Va? En stad i Sydafrika där alla är vita?

Men apartheid avskaffades ju i Sydafrika 1994. Det har gått 28 år.

Sydafrika kallar sig numera ”regnbågsnationen”, ett land för alla raser, färger och etniciteter.

Men det finns ett undantag. Den lilla staden Orania. Där promenerar inte människor med olika hudfärg på gatorna. Här är alla vita.

Den sista utposten för apartheid?

Inte riktigt.

I resten av Sydafrika är det ungefär som det var under apartheid. Svarta utför alla låglönejobb. Städar, skördar, snickrar, går ner i gruvorna, monterar och bygger.

Alla svarta arbetar inte, en märkligt stor andel sysselsätter sig med mord, men mördar mestadels andra svarta.

Och därtill kommer de arbetslösa svarta. Fler nu än under apartheid.

Så ser det inte ut i Orania.

Boerbarn

Oranias historia började 1991, många insåg då att apartheid snart skulle falla.

Några ättlingar till boerna, de holländare som koloniserade delar av nuvarande Sydafrika på 1600-talet, köpte 8 000 hektar vid stranden av Orangefloden på den glest befolkade Karoo-steppen. De utnyttjade möjligheten till ett stort mått av självstyre som gavs i det nya Sydafrikas konstitution efter apartheid. De som i dag vill flytta till staden kontrolleras noga av stadens valda styresmän, och de som vill bo där får inte ha ett kriminellt förflutet. Man måste också dela samhällets värderingar och ställa upp på stadens målsättningar.

I dag bor det alltså bara vita personer i Orania.

Staden har växt från 250 invånare till 2500.

– När människor tittar på Orania och ser att det inte finns några svarta människor här är deras första tanke, ”oj, de här typerna måste vara rasister”, men så är det definitivt inte säger 52-årige Wynand Boshoff till AFP. Han är en av dem som bott i staden längst.

Boshoff pekar på att i Orania har man brutit helt med de strukturer som rådde under apartheid. I resten av landet är det fortfarande på det viset att de enklaste, och sämst betalda jobben utförs av svarta.

– Vi gör allt arbete som behövs själva, förklarar Joost Strydom, en av stadens styresmän. Från trädgårdsarbete, städning, och tvätt till byggprojekt.

Staden har sin egen valuta – ora – som är bunden till den sydafrikanska randen.

De ständiga elavbrotten som märks överallt i övriga delar av landet påverkar inte Orania.

Man satsar på att vara självförsörjande när det gäller energi, och har egna anläggningar för kolkraft och alstrande av solenergi. För övrigt är Orania en miljöväns dröm; hård satsning på återvinning, energibesparingar, gratis cyklar – dessutom har man den enda soptippen i landsdelen som uppfyller lagens krav.

Orania är välmående, antalet nystartade företag ökade med 25 procent förra året, och turism är en viktig inkomstkälla. Varje år kommer 10 000 besökare.

Boshoff är barnbarn till Hendrik Verwoerd, apartheidsystemets arkitekt, och menar att skapandet av Orania var helt naturligt:

– Varje afrikansk stam eller klan har en plats de kan kalla sin egen.

Underförstått är: varför skulle inte ättlingar till holländare som kom till landet och odlade upp det för 500 år sedan ha det?

Efter det att den vite sydafrikanen Peter Mansfield i juli på twitter hävdat att Orania var en plats där inga brott begicks inleddes ett kulturkrig i sociala media. Antagligen är det vad som nu lockat nyhetsbyrån AFP att besöka staden.

Politiker från det styrande ANC gick till motattack mot Mansfield liksom medias enheter för upptäckande av ”falska fakta”. De hävdade att så inte var fallet, det hade visst begåtts brott i den lilla staden – och de fall som räknades upp var:

• Stadens president fick avgå efter att ha köpt en bil åt sig själv med stadens pengar. Värde? 70 000 kronor.

• En lärare har anklagats för våldtäkt (2019).

• Ett par dömdes till livstid för mord på sitt treåriga barn (2017 – det ska noteras att stadens myndigheter var på väg att ingripa mot vad som betraktades som olidliga förhållanden för barnen – då flydde mördarparet med sina barn till en annan stad där treåringen mördades).

• Det har dessutom förekommit boskapsstölder, men där har det antagits att det rör sig om utsocknes. Det kan vara lite svårt att dölja för sin granne att man har tagit hans kor.

Orania kan jämföras med den mångkulturella grannstaden Hopetown, som har 10 000 invånare. Där sker årligen fem till tio mord och cirka 20 våldtäkter.

Ett livsfarligt land

Hur ser det då ut i hela Sydafrika?

36,4 personer per 100 000 invånare mördas årligen. 500 000 sedan 1994. Landet ligger på åttonde plats när det gäller mord i världen (de länder som ligger före är i nästan samtliga fall små västindiska eller centralamerikanska stater).

Våldtäkter? Där ligger Sydafrika trea i världen. 42 200 våldtäkter förra året.

Landet ligger också i topp i världen när det gäller rån, inbrott, misshandel och bilstölder.

Men då har vi då förstås det där med korruptionen; staden Oranias president köpte en bil för 70 000 kronor.

Just nu pågår en rättsprocess mot landets tidigare president Jacob Zuma. Han är åtalad för att tillsammans med kumpaner ha bestulit statskassan på 340 miljarder kronor under sin tid vid makten.

Männen gick från hus till hus. De knackade på och begärde att få se id-handlingar eller att få pengar. De letade efter utländska gästarbetare som vistades illegalt i Sydafrika. Nästan alla som öppnade för dem visade skrämda upp sina pass eller betalade vad som begärdes.

Men Elvis Nyathi, gästarbetare från Zimbabwe, vägrade, och försökte springa ifrån gruppen med män – men de hann ifatt Elvis, slog honom blodig, hällde tändvätska på honom och satte eld på honom.

Mordet på fyrabarnsfadern Elvis Nyathi väckte viss uppmärksamhet i Sydafrika i förra veckan, men verkar nu nästan glömt.

Mord hör till vardagen i landet. Sista kvartalet 2021 mördades 6859 människor – en ökning med tio procent i landet som ligger på tionde plats i världen när det gäller mord per 100 000 invånare. Men de länder som ligger före har – förutom Venezuela – invånarantal på några få miljoner, några mindre än miljonen. Och Venezuela har bara hälften så många invånare som Sydafrika.

Ett mord bland alla de andra, hur brutalt det än är, försvinner snabbt i landets nyhetsflöde. Dessutom har folk i Sydafrika annat att tänka på eftersom påsken närmar sig. I många länder är det en stillsam tid, i Sydafrika är det tvärtom. Enligt försäkringsbolagens statistik ökar inbrotten med cirka 90 procent under påsken i Sydafrika. Och då ligger landet i topp i statistiken om man studerar Afrika, Asien och Latinamerika.

Våldet och kriminaliteten brukar förklaras med arvet från apartheid, och den massfattigdom som finns i Sydafrika i dag. Landet sägs brottas med de problem som uppstod under den tid vita ensamma styrde landet, något som upphörde 1994.

Arbetslösheten i Sydafrika ligger i dag omkring 35 procent – vilket innebär att närmare åtta miljoner människor saknar arbete. Men dessa siffror gäller dem som är anmälda som arbetslösa. Räknar man också in dem som saknar arbete, men gett upp hoppet om ett jobb och därför inte syns i statistiken, så beräknas arbetslösheten vara 46,2 procent.

Enligt Världsbankens statistik var arbetslösheten under apartheid 1980 9,2 procent. 1990 var den 18,7 procent, och 2000 – nio år efter att apartheid-lagstiftningen avskaffats och sex år efter de första valen – var arbetslösheten 23 procent.

Problemen de första åren efter apartheids avskaffande brukade förklaras med att de var en följd av just apartheid. 1996 sägs det i en ledare i Dagens Nyheter att:

”SYDAFRIKA har gjort anmärkningsvärda framsteg. En omfattande försoningsprocess pågår. Antagandet av landets nya konstitution var en mäktig händelse. Men sydafrikanerna lär tvingas leva med arvet från apartheid ännu en tid."

22 år senare är tongångarna dystrare på DN:s ledarsida. Då har det ju definitivt gått ”ännu en tid”. Man gör en lång uppräkning över alla problem som plågar landet och konstaterar sedan:

”Många anser att Mandelas efterträdare försnillat hans arv. Thabo Mbeki, som tog över som president 1999, förnekade att hiv orsakar aids, vilket innebar att över 300 000 personer avled i stället för att få vård. Jacob Zuma, som tog över efter Mbeki, har anklagats för omfattande korruption och för att försöka underminera rättsväsendet.”

Men Thabo Mbeki och Jacob Zuma dyker inte upp vid makten efter det att Mandela dött.

Mbeki och Zuma leder den förhandlingsdelegation för ANC som redan i början på 1980-talet träffar representanter för apartheidregimen för hemliga förhandlingar. De spelade alltså en större roll i praktiken än Mandela gjorde när det gällde avskaffandet av apartheid – de hörde till den lilla grupp som hade kontroll över hela partiapparaten och ANC:s väpnade gren – medan Mandela satt i fängelse sedan 1964.

Det är alltså inte så att nya ledare uppenbarar sig i ANC några år efter det att apartheid avskaffats – de har funnits där hela tiden.

När det diskuteras hur det styrande ANC ska få bukt med morden, våldtäkterna och rånen i Sydafrika måste man komma ihåg att våld är, och har varit, en självklar del i ANC:s politiska kultur – även när det gäller att lösa interna problem i partiet.

I en artikel i New York Times 2018 konstateras det apropå en mordvåg som drabbat medlemmar i ANC:

”I de flesta fall är det ANC-tjänstemän som mördar varandra, de hyr professionella lönnmördare för att bli av med partikamrater i en kamp om allt eller inget när det gäller pengar, territorium och makt.”

2017 konstaterar The Guardian i en artikel om de hundratals politiska morden som följt på interna strider i en provins i Sydafrika:

”Bara en handfull av polisutredningar av de flera hundra politiska morden i KwaZulu-Natal under de senaste åren har slutat med en arrestering, än mindre med en dom”.

Förra årets upplopp i juli där militär fick sättas in för att få stopp på mordbränder och plundring var en följd av att Jacob Zumas anhängare i ANC protesterade mot att andra ledare i ANC ställt honom inför rätta.

Att man tar kål på sina egna i kampen för att själv bli större är en självklarhet i ANC – och en tradition.

Nelson Mandelas första fru Winnie höll kåkstaden Soweto i skräck under 1980-talet. Hennes privata livvaktsstyrka Mandela United Football Club mördade dem som vågade protestera, och ibland dödades människor under förevändning att de var spioner för den vita regimen. Winnie Mandela uppmuntrade sina livvakter att använda ”halsbandsmetoden” som avrättningsmetod – man trär ett gummidäck fullt med bensin över armar och bröst på offret och tänder sedan på.

I tal förklarade Winnie Mandela att: "med våra tändsticksaskar och våra halsband ska vi befria det här landet".

1988 mördar Winnie Mandelas livvakter den 14-årige Stompie Seipei.

1991 döms Mandela för sin delaktighet i mordet.

Straffet?

Böter och två år villkorligt.

1994 blev hon vice kulturminister i den första ANC-regeringen.

Då och då sedan apartheids avskaffande dyker det upp artiklar i tidningar som ställer frågan om halsbandsmetoden ska återuppstå i Sydafrika. BBC ställde till exempel frågan 2011.

Men om vi tittar på filmen som visar Elvis Nyathis sista stund i livet är frågan om halsbandsmetoden någonsin försvunnit. Det är bara det att mördarna inte längre får tag på bildäck i det fattiga Sydafrika.

Och frågan är om allt våld är ett arv efter apartheids död – eller om det är en levande del av ANC:s kultur.