jag sörjer mest av allt är nog Star Trek. Det finns många brister i Star Treks värld men det var ändå något speciellt med den naiva optimismen, karaktärernas konsekventa rationalitet och respektfulla behandling av varandra och den utopiska framtiden, som var oerhört lockande. Vi fick i olika serier och filmer följa besättningar som tillsammans utforskade en farlig men spännande galax där interna konflikter löstes med diskussioner och där intriger lyste med sin frånvaro. Star Trek var aspergersdrömmen, eskapism av finaste slag till en värld där alla betedde sig rimligt mot varandra och handlingen kunde drivas framåt utan käbbel.

När Star Trek skulle återvända till den stora duken blev jag givetvis lycklig men upprymdheten gick snabbt upp i rök när jag insåg att filmen bara var ännu en undermålig actionrulle utan någon tematisk anknytning till den ursprungliga Star Trek världen. En värld som alltid kändes ”för filosofisk” för regissören J. J. Abrams men det problemet fixade han enkelt med lite sex, action och specialeffekter.

Mot bättre vetande så uppbådade jag ändå återigen en gnutta entusiasm när Star Trek Discovery annonserades. Initialt smågillade jag serien men ju mer jag tittade desto mer insåg jag att även den var rutten i grunden. Berättelsen, karaktärerna, världen som skildras, inget av det visade något spår av varken Gene Roddenberrys anda eller kompetent historieberättande. Käbbel, respektlöshet och cynism ersatte det gemensamma utforskandet av galaxen och Star Trek är nu likt Star Wars – en helt död värld utan koppling till deras skapares visioner.

Hollywoods förfall har emellertid fört med sig en god sak och det är alla skickliga amatörrecensenter som med humor och energi konsumerar skräpet och förklarar varför modern film lämnar tittarna så tomma och likgiltiga. Recensenten jag personligen uppskattar mest är The Critical Drinker och det är en riktig njutning att beskåda hans totala slakt av Star Trek i flera avsnitt. I sina avsnitt förklarar han med humor och skicklighet att dagens manusförfattare och regissörer är som barn, hur man kan fixa Game of Thrones story eller blickar tillbaka på tidigare årtiondens storfilmer.

Till skillnad från manusförfattare, producenter och regissörer förstår The Critical Drinker vad som gör bra film bra. Skit i filmerna och se istället på sågningarna, det är både roligare och hälsosammare och det är där vi finner kreativiteten idag.

Amerikaner gillar konspirationsteorier, speciellt om mäktiga personer som missbrukar sin makt. Detta märks när jag träffar frugans familj i Michigan. Efter middagar med släktingar stapplar jag i säng med huvudet fyllt av idéer om jordens snara undergång, jättar, att jorden är platt och en stark övertygelse att jag behöver mer vapen för att skydda oss och våra katter mot attacker från FBI, CIA, och andra.

Jänkarnas noja är på ett sätt naturlig då USA:s frigörelse 1776 berodde på missnöje med Storbritanniens tondöva vanstyre från andra sidan Atlanten. Misstro mot politiker, byråkrater och andra inbäddas därför från början i landets mentala DNA. Ibland visade sig också amerikanska politiker inte vara bättre än europeiska. Bland annat inträffade flera skandaler under Ulysses S Grant tid i Vita huset 1869–1877. Denne tyckte nämligen politik var så tråkigt att han var full mest hela tiden och hans medarbetare därför kunde göra som de ville. Vilket är en usel arbetsmiljö för politiker.

Misstron fick vidare bränsle i takt med att amerikanska politiker började låta och regera alltmer som europeiska. Med spansk-amerikanska kriget 1898 blev USA en stormakt och under Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson växte den federala regeringens makt, storlek och ambitioner. Bland annat ändrades konstitutionen 1913 så att Washington DC direkt kunde beskatta folks inkomster. Men då regeringen ändå förblev relativt liten och gjorde populära saker som att vinna världskrig, bekämpa arbetslöshet under den stora depressionen och införa minimipension förblev misstron modest.

Med Franklin D Roosevelts New Deal på 1930-talet förvandlades dock USA till en välfärdsstat. Mygel och maktmissbruk började därför växa i takt med storleken på den federala byråkratin. För att aktivera amerikanernas konspirationsnoja på allvar krävdes därför bara en stor, omskakande händelse.

Vilket inträffade i november 1963, då president John F Kennedy mördades.

Att JFK skulle ha mördats av en så patetisk figur som Lee Harvey Oswald – som sökt emigrera till Sovjet, inte kunde sköta ens enkla jobb och drev ett Castrovänligt kontor i New Orleans – framstod som lika osannolikt som det för svenskarna drygt två decennier verkade galet att Olof Palme skjutits av en alkis. Teorier om att han i verkligheten mördats av CIA, kubanska maffian eller någon annan mäktig grupp började därför sprida sig. Vilket för oss till varför människor attraheras av konspirationsteorier.

För det första utvecklades våra hjärnor i en värld där det mesta var uppenbart (rådjur rakt fram, jag går vänster, du höger, kasta spjut!), praktiskt (bär, plocka innan grannarna tar dom!) och meningsfyllt (pilar med flintspetts dödar effektivare!). Stenålderslivet var dock hårt och farligt, så vi lärde oss också att vara skeptiska mot tillsynes för enkla saker: skadat lejon där framme, men de lever i flock, så fler finns nog i närheten.

Det är detta evolutionära arv som får oss att i dag misstänka saker som att något mer signifikant än galna ensamvargar måste ligga bakom mord på unga, stiliga presidenter och kontroversiella svenska statsministrar. Med andra ord: konspirationsteorier intellektuellt känns sexiga och ger i verkligheten meningslösa händelser en glans av högre betydelse.

För det andra, människor älskar information. Kunskaper om saker har ett högt överlevnadsvärde och instinkten att upptäcka, uppfinna, och fantisera har därför förvandlats till genetiska drifter som leder vidare till allt från skvaller på kyrkbacken till upptäckten av nya kontinenter. Att veta saker som andra inte vet eller inte tycks fatta känns därför fysiskt eggande. Vilket är en av huvudorsakerna till att så många attraheras av konspirationstänkande då folk tror sig tillhöra en utvald grupp som vet sanningen!

Man skulle kunna skriva mycket mer om detta. Vi får här dock nöja oss med att slå fast att genetiska drifter ofta överflyglar vår likaledes genetiskt rotade logik och att gränsen mellan verklighet och fantasi, mellan intelligent ifrågasättande av saker och släktingars tro att jorden är platt, i praktiken bara är sunt förnuft. Samt att detta, så länge världen var överskådlig och informationsflödena begränsade, inte var något större problem. Knäppgökar samlades i källare och tryckte pamfletter ingen läste, typ.

Men, så kom 1990-talet.

Med kalla kriget slut tycktes mänsklighetens tillvaro ordna upp sig. Som alla medaljer hade dock även denna en baksida: att världen blev trist och tråkig. Folks behov av spänning, mystik och dramatik – som tidigare ofta med råge blivit tillfredsställda av vanliga nyhetssändningar – fick därför söka sig nya utlopp. Ett av dessa blev konspirationsteorier. Och USA drabbades av flera anledningar värst.

Som noterat var den mentala myllan för konspirationstänkande bördig i Amerika från början. Och när Sovjet försvann som yttre fiende fick både Hollywood och massmedia, i jakt på tittare och rubriker, plats och behov av annat. Redan 1993 fick därför konspirationskulturen en egen tv-serie, Arkiv X, vari FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully både jagade vampyrer och storsjöodjur och sökte avslöja att USA:s regering gömde ufon och utomjordingar på hemliga ökenbaser.

90-talet medförde därtill genombrottet för kabel-tv. I USA kom kanaler som Sci-fi Channel att sända ”dokumentärprogram” om utomjordingar, spöken, och annat som blandade kommentarer från riktiga vetenskapsmän med utsagor från parapsykologer. Och då detta gav höga tittarsiffror spred sig otyget med tiden till andra kanaler. History Channel sänder därför numera dagligen program som Ancient Aliens, där ufologer som Giorgio ”Han med håret” Tsoukalos obestridda får spåna om saker som att asaguden Tor nog var utomjording och hans hammare ett strålvapen.

Inte ens seriösa kanaler och nyhetsprogram förblev immuna. Michael Moore presenteras exempelvis i både amerikansk och europeisk media alltjämt som dokumentärfilmare och intervjuas som politisk kommentator av bland annat CNN. Detta trots att han ansvarar för rena falsarier som Fahrenheit 9/11, och Sicko, som ger intrycket att det utfattiga kommunistiska Kuba har bättre sjukvård än USA.

Fördumningen av nyheter och underhållning förbleknar dock i jämförelse med nittiotalets största kulturella förbannelse: internet. Med detta medium började tokigheter spridas lika snabbt som seriös journalistik och gedigen forskning. Konspiratörer lärde sig också snabbt både att klä upp sina virtuella hörn av nätet med proffsig grafik och att presentera tillsynes välstrykta resonemang genom att med kritiska miner intervjua varandra om både utomjordingar, storfot och spöken.

Resultatet blev en slags parallell verklighet. En mätning från 2019 visar att 31 procent av amerikanerna nu tror på spöken, 21 procent på förhistoriska civilisationer, 20 procent på utomjordingar, 16 procent på att en hemlig grupp mäktiga män styr världen, och 2 procent på att jorden är platt.

Hursomhelst. I praktiken har detta lett till att miljontals amerikaner blivit preppers som förbereder sig för jordens undergång genom att hamstra mat och annat i sina källare. Och en del har blivit medlemmar i miliser, grupper som beväpnar sig för en slutlig sammandrabbning med den amerikanska regeringens stormtrupper.

I takt med att politiker och andra också börjat utnyttja nätet för saker som att brännmärka allt och alla de ogillar som falska nyheter är samhällsklimatet här borta delvis otrevligt. Exempelvis avfärdar politiker, media och andra numera inte bara fakta som att en ”djup stat” av byråkrater, myndighetschefer och andra (vilkas gelikar funnits sedan antikens Egypten) existerar. De försöker också – och lyckas ofta – förmå företag som Facebook och Twitter att censurera den nuvarande elitens politiska fiender och sådana som vågar tycka annorlunda om allt från kön till klimatförändringar.

Men det är inte så att det enbart är de som misstror staten och dem som har makten som är benägna att se konspirationer. De som har makten gillar att sprida konspirationsteorier.

Låt oss ta ett aktuellt exempel.

Efter att Hillary Clinton förlorade valet 2016 svalde nästan hälften av amerikanerna och nästan all media i fyra år påståendet att Donald Trump fått hjälp av Vladimir Putin och var dennes knähund. Och inte ens när detta nu bevisats vara ren fantasi är många beredda att backa och erkänna att Clintonskan helt enkelt var en usel kandidat. Idén att Putin skulle ha hjälp Trump ger nämligen folk en känsla av välbehag så stark att den övertrumfar kravet på intellektuell hederlighet.

Dessa och andra galenskaper förpestar likväl numera USA genom att skapa ett politiskt kaos som i sin tur göder en rad äldre, mer djupgående politiska sprickor och sociokulturella spänningar. Nästa artikel kommer därför att beskriva hur allt detta riskerar leda till att USA spricker i två, tre eller fler stater.