Den tyske förbundskanslern och hans parti SPD led ett svidande nederlag i delstatsvalet i Berlin på söndagen. Man blev nu mindre än sitt främsta oppositionsparti CDU, för första gången på två decennier. Även om valet präglades av lokala frågor har Olaf Sholz dragits med stark kritik för sin veliga inställning till militärt stöd för Ukraina. Det är ännu oklart vilka som kommer bilda regering, både De Gröna, CDU och SPD är tänkbara.

Valet är ett omval då valet 2021 i efterhand visade sig inte utförts korrekt. Det var ovanligt långa köer till vallokalerna, brist på valsedlar, valsedlar som levererats till fel adress, med mera.

Berlins konstitutionsdomstol beslutade i september 2022 att valet skulle tas om. Det är blott andra gången sedan andra världskriget som ett delstatsval ogiltigförklarats. Senaste gången var i Hamburg 1991.

För att klara årets val bättre hade man 8 000 fler funktionärer på plats, totalt 42 000.

Delar av det nationella parlamentsvalet i delstaten kommer också tas om, men på ett senare datum.

Valresultatet, med 2021 års resultat inom parentes

• CDU 28,2 (18)
• SPD 18,4 (21,4)
• De Gröna 18,4 (18,9)
• Vänstern 12,2 (14,1)
• AfD 9,1 (8)
• FDP 4,1 (7,1)

https://twitter.com/EuropeElects/status/1624931981854228486

CDU ökade från 18 till 28 procent och blev största parti. Men om man kommer bilda ett koalitionsstyre är en annan fråga.

Den nuvarande består av SPD, Gröna och vänstern. Nuvarande borgmästaren Franziska Giffey, ledare för SPD i Berlin, vill bilda koalition om möjligheten finns.

Samtidigt kan det bli så att De Gröna blir större än SPD. I skrivande stund ser det ut som jämt skägg med 18,4 procent och 34 platser i delstatsparlamentet vardera. Det var dessutom på håret att man bara blev tredje största parti, och inte längre givna som det ledande i en koalition.

Väljarna tros att flytt partiet efter oroligheter under nyårsnatten. Upploppsmakare sköt raketer mot ambulans- och brandkårspersonal i invandrartäta områden. Oppositionen anklagade det sittande styret för att ha misslyckats hantera situationen. En större debatt om integration väcktes också.

Dessutom finns ett utbrett missnöje över stigande hyror och trafiksituationen. För SPD är tillbakagången signifikativt för partiets problem nationellt.

Sholz har styrt landet i bara ett år men kämpar med stigande inflation och problemen med Ukrainakriget.

Detta har oppositionen tagit fasta på och dragit nytta av. Förutom CDU ökade även högerpartiet AfD och landade på 9,1 procent. Noterbart är också att liberalerna FDP åker ur delstatsfullmäktige, man förlorar samtliga sina 12 mandat.

Kai Wegner är partiledare för CDU och vill bilda regering men kan sakna tillräckligt stöd från övriga oppositionspartier.

Vi gick till val på ett tydligt budskap om att vi vill att Berlin ska fungera, sade Wegner.

En plan för hur styret kommer se ut kommer från CDU inom några dagar, skriver Yahoo News. En annan tänkbar regeringsbildare är De Grönas partiledare Bettina Jarasch.

Sahra Wagenknecht var länge den tyska vänsterns starka kvinna, och det är mycket hennes förtjänst att partiet Die Linke inte blivit en isolerad sekt. Men numera kallas Wagenknecht i pressen ”Lady Voldemort” eftersom många i partiet undviker att nämna hennes namn eller låtsas om hennes existens. Vilket är lite svårt eftersom hon både med sin personlighet, sitt utseende, sina ståndpunkter och sitt totala ointresse för vad andra tycker är svår att negligera.

Men snart kanske hennes fiender i det egna partiet kan slappna av, det blir alltmer uppenbart att hon tänker ta dem som är trogna henne med sig och starta ett nytt parti.

Eller kan det bli så att hon väljer att ta dem med sig in i AfD, Alternativ för Deutschland och blir en av det partiets ledare. Kanske till och ledaren?

Men vänta nu.

Wagenknecht är socialist.

AfD är nationalister.

Då blir det ju frågan om … nationalsocialism?

Så kan man möjligen beskriva det.

Men tyskar i gemen verkar inte ha några problem med det.

Wagenknechts ställning bland väljarna är starkare än hennes nuvarande partis.

Först visade en opinionsundersökning att tio procent skulle kunna tänka sig att rösta för henne om hon startade ett eget parti. Det ska jämföras med att Die Linke ligger på cirka fem procent.

Senare gjorde Der Spiegel en liknande undersökning och då visade det sig att 30 procent kunde tänka sig att backa ett nytt parti som Wagenknecht leder.

I de östra delarna har hennes ställning alltid varit stark, och hon ligger konstant som person på över 50 procent i mätningar.

Det fascinerande är att 68 procent av AfD:s väljare gillar tanken på Wagenknecht som ledare för ett nytt parti.

Hon har större problem med sitt eget parti, som de senaste månaderna avböjt att hon talar på demonstrationer mot de skenande energipriserna – eftersom hon är kritisk mot sanktionerna mot Ryssland. Kanske kan Wagenknecht trösta sig med att på demonstrationer som AfD ordnat i samma fråga har talkörer skanderat ”Sahra! Sahra! Sahra!”.

Varför har då Wagenknecht kommit på kant med sitt parti? Sprickan har vidgats månad för månad de senaste åren. Hon länge angripit den tyska vänstern för att vara fixerad vid att leva ”grönt” och fundera på sina egna könsidentiteter istället för att kämpa för arbetande människors levnadsvillkor. Hon uttalar sig föraktfullt om ”akademiska eliter i storstäderna” som lever åtskilda från vanliga människors vardag.

I Tyskland råder inte samma mysläge mellan vänsterpartiet och miljöpartiet som i Sverige, något Wagenknecht sett till genom att stämpla ”De Gröna” som ”Tysklands mest farliga parti”, eftersom hon anser att deras krav när det gäller miljö och klimat knäcker den tyska ekonomin.

Sprickan mellan det egna partiets majoritet och Wagenknecht själv har blivit omöjlig att överbrygga sedan hennes tal i förbundsdagen i september 2022. Hon angrep då den tyska regeringens beslut att frigöra sig från importen av rysk gas, och menade att det också var ”sinnesjukt” att genom sanktioner inleda ett ”krig mot vår viktigaste leverantör av energi”. Det blev en del skrik och protester i förbundsdagen, förutom från representanter för AfD som applåderade, speciellt när hon utnämnde den sittande regeringen till den mest ”idiotiska i Europa”.

Inte ”om” utan ”när” Wagenknecht lämnar Die Linke kommer det att slå hårt mot partiet, det räcker med att tre av partiets ledamöter i förbundsdagen lämnar partiet för att det i församlingen ska förlora statusen som partigrupp, och därmed tappar möjligheten till utskottsplatser samt får sin talartid begränsad.

Frågan är vilken väg Wagenknecht kommer att välja efter att hon lämnat Die Linke. Blir det ett helt eget parti? Blir det ett parti som går i allians med AfD? Eller tar hon sina trogna med sig in i AfD och blir själv en del av ledningen i det partiet?

I det AfD närstående politiska magasinet Compact drömmer chefredaktören Jürgen Elsässer om en framtid där en socialistisk förbundskansler (Wagenknecht) utser en regering där tunga poster går till högernationalister. Möjligen längtar han efter den situationen eftersom han själv tidigare arbetat nära Wagenknecht i vänsterradikala grupper, och vill återförenas med henne.

Det återstår att se om de tyska väljarna är tilltalade av tanken, Elsässer själv menar att en sådan allians skulle rycka miljoner tyskar ur den politiska apati de befinner sig i. Och han menar också att de personer som skulle förkroppsliga alliansen; alltså AfD:s Alice Weidel och det nya vänsterpartiets Sahra Wagenknecht bara genom sin utstrålning skulle segra över det gråmelerade politiska etablissemanget.

Vi kan räkna med en utbrytning vilken dag som helst. 2024 är det val till Europaparlamentet, och viktiga lokalval i Tyskland. Det gäller för Wagenknecht att få upp sitt parti på banan nu – eller gå in i ett annat.