I dag inleds årets Almedalsvecka. Första dagen hålls det närmare 200 seminarier och debatter. 42 av dem har klimat, miljö och hållbarhet som tema. Detta i ett land som har EU-rekord i skjutningar och sprängningar.

Bara sex av första dagens tillställningar handlar om kriminella gäng i Sverige, och vad man bör göra åt deras härjningar. Räknar man bort de av de sex evenemangen som behandlar hur man ska hjälpa brottsoffer blir det fyra seminarier kvar (av 200) som på något sätt ska beröra hur man ska stoppa vågen av mord, skjutningar och sprängningar.

Det är exakt lika många som de seminarier som behandlar djurens ställning i Sverige. De senare låter till och med lite mer lockande om man ser till rubrikerna. Ett av dem ska avhandla hur ”hundens superkrafter” ska användas för samhällets bästa. Funderar på att besöka tillställningen för att se om några för mig okända förmågor hos hundar ska avslöjas.

I Svt påstås det dock att det är ”säkerhets- och försvarsfrågor” som dominerar i Almedalen.

Men det stämmer inte. På olika sätt är det den ”stora gröna omställningen” som diskuteras på torg, i seminariesalar, debatt-tält och på utomhusestrader. Det är nämligen här det finns pengar att hämta. Både för företag och kommuner. Pengar från staten (alltså från dig och mig), och pengar från EU (även de från dig och mig).

Därför gäller det att visa upp sig i Almedalen och visa hur hårt man arbetar med den gröna omställningen till ett hållbart samhälle, det kan leda till nya bidrag, eller nya uppdrag och affärer.

Journalisterna spelar med och deltar i diskussioner och debatter med det speciella uppdraget att berätta om att jorden snart kan gå under – om inte den där omställningen sker.

De kriminella gängens avskjutningar av konkurrenter samt dödandet av oskyldiga som ”befinner sig på fel plats vid fel tillfälle” intar en märkligt undanskymd ställning i årets Almedalen.

Man kan tycka att när nu de styrande för de mest våldshärjade kommunerna i Sverige uppenbarar sig i Visby så vill de diskutera med varandra vad som kan göras för att en gång för alla få stopp på mördandet och gängens växande inflytande.

Vad gör till exempel socialdemokraternas Katrin Stjernfeldt Jammeh som är kommunstyrelsens ordförande i Malmö?

Hon deltar i två seminarier. Det ena handlar om hur viktigt det är att det byggs en tunnelbana som förbinder Malmö med Köpenhamn.

Det andra om behovet av mer el i – eller snarare till – Malmö. När det gäller tunnelbanan undrar jag dock om de styrande i Köpenhamn verkligen vill ha en tunnelbanelinje som ständigt och snabbt kan forsla problem från Rosengård till Ströget.

En annan våldshärjad kommun är Botkyrka. En representant för kommunen deltar i tre seminarier. Två av dem handlar om hur upphandlingar kan bidra till ett mer hållbart och grönt samhälle, det tredje handlar om hur kommuner ska bekämpa gängkriminalitet – där representeras Botkyrka av det kommunala bostadsbolaget. Med tanke på kommunens defensiva inställning mot kriminella ska personen väl berätta om hur man satsar på att bygga skyddsrum för kommunens hederliga invånare.

Eskilstuna som i verklig menat krigat sig upp i toppen när det gäller gängvåld i Sverige kommer upp på sex seminarier – fem av dem behandlar följande frågor:

• Behovet av kvinnliga investerare. (Är det verkligen ett brännande problem i en stad där folk skjuts på skolor?)
• Äldrevård
• Bostäder för äldre
• Fler scener för livemusik
• Stöd till de hemlösa
Av de ovanstående punkterna är det inget som gör att man får en känsla av att det är Sveriges mest våldshärjade stad vi talar om, kommunen där mass-slagsmål mellan niondeklassare slutar med knivskärningar. De gamla hemlösa missbrukarna i staden är inte indragna i strider om vem som ska langa knark var, och fler scener för livemusik i Eskilstuna lär inte hjälpa till att lösa problemen med skjutningar.

Det sjätte seminariet med deltagande från Eskilstuna har rubriken ”Socialdemokratins samhällsanalys och vägval - vilka frågor?”. Där deltar Josefin Helleday som är kommunstyrelsens vice ordförande, och hon ska under två timmar vara med i en diskussion om: ”Hur stort är behovet av en ny samhällsanalys och hur hoppas våra gäster att den kommer att skilja sig ifrån tidigare politikutvecklingsarbete?”.

Alltså, en representant från Eskilstuna ska tillsammans med andra socialdemokrater prata om huruvida det behövs pratas mer om ”hur man ska knäcka gängen”. I sanning mycket hoppingivande.

Min egen idé om hur man knäcker gängen är att man utdömer som straff att gängkriminella tvingas lyssna på seminarier och debatter i Almedalen.

Låter inte det som ett tillräckligt strängt straff?

Jodå, det är det.

De skulle skratta ihjäl sig.

Det mest motbjudande med Almedalen är kanske den risk man löper att stöta på en politiker eller journalist i någon av gränderna – eller när man går över ett torg. En orsak är deras klädsel som är så frånstötande att jag varje gång det händer är beredd att springa ner till hamnen, kasta mig i vattnet och simma tillbaka till fastlandet.

Häromdagen lyssnade jag på Sommar i P1 där idéhistorikern Sverker Sörlin pratade. Han förklarade att varje gång han lämnade bostaden studerade han sig själv i spegeln och kontrollerade sin klädsel. Såg allt bra ut? Han förklarade sitt beteende med att det är en fråga om civilisation. ”När jag lämnar mitt hem blir jag en del av stadsbilden. Vem vill väl förfula den? Det är en fråga om ansvar.”

Efter ännu ett Almedalen kan jag på frågan om vem som vill förfula stadsbilden svara: Ganska många.

Våra makthavare i politik, förvaltning och media klär sig som om de vält en klädinsamlingscontiner och iklätt sig det som fanns kvar sedan romerna tagit sitt. De ska försöka se lite avslappnade, och sommarlediga ut. Folkliga. Vilket säger ganska mycket om hur de ser på folket.

Men, när jag tänker efter finns det en viss logik i det hela. Allt sedan 1960-talet har makten skapat allt fulare städer i Sverige, politikernas sommarklädsel är bara en anpassning till den stadsbilden. De lite för små pikétröjorna, och de lite för stora shortsen matchar nutida svensk bebyggelse rätt väl.

Därför blev jag lite glad när jag såg att Stoppa Pressarna, kollegorna i skvallerbranschen, hade en artikel om att Fredrik Reinfeldt vandrat på Visbys gator med Neo i Matrix-filmerna som förebild. Reinfeldt tillhör våra mest obehagliga politiker, men jag blev ändå beredd att ge honom stilpoäng – tills jag såg bilderna.

Visst bär Fredrik solglasögon på fotona. Och? Det räcker liksom inte för att någon ska föra tankarna till Neo, speciellt inte om man som Reinfeldt påminner lika mycket om Keanu Reeves som en dvärgpinscher påminner om en japansk tosahund. Solglasögonen verkar dessutom vara inköpta på en Statoilmacks utförsäljning av förförra årets solbrillor.

Och Fredriks klädsel? En inte alltför välsittande kavaj i en färg som för tankarna till uttorkad åker som legat i träda de senaste 20 åren. Var fanns det svarta? Förvisso hade Fredrik snett över bröstkorgen placerat vad som mest påminner om den påse turister brukar bära i en maggördel. Påsen var svart. Men det är inte något som räcker, och själva accessoaren och dess placering för väl mer tankarna till Sunes pappa på husvagnssemester.

Men jag kan inte sluta tänka på Stoppa Pressarnas Matrix-koppling. Vet de något som inte vi vet? Matrix? Då tänker man förstås på de röda och blå pillren i filmerna. Och piller gör att jag också tänker på Erik, Fredriks son som blev dömd för narkotikabrott i augusti 2020. Polisen påträffade honom kraftigt påverkad, han hade kokain på sig och 5000 kronor i kontanter. Det blir beslut om husrannsakan i den lägenhet han bor i på Eastmansvägen. Bostaden råkar vara skriven på Fredrik Reinfeldt. Där påträffas ansenliga mängder kokain, och ännu mer kontanter. En rimlig tanke är att Erik langar, men han klarar sig med att dömas för narkotikabrott efter att under förhören om och om igen betygat att allt var för eget bruk; allt kokainet upp i den egna näsan, kontanterna till langarna.

En mycket möjlig tanke är att Fredrik då och då dyker upp i lägenheten – han bor ju vid den tiden ute på någon ö med sin före detta presschef, efter att ha satt barn till världen med henne. Fredrik ser alla påsarna med vitt pulver, och sedelbuntarna. Tänk om pressen får nys om det här? Huvudvärken slår till. Han behöver en Alvedon! En Ipren! Treo! Magnecyl! Och se där, där ligger ju också en påse med piller. Vilken tur. Fredrik tar ett. Huvudvärken försvinner.

Jag vet att många tycker illa om Fredrik på grund av hans politik som statsminister (och hans politiska åsikter numera). Men tänk om Fredrik inte kan rå för sådana saker som ”Öppna era hjärtan”-talet, eller uttalandet om att det finns väldigt gott om plats i Sverige (efter det att han flugit över landet och noterat förekomsten av mycket skog)?

Vi kan väl anta Erik ägnat sig åt att hantera narkotiska preparat ganska länge, och en statsminister får huvudvärk rätt ofta. Eftersom Erik enligt protokollet från husrannsakan placerade sina påsar lite överallt i lägenheten kan det nog ha hänt mer än en gång att Fredrik fick i sig något starkare än en Alvedon under sin tid som statsminister.

Och som vi alla vet blir då ofta effekten att man blir gränslös och generös, alla är en enda stor familj, och den som öppnat sina sinnen på det sättet, vill gärna att alla ska öppna sina hjärtan också. Nu kör vi en jättepicknick! Knytis! Alla kan komma!

Så visst är det lite som i Matrix. Och vi hamnade i en värld där vi inte vill vara.

Och när jag tittar än en gång på bilderna av Fredrik i Visby inser jag vad kollegorna fått om bakfoten.

Det är inte Neo vi ser.

Det är Mr Smith.

Då blir likheten slående.

På alla sätt.

Hon spelade varje dag in filmer med sina tankar för dagen, som sedan publicerades på hemsidan för organisationen ”Uppdrag psykisk hälsa”. I det sista klippet sitter hon som tidigare i en lummig botanisk trädgård nära havet och Strandpromenaden i Visby. Hon talar om att rusta individerna:

”Vi måste hjälpas åt att rusta individerna. Det är viktigt genom hela livet; man skulle behöva ett ABC om man råkar ut för något svårt. Om det inte räcker, så vet man var man söker hjälp någonstans.”

Det sprids obekräftade uppgifter om att den misstänkte gärningsmannen Theodor Engström skulle ha anknytning till Nordiska motståndsrörelsen. Det bemöts på organisationens hemsida, där en talesperson skriver att de inte haft någon som helst kontakt med den misstänkte mannen på många år.

Enligt Engströms advokat har han erkänt dådet.

Det spekuleras vildsint om Annika Strandhäll varit så full i Almedalen att hon tvingats ställa in en del av sina åtaganden i Visby.

Tanken på att deltagarna i Almedalen metodiskt dricker sig berusade som rallare på avlöningsdagen tycker jag är fullt naturlig.

Har ni varit i Almedalen, hört panelsamtal, debatter och tal? Hur ska man annars uthärda alla dessa paneldebatter? Tror ni någon kan sitta i publiken utan att vara åtminstone salongsberusad? Det unika med Strandhäll skulle väl i så fall vara att hon verkar salongsberusad när hon själv deltar i paneldebatterna. Men ganska begripligt det också. Tänk er själva. Annika ska debattera ämnen som energipolitik – som hon inte vet något om. Att man stagar upp sig innan kan för en del personer framstå som en lösning. Inte bra kanske, men vad gör man inför tanken på att diskutera kärnkraft med någon som vet att det inte är något som uppstår när man eldar med äppelskrutt i en förbränningsanläggning.

Som vanligt är Almedalen fyllt av bakfulla personer, värst är kvinnliga anställda i offentligt sektor i mellanchefsposition. Kombinationen av bakfylla och av att de inte fått ligga när de nu kommit till Almedalen gör dem bittra och aggressiva. Här har de hela året längtat efter möjligheten att slå sig lösa, och det verkar inte bli något. Männen verkar nämligen mest intresserade av alla kvinnliga ungdomsförbundare som vill säkra en karriärväg som inte innebär att de måste koka kaffe inför mötet och dela ut flygblad på skolor. Mer än en politikerkarriär har börjat i en säng på Strand hotell.

De besvikna offentligsektorkvinnorna blir extra skrämmande på grund av sina frisyrer, en märklig kombination av page- och pottklippning. De ser ut som knektar i Ivanhoe-filmen som brukar visas i statsteve på nyårsdagen. Inget man vill ställas inför tidigt på morgonen i en medeltida gränd i Visby.

Men tillbaka till Strandhäll. Informationsläget om vad som hänt i Visby är lite oklart.

Det började redan när hon skulle ta sig till Gotland. Miljöministern tog flyget, trots att det finns färjeavgångar. Hon försvarade sig med att hon är mamma.

Men vad hände när hon sedan landat?

Ryktena står som spön i backen under en husvagnssemester på Öland. Det ryktas om att hon nekats inträde på den och den krogen mycket sent på kvällen på grund av att hon varit för berusad.

Det kan dock faktiskt finnas andra förklaringar.

Tänk er själva att ni är dörrvakt på en av krogarna runt Donners plats. Ni ser Annika Strandhäll närma sig hand i hand med en liten pojke. Vi andra kanske skulle kanske se att det inte är en liten pojke utan Morgan Johansson, men dörrvakter följer sällan med i inrikespolitiken. Vi andra skulle inte se något underligt i att de kom promenerande tillsammans – Annika och Morgan brukar ju vandra hand i hand genom Visbynatten när det är Almedalsvecka. Så varför inte i år också?

Dörrvakten känner dock igen Annika (henne är det svårt att undvika även om man är ointresserad av svensk politik). Han vet att hon är ensamstående mamma, och ser henne hand i hand med en liten figur som rimligen bör vara hennes lille son. Kortbyxor har parveln också. Eftersom dörrvakten vet att Annika är sosseminister – och därmed inte för syns skull kan ha barnflicka som tar hand om de små medan hon är i Almedalen – så blir slutsatsen att Annika tänker ta med sig sitt barn på krogen. Eftersom dörrvakten inte kan vara säker på att Fredrick Federley inte finns därinne (eller någon annan centerpartist) kommer han förstås att neka Annika inträde; av omsorg om den lille pojken. När den lille pojken börjar ropa: ”Men jag är inrikesminister!”, blir det än mer uppenbart att han är ett litet barn – de får ju ofta för sig att de är saker som polis, astronaut, fotbollsproffs – eller som i detta fall minister.

Om ni nu ute stugorna tycker att det är fel att spekulera om Annikas alkoholvanor och privatliv vill jag påminna er om att det är just där problemet ligger med Annika. En politiker ska inte bete sig på ett sådant sätt att man brukar undra om han eller hon är påverkad.

Visst finns det andra politiker som beter sig underligt i sociala media eller gör förvirrade framträdanden i debatter, men då undrar vi hur en så obegåvad person hamnat i maktposition.

När det gäller Strandhäll verkar vi vara många som antar att riktigt så obegåvad och obalanserad kan ingen nykter person vara.

Fast jag har en alldeles egen förklaring till Annikas ofta märkliga beteende. Ni har väl lagt märkt till hennes ständigt uppspärrade ögon och de stora pupillerna. Vad hon än pratar om eller diskuterar ger hon intryck av total förvåning – som om hon stod framför en utomjording.

Det beror förstås på att för några år sedan trimmades Annika av en konsult som skulle lära henne att framträda offentligt. Han förklarade för henne att det var viktigt att göra ett vaket, närvarande och intresserat intryck. ”Blinka aldrig!”, sa han. ”Flacka inte med ögonen!”, ”Är det debatt ska du stirra ut din motståndare!”.

Det där klarade förstås inte Annika – hon började använda medikamenter för att få ständigt öppna, stora, blängande ögon. Hon droppade tropikamid i ögonen, och bieffekterna vid flitig användning är enligt FASS ”dåsighet, dimsyn och ljuskänslighet”.

Konstigare än så är det inte.

Men just nu sitter jag mest och funderar på om det ändå är sant att Annika varit dunderplakat – och hur hon såg ut dagen efter.

Kan ni tänka er de ögonen blodsprängda?