Efter sex år med en neurologisk sjukdom fick han nog. ”Jag kan inte gå, mitt tal är för jävligt och jag kan inte göra någonting själv,” sa Fleischman till New York Post. ”Min fru hjälper mig att komma i säng, och jag kan inte klä mig eller ta på mig skorna. Jag gör en diskret sorti.”

Fleischman köpte 1980 den då något bedagade nattklubben Studio 54, men förvandlade den till en hedonistisk oas för de allra största stjärnorna. Här kunde idoler som David Bowie, Andy Warhol, Grace Jones, Bianca Jagger (som en gång gjorde entré på en vit hingst) och andra celebriteter samlas på det stroboskopupplysta dansgolvet på ett sätt som är otänkbart i vår tid med pandemier, politisk korrekthet, moralisk rättfärdighet och social splittring. En värld utan selfies.

Han betalade 150 000 kronor för Dignitas assistans; en dödlig cocktail av barbituater, kremering och leverans av sin aska tillbaka till sin fru Mimi.

Det var då som den svenska redaktionen började anpassa sig till den rådande opinionen i Sverige, och tog fram egna äventyr där Fantomen fick politiskt korrekta åsikter. Till och med den ständiga flickvännen Diana började arbeta för FN.

Dragos, Mr Walker, Fantomen, hård mot de hårda – visst har han anklagats för sexism och rasism, men den ”svenska” Fantomen har också varit språkrör åt Olof Palme, kämpat mot apartheid och utsugande kapitalister samt beväpnat anti-koloniala befrielseorganisationer.

”Det centrala är att förmedla en idé”, säger Aman i en intervju med SVT Kultur. ”Exempelvis Fantomens beslut att starta en ’Konsumbutik’ mitt i djungeln.”

Den här observationen är egentligen bara ett svepskäl för att jag ska få skriva en artikel jag väntat på att få skriva i snart 30 år, men nu när jag kläckt den så ligger det ändå något i den, tycker jag. Åtminstone tillräckligt för att använda som ursäkt för att angripa en oskyldig boomer. Låt mig utveckla.

1975 gav den unge musikern Lars Aldman ut den svenska "musikrörelsens", alltså proggens, måhända värsta album på skivbolaget Nacksving. Det är inte så att kvaliteten på musiken på Nånting har hänt är så dålig; även om den är högst underhållande usel (mer om det nedan) så lär betydligt sämre saker ha getts ut. Nej, huvudproblemet är att skivan är så otroligt nervöst programmatisk. Den checkar precis alla boxar i genren som Lars tror sig behöva checka, och det är som om en låt noggrant avdelats till varje nuvarande grej som måste avhandlas om man är en del av "rörelsen". Faktum är att jag tänker gå igenom dem allihop:

Döda zonen är den livsbejakande revolutionärens typiska protest mot det grå, snöpta, förstockade, kalla majoritetssamhället.

https://www.youtube.com/watch?v=I4vBqvA2Yso

Nånting har hänt är den obligatoriska känsliga kärleksvisan, med textrader som "Nånting har hänt jag känner det här inne / Det växer och värmer, det styvnar och det rinner" (!).

Jag och min lilla vän etablerar korrekt position i jämlikhetsfrågan.

Atlas Copco förklarar hur ond kapitalismen är utomlands, mer specifikt Sydafrika, "Där afrikanen slavar kuvad / för feta rika vitas skull".

Erikson förklarar hur ond kapitalismen är i Sverige, med den till förbannelse uttjatade tropen med en arbetsplatsolycka på grund av "ackord". Det framstår som uppenbart att Aldman aldrig satt sin fot på en fabrik, utan bara hört om detta scenario i sina förebilders låtar.

Haga är en nick till Göteborg och den aktuella ockupationen. Där lyckas han få med självaste Ulf Dageby på klarinett!

Flamberad femtilapp som utspelar sig på "Gröna Dollarn vid hotell Metropol" är något slags försök att skriva i en lite mer poetisk Hoola Bandoola- eller Blå Tåget-anda som går spektakulärt på röva, som man säger i hans hemstad: "Flamberad femtilapp eller en grillad tia med påmm fritt / läckra och kryddade, lätta att tugga och svälja".

Livets mening är på sätt och vis skivans mest fascinerande låt: ett outhärdligt manierat försök till Peps-reggae som endera hoppar på gröna vågen-tåget med en lilltå, eller ironiserar över det. Det är omöjligt att avgöra, men den är lika gräslig oavsett. "Men här ute på landet där e luften så klar / och det gör att haschet smakar så bra / men, vad är det, huvudsaken är väl att man mår bra?".

Generationslåten slutligen är den episka Dylan-balladen med odödliga visdomar som "Nej, trygghet är en egotripp, en livslögn om mitt och ditt / När ingenting är någons fastän några stulit allting".

https://www.youtube.com/watch?v=RfslTfJUz-8

Hela plattan är som en nidbild av "rörelsen", utförd av någon som så uppenbart hemskt, hemskt, hemskt gärna vill höra till. Det finns inte en originell ton eller tanke, utan bara andra klassens utföranden av vid det laget väl etablerade figurer.

Det pikanta i sammanhanget, som för mig närmre min inledande betraktelse, är att Lars Aldman sedermera växte upp och blev musikjournalist. Han var en av de tongivande, lite äldre, figurerna i det 90-tal som kretsade kring tidningarna Pop och Sound Affects, där progg regelbundet beskrevs som en sjukdom. Bokstavligen.

Om hans kollegor, som gärna koketterade med att beskriva sig själva som "en extrem åsiktsfascist" kände till Aldmans ohyggliga brott mot pophistoriematerialismen så var det inget de någonsin låtsades om. Man får anta att de visste, men höll honom om ryggen, för någon offentlig kampkvart organiserades aldrig.

På grund av detta kan det eventuellt vara så att några ungdomar en kväll för 25–30 år sedan av rent rättvisepatos busringde till Aldman och lurade i honom att de var fans av hans skiva. Aldman svarade eventuellt med extremt besvärade och generade hummanden om "ungdomssynder", och samtalet kan eventuellt ha pågått ganska länge innan de nedriga ungdomarna i fråga bröt samman i skrattparoxysmer, och det sista Aldman enligt uppgift morrade mellan tänderna innan han lade på var "ni vet att det är jävligt lätt att spåra samtal, va?"

Vad är då min slutpoäng med de här taskigheterna? Ja, inte att Aldman var värre än någon annan, så klart. Han råkade bara ha varit med så länge att den korrekta nuvarande grejen hann bli totalt pestsmittad och bannlyst. Many such cases. Hans 90-talskollegor var givetvis precis lika nervösa och boxcheckande som han var när det begav sig. Eftersom de var den "ironiska generationen" var de det dock om popmusik, film och kläder, inte politik. Nu har det åter svängt, och det är politik igen.

Så sammanfattningsvis: intet nytt under solen. Ämnena må skifta, men rödgardismen bestå. (Och skaffa skivan!)

Vi verkar ha ett behov av skräck. Som om detta behov liksom inte kunde fyllas av det vi ser i nyheterna. Allra störst verkar det ha varit några år på 1970-talet. En av dem som var barn då minns tillbaka på slemmiga varelser och blodtörstande monster.

Det var värre förr. Och allra värst var det 1972, framför tidningshyllan på Domus i Nynäshamn.

Farsan parkerar mig framför serietidningarna på Domus, han ska visst prata med den nya grannfrun igen. (Som om det inte räcker med att de träffas i smyg på kvällarna.) Vem förstår sig på vuxna? 

Ja, ja, bara jag får något bra att läsa. Då ska vi se. Acke. Nä. Agent X9. Nix. Undrar om veckopengen räcker till litet godis den här gången? Bamse, Bessie, Binky, Blondie … plötsligt stelnar jag till. Håller andan. Vad är det jag ser? Boris Karloffs midnattsrysare? Va?! Och till höger om Buffalo Bill glider blicken förbi Buster till … Chock. ”Ej censurerad”. Dracula. Skräckmagasinet. Monster, spöken, dödskallar, skelett, demoner, varulvar … jag är hjälplöst förlorad.

Med darrande händer plockar jag fram en Chock, och hinner läsa fram till ”Klornas förbannelse!” på sidan elva. Det är då jag hör hasande steg bakom mig. En kall, benig hand griper långsamt tag i min axel. Jag fryser till is. En väsande röst säger ”Vi har ingen gratisläsning här, unge man!”

Mentalhygienproblem

Sverige hade sedan 50-talet en stark moraldebatt, där särskilt serier pekades ut som något man måste ta avstånd från. Psykiatern och forskaren Nils Bejerot stod på barrikaderna och kritiserade serierna för deras innehåll av våldsromantik, klichéartade kvinnotyper och rasfördomar. Serier var fördummande. Inget svenskt förlag vågade ge ut skräck i serietidningsformat, trots att det fanns gigantiska mängder material i USA.

Det började sakta bli bättre när Semic 1967 smög in ”Det okända” i Fantomen – en svensk översättning av Gold Key Comics serietolkning av tv-serien ”The Twilight Zone”. 1970 introducerade Fantomen dessutom material från Marvels ”Chamber of Darkness” och ”Tower of Shadows”. ”Fantomenrysaren” introducerades i Fantomen nummer 6, 1971. Korta biserier som mest fick läsarna att längta efter mer.

Det här var lugnet före den fyra år långa stormen.

”Miiin guldaaarm!”

Nu har vi hunnit fram till 1971, året innan Sverige översköljdes av alla hemska skräckserietidningar. Vi barn roade oss gärna med att skrämma kompisarna från vettet med skräckhistorier när vi sov över hos varandra. Favoriten var när vi stängde in oss på skoltoaletten under en och annan långrast, släckte lampan och satte skräck i någon oinvigd stackare med ”Veeem haaar taaagit miiin guldaaarm?” Det var roligt.

En långsam lördag gick jag till kiosken för att köpa en påse smågodis och en Fantomen. Det var då jag fick syn på den. Boken. Kalla kårar. ”Ryslig midnattsläsning.” Svart blod som rann ner på omslaget. På baksidan fanns varningstexten ”Absolut ingen läsning för er med svaga nerver!” Oj.

Veckopengen (och litet till, boken kostade trots allt 3,95 kronor) investerades i B. Wahlströms första titel i serien Kalla kårar; John Christophers roman ”Natten har onda ögon”. ”De var instängda, avklippta från yttervärlden av snöskredet. Och utanför huset stod de andra … de som en gång varit deras reskamrater. De var som döda, men levde liksom av ondskan – den ohyggliga ondskan som fördes över från människa till människa vid beröring – som kunde äta sig in i hjärnan och ta kommandot. De stod där ute och väntade i natten.” Oemotståndligt, eller hur?

Kalla kårar är skräplitteratur när den är som bäst: ond bråd död, gengångare, varulvar, spöken, osaliga andar, mystiska varelser, råttor, ormar, spindlar, rymdskepp, glorifiering av satanismen, varningar från andra sidan graven, hädelse, grön gegga i avloppet och annat upplyftande. Det är inte alls alla berättelser som har ett lyckligt slut.

Fyra hemska år

Du har kanske hört talas om Björn Borg? 1972 blir han som 15-åring den yngste någonsin att spela en Davis Cup-match i tennis (han vinner mot topp 20-spelaren Onny Parun). Det nya svängiga popbandet ABBA släppte sin debutsingel (”People Need Love” – en kärlekssång för en bättre värld). Det var ungefär så här spännande det var. Den svartvita tv:n bjöd ibland på den barnförbjudna tv-western High Chaparral (med Manolito!), samt äventyr med delfinen Flipper och den långhåriga collien Lassie. Två kanaler. Lördagsgodis. Kalle Anka, Pelle Svanslös och möjligen Fantomen.

Konkurrensen mellan de stora serieförlagen i Sverige var under den här tiden fullständigt måttlös. Nu var det dags. In med en helt ny genre! Skräck! Förlagen inspirerades av de amerikanska kollegorna, och ett par redaktörer hoppade till och med av sina jobb för att starta ett eget förlag (Red Clown). Man kopierade tankesättet från de framgångsrika förlagen i USA: ut med så många titlar som möjligt för att snabbt ta andelar inom ett helt nytt marknadssegment. Kan bara bli bra.

Semic hade ju redan en del skräck i Fantomen, och skyndade på mest. De var först ut på den nya marknaden i februari 1972 med Boris Karloffs midnattsrysare. De lät Hans Arnold teckna de första omslagen; han var redan omåttligt populär med sina illustrationer till Vecko-Revyns ”Veckans chock”-noveller.

Marknaden fullständigt detonerade. 1972–1975 gav fyra förlag ut 25 enskilda tidningstitlar med skräckserier, totalt 230 tidningar. Det är mer än all annan sammanlagd skräck i serieform innan 1972 och efter 1975.

Konsum bojkottar, tobakisterna ger upp

Det här gick ju naturligtvis inte för sig. Tänk på barnen! Författaren Lars Peterson tar i en bok avstånd från skräckserier. Journalisten Annika Hagström skriver i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront (1974: 15) att skräckserietidningarna borde förbjudas helt och hållet.

1975 började Konsum med friskt humör bojkotta det mesta med skräck, mest för att tidningarna var så skrämmande. (Konsums moral nådde konstigt nog inte ända fram till herrtidningar som FIB Aktuellt eller Lektyr.) En Domus-föreståndare uttalar sig i Barnjournalen den 28 februari, 1975: ”Det är alltså de tidningar som vi tycker innehåller det grövsta utav våld och skräck som vi har beslutat att sanera bort.”

Utgivningen av skräck i serieform blev också så omfattande att allt inte längre fick plats på tidningshyllorna. Många butiker och tobakister gav upp, och returnerade mycket av leveranserna utan att ens packa upp dem, samma dag de kom in.

Till slut kroknade förlagen: det fanns inte längre någon ekonomi i skräckserier. Det fick räcka med säkra veteraner som Kalle Anka, Seriemagasinet, Fantomen och Stålmannen. Slutet kom en helt vanlig gråmulen fredag: den 5 december 1975 landande Skräckmagasinet 1975: 12 i butikerna. Det blev den allra sista skräckserietidningen (tanken var att ge ut ett nytt nummer den 2 januari 1976, men det gick aldrig till tryck). Det blev bara fyra år med skräck. Men tidningarna finns kvar, mycket omtyckta av samlare.

Tillbaka till barndomen. En mörk och stormig tisdagskväll (sopbilen kom på onsdagsmorgnarna) upptäckte jag att hela min Kalle Anka-samling var spårlöst försvunnen. Alla 43 tidningar från sorterade årgångar. Borta. Det var min älskade farmor Lilly som hjälpt till att städa hos oss. Hon kunde inte alls förstå att det gick att spara på gamla tidningar. ”Man sparar ju inte på Västernorrlands Allehanda eller Nya Norrland.” Tack och lov hann jag rädda mina vällästa Kalle Ankor från förgängelsen.