Det talas ibland om att ett bidragstak ska införas i Sverige – för att människor ska välja arbete istället för bidrag. Själv har jag aldrig fattat att det valet finns.

Varje gång det talas om sådant lyckas medierna uppbåda något i deras ögon särskilt ömmande fall som ska bevisa att bidragssystemen inte får – eller kan – förändras.

Men nu börjar det tydligen bli ont om vad som journalister anser vara användbara exempel – och då tar man till de oanvändbara.

TT skickade nyligen ut en artikel som handlade om ”Erik” och hans familj. Han har fru och fyra barn.

Erik är sjukskriven – som det verkar för evigt. Han förklarar det med att han ofta är för deprimerad för att kunna arbeta. Och har han haft ett arbete har depressionen gjort att han sovit så djupt att han inte hör väckarklockan, och därmed missar att gå till arbetet – och ja, ni förstår då varför Erik aldrig har haft en anställning som varat mer än ett år.

Skulle jag ställa någon diagnos på Erik vore det utmattningsdepression – han har nämligen satt fyra barn till världen, och sådant tar ju på krafterna för en del.

Eriks fru har förstås varit delaktig i barnalstrandet, och jag gissar att även hon drabbats av utmattningsdepression – eftersom inte heller hon arbetar.

Erik förklarar i intervjun att det är ett evigt sjå med barnen – två sägs ha olika former av autism, och ytterligare ett barn har anknytningsproblem (möjligen lite märkligt eftersom båda föräldrarna konstant verkar vara hemma).

I vilket fall är Erik mäkta upprörd över att bidragsnivåer kan komma att sänkas och bidragsformer kanske förändras.

Då klarar sig nämligen inte Erik och hans familj – som helt lever på bidrag.

När hyran och elen är betalda återstår i dag 21 200 kronor för familjen varje månad – och det är nätt och jämnt det går ihop, menar Erik.

Jag ska inte komma med snusförnuftigheter om det okloka i att sätta fyra barn till världen om man anser sig sakna förmåga att arbeta (och därmed försörja dem), eller påpeka att är man två vuxna hemmavarande i hushållet har man gott om tid att på ett förnuftigt sätt hantera inköp, laga mat, och om så är lappa och laga kläder, och vad som nu än kan behövas – men jag undviker det eftersom jag tror att Erik inte är riktigt förmögen att ta till sig ett sådant resonemang.

Brunnit i proppskåpet?

Alexandra Pascalidou har gått till storoffensiv i tidningar, teve och på sociala media nu i semestertider; antagligen för att försöka återerövra en mer synlig plats. Hon har kommit lite på undantag de senaste åren och aldrig riktigt lyckats återhämta sig från avslöjandena om plagiat.

Först i offensiven kom inslaget i Svt där Alexandra förklarade att hon under sin vistelse i Grekland tvingats fly från Aten till ön Patmos därför att:

– Då var det drygt 40 grader i Aten. Betongen brann, det var helt galet! Jag har bara sovit tre timmar i natt.

Låt oss inte diskutera huruvida betongen brinner när det är 40 grader varmt. Eller om den korta sömnen beror på att hon sägs ha träffat en ny kärlek. Låt oss istället prata om ifall 40 graders värme är exceptionellt i Aten.

10 juli 1977 var det 48 grader i Aten.

47,5 grader 26 juni 2007.

46,1 grader 25 juli 2007.

Man kan ju fråga sig vad Alexandra skulle sagt om hon rapporterat i Svt 1977?

”Parthenon smälter”?

Nu kan man givetvis diskutera hur mycket medeltemperaturen stigit de senaste årtiondena i Grekland. Men det är inte det Alexandra gör. Hon vill skapa hysteri och sensation.

Skulle hon vilja diskutera långsiktiga förändringar är det svårt. Sedan 1978 är det bara två mätstationer i landet som kontinuerligt kunna rapportera tillförlitliga mätserier.

Innan 1978 är underlaget ännu skakigare.

Ändå hävdes det att medeltemperaturen sett över året stigit 1,7 grader sedan 1978.

Sanningen är att det inte finns data om detta – till exempel för de senaste 100 åren. Det finns enskilda högsta- och lägstatemperaturer noterade på olika håll i landet, det finns mätserier – men som sagt inte några kontinuerliga, och därmed tillförlitliga så att man kan resonera kring klimatförändringar i Grekland. Jag lyssnar gärna på vetenskapen, men om vetenskapen inte har några data att utgå ifrån, vad gör man då?

Efter sin insats som meteorolog och klimatforskare kände sig Alexandra också tvungen att förklara varför det brinner i Grekland.

Det gör hon i en tweet som är lite kryptisk.

”Bakom alla bränder döljer sig en en mänsklig hand. En manlig hand.”

https://twitter.com/pascalidou/status/1683067945293955073

Hon känner sig senare i tråden vara tvungen att förklara vad hon menar.

”Du missförstår min tweet. Jag älskar män. Och jag njuter av livet och är lyckligare än på länge. Detta handlar om att många bränder är anlagda och där gärningsmännen gripits i Grekland är de just män.”

Alexandra kör alltså med två förklaringsmodeller.

Ibland är det klimatförändringarnas fel att skogar brinner i Grekland.

Ibland är det manliga pyromaners fel.

Ibland är Alexandra miljöaktivist.

Ibland är Alexandra feminist.

När det gäller att det skulle röra sig om mordbränder i många fall hävdar också grekiska myndigheter att så är fallet. Efter de stora skogsbränder som förhärjade Grekland 2007 häktades 61 personer som misstänkta för att ha anlagt bränder. Man bör dock notera att det fanns en del kvinnor bland de som senare befanns vara skyldiga.

Givetvis kan man diskutera om det som sker i Grekland beror på klimatet, eller på pyromaner – eller på att man i landet helt enkelt inte hanterar naturen på ett sådant sätt att skogsbränder kan minimeras, och att också på att släckningsarbetet är oorganiserat.

Men Alexandra är inte intresserad av rationella diskussioner som gör att man kan förhindra och begränsa katastrofer.

Hon är intresserad av att måla upp katastrofer, spela på känslor.

Vems huvudstad?

Andra som inte är intresserade av rationella diskussioner är skribenterna på Aftonbladets ledarsida. I dagarna fick Jonna Sima till en intervju med Alexandra där hon fick förklara för oss vad som kännetecknar Rinkeby_

– Det här är Sveriges arbetares huvudstad. Så här ser svensk arbetarklass ut.

I Rinkeby är arbetslösheten 25,2 procent.

Genomsnittet i hela Sverige är sju procent.

Det råder brist på arbetskraft i mängder av branscher i Sverige. Den som inte har jobb måste slita hårt för att undvika att få en anställning.

Och det är kanske det slitet som Alexandra ser som ett arbete – och i så fall har hon rätt; Rinkeby är Sveriges arbetare huvudstad. Där sliter man om så behövs i treskift för att inte ta ett jobb.

Ett livsfarligt jobb?

Det dör cirka 4000 personer årligen genom drunkningsolyckor.

Få toppar nyheterna i västvärlden.

Men när Tafari Campbell – som var Barack Obamas personliga kock – drunknar under en tur med sin paddelbräda kör till och med BBC, CNN och Washington Post det som en toppnyhet.

Det märkliga i sammanhanget är att även den person som var kökschef under Bill Clintons tid i Vita huset dog genom drunkning. Det var Walter Scheib, som gav sig ut på en vandring i New Mexiko 2015, försvann och återfanns åtta dagar senare drunknad i en liten damm i botten på en ravin.

Campbell arbetade i Vita husets kök under Obamas tid som president, och när Obama lämnade sin post tog han Campbell med sig, och denne blev familjens personliga köksmästare.

Jag är osäker på om det visar att Campbell var en framstående kock – Obama hade en märklig syn på mat. Han gillade fransk senap till sin hamburgare, och den ”chili” som är hans favorit är gjord på kalkon, ett gammalt familjerecept brukar han hävda.

Under sin tid i Vita huset gjorde Obamas PR-stab allt för att skapa bilden av en familj med sunda kostvanor.

Det påstods att mycket av grönsakerna kom från en köksträdgård som Michelle Obama anlagt vid Vita Huset. Men den anlades av Rene Verdon som var kökschef under John F Kennedy. När Lyndon B Johnson blev president sade Verdon ganska snabbt upp sig – den utlösande faktorn var att LBJ vill att Verdon skulle tillaga en puré på kikärtor, alltså hummus.

Fast egentligen var det inte heller Verdon som anlade den där köksträdgården, utan den första skapades av Eleanor Roosevelt.

Men det visar hur kort medias minne är – eller att de inte bryr sig. Ingen verkar ha ställt frågan till Barack och Obama: ”Men hörni, odlat grönsaker har man ju gjort i kring Vita huset sedan 1945”.

Det är det där lilla småljugandet även om struntsaker som är lite märkligt – och som kännetecknade Obamas tid i Vita huset.

I intervjuer i amerikanska tidningar om sin kostvanor och sin livstil framställer sig alltid Obama som sundheten själv. Fyra ägg till frukost, lite nötter under dagen, magert kött och grönsaker på kvällen.

Men den som läser reportagen från Obamas turnéer under kampanjerna för att bli president möter en Obama som inleder dagen inte med fyra ägg utan med fyra donuts, och det skulle vara rejält med glasyr på dem – och han krävde också alltid att det skulle vara rikligt med strössel på dem. Rosa strössel – det var viktigt. Pizza fungerade ständigt som bränsle under resten av dagen, och det skulle vara tunnbottnad pizza, så den kunde vikas och tryckas in snabbt i munnen. Inget krångel med kniv och gaffel.

Jag kan kanske tycka att det är lite märkligt att Campbell inte gjort några större avtryck som kock. Hans mesta uppmärksammade insats verkar ha varit att han hjälpe Obama att brygga öl – och de gånger Obamas uttalat sig om honom var det genom att säga att han ”var som en medlem i familjen”, och ”bra på att skapa gemenskap”.

Mer av en trivselfaktor alltså.

Orsakerna och omständigheterna till själva drunkningsolyckan är fortfarande oklara. Kvällen då Campbell gav sig ut på sin paddelbräda i den lilla viken utanför familjen Obamas sommarhus i Marthas Vineyard låg vattnet stilla. Ett vittne har berättat att Campbell verkade ha förlorat balansen, ramlat i vattnet och sedan kämpat för att hålla sig ovanför vattnet men inte lyckats. Kroppen återfanns på 2,5 meters djup, och Campbell verkar inte ha varit förankrad vid sin bräda.

18 juli: Alexandra Pascalidou försöker visa sig bildad genom att göra en utläggning om grekisk mytologi.

”Nu kommer Karon. En värre värmebölja. Vilka namnger väderfenomen? Tycker ändå det är fint att medelhavsländerna använder namn ur grekisk mytologi och antikens historia - som Kerberos och Kleon - men Karon är lite väl makabert. Underjordens Uberförare som förde folk till dödsriket”

https://twitter.com/pascalidou/status/1680338380054228992

Men Kerberos är definitivt en mer skräckinjagande figur än Karon.

Kerberos var den trehövdade, draksvansade monsterhund som vaktade ingången till dödsriket och jagade iväg dem som inte begravts ordentligt.

Karon var ju bara en ganska stillsam färjkarl, som man faktiskt kunde snacka sig förbi.

Att Alexandra inte tycker Kleon är så skrämmande kan bero på att hon inte fattar att namnet syftar på den blodtörstige atenske demagogen, hon tror antagligen att det istället är Austin Kleon som åsyftas; alltså författaren till boken Steal like an artist.

I den får läsaren lära sig att det är bra för kreativiteten att kopiera andra:

“The reason to copy your heroes and their style is so that you might somehow get a glimpse into their minds”.

Med tanke på att Alexandra inte drar sig för att kopiera andras texter kan vi nog anta att Kleon är en av hennes förebilder.

17 juli: Jens Liljestrands märkliga drift att plåga sig själv

Expressens kultursidesskribent Jens Liljestrand gjorde nyligen någon slags avbön och förklarade att de flesta synpunkter han intagit de senaste åren var fel. I den efterföljande debatten i sociala media var det många som förklarade för Jens att hans avbön kom för sent, och var för klen.

Jens blev sur.

Antagligen hade han väntat sig att alla hans gamla motståndare skulle gå ner på knä och välkomna honom till det egna lägret – men när så alltså inte blev fallet följde Jens upp med en ny text där han förklarade att så där väldigt mycket fel hade han nog ändå inte haft.

Och sedan dess är det den gamle vanliga Jens vi möte på twitter och i artiklar; jorden går snart under, men innan dess måste alla svenskar straffa sig själva för att deras förfäder en gång i tiden, för några sekler sedan, handlade med slavar.

Jens är tjatigare på den punkten än till och med afro-svenskarnas riksförbund. Jag börjar därför tro att det är något personligt som driver Jens i den här frågan. Är han kanske själv ättling till svarta slavar som en gång sålts och köpts av svenska handelsmän i Västindien? Kanske är han resultatet av att en slavhandlare en gång tvingade sig på Jens mormormormormorsmor, eller vad det nu kan bli, och Jens har två procent svart blod i ådrorna, och vill hämnas det där övergreppet. Då blir Jens frenetiska svingande i frågan mer begripligt, tyvärr blir hans texter i ämnet dock inte mer begripliga.

Men när jag läser Jens senaste text inser jag att min teori faller. För Jens verkar vilja straffa sig även själv, och det får vi anta beror på att han ser sig – liksom alla andra svenskar – skyldig att göra bot för slavhandeln.

https://twitter.com/jensliljestrand/status/1680149067563671552

Ingen vettig människa ger sig ut på en lång vandring, än mindre upp på Kebnekajse utan att vara iförd väl ingångna kängor.

Gör man det vill man straffa sig själv. Antagligen då för den där slavhandeln.

Vi andra tycker förstås att det är bra att Jens får lida litet (oavsett orsak), det är inte mer än rätt med tanke på de ståndpunkter han propagerat för genom åren.

Frågan är väl vad han ska göra härnäst som kan matcha att bestiga Kebnekajse i för trånga kängor.

Jag skulle vilja föreslå att Jens anmäler sig till Vätternrundan, och genomför den på en cykel utan sadel.

14 juli: AFA-farfar Mathias Wåg levererade en tweet mitt i natten, men eftersom jag antar att den tog många timmar att knåpa ihop så utgår jag från att den kan räknas till 14 juli.

Mathias verkar vilja ta ett steg till i sin utveckling. Hans inlägg är ofta korthuggna, och lite kryptiska, för att inte säga obegripliga och gör att man tänker:

”Jaja, jag förstår varför han kallar sig ”guldfiske” på Twitter. Fast det borde väl vara ”guldfisken”? Nåja, kombinationen av letargi och dyslexi har slagit till igen. Korrläsarna på AB Kultur brukar ju undra om Mathias skriver sina texter på en dator med albanskt tangentbord”.

I vilket fall – Mathias känner uppenbarligen ett behov av att lämna perioden med små mer vardagligt gnälliga tweets bakom sig, liksom artiklarna där han ”avslöjar” att svenska pensionärer som är förbannade för att invandrare som inte vill arbeta har det bättre ställt än dem själva skriver ilskna inlägg om detta i sociala media.

Mathias vill nu gå in i rollen som extremvänsterns geopolitiska profet, en slags Johannes Döparen som förebådar vad som komma skall.

Han skriver:

”Er futtiga försvarsallians kommer inte kunna hindra det inbördeskrig av rättvisa vi släpper lös. Ni kan rusta för skydda ert status quo, er exklusiva livsstil, för att få fortsätta plundra o bränna en hel planet. Men det krig som kommer kan ni inte vinna. Ni härskar över ruiner.”

https://twitter.com/guldfiske/status/1679991076701057026

Det är lördag morgon när jag skriver detta. Jag har fått mitt kardemummakaffe, pojkvännen har serverat blåbärsbullar till frukost – alltså är jag på mitt mest soliga humör och ska därför hjälpa er att uttolka Mathias tweet. (Och nej, jag tror inte den är skriven efter fjärde starkölen på en pizzeria i Bagarmossen – den är nog skriven med användande av Mathias hela intellektuella kapacitet).

Alltså….

”Er futtiga försvarsallians kommer inte kunna hindra det inbördeskrig av rättvisa vi släpper lös.”

”Futtiga försvarsallians” syftar förstås på Nato. Men vad menas med satsens fortsättning? Har Nato någonsin ingripit någonstans för att hindra inbördeskrig? Nato är en organisation som kontrolleras och styrs av USA – och USA har nästan lustfyllt invaderat länder och därmed utlöst inbördeskrig – som fortfarande pågår eller blossar upp; i Libyen, Irak, Syrien – för att nämna några exempel.

I den amerikanska utrikespolitiken ingår tesen att kaos är bra, inbördeskrig i andra länder gör att USA kan stärka sin ställning.

Den dag Mathias tågar mot Stockholm i spetsen för 10 000 somalier från Borlänge, 5 000 albaner från Göteborg och 20 000 lite blandade araber kommer Joe Biden att skrocka.

Precis som han senilfnittrade när BLM-hoparna brände och härjade på hemmaplan i USA inför presidentvalet.

Kaos är bra för den amerikanska djupa staten – och när kaos uppstår i utlandet kan den amerikanska vapenindustrin säja mer – till högre priser.

Vi kan vara rätt säkra på att det där ”inbördeskriget för rättvisa” Mathias talar om inte innebär att alla de arbetande människor som utplundrats skattevägen för att försörja andra ska revoltera. Tvärtom anses de vara fienden.

Mathias befinner sig därför på samma sida som Joe Biden, presidenten som vill skapa ruiner (och härska över dem), därför att det ingår i hans uppdrag.

Sverige befinner sig i dag i en kniptång. Den ena skänkeln utgörs av USA:s offensiv i Europa; den sker genom exporten av woke-kultur, men också genom att göra Europa mer beroende av annan amerikansk export, som naturgas och vapen.

Den andra skänkeln utgörs av det importerade trasproletariat som Mathias vill anföra i ett inbördeskrig – där vi faktiskt kan se skjutningar, rån och våldtäkter som inledande skärmytsling.

13 juli: Anders Lindbergs mardröm – en muslimhatare på AB:s ledarsida?

Säsongens lilla My på Aftonbladets ledarsida är Fanny Jönsson.

Hon har vandrat in i de spalterna från en tillvaro som kommunikatör på Greenpeace. Kanske tror hon att redaktionslokalerna på AB ska skydda henne från den kommande klimatkatastrofen?

Redan för fyra år sedan förklarade Fanny i en intervju att:

”Jag berättar för mina vänner att jag, på fullaste allvar, nu börjat förbereda mig för krisen. Trots att jag i mitt heltidsjobb arbetar för, och fortfarande tror på möjligheten för en bättre värld, så måste jag ändå vara förberedd på det som i nuläget ser mest sannolikt ut: En katastrof.”

Hon har köpt ett vattenreningskit, läser överlevnadsböcker och har googlat fram vilka ställen i Sverige som är bäst att bo på när klimatförändringarna väl slår till.”.

När polarisarna smälter och vattnet väller in i innerstaden då har alltså Fanny planerat att kliva upp på sitt skrivbord och sedan stå där torrskodd ropande till oss andra som drunknar: ”Säg inte att jag inte varnade er”. Eller så var det inte så allvarligt menat det där hon sade för fyra år sedan.

Fast jag tror inte Fanny blir kvar så länge på AB. Hon har rykte om sig att lyckas skapa känslomässiga draman av det mer romantiska slaget på sina arbetsplatser och i sin vänkrets. Hon tar liksom för sig. De kvinnliga skribenternas svar på Fredrik Virtanen. Typ.

Och på en arbetsplats som AB där alla män är för fula och tråkiga för att få ligga med annat än sig själva kan Fannys eftermäle nog bli att hon var ett exempel på toxisk kvinnlighet. De trista männen kommer att slåss om hennes gunst, och det blir slagsmål i korridorerna. Eller nåja. Slagsmål och slagsmål, de kanske knuffar lite på varandra när de ska ut och in i hissen.

Fast det som gör egentligen kommer att göra att hon inte kan bli kvar på AB:s ledarsida är nog hennes tweet i dag om mjukost med baconsmak.

https://twitter.com/fannytheprez/status/1679433304028721156

Jag kan se framför mig hur Anders Lindberg just nu står framför Fannys skrivbord och liksom skälver av undertryckt ilska, den lilla kulmagen liksom rör sig upp och ner på den magra kroppen, och verkar ha fått ett eget liv, och Anders väser:

– Men för helvete Fanny! Vad håller du på med? Folk kan ju tro att vi hatar muslimer. Bacon!? Det är för fan bara högerextremister som gillar bacon numera. Nu tror alla att du umgås med sådana. Deleta tweethelvetet med en gång! Skyll på autocorrect om någon sparat tweeten. Säg att du tänkte skriva bacalao men att autocorrect gjorde att det blev bacon. Va, vet du inte vad bacalao är? Torrfisk! Torrfisk! Vet du ingenting? Och du har jobbat åt Greenpeace? Du får en chans till. Skriv något om Kristersson, att han hatar barn eller något sådant. Och handikappade. Och kvinnor. Och i fortsättningen vill jag läsa alla dina tweets innan du trycker på publicera.

7 juli: Varför sörjer ETC döda pedofiler med mordfantasier?

Tidningen ETC kunde förr, för mycket länge sedan, reta icke-socialister genom sina lite mer storslagna visioner.

De visionerna är sedan länge övergivna.

Kanske inte så mycket på grund av att grundaren Johan Ehrenberg kommit fram till att det var något fel med de där visionerna, utan mer på grund av att de inte lönade sig för stunden. Och det är för stunden som gäller för Johan.  Han måste i varje givet ögonblick se till att få in cash, annars fungerar inte ETC-koncernen.

Inget fel med den inställningen. Den har varje riktig företagare.

Men Johan är ingen riktig företagare och entreprenör som opererar på marknaden.

Han opererar i de sektorer där det finns statliga bidrag att hämta – som till exempel presstöd.

Detta har givetvis påverkat ETC:s politiska linje – vilket innebär att de hävdar att det som håller ETC vid liv – alltså statliga bidrag – också ska hålla varje medborgare under armarna – så att han eller hon ska kunna arbeta så litet som möjligt; helst inte alls.

Nu har Andreas Gustavsson, chefredaktör för ETC, helt i sin mästares anda upptäckt en utveckling av detta.

I en tweet hyllar Andreas en spansk minister som har föreslagit att alla spanjorer – när de fyller 18 år – ska få 200 000 kronor av staten. På detta vis ska jämlikhet garanteras.

https://twitter.com/a_gustavsson/status/1677227988016943106

Var pengarna ska komma ifrån?

Kulorna ska man dra in genom extra beskattning av dem som har ”extrema” inkomster.

Men du och jag vet – och det gör faktiskt Andreas och den spanska ministern också – att de ”extremt” rika är ”extremt” rika därför att de har advokater, skattejurister och finansiella magiker av varjehanda slag – och dessa hjälpredor ser till att skatten alltid blir minimal.

Om sådana förslag som den spanska ministerns genomförs kommer det att bli på det visat att pengarna måste tas från de alldeles vanliga skattebetalarna. Oavsett vilket land vi talar om.

I Sverige skulle vi få situationen att människor som arbetar och betalar skatt får se en del av sina pengar gå till stöd åt människor som inte i någon mening tänker ägna sig åt produktiv verksamhet eller studier som leder till självförsörjning.

Gängmedlemmen från orten får när han fyller 18 automatiskt några hundratusen kronor från svetsaren i Södertälje, undersköterskan i Umeå, och laboratorieassistenten i Laxå eller från den hårt slitande småföretagaren i IT-sektorn.

Som det ska vara i Johans&Andreas värld.

De ömmar gärna extra mycket för kriminella i förorterna, och ser dem som offer.

Det beror på att Johans & Andreas definition av ”offer” skiljer sig från din och min definition.

ETC har länge bedrivit en kampanj mot pedofiljägarna på Dumpen. ETC tycker att avslöjanden och uthängning av pedofiler innebär en oerhörd – och otillåten – påfrestning för pedofilernas familjer.

Andreas uppmärksammar i en annan dagsfärsk tweet att den tredje av Dumpen avslöjade pedofilen nu tagit livet av sig.

https://twitter.com/a_gustavsson/status/1677277802830217218

Pedofilens syster får gråta ut i ETC och förklara:

"Det är helt och hållet Dumpens fel att min bror är  död”.

Nåja, hade hennes bror inte varit en pedofil som luftade sina perversa mordfantasier i chatkonversationer med vad han trodde var unga flickor – ja, då hade det inte funnits något att avslöja.

Och som Dumpen-Sara säger – vad hade hänt om han inte hade avslöjats? Hade han då fullbordat fantasier som:

”Du kommer att förblöda när jag våldtagit din lilla fitta”.

”Jag tar en stor såg börjar såga av dig halsen, ser skönt ut när du skrattar. Börjar knulla det nya halshålet”.

Om man har en bror som pratar med småflickor på nätet om hur han vill mörda och våldta dem ska man nog i första hand vara glad över att han avslöjats, hur sorgligt man än sedan kan tycka vara att man haft en sådan bror.

Men det är ett resonemang som ETC inte klarar av att föra, och när det gäller deras kampanj mot Dumpen kan jag inte annat än börja undra vad de själva är oroliga för ska avslöjas.

Vad vet de?

Och vad vill de att vi inte ska få veta?

6 juli: Morgan Johansson minns sin tid som politikens Springsteen

Att personer vill ha sin selfie tagen med en svensk politiker är numera ganska ovanligt – oavsett politikerns partitillhörighet. Det är ju liksom inget att visa upp och skryta med. Vem vill visa sig tillsammans med personer som aldrig riktigt får till någonting, förutom de egna pensionsvillkoren.

Det finns förstås personer som utgör undantag, och vill ta en selfie med en politiker.

Asylsökande från Afghanistan har fortfarande en benägenhet att ställa sig bredvid en riksdagsledamot eller en minister – säkerligen i hopp om att selfien ska beveka någon handläggare på Migrationsverket – eller rentav skrämma byråkraten till att tänka: ”Bäst att han får stanna, han verkar ju vara kompis med Magdalena Andersson”.

Inte ens småpåvar i karriären vill numera gärna synas med de mäktigaste i sitt parti – för man vet inte vem som har makten i morgon – och vilka bilder som kan vändas mot en.

Alltså har genren ”selfie med politiker” blivit ett försvinnande fenomen.

Det finns förstås politiker som drömmer om de gamla goda dagarna. En av dem är Morgan Johansson.

I dag retweetade han ett inlägg om en selfie tagen på en Bruce Springsteen-konsert.

https://twitter.com/morgangillberg/status/1676872352116744192

https://twitter.com/morgangillberg/status/1676872360652144642

När Morgan tittar han på den selfien minns han den inledande tiden som minister, då till och med vakterna i riksdagshuset vill ha en selfie med Morgan. Men åren gick och skjutningarna tilltog, och vem ville väl synas på bild med mannen som var ytterst ansvarig för att inget hände?

Ingen.

Redan då började Morgan minnas tillbaka till en annan tid, åren då han reste runt och pratade på socialdemokratiska kursgårdar och SSU-seminarier, omgiven av ryktet av att han var en ”coming man” som trots sin ringa längd skulle nå de riktiga höjderna i partiet. Han levde i känslan av att han var socialdemokratins Springsteen, rörelsens ”The Boss” – och det är förvisso sant att i slutet på hans träiga föredrag så stod SSU-tjejerna upp i bänkarna, med kinderna blossande av upphetsning. Vem skulle den blivande store ledarens blick falla på? Vem skulle få lämna mötet i Morgans sällskap?

Det var tider det, tänker Morgan och tittar på den där Springsteen-selfien en gång till.

5 juli: Isobel Hadley Kamptz, gillar algerier, men är allergisk mot fakta

Jag läser alltid med en viss förundran Isobel Hadley-Kamptz tweets.

Så mycket känslor. Så lite kunskap.

Ändå verkar hon ha ett behov av att uttala sig om det mesta.

Givetvis också om de mordbrännande pöbelhopar som härjat i Frankrike.

Isobel verkar anse att förorternas stormtrupper är i sin fulla rätt att gå till offensiv och plundra där de drar fram.

Orsaken är att hon ”Kan lägga till en del om behandlingen av algerier under kriget, hur man bl a gjöt cement om fötterna på folk och kastade dem i havet från helikoptrar”.

https://twitter.com/isobelsverkstad/status/1676575927516446722

Jag har lite svårt att följa med i Isobels resonemang. Förvisso är det sant att Massus legionärer dödade människor genom att kasta ut dem från helikoptrar, och för att offren inte skulle flyta upp till ytan gjöt man in deras fötter i cement. Massu bad sent omsider om förlåtelse för detta och för den tortyr hans legionärer använt (förvisso klen tröst för offren). Men det är inte själva frågan här.

Det är lite svårt att förstå hur det ena har med det andra att göra.

De som dödades genom helikopterflygningarna var medlemmar av FLN, det vill säga den organisation som tog över när fransmännen lämnade Algeriet.

Ett inte orimligt antagande är att anhöriga och ättlingar till de som dödades under helikopterturerna finns kvar Algeriet, och att de flesta åtnjuter privilegier som anhöriga till revolutionens martyrer (det är så det fungerar i den här sortens länder). De hänger inte i gathörnen i Marseilles förorter och kränger knark.

De som benämns som algerier är ofta berber och har flytt undan den algeriska regimens förtryck av berber och försöken att arabisera stammarna i bergen.

Tre gånger har berberna rest sig mot centralmakten i Alger efter det att landet blev självständigt – 1963, 1980 och 2001.

Varje gång har berbernas försök att värja den egna kulturen brutalt slagits ner, och flyktingar tagit sig till Frankrike, där det i dag finns mer än två miljoner berber.

Det som i dag alltså benämns som ”algerier” i svenska medier är alltså ofta berber som flytt undan algeriskt-arabiskt förtryck och fått en fristad i Frankrike. De har räddats från den algerisk-arabiska rasismen.

När det gäller brutal rasism i förhållandet mellan fransmän och algerier kan det vara värt att påminna Isobel om den femte juli 1962 då FLN slaktade 350 civila fransmän – män, kvinnor och barn – i Oran genom att skära halsen av dem, för att fira den nyvunna självständigheten.

Den algeriska regimens omänskliga grymhet visade sig dock tydligast i behandlingen av ”harkis” – de algerier som valt att strida på fransk sida. Trots att fredsavtalet i Evian stadgade att inga repressalier skulle vidtas mot harkis mördades minst 35 000 av dem av FLN, och ibland dödades även deras fruar, barn och föräldrar.

Formerna för mördandet var ofta bestialiskt – offren kastrerades, släpades efter bilar, de brändes på bål eller tvingades svälja sina medaljer innan de sköts.

Det franska koloniala förtrycket ter sig tämligen civiliserat vid en jämförelse med den självständiga statens orgie i blod.

Förhållandet mellan Frankrike och Algeriet är komplext.

Mot Isobels ”teori” kan man hävda att de arabiska algeriernas situation i Frankrike – och deras beteende under attackerna på det franska samhället – kommer sig av att de ingår i en kultur med brutal blodshämnd som drabbar utan nåd, en kultur där arbete och studier inte har någon större plats, och där den självvalda sysslolöshetens uppdämda energi då och då måste få ett utlopp – genom till exempel mordbränder och plundringar av dem som har det bättre. Algeriets historia som självständig stat är historien om korruption, klientelism och förtryck. Och våld. Det är det som styr förorternas stormtrupper i deras agerande.

Men vad spelar det historiska fakta för roll för Isobel, det viktiga för henne är att visa upp att hon har den rätta sortens känslor så att hon åter får skriva ledare för Bonnierpressen.

4 juli: Annika Strandhäll får stöd av tidelagsregimer

Annika Strandhäll har den senaste tiden kämpat hårt för att visa att sossar är lika villiga som den sittande regeringen när det gäller att be om ursäkt till några av jordklotets mest efterblivna länder, de som är styrs av figurer som gett tidelaget ett ansikte.

Det är förstås muslimska staters attacker på svensk yttrandefrihet vi talar om.

I dag var Annika lite uppspelt eftersom FN:s människorättsråd kallar till extrainsatt möte med anledning av "koranbränningar i Europa, och då gäller det förstås oss, det är ju mest i Sverige vi har denna trevliga, relativt nya sedvänja.

https://twitter.com/strandhall/status/1676169893144657921

I kommentarerna till Annikas tweet påpekas det att i rådet ingår några av världens mest folkförtryckande regimer, till exempel: Eritrea, Kazakhstan, Kirgizistan, Pakistan, Somalia och ett antal Hades-regimer till.

Vad Annika svarar på det?

Jo:

”Vad spelar det för roll menar du? Världen och FN består av en mängd olika länder där man förhandlar kompromisser för fortsatt global stabilitet. Det är inte enkelt. Alla tycker inte som Sverige. FNs människorättsråd är just ett sådant forum med stor legitimitet.”

Alltså. Länder som Pakistan (där slavhandel och lynchning av ”hädare” förekommer) ska förhandla fram en kompromiss med stater som stråtrövaregimen i Somalia (där kvinnlig omskärelse i princip är påbjuden). Resultatet ska fungera som anvisningar om hur vi i Sverige ska reglera vår yttrandefrihet.

Civiliserade länder behandlar människorättsrådet som det dåliga skämt det är och förpassar deras synpunkter till papperskorgen utan att studera dem närmare.

Vi däremot kan vara säkra på att vi kommer att få höra Annika stapplande och ljudande högläsa ur dessa anvisningar för var och en som gitter höra på.

Själv drar jag åt att vara yttrandefrihetsfundamentalist, men visst – om någon föreslår att vi ska begränsa Annikas yttrandefrihet ska jag inte protestera alltför högljutt. Min katt brukar delge mig mer intressanta synpunkter på tillståndet i Sverige och världen.

3 juli: Fredrik Kopsch är chefsekonom på Timbro, en organisation som tidigare befann sig i frontlinjen i kampen för en fri marknad – förstås även när det gällde individens möjlighet att sälja sin arbetskraft.

Nu har Fredrik noterat att det finns en risk för att avindustrialiseringen av Sverige, samt de framtida konjunkturerna och teknikens utveckling kan komma att innebära att behovet av mänsklig arbetskraft minskar.

Som den hängivne marknadsliberal Fredrik är funderar han därför nu på vad människor kan sälja om deras arbetskraft inte längre efterfrågas – uppenbarligen har han kommit fram till att de kan börja avyttra sina inre organ, till exempel njurar. Han pekar på Iran som ett föregångsland – där finns det inga köer med människor som väntar på att få en ny fungerande njure.

https://twitter.com/FredrikKopsch/status/1675606513010855940

Vad Fredrik talar tyst om är att de flesta iranier säljer sina njurar utomlands till rika araber eller turkar – och de säljer inte bara njurar utan också andra organ och kroppsdelar, enligt Jerusalem Post, till exempel hornhinnor eller en del av den egna levern. Enligt den iranska dagstidningen Jahan-e-Sanat betalas en njure i dessa länder med 80 000 till 160 000 kronor.

Orsaken till organhandeln är ”en allt djupare ekonomisk kris och en galopperande inflation” i Iran. Det finns även rapporter om föräldrar som säljer sina barn. Så om Fredrik fortsätter att ha Iran som sitt föredöme vet vi vilka förslag som kan dyka upp härnäst från Timbros chefsekonom.

De kritiska kommentarerna till Fredriks inlägg skjuter in sig på fel saker – det grundläggande felet i inlägget är uppgivenheten som präglar det. Fredrik är chefsekonomen som har gett upp tanken på att Sverige åter ska bli fyllt av arbetande människor som kan betala för sig. Han ser sig som vadande i ett hav av fattiglappar som om så behövs börjar sälja delar av sig själva. Det är ett intellektuellt fattigdomsbevis att hämta sin inspiration från Iran – och dessutom inte ge hela bilden.

Fredrik benämner sig själv såsom varande ”stolt Foodoraliberal”. Han ser säkert framför sig hur Foodorabuden inte bara kommer att leverera mat i framtiden, utan också kroppsdelar och organ – fullt möjligt eftersom deras transportväskor fungerar som termosar som bevarar både värme och kyla.

Så ligger räntan kvar på hög nivå, samtidigt som inflationen är fortsatt hög, och arbetstillfällena minskar – ja, då vet du vad Fredrik tycker du ska göra: känn efter, kläm lite på dig själv. Finns det någon del av dig själv som du klarar dig utan?

Värt att notera är att Fredrik i sin tweet säger: ”Om vi fick sälja …”.

Detta "vi" innebär inte att han står först i kön för att auktionera ut sin njure. Sådana som Fredrik talar alltid om ”vi” när det är andra som ska förberedas på att offra något.