Ekman stämde sin tidigare arbetsgivare i ett tvistemål i tingsrätten, och i dag kom domen, meddelar Dagens Media. Arbetaren döms att betala henne 259 266 kronor i lön för sju månaders arbete. Hon får dessutom skadestånd på sammanlagt 145 000 kronor. Utöver det ska Arbetaren betala hennes rättegångskostnader.

Arbetarens ombud hävdade att Kajsa Ekman, trots ett kontrakt på ett års visstidsanställning, bara varit provanställd och därför kunnat sägas upp. Tingsrätten anser att Arbetaren motarbetade Ekman, och försvårade för henne att visa sina kompetenser och utföra sina arbetsuppgifter. ”Det har följaktligen inte förelegat saklig grund för uppsägning av Kajsa Ekman.”

Ekman har tidigare kritiserats för sitt engagemang i transfrågan, bland annat om män som identifierar sig som kvinnor.

Kajsa Ekman blev ny chefredaktör på anrika tidningen Arbetaren. Trodde hon. Anställningen skedde enligt tidningen på fel sätt, och Ekman fick sparken av styrelsen. Vd Thomas Carlsson som anställt Ekman blev också sparkad. Ekman har blivit anklagad för transfobiska och Putinvänliga uttalanden. Vissa i personalen kände starkt obehag. En transperson i redaktionen förklarade:

– Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Ekman är nu arbetsbefriad med lön, en juridisk process är inledd.

En anledning till anställningen av Ekman var att hon kan klass- och arbetsmarknadsfrågor. Det låter som en rimlig motivering, givet tidningen syndikalistiska historia. Men så enkelt är det inte längre. Låt oss börja från början.

Arbetaren ägs av fackföreningen Sveriges arbetares centralorganisation, SAC. SAC grundades 1910 och har även medlemstidningen Syndikalisten. SAC bildades i svallvågorna av generalstrejken 1909 av personer som ville se en annan stridstaktik än LO. Till skillnad från reformvänliga socialister som Socialdemokraterna, ser man fackföreningen som grunden för arbetarnas intressen.

Grunden för syndikalismen är den dubbla uppgiften, där man dels samlar arbetare på arbetsplatserna, oavsett yrke, i fackföreningar. Dessa ligger sedan till grund för en ”framtida förvaltning” av produktionen som helhet. Slutmålet är att avskaffa kapitalismen, något som ideologiskt skiljer SAC från LO.

SAC hade strax under 3 000 medlemmar 2022, organiserade i Lokala Samorganisationer. Det kan jämföras med LO:s runt 1,4 miljoner medlemmar.

Enligt tradition vill man förlita sig på arbetarklassens egen styrka, och inte på staten, något man dock grundligt frångått med Arbetaren. Den uppbär nämligen presstöd sedan 51 år.

Presstöd vägen till frihet?

Arbetaren startades 1922 och ges sedan 2016 ut två dagar i veckan som webbtidning och som månadsmagasin i pappersformat. Omställningen från papperstidning och annonsintäkter till primärt prenumerationer och presstöd har dock inte varit enkel.

Trots det har det aldrig varit någon riktig debatt om att man nu ska förlita sig på pengar från staten. 2006 publicerade man en ledarartikel där man nästan förbehållslöst tog ställning för bidragsformen. Man påstod att presstöd bidrog till pressens mångfald, då många tidningar annars inte hade kunnat ges ut.

”Utan presstöd skulle det till exempel inte finnas minst nio vänsterveckotidningar i Sverige, till mångfaldens förfång.”

Att man är beroende av statliga bidrag för sin existens är tydligt. 2011 var det nära att man inte fick presstöd, då Presstödsnämnden inte ansåg Arbetaren vara en ”allmän nyhetstidning”. Det skedde då en utredning om tidningen som året innan ökat fokus på den fackliga verksamheten. Man hade under åren 2009 till 2011 också systerpublikationen Arbetaren Zenit, som var specialinriktad på fackfrågor.

Samtliga anställda på Arbetaren och Arbetaren Zenit varslades. Men, Presstödsnämnden beslutade sig ändå för att man har rätt till presstöd. Faran var över.

I mars 2018 granskade tidningen Samnytt Arbetarens presstöd, och påstod att vissa prenumerationer kunde vara falska. Man menade också att hela 70 procent av tidningens budget utgjordes av presstödet. Vid tiden för detta hade tidningen sju anställda.

I granskningen menade man att tidningen i sin årsredovisning hade mindre intäkter än man borde haft för de prenumerationer man uppgett. Kort sagt, att man friserat siffrorna i ansökan till Presstödsnämnden, där kravet var minst 1 500 betalande prenumeranter.

Granskningen ledde inte till något, Arbetaren fick sitt presstöd. Chefredaktör Toivo Jokkala skrev om anklagelserna, ett ”fullständigt felaktigt ekonomiskt antagande.” Man pekade på att prenumeranter kan tillkomma och hoppa av under året, rabattkampanjer påverkar tidningens omsättning. Där säger han också att tidningen knappt får in några pengar alls på annonser.

Men något mycket viktigt blev ändå uppdagat. Nämligen hur fundamentalt presstödet är för tidningens existens.

Förankrade i staten sedan 1971

Totalt har Arbetaren fått 141,7 miljoner i driftstöd, innovations- och utvecklingsstöd samt redaktionsstöd sedan 1971. Summan är justerad för inflation. Dessutom fick den kortlivade systertidningen Arbetaren Zenit 6 119 000 kronor i driftstöd under tre år. I snitt har man fått 2,7 miljoner i driftstöd varje år, i över fem decennier.

Tidningens omsättning i miljoner kronor kan jämföras med storleken på totalt presstöd (inom parentes).

• 2020    4,2 (3,1)
• 2019    3,9 (2,9)
• 2018    3,9 (2,9)
• 2017     4,3 (2,9)
• 2016     3,1 (2,2)

Precis som 2018 hade man 2019 och 2020 sju personer anställda. I år har man också sju anställda, samt tre vikarier. Presstödet kan inte noga underskattas, utan det hade man tvingats hitta en helt ny affärsmodell för att överleva. De senaste åren har det legat på närmare 70 procent av omsättningen.

Upplagan 2021 var upplagan 2 200, vilket kan jämföras med rekordåret 1941, 29 600. Fram till 1970-talet låg man också betydligt högre med 6000 till 7000. 2020 var den 2 000 (prenumeranter), vilket ger 2100 kronor i statligt stöd per prenumerant.

Men man har under åren till synes alltid varit nöjda med det statliga stödet. Något försök att leva upp till sina ursprungsideal verkar inte skett. Kanske är det för att man konstant fyller på med nya ideal, som ligger precis rätt i tiden. Och vars förespråkare saknar koppling till den traditionella arbetarklassen.

En rörelse i konstant förändring

Åter till fallet Kajsa Ekman. En anledning till att man kan säga upp henne är att Arbetaren är en tidning som vilar på idéer av en politisk natur. Ett undantag i lagen kan då åberopas.

Även om det återstår att se vad den juridiska processen leder fram till kan man dra slutsatsen att någon med Ekmans profil sannolikt inte hade mötts av samma motstånd för säg 10 till 20 år sedan. Då hennes idéer låg betydligt mer i linje med vad vänstern generellt stod för.

Arbetaren har tidigare genomgått en stor ideologisk omdaningsprocess.

1999 till 2004 var Anna-Klara Bratt chefredaktör. Den första kvinnan på posten, med en tydlig feministisk agenda. Man kan säga att hon stöpte om tidningen i den tidens värderingar som kom att prägla vänsterrörelsen. Kvinnofrågor, genus och jämlikhet tog plats och trängde ned befintliga klassiska socialistiska frågor i hierarkin.

Några år efter hon lämnat Arbetaren var hon med och startade nättidningen Feministiskt Perspektiv. Tidningen höll ut till 2021 men omformades till Fempers Nyheter. Anledningen var att man ”trampat vatten på lägsta nivån av presstöd”. Alltså, för att maximera presstödet var man tvungen att gå över till en mer renodlad nyhetssajt. Och det är här vi ser ett mönster.

Den progressiva vänsterrörelsen lever i symbios med statliga bidrag. Dåliga idéer utsätts inte för riktig konkurrens på en fri marknad. Där hade inte aktivister med en agenda väsensskild från den ursprungliga syndikalismen fått fäste lika lätt.

I nutid är det HBTQI-rörelsen som bestämmer vem som får jobb, vem som får vara med i värmen eller sitta ute i kylan. Mika Kastner, marknadsförare på tidningen, säger i en intervju i Flamman:

Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Att felköna någon är ett begrepp som bara för tio år sedan hade varit obegripligt, men som idag ses som ett hatbrott. Men, förmodligen begick man ändå kardinalmisstaget redan 1971, när man för första gången övergav sin frihet för att bli en del av staten.

Det är alltså inte så att Arbetaren på pappret slutat vara en syndikalistisk tidning. Eller att Kajsa Ekman slutade vara syndikalist på det sättet hon formades in i rörelsen. Men i praktiken är det nu en helt ny era, där både gamla idéer och personer konstant byts ut mot nya, mer radikala. Allt betalat av skattebetalarna, via statliga bidrag.

Det har gått ett år sedan Anders Öfvergård fick sparken från TV4. Köra golfbil rattfull på en personalfest och bråka med en kvinnlig kollega som försökte stoppa honom verkade bli för mycket för kanalen. Men många jag talat med säger att det från TV4:s sida mest var en fråga om oro för att fler saker skulle komma upp efter den uppmärksammade händelsen, inte bara fråga om olämpligt beteende mot kvinnor utan också frågan om en lite väl nära relation. Kanalledningen ville inte att tittare och reklamköpare skulle ställa frågan: ”Men varför agerade ni inte långt tidigare?”

TV4 ville inte hamna i samma sits som man gjorde med Martin Timell. 2017 bröt kanalen med Timell efter det att denne anklagats för sexuella trakasserier. Hans program Äntligen hemma plockades bort ur tablån – och historierna började spridas om andra sexuella trakasserier Timell ägnat sig åt. Han frikändes dock i rätten – där han stod åtalad för våldtäkt. Timell stämde TV4 för utebliven ersättning och fick 8,9 miljoner kronor. Men under den tid det hela pågick ställdes TV4:s ledning alltså många gånger inför frågan: ”Varför gjorde ni inget långt tidigare?”

Den sitsen sätter man sig förstås inte gärna i en gång till. Det fick räcka med Timell, och så Paolo Roberto som fick gå efter ett horbesök.

Nu kan man förstås ställa sig frågan – varför är det just programledare i Robinson och hemfixarprogram som har problem med att umgås med kvinnor – och medarbetare?  Timell var programledare för Äntligen hemma och Öfvergård fick sitt genombrott som Arga Snickaren i kanal 5 – varifrån han värvades till fyran.

Men nu är Öfvergård snart tillbaka i rutan – han har lyckats få ett kontrakt med Kanal 5, tillbaka till fadershuset. Och flera källor uppger att programmet Arga snickaren ska återuppstå. Men flera källor har också förklarat att det redan muttras kritiskt om detta. Det skulle nämligen kunna innebära att ett radarpar återuppstår – och det skulle bestå av Öfvergård som snickaren och Helena Sandberg som inredningsexperten. Nej, det är inte så att de var kända för att bråka under inspelningarna, problemet var snarare tvärtom, säger de som viskat i Josefins öra. Medarbetare i produktionerna har inte vetat ifall de har med ett kärlekspar att göra – och sådant kan ju bli lite känsligt på en arbetsplats. Vem kan man anförtro sig åt, vågar man kritisera den ena parten eller inte?

Men vi får väl anta att allt är lugnt på den fronten. Öfvergård har i intervjuer berättat att familjen där hemma välsignat att han satsar på att bli programledare i tv igen – och han har dessutom gått i terapi. Kanske kommer programmet få heta Zen-Snickaren när det återuppstår? Anders och Helena smyger försynt och långsamt mysande runt bland brädor, gardintyger, och verktygslådor. Ingen höjer rösten.

Men innan det kan bli dags för det ska Öfvergård tävla i Filips och Fredriks Alla mot alla. Han tävlar i lag med Sanna Lundell – det bör fungera även om Anders glömmer terapin och blir den gamle Anders; Sannas favoritämne är besvärliga män samt otrohet och hur man hanterar sådana problem; och hon lever ihop med Mikael Persbrant och Ulf Lundell är hennes pappa. Hon har väl därför fått så mycket skinn på näsan att det räcker för att tillverka en Vuittonväska, en av de större modellerna.

Och på tal om att göra comeback och Vuittonväskor – Kajsa Ekis Ekman är tillbaka. Nyss fick hon sparken från Johan Ehrenbergs skattefinansierade tidning ETC, för att chefredaktören tyckte hon var för Putinvänlig. När hon deltog i en utfrågning om detta på Publicistklubben bröt hon ihop och började gråta.

Men hon är en hård böna, och reste sig snabbt. Nu har hon blivit chefredaktör, och ska leda redaktionen på den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Men det har blivit bråk redan innan hon hunnit börja. Styrelsen och redaktionen var motståndare till att hon fick jobbet – men vd Thomas Carlsson valde ändå att anställa henne.

Protesterna beror nog mest på att Ekis Ekman var kontroversiell i vänsterkretsar även innan hon tvingades bort från ETC. Hon har anklagats för transfobi eftersom hon menar att det är biologin som bestämmer vilket kön man har, det avgörs inte av vilket humör man är på för dagen.

En av de anställa som protesterar är transpersonen Mika Kastner, som till tidningen Flamman säger:

– Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Hittills har två personer i redaktionen sagt upp sig, och tre har hotats med avsked om de fortsätter gnöla.

I begynnelsen var Arbetaren en tidning som syndikalister prenumererade på, det var alltså arbetare som ville vara med i en fackförening, men inte hade mycket till övers för socialdemokraternas LO. Syndikalisterna hade en stark ställning bland skogs-, hamn- och lantarbetare. Numera består läsarna mest av människor som intresserar sig för hbtq-frågor och klimatet.

Thomas Carlsson har förklarat att han anställde Ekis Ekman eftersom hon är bra på ”klass- och arbetsmarknadsfrågor”. Han kanske drömmer sig tillbaka till en tid då tidningens anställda mer bekymrade sig över om arbetare var felavlönade än om de själva blev ”felkönade”.