I dag, onsdagen 9 augusti 2023, utkommer Morgonposten för sista gången.

För knappt två år sedan sjösatte vi ett unikt och mycket ambitiöst experiment. Vi lanserade en ny spelare på den svenska tidningsmarknaden.

Vi var inspirerade av de största internationella boulevardtidningarna – brittiska Daily Mail, amerikanska New York Post och tyska Bild.

Vi såg att det fanns ett utrymme för en tidning som inte var så tam som Aftonbladet och Expressen, och men heller inte så svartsynt som alternativmedia. Vi ville göra en tidning som inte bidrog till att läsaren får en känsla av att allt är hopplöst, och att domedagen är mycket nära.

Vi ville klä av makthavare på ett respektlöst sätt, och visa att kejsaren är naken, och få läsaren att gapskratta vid åsynen. Det var därför vi avslöjade Annika Strandhälls maniska resande med taxi, hur talmannen Andreas Norlén plockat av staten miljoner i presstöd för sin familjs räkning, och hur SÄPO hittade på ett hot om statskupp från högerextremister. När det gäller gängen som tar över mer och med av Sverige har vi fokuserat mindre på vem som är förövaren, och mer på alla dem som gjort eländet möjligt, som politiker, byråkrater, domare, åklagare, och polischefer.

Vi är på många sätt nöjda med den produkt vi skapade.

Men nu har vi fattat beslutet att avbryta och avveckla projektet.

Orsaken är att vi inte nått de ekonomiska mål vi satt upp, och vi ser inte heller någon realistisk väg till att göra det. Vi skapade en tidning, men har inte förmått skapa en marknad för den.

Det primära problemet är inte att vi tjänat för lite pengar utan att vi haft för få läsare. Utan en bred läsekrets kan vi inte omvandla läsare till den skara betalande prenumeranter vi behöver för att nå lönsamhet.

I 20 månader arbetade vi med att placera en riktig tabloid på den svenska tidningsmarknaden – en marknad som kännetecknas av att den fria pressen krymper för varje år som går.

När annonsintäkterna sinat, och prenumeranterna minskat har andra tidningar bönat om allmosor från staten för att kunna överleva.

Och det har de fått.

Vi har istället alltsedan starten förlitat oss på läsares generositet – och staten kommer vi aldrig att tigga om hjälp.

Alltså lägger vi ned Morgonposten.

Men vi är lika obrutet oförväget stridslystna i dag som när vi producerade tidningen.

Att bli uppgiven vore fel.

Att i nuläget låta medarbetarna söka sig nya vägar i livet – och för sitt engagemang – är rätt.

Ett mycket stort och varmt tack till alla er som på olika sätt gjort Morgonposten möjlig; ni som läst, ni som delat våra artiklar och gett dem spridning och ni som prenumererat.

Årets Pride-firande kunde förlöpt som vanligt, och mest uppmärksammats i media genom bilder på alla partiledare som vandrade fram i paraden i täten för sina anhängares avdelningar. De borgerliga ledarna som alltid klädda som om de var på husvagnssemester, socialdemokraternas och vänsterpartiets anförare och toppfigurer ofta stylade som om de skulle på maskerad med temat ”80-tal” (se Strandhäll, Veronica Palm och Nooshi Dadgostar).

I övrigt var det även i år en del deltagare som inte var klädda alls, såvida man inte räknar läderremmar och stringtrosor i silverlamé.

Men i år stördes känslan av att alla partier var underavdelningar till RFSL av storbråket mellan liberaler, moderater å ena sidan och SD å den andra.

Det började med en tweet av SD:s Björn Söder där han angrep att riksdagens talman invigningstalade på Pride – Söder deklarerade att detta var att "legitimera pedofili".

Nu blev det svettigt för SD. S och V krävde att regeringen med Kristersson i spetsen skulle ta avstånd från Söder, och se till att han avsattes som ordförande för den svenska delegationen till OSSE samt sluta samarbeta SD (och därmed i praktiken förlora regeringsmakten.

S och V:s angreppslinje var att Söder visade att SD var ett parti genomsyrat av homofobi, och inte ska väl Sverige ha en regering som lutar sig mot homofober?

Frenetisk aktivitet följde på detta.

Kristersson gjorde uttalanden där Söders beteende beskrevs som ”oacceptabelt”, ”djupt stötande” och ”groteskt”, och Kristersson bjöd dessutom in till Pridemingel på Sagerska palatset och hängde ut regnbågsflaggan från balkongen – allt för att visa vad han kände och tyckte.

L:s Johan Pehrson följde upp med: ”Vilket makalöst dravel. Intolerans är osvenskt”.

Uttalandena lär dock inte räcka för att S och V ska släppa frågan.

De har ju länge talat om SD:s nazistiska rötter och även förklarat om och om igen att det där med SD:s böghat är en följd av att SD i grund och botten är nazistiskt.

Och sådana utläggningar har alltid avrundats med att vi måste, måste, måste studera 1930-talet för att förstå det som händer nu.

Redan för flera år sedan följde jag denna uppmaning från S och V – eller det var väl närmast ett direktiv – och just därför är jag nu helt förvirrad efter årets politiska bråk kring Pride-veckan.

1930-talets Tyskland kännetecknades förvisso av hat mot homosexuella – men det var ju kommunister och socialdemokrater som var de som försökte hetsa mot bögar och flator för att vinna politiska poänger – och makt.

När nazismen började växa sig stark i Tyskland under slutet av 1920-talet försökte de tyska socialdemokraterna och kommunisterna bekämpa Hitler&co genom att utmåla nazisterna som en rörelse kontrollerad och styrd av bögar. 1931 avslöjade socialdemokratiska tidningar att SA:s ledare Ernst Röhm var homosexuell, och gjorde stor sak av det. Kommunistiska tidningar hakade på. Budskapet trummades ut i artikel efter artikel.

Under de alltmer vanliga gatuslagsmålen mellan de olika partiernas skyddskårer blev det allt mer vanligt att kommunisternas Roter Frontkämpferbund och socialdemokraternas Reichsbanner Schwarz-Rot-Gold hånade SA genom att skrika till exempel ”Ner med byxorna SA”, underförstått, ”… och böj er framåt”, de gastade också ”Heil Schwul” (ungefär Heil Bög”).

Efter riksdagshusbranden 1933 anklagar nazisterna kommunisterna för att ligga bakom det som hänt – medan kommunisterna svarade med att peka på nazistiska homosexuella som de skyldiga mordbrännarna. Teorin lanserades i ”Braunbuch über Reichstagsbrand und Hitlerterror”.

Huvudförfattare var den kommunistiska rörelsens propagandageni Willy Münzenberg, och till sin hjälp hade han Gustav Regler (en nära vän till Ernest Hemingway och Arthur Koestler) samt den i landet uppburne kulturskribenten Hans Siemsen. Omslag och grafisk form skapades av John Heartfield, vars verk än i dag är riktmärke för många vänsterradikala konstnärer.

Vilken teori lanserades då i boken? Där utvecklas en konspirationsteori om att Marinus van der Lubbe som dömdes och avrättades som skyldig till riksdagshusbranden egentligen var en prostituerad bög som SA-ledaren Ernst Röhm brukade roa sig med. Det ska ha varit Röhm som gav en stormtrupp bestående av homosexuella SA-män order att sätta eld på riksdagshuset, och van der Lubbe gick med på att följa med som syndabok, så mån ska han enligt boken ha varit om att vinna Röhms uppriktiga kärlek.

Kan låta som en vrickad konspirationsteori men boken gick ut i enormt stora upplagor – inte bara i Tyskland, utan också i USA, Storbritannien, Frankrike samt andra länder i västvärlden.

Och i Sverige gav Sveriges kommunistiska parti spridning åt konspirationsteorin, som alltså kan sammanfattas typ: ”Det var nazibögar som satte eld på riksdagshuset”.

Och över världen spreds den sovjetiske författaren Maxim Gorkijs ord om att ”Utplåna de homosexuella och fascismen kommer att försvinna”.

S och V har förvisso rätt i att efter nazisternas maktövertagande kom homosexuella att förföljas av nazisterna, och många mördades.

Men enbart på detta senare faktum koncentrerar sig i dag svenska socialdemokrater och den lite allmännare vänstern. Den kräver av oss alla att vi ”lär oss av det som hände på 1930-talet”, annars kommer SD att ta makten och internera alla som gått i ett Pridetåg, och så kräver man att SD i verklig mening gör upp med sin historia.

Låt gå för det, om alla gör upp med sin historia.

Jag har hur jag än sökt inte kunnat finna minst tillstymmelse till avståndstagande från S och V för det hårda hetsande mot homosexuella som deras partikamrater i Tyskland bedrev under 1930-talet.

Det leder till två möjliga slutsatser:

1. De tycker de tyska socialdemokraterna och kommunisterna gjorde rätt. Alla medel är tillåtna för att behålla makten. Om det behövs att man startar hatkampanjer mot bögar så låt gå för det.
   2. S och V har inte en aning om vad deras partikamrater ägnade sig åt på 1930-talet. Då blir förstås följdfrågan: Med vilken rätt kräver de att vi andra ska studera 1930-talet? Ska vi plugga in deras hitte-på–historia? Man kan gissa hur vänsterpartister lärt sig om 1930-talet. På X förklarade i dagarna vänsterpartiets chefsideolog Ali Esbati att vi måste se teve-serien Babylon Berlin som utspelar sig just på 30-talet. Detta eftersom den är ”brutalt samtidsrelevant”. Man kommer osökt att tänka på att Annika Strandhälls syn på kärnkraft formades av HBO-serien Tjernobyl.

https://twitter.com/aliesbati/status/1688290768593510400

Men vem, kanske kommer det en gemensam vitbok beställd av S och V – en vitbok där de gör upp med den homofobi och det böghat deras rörelser visat genom historien; som Stalins kommentar när han fick ett brev från en kommunist som undrade om han som homosexuell kunde få vara med i partiet.

Stalin besvarade aldrig brevet. Det arkiverades med Stalins kommentar nedklottrad i marginalen:

"Degenererad idiot".

Christopher Nolans Oppenheimer blev direkt en av sommarens kassasuccéer på bio, och verkar hålla sig kvar i besökartoppen.

Men har de som recenserar förstått så mycket av det de sett under de tre timmar de tillbringat i en biosalong?

Det verkar inte så när man studerar vad svenska kritiker levererat till sina tidningars kultursidor.

När pop- och nöjesskribenter på Aftonbladet blir överåriga och bara kan gå på konserter om det finns rullatorramp till pressplatserna så omplaceras de på tidningen. För några årtionden sedan fick därför Jan-Olof Andersson börja skriva filmrecensioner.

Han hyllar Nolans verk och hävdar att:

”En historia som, trots att den inte alls är okänd, aldrig riktigt har berättats så ingående och på ett så engagerande sätt. J Robert Oppenheimer ((1904–1967), forskare och kvantfysiker, förändrade ju världen när han ledde Manhattan-projektet och tog fram atombomben som dödade över 200 000 japaner i slutet av andra världskriget.”

Jag har väl 1,5 till 2 meter med verk i bokhyllan som avhandlar Manhattan-projektet, atombombens verkningar, USA:s krigsmakt och amerikansk krigsindustri på 1940- och 1950-talet, McCarthy-ismen, samt förstås Oppenheimer själv – det vill säga de områden som Nolan sveper över i sin film, som är löst baserad på Kai Birds och Martin J. Sherwins biografi American Prometheus.

Att jag skriver ”löst baserad” beror på att Nolan tar sig vissa friheter när han ska skildra Oppenheimers själsliv. Fast vad vet jag; Nolan har kanske med något mediums hjälp fått kontakt med Oppenheimers ande.

Om så är fallet har det ändå inte givit honom några större kunskaper om Oppenheimers tankar och bevekelsegrunder. Scenerna där kameran dröjer vid Cillian Murphys ansikte är många och långa, de ska väl gestalta att han är en fin kille med en vacker själ. Men eftersom han mestadels bara ser ledsen ut kommer jag på mig själv med att om och om igen tänka: ”Men så mycket han magrat sedan han spelade Tommy Shelby i Peaky Blinders, och vilken dålig hållning han fått”.

Andersson är förstås inte i skick och stånd att göra någon som helst bedömning av hur trovärdig Nolans skildring är, och menar därför att:

”Oppenheimer blev aldrig någon krigshjälte. Han led snarare av samvetskval … Det gillade inte de amerikanska höjdarna och tog till hans tidigare kopplingar till det amerikanska kommunistpartiet som ursäkt för att begränsa hans inflytande”.

Och visst, utgår man från Nolans film är det korrekt. Men hur var det i verkligheten?

Tillsammans med Enrico Fermi, Arthur H. Compton, och Ernest O. Lawrence ingick Oppenheimer i det råd av vetenskapsmän som skulle vägleda den kommitté som i sin tur skulle ge president Truman vägledning om hur atombomber skulle användas.

Så här skrev Oppenheimer och hans tre kollegor i ett PM:

”Vi kan inte föreslå någon teknisk demonstration som har möjlighet att få slut på kriget, vi ser inget acceptabelt alternativ till en direkt militär användning”.

Det de fyra vetenskapsmännen syftar på med ”teknisk demonstration” är den ståndpunkt som en del av deras kollegor hade framfört; de hävdade att man borde nöja sig med att spränga bomben på en obefolkad plats och välja den så att den japanska regeringen skulle kunna observera vad som skedde och förstå att det bara var att ge upp.

Men det var uppenbarligen ingen lösning för Oppenheimer, han ville att bomben skulle användas militärt. Budskapet i hans och kollegornas PM kan sammanfattas som: ”Seså, kom igen nu. Släpp den i skallen på japsen”.

Rekommendationen skickades 16 juni 1945.

6 augusti släpptes en atombomb över Hiroshima och 9 augusti en över Nagasaki.

Fler måste dödas

Ingenting i Oppenheimers gärning som organisatorisk ledare för vetenskapsmännen i projektet tyder på samvetskval, tvärtom gav han uttryck för en påtaglig blodtörst.

Under arbetet med att skapa atombomben tyckte Enrico Fermi att han fått en briljant idé – fanns det inte snabbare och effektivare sätt att använda radioaktiva material som vapen än att göra en bomb? Ämnena var ju dödligt farliga. Varför inte använda radioaktiva ämnen för att förgifta det tyska folkets mat och vattendrag? Edward Teller gick igång på idén och började skissa på planer för hur man skulle använda strontium-90.

Men när förslaget hamnade på Oppenheimers bord förpassade han det till papperskorgen. Orsak? Han ansåg att det var för komplicerat och osäkert, och förklarade:

”Vi ska inte försöka genomföra denna plan om vi inte kan förgifta tillräckligt med mat för att ta död på en halv miljon människor”.

Det kunde ingen garantera, och det blev inget av med Fermi-Teller-förslaget.

Nolan och andra – inte minst Oppenheimer själv – har gjort stor sak av att Oppenheimer vid den första provsprängningen citerade Bhagavad Gita: ”Jag har blivit Döden, världarnas förgörare”.

Den myt som skapats är att han sade det med skräckslaget tonfall – vilket då ska bevisa hur plågad och själsfin han var.

Men andra som var med vid provsprängningen hävdar att det förvisso är sant att Oppenheimer uttalade de orden – och direkt efteråt tog några rejäla glädjeskutt.

Alltså, Oppenheimer visste mycket väl vad han höll på med, och hade inga som helst problem med följderna.

Men hur var det då med det som hände på 1950-talet? Oppenheimer trängs undan, får inget att säga till om när det gäller utvecklingen av atom- och vätebomber, han förlorar sin tillgång till hemlig information och granskas för sitt samröre med kommunister.

De som beundrar Oppenheimer – och dit hör definitivt Nolan – ser det som som sker som en följd av Oppenheimers samvetsbetänkligheter. Han sägs ha fruktat kärnvapenkrig, och ville se regleringar och kontroll av bomberna – i alla länder.

Men är det hela sanningen?

Vill bli kvar i maktens centrum

I Manhattanprojektet för att få fram en atombomb samverkade den amerikanska staten, regeringen och militären med forskare och vapenindustrin.

När bomben var framställd ville Oppenheimer ha kvar den ledande ställning han haft under själva tillkomsten – en tid då han kunde vifta med handen och få vilka resurser han ville.

Nu ville han ha ett ord med i laget om hur atombomber skulle användas efter andra världskrigets slut – och få vara med och bestämma.

Hans försök att spela ut vad han tror är ett trumfkort är att hävda att bara han, och några få andra vetenskapsmän, förstår hur farliga atombomber är, och hur farliga de kan komma att bli – därför bör Oppenheimer få fortsätta att ha en ledande roll i det amerikanska kärnvapenprogrammet.

Genom uppvaktningar, föredrag, intervjuer och upprop försöker Oppenheimer mobilisera stöd för sin sak – men framförallt för sin person.

Vad han inte fattar är att politikerna, militären och vapenindustrin inte ser någon fara med att kärnvapnen blir fler och effektivare, och om en tidigare uppburen vetenskapsmän vill styra utvecklandet med hänvisning till att han ser djupare och förstår mer än andra – då finns det ingen plats för honom.

Det viktiga för Oppenheimer var att han fick vara kvar i de inre rummen där de stora besluten fattades, och han trodde att han skulle få en sådan plats genom att hänvisa till sin "djupare insikt". Hade säkert gått bättre om han hänvisat till att han avvisat Fermis och Tellers förslag eftersom det skulle döda för få.

I sin recension i DN noterar Mårten Blomkvist just att Nolan framställer Oppenheimer som en person som:

”Oppenheimer är en sökare. Han ser djupare än de som utnyttjar hans arbete. Hjälterollen lockar inte, han oroar sig för vad vidare forskning kan leda till.”

Här ser vi denna films verkliga funktion. Vi lever i en tid då de styrande i västvärlden genomdriver sina beslut med hänvisning till forskning och vetenskap – ni känner igen det manande mantrat: ”Lyssna på vetenskapen! Lita på vetenskapen”.

Med de uppmaningarna berättigas i dag allt från plastpåseskatt till massvaccineringar.

I en sådan tid är det viktigt att mytologisera vetenskapsmannen som en person som inte bara har en större hjärna än vi andra, han har också ett större hjärta.

Då tror de däruppe att vi lättare böjer oss för ”vetenskapen”.

Men det bör vi inte göra, för vetenskapsmännen har i allmänhet själva redan böjt sig vad det militärindustriella eller medicinindustriella komplexet önskar.

Och de ”komplexen” har milt uttryckt inte alltid ditt och mitt bästa för ögonen.

Vi kan utgå från att det kommer fler filmer av det här slaget.

Vem vet, Nolan är kanske i färd med att förbereda inspelningen av en film om Anthony Fauci.

När jag ser på filmerna från Järvafältet och de brinnande bilarna funderar jag mest på att världens antagligen vackraste bensinmack ligger i Eritreas huvudstad Asmara.

Vad skulle jag annars fundera på?

Möjligen på att för mer än femhundra år sedan samlade Sten Sture den äldre sina styrkor inför slaget på Brunkeberg 1471 på Järvafältet, sedan tågade de mot Stockholm och på nuvarande Norrmalm gav de danskarna däng. Vad vi ser i dag är kanske andra krafter som har börjat organisera sig för att marschera mot huvudstaden, fast den här gången är det inte danskarna som kommer att förlora.

Märkliga frågar att fundera över?

Inte alls.

Varför ska jag, eller vi, älta det som alla andra ältar? Alltså, det mycket märkliga med att det finns så många regimtrogna eritreaner i Sverige att de kan ordna en kulturfestival till stöd för de barbarer som styr deras land. Frågan i det fallet är ju – varför åker de inte hem? Hur kom de alls in i landet?

Men det är en obegriplig fråga. Varför skulle man reagera på just det? I Sverige finns till exempel turkar, irakier, och iranier som aktivt arbetar för sina hemländers styresmän – även när det innebär att det strider mot Sveriges nationella intressen, här finns några hundra IS-terrorister som återvänt från sina härjningar i mellanöstern, och som nu lugnt sitter och röker vattenpipa på ett förortskafé i Stockholm, Göteborg eller Örebro och skryter om vad de gjort i Raqqa.

Justitieminister Gunnar Strömmer är inte över sig upprörd över att inbördesstriderna i Eritrea spillt över till Sverige, han tycker bara att det inte är ”rimligt”:

”Det är inte rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på det här sättet. Om man flyr till Sverige undan våld, eller är på tillfälligt besök, ska man inte ställa till våld här. Polisens resurser behövs till annat än att hålla isär olika grupper från varandra.”

Det låter som en trött lärare som förmanar elever som slänger papper på marken under en skolutflykt. ”Ställa till våld”? Det är ungefär som att muttra typ, ”stöka inte nu barn”.

Vilka ord man använder är viktigt. Liksom vad man blir upprörd över.

De moderata och liberala toppfigurernas ordval när de försvarar islam eller Pride är mycket hårdare än när de fördömer kravallerna på Järvafältet, som när Johan Pehrson attackerar Björn Söders tweets om att riksdagens talman invigningstalade på Pride, då ryter Pehrson:

”Vilket makalöst dravel. Intolerans är osvenskt.”

Alltså.

Sätta eld på bilar och tält, ordna hyllningar till en tortyrregim, och slåss så att ett 60-tal personer skadas, varav fyra svårt – det är ”inte rimligt”.

Att kritisera Pride däremot är ”osvenskt”. Nu var ju inte Söders attack så sorterad – möjligen kom den efter ett intag av alkohol, men det gäller även merparten av Annika Strandhälls twitterinlägg, och än har hon inte skällts för att vara ”osvensk” av Johan Pehrson.

Det är alltså ingen idé att diskutera att upploppet Järvafältet, det är följden av att de som styrt landet i årtionden accepterat en stor invandring av personer som inte sätter lojalitet mot sitt nya hemland i första rummet, utan anser att deras religion, kultur och politiska sympatier står över det nya landets.

De styrande har inte bara accepterat detta, de har också bejakat och bekostat det – på varjehanda sätt. De regimtrogna eritreanernas verksamhet har i årtionden understötts med förenings- och projektbidrag, och de har lika länge kunnat ägna sig åt att driva in ”skatt” av sina landsmän, pengar som gått till regimen i hemlandet.

Men hur var det med den där bensinmacken i Asmara som jag funderar på, samtidigt som bilar brinner på Järvafältet?

Under 1870-talet börjar Italien etablera företag och handelsstationer i det som i dag är Eritrea, och man köper sig hamnrättigheter. Under 1890-talet formeras de områden som kontrolleras av italienska intressen till en koloni som kontrolleras av moderlandet. Järnvägar byggs i den oländiga terrängen, här byggs också vad som då var världens längsta linbana.

De som bodde i kolonins städer hade tillgång till rinnande vatten och sjukhusvård, vare sig de var italienska nybyggare eller tillhörde urbefolkningen. Och tjänster i den koloniala administrationen och ordningsmakten var öppna för medlemmar av de folkgrupper som bodde i regionen.

Under Benito Mussolinis tid som diktator i Italien intensifierades utvecklingen i Eritrea; Mussolini planerade att kolonin skulle bli centrum för ett växande italienskt östafrikanskt imperium.

I slutet av 1930-talet fanns det närmare 3000 företag i Eritrea, merparten av arbetskraften var eritreansk, en del av företagen ägdes också av eritreaner, liksom även många av de större plantagerna. Fred rådde, inga stamkrig eller religiösa motsättningar, och levnadsstandarden var den högsta i Afrika – och det gällde hela befolkningen, såväl urbefolkningen som italienarna.

Och en ny huvudstad växte fram.

Till huvudstaden Asmara kom några av Italiens främsta arkitekter med uppdraget att skapa en helt ny stad: ”Lilla Rom”.

Då byggdes den där bensinmacken (och bilverkstaden) jag talade om tidigare; Fiat Tagliero-byggnaden. Den inger mig samma känsla som när jag såg Familjen Jetson på teve som barn, den där hisnande känslan av att ”Åh, så där ser framtiden ut”. Under den här tiden byggdes också vackra, administrationsbyggnader präglade av futurism och art deco som guvernörens palats och postkontoret liksom platser för social samvaro som restaurangen Bar Zilli, biograferna Roma och Cinema Impero. Här finns också vackra byggnader uppförda under tidigare perioder, som operahuset.

Under den här tiden exporterade Eritrea både verkstadsprodukter och livsmedel. Svält var ett okänt fenomen.

I dag är landet helt beroende av import av vete från Ryssland och Ukraina, och det har givetvis drabbat befolkningen hårt. Två tredjedelar av energibehovet importeras. Landet är ett av världens fattigaste. Militärtjänsten är obligatorisk för män och kvinnor mellan 18 och 55 år, och värnpliktstiden är oändlig. Det finns inget slutdatum, du kan ständigt skickas ut i ett nytt krig. Fängelserna är fyllda med politiska fångar. Många utan dom, och hur länge de ska få vara fängslade är lika oklart som deras antal. Är de 5 000, 10 000 eller 15 000?

Men visst kan jag ändå tänka mig en eritreansk kulturfestival, det skulle i så fall vara en slags revival där man hyllar arvet från tiden som italiensk koloni.

Nu kommer säkert en del att invända att kolonialism aldrig är bra.

Jag har ofta lite svårt att förstå det där ordet ”aldrig” – och definitivt i det här sammanhanget.

Vi förmanas ju alltid om att vi ska lära av historien. Jag har gjort det efter min ringa förmåga, och hur jag än väger och mäter och studerar Eritrea under italienskt styre, och det Eritrea som uppstår därefter kan jag bara konstatera att Eritreas befolkning under italienskt styre snabbt rörde sig mot ett bättre liv. I dag rör de sig knappt alls, utom de som tvingas ut i krig och rör sig mot döden.

Lägg alla ideologier åt sidan när du betraktar Eritreas historia. Se historien som den är. Intressera dig för kalla klara fakta om hur livet gestaltade sig för människor då – och hur de tvingas leva i dag.

Jag är definitivt inte intresserad av att försöka få människor att se Mussolini som en utvald och stor ledare.

Jag är intresserad av att vi förutsättningslöst diskuterar förhållande mellan europeisk kultur och utomeuropeisk kultur, och förstår hur vi ska göra i dag.

Förklaringen till de eritreanska upploppen på Järvafältet är att de som styr Sverige inte förmår se skillnaden mellan Eritrea då och Eritrea nu. Och det innebär en fara för allas vår framtid.

De kriminella gängen härjar hårt i Eskilstuna.

Tolv skjutningar hittills i år. 2022 var kommunen den stad i Sverige som drabbades hårdast av skjutningar. Det rör sig inte om mord och skjutningar enbart i stadens förortsområden; våldet har spridit sig in till de centrala delarna av staden – i år har det skett en regelrätt avrättning utanför en skola, och en eldstrid utkämpades senare vid centralstationen.

Nu ska kommunen försöka börja slå tillbaka hårdare mot gängen – och det första slaget riktas mot kommunens anställda.

10 000 personer arbetar i kommunala verksamheter, och de ska nu alla drogtestas. Drivande bakom förslaget är moderaten Jari Puustinen, som är kommunstyrelsens vice ordförande.

Vi ser i dag att grunden till gängkriminaliteten och den brottslighet som den medför är narkotika. Det är marknaden som skapar det här. Då måste vi som organisation ta vårt ansvar och hitta nya grepp för att begränsa marknaden och givetvis hjälpa de som har hamnat i ett beroende, förklarar Jari Puustinen i Aftonbladet.

Planen är alltså att i görligaste mån slå sönder marknaden, och därmed minska gängens intäkter från narkotikaförsäljning.

Att marknaden är stor och växande visar de tester av avloppsvattnet som kommunen gjort de senaste fem åren.

Vissa grupper kommer att testas oftare enligt de planer som finns. Dit hör de som arbetar inom omsorgen, till exempel med barn och äldre. ”Nolltolerans” ska gälla alla anställda i kommunen när det gäler användande av narkotika, säger Puustinen, som också menar att kommunens invånare i stort sett reagerat positivt på förslaget.

Testerna ska dock vara frivilliga, och än har kommunen inte bestämt sig för hur man ska agera om någon vägrar att låta sig testas.

Det finns vissa legala problem med testerna menar Puustinen.

I regeringsformen slås det fast att ”varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp” – en fråga som man i den privata sektorn kan hantera genom avtal, och i den sektorn har också antalet drogtester ökat.

Puustinen ser problemen med rådande lagstiftning, men har i olika sammanhang deklarerat att det gäller att ”utmana” lagstiftningen, för att få riksdagen att agera snabbare. Det går inte att ”sitta med armarna i kors”, menar han.

Frågan är dock om Puustinen ser alla problem, för när han beskriver situationen i Eskilstuna säger han:

Om marknaden minskar och försvinner, försvinner också resurserna och pengarna som gängen slåss om. Gängkriminaliteten i Eskilstuna handlar om droger. Man slåss om olika områden.

Men det finns många exempel på hur krympande drogmarknader ökar konkurrensen mellan gängen – samma antal gäng ska sälja till färre kunder, och måste slåss om det minskande antalet – och därmed skulle också våldet, skjutningarna och morden riskera att öka i Eskilstuna.

Kan något hände om man inte slå direkt och hårt mot gängen?

Onsdagen inleddes med att alla svenska mediers hemsidor hade en nyhet om Donald Trump i topp. Nu har han åtalats för tredje gången. I åtalsdokumentet hävdas att Trump ”… konspirerat, och genom lögner, oärlighet och bedrägeri försökt skada, sabotera och förhindra den federala regeringens arbete”.

Det som åsyftas är Trumps konstanta ifrågasättande av valresultatet 2020, och hans olika försök att få det ogiltigförklarat – till exempel genom processer i ett antal delstater.

Trump är sedan tidigare misstänkt, och åtalad i två fall. Dels för att genom bokföringsbrott försökt dölja olagliga utbetalningar till en porrstjärna, dels för att olovligen tagit med sig hemliga handlingar från Vita huset, och förvarat dem i sitt hem – även efter det att han avgått som president.

Det är en inte orimlig nyhetsbedömning att se det nya åtalet som en toppnyhet.

Märkligare är dock att ingen av Sveriges stora tidningar eller Svt gett utrymme åt en annan politisk händelse i USA – som skedde dagen innan Trump åtalades för tredje gången.

Då genomförde granskningskommittén i kongressens representanthus en fyra timmar lång utfrågning av en tidigare nära affärspartner till president Bidens son Hunter.

Det uttalande som efter utfrågningen publicerades av ordföranden i den mäktiga kommittén inleds med konstaterandet att ”… det nu är bevisat att Joe Biden ljugit för det amerikanska folket”.

När Devon Archer under måndagen vittnade i ett kongressförhör i USA innebar det alltså att USA:s president Joe Biden avslöjades som en lögnare, och det rörde sig inte om små vita och vardagliga lögner.

Men i svenska medier inte ett ord, inga inslag i radio eller teve.

Tystnad.

Ett antal gånger har Joe Biden de senaste åren förklarat att han inte visste någonting om sin son Hunters affärer med oligarker i Ukraina och Kina, och att han aldrig pratade med Hunter om dessa affärer – som innebar att sonen genom åren fått tiotals miljoner kronor, till exempel i styrelsearvoden från det ukrainska energibolaget Burisma, som betalade Hunter en miljon kronor i månaden.

Hunter hade – och har – ingen som helst kunskap om energimarknaden. Med tanke på vad som avslöjats om Hunters privatliv hade varit rimligare om odlare av marijuana eller koka betalat honom för att bedriva lobbyverksamhet för legalisering av narkotika.

Eller om han fått en styrelsepost hos en stor tillverkare av sprit.

De två marknaderna kan Hunter, och han har genom sin egen konsumtion bidragit till deras tillväxt.

Hade Hunter arvoderats av någon av de amerikanska sexarbetarnas ”fackföreningar” hade det heller inte stuckit någon i ögonen, han kan den marknaden också.

Men istället arvoderades den nedgångne och förfallne Hunter rejält av utländska oligarker – för han hade trots allt en tillgång. Hans pappa Joe var dåförtiden USA:s vicepresident, och antogs kunna öppna dörrar för ukrainare och kineser.

Under sitt vittnesmål berättade Archer att Hunter vid minst 20 tillfällen kopplat upp Joe på högtalartelefon under möten som Hunter deltog i med utländska bolag.

När Joe inte längre var vice-president under Obama halverade Burisma Hunters månatliga arvode. Hunter var inte längre lika användbar som tidigare, men ändå användbar.

Archer bekräftade också de misstankar som funnits om att när Burismas ledning befann sig under utredning för korruption i Ukraina begärde styrelseledamöter i Burisma att Hunter skulle se till att Joe Biden påverkade åklagare i Ukraina att ligga lågt just i denna korruptionsutredning.

Tidigare har många framfört misstankar om familjen Bidens affärer med Burisma – men Joe Biden har alltså alltid förnekat all kännedom om sonens affärer.

Det här är första gången som ett åsyna vittne inför ett utskott i representanthuset kunnat berätta att Joe Biden definitivt visste vad sonen ägnade sig åt.

Granskningskommitténs ordförande slår i sitt uttalande fast att man kommer att fortsätta sin utredning för att mer exakt kunna klargöra de utländska penningsummor som gått till familjen Biden, och om det inte bara är Hunter som blivit rundhänt betald för sina tjänster.

Representanter för demokraterna – som kongressmannen Dan Goldman – har redan börjat försvara Joe Biden genom att hävda att han under telefonkonferenser, möte och middagar bara ”pratat om vädret” med de utländska oligarkerna.

Föreställ er scenen på ett styrelsemöte i Burisma. Ordföranden uttalar en fråga typ: ”Undrar vad det blir för väder framöver?” – och genast säger Hunter: ”Jag kopplar upp farsgubben, han har koll”.

Joes meriter som väderorakel är ganska begränsade, eftersom han alltid låtsas som om det regnar – oavsett vad han anklagas för, och oavsett väder.

Enligt Archer var syftet med Hunters uppringningar att visa för Burismas styrelse att Joe Biden var tillgänglig – allt som behövdes var att Hunter tryckte på en knapp på högtalartelefonen.

Man kan fråga sig vad ukrainarna (liksom också kineser, rumäner, kazaker och ryssar) var villiga att betala miljoner för – var det för att få ha med en knarkande Hunter i styrelserna, eller var det för att få en direkt ingång till USA:s vice-president?

I kommitténs uttalande noteras också att den mycket rika och mäktiga ryska oligarken Jelena Baturina inte drabbats av de amerikanska sanktioner som utfärdats mot hundratals ryska affärsmän, politiker och militärer som en följd av kriget i Ukraina.

Baturina och hennes man – som under nästan 20 år var borgmästare i Moskva – byggde upp ett enormt företagsimperium, genom att utnyttja makens politiska ställning och Jelenas näsa för affärer, och kontakter med stadens mäktigaste maffiafamilj, som växt fram i Solntsevo-distriktet och numera har förgrenat sig till bland annat USA, Frankrike, Spanien, Kanada.

Baturina borde vara ett förstahandsmål för amerikanska sanktioner.

Men varför tas detta upp i uttalandet efter kongressförhöret?

Förklaringen finns i uttalandet sista punkt. 2014 åt Jelena middag med Joe och Hunter Biden.

Och i dag finns hon inte med på Biden-administrationens lista över oligarker som ska drabbas av sanktioner.

Pressen på Sverige att anpassa sig till muslimsk kultur, känslighet och mentalitet bir allt hårdare.

Den svenska regeringen har deklarerat att den tar uttalanden från muslimska stater som protesterar mot koranbränningar i Sverige på djupaste allvar – och lovar att se över vad som kan göras för att fila lite på svensk lagstiftning så att inte ledare för stater som Irak, Iran, Afghanistan, Saudiarabien och Turkiet ska känna sig kränkta.

Några av världens mest efterblivna länder blir därmed riktningsgivande för utvecklingen i Sverige.

För att underlätta för våra läsare att själva anpassa sig till det som komma skall publicerar vi därför ett islam-lexikon. Förhoppningsvis ska det ge ökad kännedom om religionen i fråga och göra det lättare för dig och de dina att smälta in i det nya land som växer fram.

Apa. Får ej förtäras enligt koranen. Den som på något sätt retar Allah kan komma att förvandlas till en apa. En gång förvandlade Allah invånarna i en stad till apor därför att de hade misshagat honom. Den som blir upprörd över att skolbarn på besök i svenska djurparker kastar sten på schimpanser bör stilla sig och se det som ett uttryck för religiös hängivenhet, och en handling i profetens anda.

Bomb. Komplicerat sätt att ta sig till det muslimska paradiset. Den som vill företa sin himlafärd på detta sätt måste iföra sig en speciell väst som är försedd med en sprängladdning, och därefter uppsöka en plats med många människor som betraktas som otrogna, och därefter detonera laddningen. Offren hamnar i helvetet (se ”Jahannam”), förövaren däremot kommer till muslimernas paradis, som man bör föreställa sig som en kombination av ett kebabhak och Eriksdalsbadet.

Cell. Föreningsform för IS-terrorister som återvänt till Sverige från Syrien och Irak. De är efter återkomsten organiserade i hemliga celler. Många har hävdat att de i stället borde placeras i fängelse – vilket är krav som svenska myndigheter tillbakavisat med motiveringen: ”Men de befinner sig ju redan i celler”.

Dhimmi. Betecknade ursprungligen en icke-muslim som lever i en muslimsk stat och tvingas betala en speciell skatt.

Numera betecknar ”dhimmi” också icke-muslimer som bor i icke-muslimska stater (typ svenskar i Sverige) där det finns stora grupper invandrade muslimer. Icke-muslimer får då betala skatt till muslimerna via sin vanliga skatt, som sedan fördelas bland muslimerna genom bidrag.

Effendi. Hederstitel för högt uppsatta personer i turkarnas osmanska imperium. ”Effendi” har absolut inget att göra med ”effektiv” – det senare är ett i den delen av världen okänt begrepp.

Faqih. Muslimsk rättslärd inom fiqh, islamisk rätt, alltså en expert på sharia.

Engelskans ”fuck” kan härledas från ”faqih” – de första britter som kom i kontakt med muslimsk rättsskipning utropade ofta ”what the fuck is this!”.

Get. Populärt djur bland vissa män från den muslimska kulturkretsen. De som av någon outgrundlig anledning flytt från sina hemländer till Sverige återvänder då och då till sina hemländer för att få kunna umgås mer intimt med g, detta emedan g. inte är så vanligt förekommande i Sverige.

Hajj. Arabiskt ord som betyder ”ansträngning”. Betecknar också den pilgrimsfärd till Mecka som varje muslim måste företa minst en gång i sitt liv.

Att ordet som betyder ”besvärlig” fått ge namn åt pilgrimsfärden beror på att förberedelser och genomförande tär hårt på pilgrimens krafter. Det är därför man i många utsatta områden i Sverige ser muslimska män tillbringa all sin vakna tid på kaféer; de samlar kraft och laddar inför hajj. Av samma skäl undviker de andra färder som kan suga orken ur dem, och därför avstår de besök på arbetsförmedlingen (se ”haram”).

Iftar. Den måltid som avbryter den dagliga fastan under den muslimska fastemånaden ramadan. Vad vi kan vänta oss i Sverige är att Kristersson bjuder in muslimska ledare i landet till en iftar-måltid i Sagerska palatset. Det kommer att ske inte bara för att visa följsamhet mot de muslimska ledarna utan också visa viljan att göra som man gör i Vita huset. Där införde Bill och Hillary Clinton traditionen med en iftar-måltid i Vita huset 1996, och de kommande presidenterna har upprätthållit traditionen. Även Pentagon håller en iftar-middag, och det har man gjort sedan 2017.

Jahannam. Helvetet i islamsk teologi. Platsen beskrivs mycket nog i koranen och i utläggningarna kring den – mycket noggrannare än vad som är fallet när det gäller paradiset. Möjligen säger det en del om muslimsk mentalitet

Kafir. Person som vägrar tro på och underkasta sig Allah.

Kristersson, Ulf. Svensk statsminister. Gör sitt yttersta för att inte kallas kafir.

Lat. Kvinnlig gudom som dyrkades i de områden av Afrika som islam senare kom att erövra. Då förbjöds dyrkandet av Lat, men möjligen kan man i befolkningens beteende än i dag se spår av Lats inflytande.

Mumin 1. Arabiskt ord som i koranen betecknar djupt troende muslim.

Mumin 2. Namnet på finskt melankoliskt troll. Melankolin kan antas bero på att många gör misstaget att tro att Mumin är en mumin.

Nakenhet. Att vara naken är ett tillstånd som är noga reglerat i den muslimska världen. De skriftlärde är ense om att en kvinna bara kan framträda naken inför sin make.

Hon kan vara naken tillsammans med andra kvinnor – men bara om området mellan naveln och knäna är täckt. Undantag kan göras för ”akuta medicinska ingrepp”.

Noteras bör dock att detsamma gäller muslimska män, vilket förklarar den ökade förekomsten i svenska badhus av män som duschar iförda falska Calvin Klein-kalsonger.

Odalisk. Slavinna i sultanens eller en muslimsk privatpersons harem. Där betjänade odalisken haremsdamerna och sin ägare, alltså var hon i princip en sexslav.

Fanns det då någon skillnad mellan mannens hustrur, haremsdamerna samt odalisken?

Ja, om odalisken födde ett barn åt sin herre blev hon frigiven, hustrun/hustruarna kunde föda hur många barn som helst, blev inte friare för det.

Pass. Om det rör sig om ett svenskt pass viftar islamister som är innehavare ett sådant gärna med detta för att bevisa att de är svenskar. Viftandet sker samtidigt som de hävdar att de är undantagna från svenska lagar.

Qibla. Den riktning i vilken Kaaba i Mecka ligger, och därmed det håll åt vilket en muslim riktar sitt huvud under sina dagliga bönor. Vissa ting får man inte göra i den riktning som qibla anger, och det är bajsa, urinera samt spotta. Häri kanske vi finner orsaken till att det svenska försvaret införskaffat mobila bajamajor – de antas underlätta för muslimer att göra värnplikten.

Rondeller. Cirkulationsplats i trafiken som ej bör kombineras med att man i dess mitt placerar ett konstverk i form av en hund som påminner om profeten Muhammed. Något som Lars Vilks gjorde – vilket ledde att till att han resten av sitt liv fick leva med SÄPO-skydd för att inte bli mördad av uppretade muslimer.

Men vi kan utgå från att det inte var enbart Muhammed-hunden som upprörde den muslimska världen – rondeller verka ha en märklig förmåga att utlösa aggressiva impulser hos koranens följare.

Vad som gör rondeller till en helig plats för muslimer är inte helt klarlagt.

Cirkeln är förvisso en viktig symbol i islam och står för universums och Allahs enhet.

En mer trolig förklaring hittar vi dock i Raqqa under den tid IS kontrollerade staden. De brukade då avrätta en del av sina offer genom att avrätta dem genom korsfästning … i en rondell. Oftast var det Tal Abyad-rondellen.

Även i Saudiarabien gillar man att avrätta folk i rondeller. Men då genom halshuggning.

Vi kan alltså anta att muslimers vrede mot Vilks rondellhund mest berodde på att de ville att mitten på en rondell inte ska vara belamrad med olika saker, den ska vara fri, ifall de lite spontant får lust att avrätta någon otrogen.

Vissa forskare menar att man därför i Sverige bör vara mer orolig över att det byggs rondeller än över att det byggs moskéer – forskarna fruktar att åsynen av en rondell i sig kan väcka blodtörst hos utövare av islam.

Strömmer. Svensk justitieminister. Populär i muslimska kretsar efter sitt uttalande om att ”staten garanterar och tillhandahåller en yttrandefrihet”.

Det innebär att yttrandefrihet inte längre är en oförytterlig rättighet för medborgarna utan är beroende av att staten är på gott humör och ”tillhandahåller” den.

Vi har ju sett hur det går med annat som staten ska ”garantera” och ”tillhandahålla”, ”Se ”Lag&ordning” samt ”äldreomsorg”)

Taharrush. Arabisk variant av den gamla barnleken tafatt. I den arabiska formen innebär den dock inte att barn jagar varandra, utan där utövas den genom att vuxna män omringar kvinnor och sexuellt trakasserar dem.

Ulama. Beteckning på det skikt av skriftlärda och uttolkare av islam som finns i alla länder i den muslimska kulturkretsen, där deras ställning och makt varierar. En allmän tendens de senaste årtiondena har varit att ulama i den kulturkretsen har kommit att underordnas staten.

I Sverige är dock tendensen den motsatta.

Vår. En av årstiderna. Oklart när den infaller i den muslimska kulturkretsen, vilket kan bero på att de som lever där alltid haft svårt att skilja på ”vår” och ”er” (se ”Öken”).

Xenofob. Beteckning på personer som anser att tafatt inte bör ersättas med taharrush.

Yarhamukallah. Islams motsvarighet till vårt ”prosit” – uttalas alltså när någon nyser. Inom islam ses en nysning som att man blivit välsignad av Allah, vilket väl medför att den som är kafir och pollenallergiker kan känna sig trygg även efter det att Sverige anpassats till sharia.

Zoofili. Sex med djur. Muslimska skriftlärde har genom tiderna ägnat avsevärd möda åt att utröna lämpliga straff för denna form av aktivitet – och omgärda den med ett regelverk. En uppfattning verkar vara att om den man som har samlag med exempelvis ett får är gift – då ska både han och fåret dödas. Om mannen är ogift slipper han att avrättas, men får 100 spöslag. Fårets öde i det senare fallet är oklar.

En annan uppfattning är att det inte finns något i koranen som nödvändiggör ett dödsstraff, och att det är upp till varje domare att avgöra vad straffet ska bli, vilket gör att spelrummet blir stort; det kan bli allt från en åthutning till en promenad till galgbacken.

Ål. Till skillnad från judendomen tillåter islam ätandet av ål och räknar den som ”fisk”. Judendomen definierar istället ålen som icke-fisk eftersom den inte har fenor. Nutida muslimska skriftlärda påbjuder till och med ofta ätandet av ål på grund av att den är nyttig.

Detta har fått PM Nilsson att överväga att konvertera till islam, samt att planera ett brännande av toran.

Ättika. En vätska som förorsakat långvariga och omfattande diskussioner bland muslimer i de fall då den är framställd av vin, öl eller cider. Frågan har varit: kan en muslim använda vinäger?

Profeten Muhammed uttalar sig i förtjusta ordalag om hur gott vinäger är, men samtidigt förbjuder koranen intagande av alkoholhaltiga drycker som vin. Kan vin som omvandlas till vinäger ändå vara tillåtet?

Den dominerande inställningen för tillfället verkar vara att om vinet av sig självt surnat och omvandlats till vinäger är det tillåtet att använda för en muslim – däremot inte om processen skyndats på genom mänsklig påverkan. Den uppfattningen har dock på senare tid utmanats av muslimska teologer som menar att om vinägern är producerad av otrogna kan den vara tillåten som föda för muslimer – den bakomliggande orsaken till detta verkar vara att annars blir det svårt för muslimer i västvärlden att äta majonnäs och ketchup.

Öken. Islam kan inte förstås utan att man beaktar platsen för dess födelse – öknen. Islam är judendom och kristendom som filtrerats genom öknens torra, förbrännande sand. Koranen är fylld av bilder som bara kan förklaras utifrån Muhammeds egna yrkeserfarenheter som kamelförare, och från hans liv bland de sanddyner som omgav det ofruktbara Mecka dit han fördrivits – alltmedan han drömde om dadelpalmerna och det friska vattnet i Medina.

Muhammeds första framgångar som religiös ledare kom efter genomförandet av några traditionella ghazus – alltså den sorts plundringsräder som beduiner i de sterila, ofruktbara efterblivna områdena gav sig ut på för att röva och plundra från dem som hade lyckats odla sin jord.

Den som vill förstå islams innersta kärna bör därför betrakta religionen som något som skapats av människor formade i en steril och ofruktsam omgivning som en ursäkt för att de ska kunna ta sig rätten att plundra de människor och kulturer som skapat sig en bättre miljö.

Ibland har jag en förståelse för att man måste bygga sig en egen värld.

Föreställ er någon som ser ut som en kringresande mycket småvuxen krumbent positivhalare, en av dem som man fortfarande kan stöta på längs med La Canebière i Marseille, där de vevar sina gatuorglar, samma dänga om och om igen för att få oss att stanna till och skänka en slant.

Tänk er nu att denne positivhalare föreställer sig själv som en egentligen ståtligt välväxt, muskulös, och mycket intelligent person. En kombination av James Bond och Herodotus återfödd som journalist.

Hur hanterar vår positivhalare denna skillnad mellan vad han är och vad han tror att han är?

Ja, ni förstår förstås att det är Jan Guillou vi ska prata om – och hur han byggt sig ett alldeles eget universum där han är alltings betvingare, och samtidigt detta universums historieskrivare. Jan sätter sig vid sin gamla skrivmaskin av märket Adler, och det blir ungefär som i Första Mosebok:

”Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.”

Skillnaden är förstås att Guillou kallar dagen natt, och natten dag.

Allt blir förvänt.

Som förväntat när han skriver och skapar.

Ola Holmgren, professor i litteraturvetenskap, tar sig an Guillous författarskap i sin nyutkomna bok Riksfilistern (Karneval förlag).

I sin synnerligen läsvärda studie skjuter Holmgren in sig på att Guillou saknar förmåga att i verklig mening skapa romaner –  hur många böcker Guillou än skrivit, och hur bra de än sålt.

Genom många exempel hämtade från boksviterna om Carl Hamilton, tempelriddaren Arn och släkten Lauritzen påminner oss Holmgren om att Guillou inte kan skriva dialoger, och saknar förmåga att levandegöra miljöer. Guillous dialoger gör att mina egna samtal med ChatGPT framstår i än mänskligare dager.

Att skriva dialog kräver (åtminstone) att man lyssnar på andra människor, samtalar med dem i verklig mening, att man är nyfiken och lyhörd.

Men Guillou är inte intresserad av hur andra människor uppfattar omvärlden, han är enbart intresserad av hur andra uppfattar Jan Guillou, och att de då förstår storheten hos Jans gestalt och gärning.

När det gäller skildringen av miljöer och historiska skeenden nöjer sig Guillou med att kondensera andras beskrivningar. Hans texter är enbart reflexer, aldrig följden av han reflekterat över det han läst, och han redovisar synnerligen sällan vilka underlag han använt och kokat ner (eller sönder), och de gånger han gör det kritiseras han med rätta för att ha förvrängt materialet.

Vem minns inte när Guillou lånade Jan Bergmans forskning om svenska kvinnliga underättelseagenter i Sekreterarklubben för att skriva sin egen Blå stjärnan?

Holmgren diskuterar hur Guillou i sin romansvit om släkten Lauritzen inte drar sig för att förvanska författares och tänkares texter för att sedan låta någon av sina uppdiktade figurer kritisera och förgöra den halmgubbe Guillou knåpat ihop. Som när den av Guillou skapade figuren onkel Oscar får förklara varför Ernst Jünger inte är riktigt frisk i huvudet. Guillou reducerar Jünger till en rätt korkad skyttegravsromantiker.

Guillou brukar skryta med hur hårt och disciplinerat han arbetar några månader per år med varje bok, men med tanke på hans metoder borde han faktiskt kunna pula ihop dem mellan hägg och syren, och sedan ha sommaren fri, för att snara hare eller vad han nu gör när han jagar. Jag märker under läsningen av Holmgrens bok att jag även börjar tvivla på att Guillou verkligen nedlagt alla de där djuren som står uppstoppade i hans hem. Inte så att han köpt dem på Amazon, men kanske på Darknet? Kan man ljuga friskt om hur det är i Irak under Saddam Hussein (i reportageboken Det nya Arabien, där vi får veta att tillvaron i irakiska fängelser är bättre än i svenska), eller om sin uppväxt (Ondskan, där den unge Jan klår upp allt i sin väg, för att avrunda med att ge den elake styvfadern en omgång) – då kan man nog även ljuga ihop historier om sin färdighet som jägare.

Holmgrens bok tvingar läsaren in i Guillous språk och sätt att konstruera sina romaner, han tar Guillou på allvar, och han är märkligt nog den förste som gör det.

Guillous tillkortakommanden som författare förklarar Holmgren med att Guillou är en representant för ”journalismen”, idéen om att en reporter är en person som har till att uppgift att avslöja och avtäcka det som sker i samhället, reportrar (om de är av rätta virket) tillhör en utvald skara som är unikt lämpade att för massorna förklara hur allt hänger ihop. Som Holmgren konstaterar är det en märklig blandning av elitism och populism.

En utövare av journalism ser likt Guillou gärna ner på författare eftersom de skapar med sin fantasi, använder sin inlevelseförmåga, är nyfikna på vad som driver en människa – eller ett samhälle.

Den som likt Guillou ägnar sig åt journalism är däremot autistiskt fixerad vid han eller hon anser vara fakta; de ska grävas fram, siktas, sorteras och presenteras. Sedan ska det hårddras och vinklas.

Det är detta arbetssätt Holmgen menar Guillou för in i romanförfattandet, och därför blir det bedrövliga böcker.

Problemet för mig i Holmgrens annars utmärkta framställning är att han ställer reportern mot författaren, som två typer som ägnar sig åt väsensskilt olika saker.

Och det är då det blir fel.

Den gode reportern måste liksom den gode författaren ha inlevelseförmåga, vara nyfiken, och alltid vara beredd att studera saker förutsättningslöst. Alltid utgå från saker som de verkligen utspelat sig och hänt. Efter det kan reportern sätta sig vid sitt skrivbord, vinkla och hårdra, och författaren sätter sig vid sitt skrivbord och sätter sin fantasi i rörelse.

Problemet med Guillou är att han aldrig närmat sig ett skeende eller en händelse förutsättningslöst – han vet på förhand vad han vill ha sagt, och sorterar fakta efter detta. De fakta som inte passar in bortser han från, och fattas fakta för hans sak hittar han på, och fantiserar.

Guillou fabulerar till och med när han för läsarna ska förklara hur han resonerade innan han började skriva Hamilton-böckerna.

Guillou skriver att han inspirerades av att Maj Sjöwall och Per Wahlöö i sin svit om Martin Beck tagit ”den amerikanska deckarformen”, flyttat över den till Sverige och där vridit den åt vänster.

Guillou säger sig då ha insett att han skulle kunna göra detsamma med den amerikanska spionthrillern.

Och för att visa hur mycket han vet om litteratur, och att det är möjligt att vrida en litterär genre från höger till vänster skriver Guillou:

”Den hårdkokta amerikanska deckarstilen präglades alltid av konservativa värderingar, ibland över gränsen till ren högerextremism.”

Men de som skapade den hårdkokta skolan – Dashiell Hammett och Raymond Chandler stod rätt långt till vänster, liksom andra, som kom senare i den första vågen av hårdkokta deckarförfattare, som Chester Himes och Ross McDonald.

Guillou svamlar alltså.

När det gäller romanerna om Arn skrevs de med ett huvudsakligt syfte, att visa för svenskar att muslimer vid tiden för korstågen var svenskarnas övermän – kulturellt, och i alla andra avseenden. Egentligen blir de kunskaper Arn inhämtat från muslimer i det heliga landet, liksom de muhammedaner han fört hit själva förutsättningen för att Sverige i framtiden alls ska kunna bildas.

Vad vi står inför i böckerna om Arn är en väldigt mångordig utläggning av Fredrik Reinfeldts påstående om att ”ursvenskt är bara barbariet”.

Det är heller inte alltför svårt att blottlägga det politiska syftet med Hamiltonböckerna och Lauritzen-sviten; det är i Hamiltonseriens fall att torgföra sjuttiotalsvänsterns svärmeri för efterblivna terrorstater och rörelser i tredje världen, och det går igen i Lauritzen-sviten, men där har Guillou till ståndpunkterna från 70-taget fogat de ideér som är viktiga för vänstern i dag; alltså blir det också feminism och hbtq-frågor. Det senare gör att vi tvingas genomlida en skildring av ett homosexuellt samlag – en text som är nästan smärtsamt pinsamt ila skriven och som borde få homosexuella att betacka sig för att få sina samlag skildrade av Guillou. Holmgren återger scenen utförligt, jag kan tänka mig att det skedde under ett muntert skrockande - han är tilltalande elak ibland mot offret för sin studie.

Guillous uselhet som romanförfattare är alltså inte betingad av att han är journalist som verkar i en tid av journalism, utan beror på att han är en usel journalist – det borgar för att de romaner Guillou levererar blir dåliga.

Men det finns ett moment till som formar – och deformerar – Guillous författarskap; och som Holmgren behandlar ett antal gånger; och det är Guillous självhävdelsebehov, hans hämndbegär och hans vilja att ställa sina alteregon i centrum för handlingen, vilket omöjliggör varje försök att skriva en verklig roman; skeendet måste ju konstrueras på ett vis som gör att Guillous alteregon framstår i bästa möjliga dager.

Vad vi ställs inför i Holmgrens verk är en i alla avseenden liten person – som dock för sina två senaste romaner – fått ovanligt god kritik på kultursidorna.

Det beror inte på att Guillou numera skriver annorlunda eller bättre – det beror i första hand på hans envisa motstånd mot all form av kritik av massinvandring och islam. Kulturfolket sluter den mångkulturella fronten och låter sig numera villigt anföras av Guillou, typ: ”ge gubben lite hygglig kritik den här gången, vi står ändå på samma sida i kulturkriget”.

Den goda kritiken kan också bero på att i de två senaste böckerna har Carl Hamilton och Erik Ponti uppnått pensionsåldern, och lite lallande jämmer om krämpor, ålderdom och svaghet gör väl att de yngre, men fysiskt klena kulturskribenterna kan identifiera sig lättare än förr med en Guillou-hjälte.

Men är då Guillou unik i Sverige i sin oförmåga att skriva romaner?

Inte alls.

Tyvärr.

Men Guillou är unik i sin förmåga att få genomslag för en förfalskad bild av världen, och av sig själv.

De andra usla författarna bidrar till en passiviserande fördumning av läsarna – men en som låter sig fångas av Guillou riskerar att i värsta fall bli en fördummad aktiv person.

De är värre.

Ukraina-kriget i veckan: Ukraina-konflikten sprider sig till Afrika – på alla områden. Blir det åter en kontinent där USA och Ryssland för krig genom ombud? • Zelenskyj kulturkrigar bort Ukraina från den ortodoxa kultursfären • Bara små japanska bilar framöver på ryska gator?

Multi-polär värld?

Representanter för 17 afrikanska stater deltog i den rysk-afrikanska samarbetskonferens som har hållits i St Petersburg.

Det ska jämföras med att 43 stater deltog i den föregående konferensen 2019 – något som Ryssland förklarat med ”de oerhörda påtryckningar” USA utsatt afrikanska stater för och där målet varit att de ska avstå från att delta i konferensen.

En fråga som återkom under diskussionerna under konferensen var att Ryssland dragit sig ur det avtal som gjorde det möjligt för Ukraina att exportera spannmål från sina hamnar i Svarta havet. Afrikanska länder hörde till de stora importörerna och där är redan problemen kännbara genom brist på spannmål och i form av höga priser.

Putin deklarerade att det varit nödvändigt att lämna avtalet eftersom han ansåg att västmakterna inte uppfyllt de delar av avtalet som skulle göra det lättare även för Ryssland att exportera spannmål. Som en lindrig av nöden i Afrika erbjöd sig Putin att skänka 50 000 spannmål gratis till sex afrikanska länder.

De ryske presidenten var dock mest intresserad av att diskutera militära samarbeten med olika afrikanska stater, och hyllade i det sammanhanget Afrikas bidrag till ”skapandet av en multi-polär värld” som inte är dominerad av USA.

Prigozjin söker nya jaktmarker

I det sammanhanget blir Wagnergruppen och Jevgenij Prigozjin intressanta.

Sedan i midsommar har många frågat sig vad som blivit Prigozjin, och vad som ska hända med Wagner-gruppen efter det misslyckade myteriet. Ska de upplösas? Är Prigozjin död? Ska Wagner-gruppen i någon form fortsätta strida i Ukraina?

Svaret på alla frågorna kanske finns i Afrika.

Uppenbarligen är Prigozjin i livet. I ett röstmeddelande häromdagen på Telegram-kanaler kopplade till Wagnergruppen uttalar sig någon som antas vara Prigozjin. Röstmeddelande sammanfaller med foton av Prigozjin vid toppmötet mellan Ryssland och Afrika, och med den intervju Prigozjin som nyligen gjordes av en afrikansk tidning.

Prigozjin förklarar i sina uttalanden att Wagnergruppen inte är inblandad i den kupp militären i veckan genomförde i Niger. Han kallar den en befrielse från västerländska kolonisatörer, och erbjuder de nya ledarna i Niger stridande enheter som kan upprätthålla ordningen, och bekämpa jihadisitiska rörelser. Han berömmer Wagners effektivitet när det gäller att stabilisera afrikanska nationer, och hyllar Putin för att ha byggt upp ett stort förtroende för Ryssland hos afrikanska ledare.

I dag har Wagnergruppen en stark närvaro i den Centralafrikanska republiken, och har stridande enheter i Mali. Nu kanske de kan komma att spela en roll i det uranrika Niger – vilket fått ett oroat USA att deklarera sitt villkorslösa stöd till den störtade presidenten.

Ukrainskt kulturkrig för att bli mer västerländskt

Efter en långvarig beslutsvånda i frågan om när julen ska firas i Ukraina har nu slutligen Zelenskyj bestämt sig. Julen i Ukraina ska firas 25 december, och inte den 7 januari som fallet är i Ryssland, andra ortodoxt kristna länder.

Zelenskyj undertecknade ett lagförslag i frågan och förklarade:

”Den oförtröttliga och framgångsrika kampen för deras egen identitet bidrar till varje ukrainares önskan att leva sitt eget liv med sina egna traditioner och helgdagar”.

Lagförslaget har motiverats med att det är ett sätt att lösgöra sig från kultur som påtvingats Ukraina av Ryssland.

Att ortodoxa firar julen i januari och inte december beror i och för sig inte på något påbud från Moskva, utan är en följd av att man i de ortodoxa kyrkorna alltid följt den julianska kalendern medan man i västerlandets katolska och lutheranska kyrkor följt den gregorianska kalendern – och det skiljer tretton dagar mellan kalendrarna. Möjligen kan man därför mer se Zelenskyjs lagförslag som ett avsteg från traditioner i hela den ortodoxt kristna världen – och ett närmande till den västerländska sfären.

Även i Odessa fortsätter utplånandet av vad myndigheterna beskriver som symboler för ryskt förtryck. Gator och torg som fått namn efter historiska personer av rysk härkomst döps om.

Bronsstatyn av Katarina den stora som tidigare prydde ett torg i hjärtat av staden har nu monterats ner. Det spelar ingen roll av det var hon som grundade staden Odessa.

23 juli skadades Transfigurationskatedralen i Odessa vid en robotattack. Ryssland och Ukraina har beskyllt varandra för att vara den skyldiga parten.

Det är inte första gången katedralen skadas. Första gången skedde det 1936.

Då revs den.

I det fallet råder det inget om vem som var den skyldiga parten. Det var den sovjetiska staten.

Återuppbyggnaden påbörjades 1991, och slutfördes 2003.

Kim-kalas för Sjojgu

Medan Putin försökte fördjupa relationen med Afrika, begav sig försvarsminister Sjojgu till Nordkorea för att delta i firandet av att det nu är 70 år sedan Koreakrigets slut.

Han välkomnades varmt av sina värdar, som förklarade Nordkoreas helhjärtade stöd till ”… den ryska arméns och det ryska folkets kamp för att försvara sitt oberoende och landets säkerhet”.

Förutom ett antal luncher och middagar där Nordkoreas ledare Kim Jong-un och Sjojgu varje gång verkade kalasa på hummer hann paret också med att delta i den militärparad som avhölls för att fira krigsslutet. Där förevisades de senaste nordkoreanska interkontinentala ballistiska missilerna Hwasong 17 och Hwasong 18 – som enligt Nordkorea ska kunna nå mål i USA. Uppmärksamhet väckte också en uppvisning av nya drönare för militära syften.

Dragkamp om spion – eller är han knarksmugglare?

USA har begärt av Brasilien att få den ryske medborgaren Sergej Cherkasov utlämnad. USA anklagar honom för spioneri under den tid han vistades i landet.

Brasilien har nekat till att lämna ut Cherkasov till USA med motiveringen att man redan beslutat att lämna ut honom till Ryssland som anklagar honom för narkotikasmuggling.

Hårt slag för storvuxna rika ryssar?

Nu får rika ryssar problem om de vill glida runt i en Toyota Landcruiser eller en Lexus. Japan förlänger sitt exportstopp till Ryssland av bilar i lyxsegmentet – men det verkar inte som om mindre modeller berörs. Fast det är väl osäkert om en stadig ryss kan klämma in sig i en Mazda CX-30?

Europeiska industriföretag vill inte se sanktioner mot rysk metall

LME, den Londonbaserade råvarubörsen för metaller, överväger att sluta hantera handel med aluminium tillverkad av ryska företag. Det har fått FACE, en samarbetsorganisation för europeiska företag som använder aluminium att reagera och i ett offentligt uttalande motsätta sig alla sanktioner mot ryskt aluminium, och de deklarerar att:

”Dessa krav på förbud och sanktioner verkar vara ännu ett oligopolistiskt försök att på ett enkelt sätt eliminera en konkurrent med åtgärder som är främmande för en fri marknad och som kan förvandla Europa till en marknad som hålls i fångenskap”.

Tidigare år har det varit brist på svensk honung, men i år finns det istället för mycket. ”Där man tidigare normalt sett kunnat leverera till uppköpare har de aviserat om att de inte kan köpa den mängd honung de gjort tidigare”, säger Björn Dahlbäck, ordförande för biodlarnas riksförbund, till P4 Jönköping. De får också sämre betalt.

Uppköparen silar och förpackar honungen, och är den första länken i logistikkedjan innan den hamnar i livsmedelsaffären. De som levererar honung till butikerna kan inte ta emot mer, och anledningen till överskottet är de stora skördarna under 2021 och 2022. Samtidigt blir biodlarna i Sverige fler och fler. ”Fler biodlare påverkar naturligtvis, och sedan är importen av honung en del av anledningen”, fortsätter Dahlbäck. ”Samtidigt har dieseln, elen och många andra saker blivit dyrare för biodlarna.”

Priset när biodlaren säljer sin honung till uppköparen har rasat de senaste åren. 2021 fick man 55 kronor kilot för sin honung, 2023 ligger kilopriset under 40 kronor. Samtidigt är priset i butikerna samma som tidigare. Dahlbäck tror att det beror på att återförsäljarna har ökade kostnader för andra delar av verksamheten. ”Någonstans har de också fått ökade kostnader. I det här fallet verkar det vara producenterna som får ta smällen.”

Lena Freij, ordförande i Värnamoortens biodlarförening, säljer sin honung på marknader. ”Det är roligt att vara på marknader, men jag vill ju inte åka varje vecka.” Hon tror att biodlare kommer att behöva dra ner på antalet bisamhällen, eller stänga ner helt.

Två av de som nu har mängder med osåld honung i lagret är Håkan Albrektsson, med sex ton, och Martin Svensson som har tolv ton honung. ”Vi har försökt trappa ner efterhand, men har inte fått signaler på att det inte går att sälja vår honung förrän nu”, säger Albrektsson till SVT Nyheter. Hans företag producerar honung, men erbjuder även pollinering till fruktodlingar och drottningavel.

”I värsta fall kan vissa svenska varor försvinna om vi inte har pollinering på grödorna”, säger Svensson. ”Framför allt frukter halveras i skörden om bina skulle försvinna.”

Enligt SCB importerade Sverige 4 797 ton honung under 2022; ett ton motsvarar tvåtusen burkar honung. Enligt intresseorganisationen Svenska Bin är hälften av all honung som konsumeras i Sverige importerad – ett överskott även i utlandet pressar ner priserna också i Sverige. Man menar vidare att handeln har ett stort ansvar, och säger att konsumenterna i större utsträckning behöver välja att medvetet stötta en hållbar, lokal biodling.

Du som ändå vill satsa på en egen, mindre honungsproduktion kan räkna med 10 000 kronor för kupor, arbetskläder samt redskap, och det ligger mycket arbete bakom det färdiga resultatet. Den senaste trenden är istället att köpa andel i en bikupa – priset ligger på 500 kronor och uppåt. Då ingår en del av skörden i din kupa.

Natten mot den 14 juni förra året tog en 65-årig man i Nykvarn, utanför Södertälje, fram en filékniv och gick sedan till attack mot sin fru i parets gemensamma sovrum, meddelar Länstidningen. Han högg henne mer än tio gånger innan hon till sist lyckades fly till grannen, som larmade polisen. Parets dotter bevittnade händelsen.

Kvinnan överlevde attacken men fick allvarliga skador, och mannen greps som misstänkt för mordförsök. ”Han har jobbat som polis, men har varit sjukskriven under längre tid”, sa Nicklas Englund, chefsåklagare, till SVT Nyheter. Mannen åtalades även för barnfridsbrott, och frihetsberövades fram till 5 oktober. ”Han har drabbats av en tillfällig sinnesförvirring”, sa försvarsadvokaten Peter Ataseven till Telgenytt.

När familjen samlades i Södertälje tingsrätt för rättegången var alla överens om att sjukvårdens svek är förklaringen till det våld kvinnan utsattes för i deras relation, meddelade Expressen i augusti förra året. Han hade under de senaste åren varit sjukskriven, efter att ha insjuknat i Parkinsons. Kvinnans make blev snabbt sämre under försommaren, och han drabbades av paranoida vanföreställningar – medicineringen mot hallucinationerna fungerade inte. ”Det blev värre väldigt snabbt”, sa kvinnan i rättegången.

Mannen trodde att ryska soldater var på väg att anfalla familjens hus, och beordrade familjen att söka skydd. Han fick också för sig att det fanns massgravar i trädgården – för att skydda familjen patrullerade han runt huset. Till slut fick polismannen för sig att hans fru var en rysk spetsnaz-soldat som tagit sig in i deras hem, och sa i rätten att knivhuggen var självförsvar.

Södertälje tingsrätt bedömde att mannen begått gärningarna under en läkemedelsutlöst psykos, och friade honom den 24 oktober. Då parets dotter bevittnat händelsen åtalades mannen även för grovt barnfridsbrott, men han friades även på den punkten, meddelar Telgenytt. Tingsrätten skrev i domen att mannens medvetande under psykosen varit ”avsevärt grumlat”, och att hans verklighetsuppfattning varit ”snedvriden” på grund av psykos, vilket innebar att uppsåt till gärningen saknades. Hustrun begärda ersättning på 212 000 kronor för sveda och värk nekades därför.

Istället beviljas nu mannen 193 099 kronor från Justitiekanslern. Ersättningen är dels för lidande, dels för förlorad inkomst under den tid han suttit frihetsberövad. ”Med hänsyn till att sökanden har varit misstänkt för särskilt allvarlig brottslighet bör ersättningen bestämmas till ett högre belopp än det som normalt lämnas vid frihetsberövanden av motsvarande längd” skriver justitiekanslern Mari Heidenborg i beslutet, daterat 18 juli.

Det har länge varit uppenbart att president Joe Bidens son Hunter ägnat sig åt kriminella aktiviteter. För att få bort en del av dessa för presidenten pinsamma och för Hunter farliga frågor – han kan hamna i fängelse för dem – har tjänstemännen på det amerikanska justitiedepartementet filat ihop en överenskommelse med Hunter. Ursprungligen anklagades han för vapenbrott och för att han under två år inte lämnat in inkomstdeklarationer.

Överenskommelsen innebar att Hunter skulle erkänna skattebrott och få ett villkorligt straff, och i och med erkännandet av de smärre förseelserna slippa åtal för de mycket allvarligare brotten olaga vapeninnehav samtidigt som man är narkotikapåverkad. De ”smärre” förseelserna innebär att han undvikit att betala 20 miljoner kronor i skatt.

I går, onsdagen 26 juli skulle överenskommelsen fastställas i en federal domstol i New York.

Men sensationellt nog ifrågasatte domaren Maryellen Noreika hela uppgörelsen, och sköt den i sank. Parterna fick 30 dagar på sig att återkomma med ett nytt förslag.

Noreika förklarade inledningsvis sin misstro mot uppgörelsen – och sin av parterna förväntade roll – genom att deklarera:

– Det verkar bara som om ni säger till mig ”se nu bara till att godkänna det här. Förmig verkar det som om formaliteter och ytan är viktigare än innehållet”.

När hon pressade på för att få klarhet i vad uppgörelsen egentligen innebar blev parterna oense om vad uppgörelsen egentligen innehöll för överenskommelser.

Hunter advokater menade att den skyddade presidentsonen även från andra tillkommande möjliga framtida åtal baserade på misstankar som nu finns.

Åklagaren som representerade justitiedepartementet ville inte gå med på denna tolkning och sade att det fanns pågående utredningar om Hunter – men ville inte avslöja vad dessa rörde sig om. Men på domarens direkta frågor om det är så att Hunters affärer med oligarker i Ukraina och Kina är under utredning, liksom Joe Bidens inblandning i det hela – erkände åklagaren att så var fallet.

Hunters advokat reagerade ilsket, och menade att uppgörelsen innebar att Hunter friskrivs från möjliga kommande åtal för brott som inte nämns i uppgörelsen – om så inte skulle vara fallet var uppgörelsen intet värd i deras och Hunters ögon.

Efter en paus där parterna fick en möjlighet att förhandla lades en ny uppgörelse fram där det klarlades att uppgörelsen enbart innebar villkorligt straff för skattebrott och nedlagda åtal för olaga vapeninnehav. Överenskommelsen gällde perioden 2014 till 2019.

Domaren var dock ändå inte nöjd med den nya uppgörelsens formuleringar, som hon menade fortfarande var för oklara, och frågade åklagaren om han kände till någon liknande uppgörelse gällande någon annan person.

– Nej, blev svaret.

Domaren har nu alltså gett parterna 30 dagars frist för att förhandla fram en ny överenskommelse.

Vad som händer den följande månaden innan nästa förhandling i domstolen kan påverka Joe Bidens återvalskampanj.

Den republikanske talmannen i representanthuset, Kevin McCarthy har talat om möjligheten att inleda en riksrättsprocess mot presidenten för att utreda dennes inblandning i sonens affärer i Ukraina och Kina.

Och nästa vecka blir det kongressförhör där en tidigare affärspartner till Hunter väntas vittna om hur Hunter kopplade upp pappa Joe på högtalartelefon när han hade telefonkonferenser med oligarker i Ukraina och Kina.

Det som händer i kongressen kan i sin tur påverka förhandlingarna mellan Hunter och justitiedepartementet om en överenskommelse – och de förhandlingarna kan återverka påverka det som händer i kongressen  – och Vita huset – där talesmän för Joe Biden konstant förklarar att Hunters rättsliga problem helt och hållet är Hunters privata problem – men att han som person har  ”familjens helhjärtade stöd i försöken att återuppbygga sitt liv”.

Läs mer om bakgrunden:

https://morgonposten.se/2022/04/14/joe-bidens-son-hunter-missbrukar-allt-sex-droger-makt-svenska/

Det talas ibland om att ett bidragstak ska införas i Sverige – för att människor ska välja arbete istället för bidrag. Själv har jag aldrig fattat att det valet finns.

Varje gång det talas om sådant lyckas medierna uppbåda något i deras ögon särskilt ömmande fall som ska bevisa att bidragssystemen inte får – eller kan – förändras.

Men nu börjar det tydligen bli ont om vad som journalister anser vara användbara exempel – och då tar man till de oanvändbara.

TT skickade nyligen ut en artikel som handlade om ”Erik” och hans familj. Han har fru och fyra barn.

Erik är sjukskriven – som det verkar för evigt. Han förklarar det med att han ofta är för deprimerad för att kunna arbeta. Och har han haft ett arbete har depressionen gjort att han sovit så djupt att han inte hör väckarklockan, och därmed missar att gå till arbetet – och ja, ni förstår då varför Erik aldrig har haft en anställning som varat mer än ett år.

Skulle jag ställa någon diagnos på Erik vore det utmattningsdepression – han har nämligen satt fyra barn till världen, och sådant tar ju på krafterna för en del.

Eriks fru har förstås varit delaktig i barnalstrandet, och jag gissar att även hon drabbats av utmattningsdepression – eftersom inte heller hon arbetar.

Erik förklarar i intervjun att det är ett evigt sjå med barnen – två sägs ha olika former av autism, och ytterligare ett barn har anknytningsproblem (möjligen lite märkligt eftersom båda föräldrarna konstant verkar vara hemma).

I vilket fall är Erik mäkta upprörd över att bidragsnivåer kan komma att sänkas och bidragsformer kanske förändras.

Då klarar sig nämligen inte Erik och hans familj – som helt lever på bidrag.

När hyran och elen är betalda återstår i dag 21 200 kronor för familjen varje månad – och det är nätt och jämnt det går ihop, menar Erik.

Jag ska inte komma med snusförnuftigheter om det okloka i att sätta fyra barn till världen om man anser sig sakna förmåga att arbeta (och därmed försörja dem), eller påpeka att är man två vuxna hemmavarande i hushållet har man gott om tid att på ett förnuftigt sätt hantera inköp, laga mat, och om så är lappa och laga kläder, och vad som nu än kan behövas – men jag undviker det eftersom jag tror att Erik inte är riktigt förmögen att ta till sig ett sådant resonemang.

Brunnit i proppskåpet?

Alexandra Pascalidou har gått till storoffensiv i tidningar, teve och på sociala media nu i semestertider; antagligen för att försöka återerövra en mer synlig plats. Hon har kommit lite på undantag de senaste åren och aldrig riktigt lyckats återhämta sig från avslöjandena om plagiat.

Först i offensiven kom inslaget i Svt där Alexandra förklarade att hon under sin vistelse i Grekland tvingats fly från Aten till ön Patmos därför att:

– Då var det drygt 40 grader i Aten. Betongen brann, det var helt galet! Jag har bara sovit tre timmar i natt.

Låt oss inte diskutera huruvida betongen brinner när det är 40 grader varmt. Eller om den korta sömnen beror på att hon sägs ha träffat en ny kärlek. Låt oss istället prata om ifall 40 graders värme är exceptionellt i Aten.

10 juli 1977 var det 48 grader i Aten.

47,5 grader 26 juni 2007.

46,1 grader 25 juli 2007.

Man kan ju fråga sig vad Alexandra skulle sagt om hon rapporterat i Svt 1977?

”Parthenon smälter”?

Nu kan man givetvis diskutera hur mycket medeltemperaturen stigit de senaste årtiondena i Grekland. Men det är inte det Alexandra gör. Hon vill skapa hysteri och sensation.

Skulle hon vilja diskutera långsiktiga förändringar är det svårt. Sedan 1978 är det bara två mätstationer i landet som kontinuerligt kunna rapportera tillförlitliga mätserier.

Innan 1978 är underlaget ännu skakigare.

Ändå hävdes det att medeltemperaturen sett över året stigit 1,7 grader sedan 1978.

Sanningen är att det inte finns data om detta – till exempel för de senaste 100 åren. Det finns enskilda högsta- och lägstatemperaturer noterade på olika håll i landet, det finns mätserier – men som sagt inte några kontinuerliga, och därmed tillförlitliga så att man kan resonera kring klimatförändringar i Grekland. Jag lyssnar gärna på vetenskapen, men om vetenskapen inte har några data att utgå ifrån, vad gör man då?

Efter sin insats som meteorolog och klimatforskare kände sig Alexandra också tvungen att förklara varför det brinner i Grekland.

Det gör hon i en tweet som är lite kryptisk.

”Bakom alla bränder döljer sig en en mänsklig hand. En manlig hand.”

https://twitter.com/pascalidou/status/1683067945293955073

Hon känner sig senare i tråden vara tvungen att förklara vad hon menar.

”Du missförstår min tweet. Jag älskar män. Och jag njuter av livet och är lyckligare än på länge. Detta handlar om att många bränder är anlagda och där gärningsmännen gripits i Grekland är de just män.”

Alexandra kör alltså med två förklaringsmodeller.

Ibland är det klimatförändringarnas fel att skogar brinner i Grekland.

Ibland är det manliga pyromaners fel.

Ibland är Alexandra miljöaktivist.

Ibland är Alexandra feminist.

När det gäller att det skulle röra sig om mordbränder i många fall hävdar också grekiska myndigheter att så är fallet. Efter de stora skogsbränder som förhärjade Grekland 2007 häktades 61 personer som misstänkta för att ha anlagt bränder. Man bör dock notera att det fanns en del kvinnor bland de som senare befanns vara skyldiga.

Givetvis kan man diskutera om det som sker i Grekland beror på klimatet, eller på pyromaner – eller på att man i landet helt enkelt inte hanterar naturen på ett sådant sätt att skogsbränder kan minimeras, och att också på att släckningsarbetet är oorganiserat.

Men Alexandra är inte intresserad av rationella diskussioner som gör att man kan förhindra och begränsa katastrofer.

Hon är intresserad av att måla upp katastrofer, spela på känslor.

Vems huvudstad?

Andra som inte är intresserade av rationella diskussioner är skribenterna på Aftonbladets ledarsida. I dagarna fick Jonna Sima till en intervju med Alexandra där hon fick förklara för oss vad som kännetecknar Rinkeby_

– Det här är Sveriges arbetares huvudstad. Så här ser svensk arbetarklass ut.

I Rinkeby är arbetslösheten 25,2 procent.

Genomsnittet i hela Sverige är sju procent.

Det råder brist på arbetskraft i mängder av branscher i Sverige. Den som inte har jobb måste slita hårt för att undvika att få en anställning.

Och det är kanske det slitet som Alexandra ser som ett arbete – och i så fall har hon rätt; Rinkeby är Sveriges arbetare huvudstad. Där sliter man om så behövs i treskift för att inte ta ett jobb.

Ett livsfarligt jobb?

Det dör cirka 4000 personer årligen genom drunkningsolyckor.

Få toppar nyheterna i västvärlden.

Men när Tafari Campbell – som var Barack Obamas personliga kock – drunknar under en tur med sin paddelbräda kör till och med BBC, CNN och Washington Post det som en toppnyhet.

Det märkliga i sammanhanget är att även den person som var kökschef under Bill Clintons tid i Vita huset dog genom drunkning. Det var Walter Scheib, som gav sig ut på en vandring i New Mexiko 2015, försvann och återfanns åtta dagar senare drunknad i en liten damm i botten på en ravin.

Campbell arbetade i Vita husets kök under Obamas tid som president, och när Obama lämnade sin post tog han Campbell med sig, och denne blev familjens personliga köksmästare.

Jag är osäker på om det visar att Campbell var en framstående kock – Obama hade en märklig syn på mat. Han gillade fransk senap till sin hamburgare, och den ”chili” som är hans favorit är gjord på kalkon, ett gammalt familjerecept brukar han hävda.

Under sin tid i Vita huset gjorde Obamas PR-stab allt för att skapa bilden av en familj med sunda kostvanor.

Det påstods att mycket av grönsakerna kom från en köksträdgård som Michelle Obama anlagt vid Vita Huset. Men den anlades av Rene Verdon som var kökschef under John F Kennedy. När Lyndon B Johnson blev president sade Verdon ganska snabbt upp sig – den utlösande faktorn var att LBJ vill att Verdon skulle tillaga en puré på kikärtor, alltså hummus.

Fast egentligen var det inte heller Verdon som anlade den där köksträdgården, utan den första skapades av Eleanor Roosevelt.

Men det visar hur kort medias minne är – eller att de inte bryr sig. Ingen verkar ha ställt frågan till Barack och Obama: ”Men hörni, odlat grönsaker har man ju gjort i kring Vita huset sedan 1945”.

Det är det där lilla småljugandet även om struntsaker som är lite märkligt – och som kännetecknade Obamas tid i Vita huset.

I intervjuer i amerikanska tidningar om sin kostvanor och sin livstil framställer sig alltid Obama som sundheten själv. Fyra ägg till frukost, lite nötter under dagen, magert kött och grönsaker på kvällen.

Men den som läser reportagen från Obamas turnéer under kampanjerna för att bli president möter en Obama som inleder dagen inte med fyra ägg utan med fyra donuts, och det skulle vara rejält med glasyr på dem – och han krävde också alltid att det skulle vara rikligt med strössel på dem. Rosa strössel – det var viktigt. Pizza fungerade ständigt som bränsle under resten av dagen, och det skulle vara tunnbottnad pizza, så den kunde vikas och tryckas in snabbt i munnen. Inget krångel med kniv och gaffel.

Jag kan kanske tycka att det är lite märkligt att Campbell inte gjort några större avtryck som kock. Hans mesta uppmärksammade insats verkar ha varit att han hjälpe Obama att brygga öl – och de gånger Obamas uttalat sig om honom var det genom att säga att han ”var som en medlem i familjen”, och ”bra på att skapa gemenskap”.

Mer av en trivselfaktor alltså.

Orsakerna och omständigheterna till själva drunkningsolyckan är fortfarande oklara. Kvällen då Campbell gav sig ut på sin paddelbräda i den lilla viken utanför familjen Obamas sommarhus i Marthas Vineyard låg vattnet stilla. Ett vittne har berättat att Campbell verkade ha förlorat balansen, ramlat i vattnet och sedan kämpat för att hålla sig ovanför vattnet men inte lyckats. Kroppen återfanns på 2,5 meters djup, och Campbell verkar inte ha varit förankrad vid sin bräda.

Vattnet luktar som en blandning av ”skit, giftgas och en ruttnande åsna”, enligt dem som besprutats med det.

Denna stinkande sörja uppfanns i Israel 2008 och har sedan dess använts av israeliska styrkor för att skingra palestinska demonstranter på Västbanken.

Nu används den också i själva Israel mot de egna medborgarna för att skingra de folkmassor som demonstrerar mot den nya lagstiftning som parlamentet nu börjat anta.

I går, måndagen 24 juli, röstades en lag igenom som inskränker Högsta domstolens möjligheter att ingripa mot korruption och nepotism bland de folkvalda.

Det är den första i en serie föreslagna lagar som ska inskränka juridikens makt över politiken, och minska Högsta domstolens möjligheter att ingripa mot lagar och åtgärder från parlamentet.

Lagen röstades igenom med siffrorna 64 mot noll eftersom oppositionen lämnade parlamentet och vägrade delta i omröstningen.

Militära protester

Men lagen, liksom de kommande lagarna har mött hård kritik inte bara från oppositionen i Knesset.

Höga militärer som överbefälhavaren Herzi Halevy, samt chefen för den militära underrättelsetjänsten har hävdat att det som nu sker skadar landets militära försvarsförmåga. Även försvarsministern Yoav Gallant, har ilsket angripit lagarna.

10 000 soldater som ingår i de väpnade styrkornas reserv har hotat nämligen med att vägra bära vapen om lagarna går igenom.

Jävigt HD?

Frågan är hur HD kommer att reagera på den nya lagen.

Oppositionen mot lagen hävdar att HD har rätt att slå ned lagen.

Netanyahu menar att eftersom lagförslagen berör HD är domstolen jävig, och kan därför inte uttala sig i frågan.

Pådrivande för att genomföra den nya lagstiftningen är Yariv Levin, en av ledarna för Likud och han innehar i regeringen posterna som vice premiärminister och justitieminister. I ett tal i mars i år presenterade han sina planer för de nu pågående förändringarna; han deklarerade att han ville se de valda politikerna befriade från Högsta domstolens kontroll, som han ansåg vara odemokratisk. Detta eftersom medlemmarna av parlamentet var valda av folket – men det är inte domarna.

Sedan detta tal har israeler varje vecka protesterat på gatorna i landets städer – men Levin har hårt drivit sin agenda, och också blockerat varje försök från det egna partiets ledare Netanyahu att nå en kompromiss med oppositionen.

Gangstervälde?

Egentligen är det alltså Levin som är den kraft som samlar och leder dem som vill förändra rättsordningen i Israel.

Han är jurist, och har under våren uppmärksammats för sina kontakter med den israeliska maffian – som när han på film syntes kramas med gängledaren Rafi Chaim-Kedoshim i dennes hem under en Purim-fest.

Chaim-Kedoshim har fyra fängelsevistelser bakom sig, och har dömts för bland annat kidnappning och utpressning.

Han har målmedvetet byggt upp en politisk position genom att rekrytera hundratals nya medlemmar till Likud i sin hemstad i Tel Aviv-distriktet, och kontrollerar nu partiet i Herzliya, som är en av Israels mest välbärgade platser.

Det är nu inget ovanligt att israeliska maffiafamiljer försöker skaffa sig politiskt inflytande.

2003 valdes Inbal Gavrieli in i det israeliska parlamentet som representant för Likud. Hon väckte uppmärksamhet genom att hänvisa till sin immunitet som parlamentsmedlem när polisen ville genomföra en husundersökning i hennes föräldrahem, med förklaringen att hon också bodde där. Hennes far var en av ledarna för den mäktiga maffiafamiljen Gavrieli.

Lättnad för premiärministern?

Måndagens beslut som inskränker HD:s möjlighet att ingripa mot politisk korruption kan tänkas göra tillvaron lättare för premiärminister Netanyahu – trots protesterna på gatorna.

Sedan 2019 pågår långdragna rättsprocesser mot honom där han anklagas för att ha tagit mot mutor från affärsmän, och för att i utbyte mot förmånlig press från landets största mediekoncern ha infört bestämmelser som drabbade koncernens konkurrenter.

I höst kommer fler lagförslag att presenteras som slår mot HD:s makt, de innebär bland annat att:

Parlamentet med enkel majoritet ska kunna omintetgöra beslut i HD.
• Regeringen ska få kontroll över den nämnd som utser domare.
• De som fortsätter att protestera och därmed riskerar att bli besprutade med skunkluktande vatten kan kanske trösta sig med att tillverkaren garanterar att den är ”100-procentigt ekologisk” och ”miljövänlig”.

Joe Bidens son Hunter är är ständigt närvarande i kampen om vem som ska bli USA:s president, mycket kanske på grund av alla de där åren han var så frånvarande på grund av att han var hårt drogad av sprit och varje narkotiskt preparat som någonsin tillverkats. Skulle det komma fram att han sniffat thinner också skulle ingen bli förvånad.

Bilder från den tiden dyker fortfarande upp i debatter och i nyhetsflödet – bilder från den där laptopen som media och FBI påstod sig inte kunna koppla till Hunter. Men numera är det bevisat, och självklart vill – och bör – president Bidens fiender använda materialet för att misskreditera Joe.

Senast var det för fem dagar sedan när en tjänsteman i USA.s skatteverk skulle svara på frågor om Hunter Bidens affärer.

Republikanen Marjorie Taylor Greene visade upp foton där en naken Hunter poserade med likaledes nakna damer, och av alla bilder att döma verkade Hunter och damerna stå på mycket vänskaplig fot med varandra, fast det är väl inte fötterna man tittar mest på när man betraktar bilderna. Möjligen var Hunter och damerna inte vänner på riktigt, utan Hunter hade köpt deras sexuella tjänster – det var egentligen det Marjorie ville ha klarlagt, och hon ville att mannen från skatteverket skulle ge sin åsikt om ifall Hunter då hade brutit mot federala lagar, genom att betala flygbiljetter för att de prostituerade skulle kunna ta sig till honom – och därmed korsa delstatsgränser.

Tjänstemannen ville inte svara på den frågan, och ansåg att den låg utanför hans kunskapsområde, men han kunde bekräfta att de 150 000 kronor Hunter gjort avdrag för såsom gällande ett medlemskap i en golfklubb egentligen var ett avdrag för att Hunter skulle få gå med i en sexklubb. Inte så avdragsgillt, enligt mannen från skatteverket.

Förhöret gällde två tjänstemäns avslöjanden av att skatteverkets tidigare utredningar av Hunters affärer genomförts på ett mycket skonsamt sätt för Hunter, för att inte genera pappa presidenten.

Nu väntar för Hunters del ett om möjligt än besvärliga kongressförhör – en av hans forna affärspartners väntas vittna om alla de gånger Hunter förmedlat kontakter mellan Joe och oligarker.

Som om det inte vore nog ryktas det om att en ukrainsk oligark är beredd att presentera bevis på stora utbetalningar till både far och son Biden. Det rör sig om miljontals dollar.

Det är inte konstigt att kokain nyligen hittades i Vita huset efter det att Hunter varit där på ett av sina många besök. Hunter lär behöva hjälp att hålla humöret uppe med tanke på de ständiga avslöjandena om hans – och pappa Joes leverne.

Moderater och mordiska muslimer

Men det inte bara i den amerikanska politiken prostituerade spelar en framträdande roll – det verkar vara på det viset i Sverige också. Men här nöjer de sig inte med att ha sex med politikerna, de ägnar sig själva åt politik, som Zainab Sattar Rustum som för några månader sedan dömdes för att ha sexutpressat den moderate riksdagsmannen Kjell Jansson. Hon ville ha pengar och nya silikonbröst för att inte berätta för omvärlden om vad Kjell tyckte om att göra med henne.

Straffet blev inte så värst kännbart eftersom Zainab nyligen sågs demonstrera i Stockholm.

Fast när jag ser filmklippen med henne tänker jag att tiden i häkte och rättegången trots allt måste ha tagit hårt på henne. Sexutpresserskan, som kanske är mest känd under sitt artistnamn Kurdiska Bävern såg inte alls ut som på sitt Tinderfoto. Hon verkade ha åldrats 20 år sedan hennes försök att få nya lösbröst avslöjades, och då har det inte förflutit mycket mer än ett drygt halvår.

Vad demonstrerade då den Kurdiska bävern mot? Jo, hon var på plats för att protestera mot irakiern Salwan Momikas koranbränning, och vräkte ur sig hotfulla ramsor:

– Du ska bli utlämnad till Iran, till Irak, de ska hänga dig här, du ska bli avhuggen, det är det du ska bli. Din lilla import!.

Som ni förstår verkar den Kurdiska bävern inte riktigt vara säker på var hon själv befinner sig, eller var Salwan borde avrättas, men hon har kanske väldigt flytande uppfattningar om det mesta, och då även om geografi. Hennes oförmåga att skilja på rätt och fel är välkänd och visar sig i hennes brottsregister som är långt som profetens skägg; snatteri, brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, misshandel, olaga frihetsberövade, grov misshandel, vållande till kroppsskada, förgripelse mot tjänsteman, våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, narkotikabrott, och ringa narkotikabrott.

Straffet för utpressningen av moderaten Kjell blev bara några månaders samhällstjänst, kanske är det avtjänande av detta som slitit så hårt på den Kurdiska Bävern att hon åldrats i förtid. Chocken det innebar att utföra några vanliga hederliga dagsverken fick henne att åldras i förtid.

Federley flintis?

Fredrick Federley har slitit hårt för att komma tillbaka i offentligheten sedan han tvingades avgå från sin plats i europaparlamentet efter att det kommit fram att han haft en relation med en brutal pedofil som dömts för barnvåldtäkter.

Kanske har han inte bara slitit hårt genom att dra i alla trådar han har till journalister, politiker och PR-folk, kanske har han också slitit sitt hår i förtvivlan över att det inte gett så mycket resultat. Numera verkar nämligen Federley ha blivit i stort sett skallig.

Till bekanta i Dala-Floda har han dock anförtrott att det är stressen som orsakat håravfallet.

Må vara att Federley tappar håret, han tappar dock inte kontakten med gamla partners. När jag studerar fotona från Pride-tåget i Dala-Floda som gick av stapeln i början på juli – vem tycker jag mig då inte skymta i leden några rader bakom Federley om inte dennes gamle partner – också känd som Björbopedofilen. Om det är så, måste väl frågan ställas om vilken relation de har i dag – man kan nästan misstänka att de är ett par igen.

Resultatet av söndagens nyval i Spanien kan mycket väl bli att det måste till ännu ett nyval.

Det regerande socialistpartiet PSOE fick 122 mandat.

Högerpartiet PP fick 136 mandat.

PP hade räknat med att gå framåt och kunnat bilda regering tillsammans med högernationalisterna i Vox – men det partiet gick ordentligt tillbaka i valet och fick därför 33 mandat – vilket inte räcker för att PP och Vox tillsammans ska kunna få majoritet.

Det krävs 176 mandat  för att få majoritet i parlamentet som har 350 ledamöter.

Det kan därför bli socialisten Pedro Sánchez som med sitt PSOE bildar regering. Han kan vara rätt säker på att komma överens med vänsteralliansen Sumar som fick 31 mandat.

Det innebär att Sánchez skulle kontrollera 153 mandat – och kan få tillräcklig majoritet genom att komma överens med något av de mindre nationalistiska partierna i parlamentet; det finns två katalanska sådana, två baskiska och ett galiciskt.

Båda PSOE:S ledare Sánchez, och PP:s Alberto Nuñez Feijóo utropade sig själva som segrare under natten och deklarerade att de nu skulle sätta igång och försöka förhandla fram allianser som gör att deras parti kan leda en ny regering.

Det kan dock bli svårt för Feijóo att komma överens med de små nationalistpartierna. PSOE har däremot tidigare lyckats komma överens med och få stöd av dem. 2019 lade baskiska partiet EH Bildu Sánchez ned sina röster, och gjorde det därmed möjligt för PSOE att bilda regering.

Läget nu kräver dock att partiet säger ja till en PSOE-regering, det räcker inte med att avstå från att rösta. Frågan är vad baskerna kräver i gengäld.

Samma sak gäller katalanerna – ett stöd från dem lär kräva att PSOE går med på att katalanerna får genomföra en folkomröstning om självständighet. Det kan bli svårt att svälja för PSOE.

Eller så kommer de katalanska partierna visa sig vara medgörliga och inte ställa alltför hårda krav på PSOE. Valet gav en fingervisning om en sådan möjlighet. Prognoserna förutsade en klar seger för den spanska högern – något som uppenbarligen inte inträffade. Orsaken är att många katalaner röstade på PSEO istället för på de katalanska nationalistpartierna, och de gjorde det av fruktan för en högerregering som skulle kunna innebära hårdare tag mot katalanska strävanden efter självständighet.

Ska PP kunna få stöd i parlamentet av nationalisterna från Baskien, Katalonien och Galicien har en den rejäl uppförsbacke. Under valkampanjen angrep PP och Vox nämligen PSOE hårt för vad som betecknades som undergivenhet mot separatistiska strävanden. PP stämplade Sánchez som landsförrädare för att han benådat katalanska separatistledare, och Vox och PP har angripit att PSOE-regeringen lutat sig mot separatister för att utöva regeringsmakten. Det kan därför bli svårt för högerpartierna att nu svänga totalt och själva söka en allians med separatisterna i någon form.

I övrigt har valkampanjerna dominerats av HBTQ- och transfrågor. Högern har hårt angripit den sittande regeringen för att den gjort det lättare att juridiskt ”byta kön”.

Frågorna om ekonomi kom på undantag i valkampanjerna – trots att Spanien med sina 12,7 procent har EU:s högsta arbetslöshet. Att de frågorna inte kom att dominera kan bero på att landet ändå kan uppvisa inflation som hör till de lägsta i EU, bara två procent – och befinner sig i en period av ekonomisk tillväxt.

Invandrarungdomar vill inte försvara Sverige genom att göra värnplikten visar en undersökning från Plikt- och prövningsverket.

En viss form av försvarsvilja finns dock alltid hos en del invandrare (och andra personer) – och det är viljan att försvara invandrares åsikter, handlingar och beteenden, oavsett vad det gäller.

Är det åsikter och beteenden som inte rimmar med lagar, förnuft eller allmän moral i landet så förklaras – och försvaras – det alltid med att det bara är en reaktion på rasismen i Sverige.

Aftonbladets ledarskribent Noor Karim levererade därför omgående en text där hon förklarade att oviljan att göra värnplikt beror på att:

”De som blir myndiga har sett hur deras föräldrar slitigt för att accepteras av samhället. Diskrimineringen på arbetsmarknaden som stänger ute föräldrarna. Arbetsgivare som kräver att morsan ska ta av sig slöjan.

Barnen har bevittnat hur hatretoriken ökat. De har har själva blivit utsatta för den ökade rasismen och hatbrotten.”

Noor Karim ställer därför frågan:

”Varför kämpa för ett land där du inte accepteras?”

Men att vissa invandrarungdomar får möjligheten att göra värnplikt visar ju att de är svenska medborgare och därmed faktiskt accepterats på ett grundläggande sätt.

Att deras föräldrar sliter är rimligt, det bör man alltid göra när man får en fristad i ett land – inte enbart för sin försörjnings skull – utan också för att visa att man vill bidra till välståndet i det land där man fått skydd och möjlighet till ett nytt och bättre liv.

Många har effektivt bemött Karims bortskämda och mot Sverige fientliga argumentering.

Men i sammanhanget är det minst lika viktigt att se med vilka krafter sådana som Karim samverkar med sedan länge.

Samma ståndpunkt som AB:s ledarskribent framför finns också på SvD:s ledarsida, där den nyliberale ideologen Mattias Svensson länge gjort sig känd för att hävda att ”värnplikt är slaveri” – han väckte uppmärksamhet med det budskapet redan 1993 på en stämma i Moderata samlingspartiet, men han fick inte så många med sig då.

Mattias verkar inte ha ändrat ståndpunkt genom åren. Han har upprepat den i artiklar 2014, 2017 och 2019.

2017 deklarerade Mattias att värnplikten var ett oerhört ingrepp i individens frihet och att:

”Tanken att staten har rätt att tvinga unga människor att stå till förfogande 24 timmar om dygnet i månader i sträck för att göra något de kanske inte vill är en fostran i lydnad och underkastelse ovärdig en demokrati”.

I ett meningsutbyte på Twitter i veckan förklarade Mattias att han i sig inte var emot ett försvar, det var värnplikten han vände sig mot.

Det kan också uttryckas som att Mattias anser att han liksom går med på att Sverige försvarar sig, men att han själv är lite för fin för att göra värnplikt (eller för nervklen, eller inte kan sova i tält eller vad vet väl jag).

Egentligen intar han samma principiella ståndpunkt som de invandrarungdomar som inte vill göra värnplikt – de sätter den egna personen framför nationen, och de känner sig kränkta av nationen och staten. Invandrarungdomarna påstås känna sig kränkta av den strukturella rasismen, Mattias känner att han får sin personliga integritet kränkt.

Mycket känslor på båda hållen ... som vi andra ska ta hänsyn till.

Mattias ståndpunkt segrade som sagt inte på den där moderatstämman 1993. Men andra unga nyliberaler av Mattias sort kämpade idogt vidare, och klättrade med tiden upp till partitoppen, och fick till och med leda regeringen; Fredrik Reinfeldt blev statsminister och Anders Borg finansminister. Tillsammans tog de kål på det som återstod av den svenska krigsmakten efter den nedmontering Göran Persson tidigare inlett. Reinfeldt hävdade att hans brutala slakt av krigsmakten berodde på att den inte behövdes (trots situationen i Georgien, på Krim, i östra Ukraina och Kaukasus).

Vi kan anta att det istället egentligen var Reinfeldts nyliberala själ som kom till uttryck i nedläggningarna av regementen; nationen är ointressant och inte något värd (i Sveriges fall rentav ”barbarisk”), gränser är dessutom alltid i sig dåliga.

Precis samma inställning som kom till uttryck i hans tal om att vi måste ”öppna våra hjärtan”.

Idéen om att Sverige som nation är bärare av något gott, viktigt och säreget som är värt att försvara och bevara är helt främmande för nyliberaler. Därav motviljan mot värnplikten, därav följer också viljan att öppna gränserna och släppa in vem som helst som vill komma in i landet.

Invandrarungdomar, som framförallt kommer från den muslimska kulturkretsen ser –tyvärr ofta – inte heller de den svenska nationen som viktig, säregen och värd att försvara. Även de vill ha öppna gränser, om inte annat för att få hit fler från den egna familjen och gärna också från den egna kulturkretsen.

Noor Karims ledare har också hyllats av hennes chef – Anders Lindberg, liksom av vänsterpartister och en anhopning osorterade vänsterskribenter.

Så ser motståndaren ut när det gäller Sveriges möjlighet att överleva som nation – inför yttre och inre hot – en femtekolonn av värnpliktsvägrare; formerad genom en allians mellan nyliberaler, och vad som ska föreställa vänster samt invandrarungdomar.

Men låt oss inte kräva att de gör värnplikt.

Det skulle bara innebära onödigt arbete för mönstringskontoren – ingen i de här grupperna skulle klara ens de nu lågt ställda kraven.

Det är ställt utom allt tvivel att 40-årige Dennis Modig är pedofil och att han målmedvetet groomat unga flickor och betalat dem för att skicka sexbilder till honom – samt att han försökt skapa barnporr med hjälp av AI.

Det är också ställt utom allt vivel att tingsrätten i Skaraborg inte ser så allvarligt på hans aktiviteter – straffet blev skyddstillsyn samt att han måste genomgå en kurs; kriminalvårdens behandlingsprogram SEIF (Sexualbrottsprogram med individuellt fokus). Modig ska dessutom betala skadestånd på 15 000 kronor till ett av sina offer.

Såvida skyddstillsynen inte ska bestå i att en övervakare sitter bredvid Modig varje gång han sätter sig vid en dator finns det inget som i sig hindrar Modig från att fortsätta med att grooma småflickor eller att försöka skapa barnporr med AI.

Man kan kanske tycka att medias behandling av fallet är märkligt. Man har helt fokuserat på AI-barnporren, och när det gäller groomingen har man bara beskrivit det som ”andra sexbrott” – och därmed förmedlas intrycket av en datanörd som försöker skapa barnporr i en virtuell värld, inte ett pedofilt rovdjur som härjar i den verkliga världen.

Modig dömdes för:

• Försök till utnyttjande av barn för sexuell posering

• Utnyttjande av barn för sexuell posering

• Försök till barnpornografibrott

• Barnpornografibrott, ringa brott

• Försök till köp av sexuell tjänst

Som bevis för Modigs aktiviteter har åklagaren bland annat lagt fram konversationer mellan denne och hans offer på Snapchat, Messenger och Telegram, samt filmer som visar hur en flicka utför de handlingar Modig övertalat henne att utföra, vilket beskrivs som att han:

”… övertalat henne att penetrera sin egen vagina och sin egen analöppning med ett eller flera av sina fingrar samt att dokumentera det genom att spela in en film som hon sedan skickat till honom”.

Detta offer var 14 år.

När det gäller ett av offren som var 13 år konstaterar åklagaren att Modig:

”… skickat sms eller chatt med delvis grovt sexuellt innehåll till NN 10 där han har skrivit om att han både fantiserar om och har för avsikt att genomföra sådana sexuella handlingar med NN 10 i verkliga livet och inte bara över nätet eller annars på distans. Som ett led i groomingprocessen har han även swishat NN 10 pengar och stämt träff med NN 10 och har sedermera även träffat NN 10 vid i vart fall två tillfällen, varav en gång i Skövde och en gång i Jönköping.”

Modig har ofta opererat med hjälp av det konto han skapade under namnet ”Sockerpappan”.

När det gäller försöken att skapa barnpornografiska bilder har Modig försökt generera dem med hjälp av parametrar som:

”…((9 year old girl laying down in bed)), nude, visible child genitials, cute butt, natural tiny breasts, slim, sexy look”.

I ett annat fall har Modig knackat in parametrarna:

((9 year old girl laying down in bed using a sextoy)), nude, natural tiny breasts, slim, sexy look”.

I förhör förklarar Modig sina försök att skapa pedofilporr med hjälp av AI med att:

”Jag har nog varit nyfiken på om det har varit möjligt, om datorn har klarat att skapa en sån bild. Men jag har varit nyfiket på den.”

Åklagaren begärde att Modig på några punkter skulle dömas för våldtäkt av barn och försök till våldtäkt av barn på grund av de handlingar han fick ett av sina offer att utföra – och för att åklagaren ansåg att han i ett annat fall planerade att genomföra samlag med en av de flickor han groomade. I dessa fall underkändes åtalspunkterna, rätten ansåg det inte bevisat att Modig verkligen hade för avsikt att genomföra våldtäkter med de minderåriga han groomade bara för att han redogjorde för sina sexuella fantasier eller fick dem att genomföra handlingar på film.

Sammantaget ansåg tingsrätten och rådman Jenny Lundberg att:

”De brott Dennis Modig nu döms för är inte av sådan art att de kräver en fängelsepåföljd. Han är därtill tidigare ostraffad och brottens straffvärde är inte heller så högt att det inte är möjligt att välja en icke frihetsberövande påföljd.”

Sällan har Sverige varit så uppmärksammat som nu, särskilt efter händelserna i Irak. Sveriges ambassad har satts i brand, och nu flyttar man tillfälligt sin verksamhet till Stockholm, uppger UD för TT. Enligt UD har Iraks ansvar för skyddet av ambassaden ”uppenbarligen brustit allvarligt”.

Den radikale islamisten Moqtada al-Sadr, en shiitisk milisledare, använder nu koranbränningarna i Sverige för att trumma upp stöd för sin islamistiska ideologi i Irak och arabvärlden, meddelar Aftonbladet. Attacken mot ambassaden skedde innan torsdagens planerade koranbränning i Stockholm, troligen som ett försök att tvinga svenska myndigheter att dra in tillståndet. Irak hotar också med att bryta de diplomatiska förbindelserna med Sverige – om så sker riskerar andra muslimska länder att göra likadant.

Turkiet har utfärdat en arresteringsorder mot Rasmus Paludan för den tidigare koranbränningen vid Turkiets ambassad i Stockholm, enligt nyhetsbyrån Anatolia. En domstol i Ankara anklagar honom för att ”offentligt förolämpa de religiösa värderingarna”. Han säger till SVT Nyheter att ”Om de vill förhöra mig, så kan de ringa mig.”

Qatar kallade upp Sveriges ambassadör för samtal tidigt på fredagen, och protesterade mot händelserna i Stockholm. Landets utrikesministerium sa i ett uttalande att svenska myndigheter bör vidta ”alla nödvändiga åtgärder för att stoppa dessa skamliga handlingar.” Liknande procedurer har enligt Al-Jazīra skett i Saudiarabien, Libanon och Jordanien. Också Iran kallade upp Sveriges ambassadör för samtal, och uppmanade Sverige att vidta ”avgörande åtgärder för att förhindra detta hatbrott” mot islam.

FN menar också att brännandet av heliga böcker är oacceptabelt. Stephane Dujarric, talesperson för FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, sa under en pressträff att ”Det som behövs nu är ömsesidig respekt. Vi har varit väldigt tydliga med att skändningen av heliga böcker eller platser för tillbedjan är oacceptabelt.”

Sverigedemokraternas utrikespolitiske talesperson Aron Emilsson, ordförande i riksdagens utrikesutskott, säger i en skriftlig kommentar till SVT Nyheter att det kan finnas anledning att diskutera och utvärdera Sveriges bistånd till länder som Irak, som ”inte klarar av att upprätthålla säkerheten för vår ambassad.” Enligt uppgifter från Sida var det totala biståndet i Irak 276,1 miljoner kronor under 2022.

Justitieminister Gunnar Strömmer har meddelat att regeringen analyserar domarna som rör koranbränningarna, och ser över om ordningslagen behöver ändras, enligt Hufvudstadsbladet. Strömmer säger vidare till Aftonbladet att ”Det är klart att vi måste analysera rättsläget i ljuset av vårens händelser.” Bland annat övervägs om ändringar behöver göras i ordningslagen, som hittills har gett grönt ljus till koranbränningarna.

Tidigare har utrikesminister Tobias Billström har bjudit in ledaren för den muslimska paraplyorganisationen IKO, med 57 medlemsländer, till möte om kampen mot islamofobi. ”Under många år har Sverige välkomnat en stor grupp muslimer från många olika länder, en grupp som berikar vårt land”, skriver utrikesministern i inbjudan.

Svenska medier tävlar sedan några veckor om att framställa delar av världen som platser där man nästan inte kan leva därför att dessa platser drabbats av en aldrig tidigare upplevd mördande hetta.

”Betongen brinner”, som Alexandra Pascalidou nyss uttryckte det i en rapport från Aten, och gav genom sin liknelse lyssnaren en känsla av att det snarare brunnit i hennes proppskåp.

Men hon är inte ensam om överdrifterna. SR:s man i Malaga rapporterade häromdagen i en rapport att spanjorerna håller sig inne på dagen och inte förrän kring klockan 23.00 visar de sig ute, och först då hör man röster från barn som leker i parker. Orsaken? Temperaturerna pendlade mellan 35 och 37 grader.

Den som vistats runt Medelhavet eller Adriatiska havet vet att förvisso tar många en siesta mitt på dagen – men stränderna är fyllda även på dagen när det är 35 grader – eller för den delen 37 grader – och barnen väntar inte tills det är nästan midnatt för att våga sig ut och leka.

All denna hysteri – och dessa fantasier – är förstås betingade av mediernas behov av att förklara för oss att vi upplever en klimatkollaps som snart blir en klimatapokalyps. Rekordhetta och påstått dödliga temperaturer sägs vara ett bevis på detta.

Det är inte på det viset att jag är motståndare till att miljöfrågor diskuteras. Tvärtom. Jag är fast förvissad om att mänskligheten i sin uppenbarligen gränslösa enfald dagligen föröder, förstör och förgör vår natur – och har gjort det sedan länge.

Men en rationell diskussion om vad man kan göra åt det omöjliggörs av den rådande hysterin; av gråtandet och skrikandet om att alla kokas vi snart till döds i vår egen svett (jo, det finns de som hävdar detta).

Aftonbladet utmärker sig i den hårda konkurrensen om vilken tidning eller teve-kanal som kan piska på paniken bäst.

Vi har granskat ett färskt exempel som tidningen lanserat hårt på sin förstasida.

I ett inslag i Aftonbladet-TV berättar massageterapeuten Daniel Svensson om hur det är just nu i Phoenix, Arizona. Daniel har bott i USA sedan 1990-talet, och senast vi kunde se honom i svensk teve var i TV4:s Hela Sverige bakar 2022, där tog han sig till final.

Han berättar hur olidligt hett det för tillfället är i Phoenix och att man inte klarar sig utan AC, och att han själv överväger att flytta från staden. Att det minst sagt är bra med AC i Arizona behöver vi inte diskutera, det är det även i södra- och centrala Europa. Men kan verkligen de nuvarande temperaturerna bevisa att något speciellt händer med klimatet i delstaten och i Phoenix, och i världen – vilket är vad AB vill få oss att tro?

Här kan du studera inslaget.

På ettan har AB försett inslaget med rubriken: "Du behöver AC – annars dör du".

Rekordtemperaturen de senaste dagarna i Phoenix har varit 47,7 grader.

Men djupdyker man i temperaturstatistiken ser man att årets värmebölja är ganska beskedlig i Phoenix.

Vi befinner oss en bit under de temperaturer som uppmättes i staden i juni 1990, alltså för 33 år sedan.

Så här såg temperaturerna ut då:

25 juni 48,2 grader

26 juni 50 grader

27 juni 50 grader

28 juni 47,7 grader

29 juni 47,7 grader

Ställ de temperaturerna mot dagens rubriker i svenska medier – för det finns fler hysteriska röster än AB:s som har dykt upp ofta senaste åren:

Svt: ”Värmebölja i Arizona: Här är bilderna från den smältande staden”. Smältande staden, nästan i klass med brinnande betong. Det inslaget kom 2017, och då ljög dessutom Svt om att 47,8 var en rekordtemperatur i staden.

SvD: ”I Phoenix i delstaten Arizona uppmättes 46 grader på lördagen. Det är den högsta temperaturen som har registrerats där sedan 1918.” Det här skrev SvD i juni förra året, och är som vi sett ovan inte sant.

En del tidningar har de senaste dagarna påpekat att värmen i Phoenix har hållit i sig rekordartade 19 dagar, så länge har det varit minst 43 grader varmt.

Förvisso sant.

Men 1974 (!) var det lika varmt i 18 dagar, och årets värmebölja ser ut att bli två eller tre dagar längre än den 1974. Kanske inte riktigt så att den skillnaden gör att man hör domedagsbasunerna som förebådar apokalypsen – men de kanske smält i värmen?

43 grader används i sammanhanget som gräns för när man ska tala om rekordvärme, och så räknar man antalet dagar.

Men vill man förfara på så sätt bör man notera att 1 september 1950 var temperaturen i Phoenix 48 grader och under sju dagar i rad låg den då över 43 grader.

I september.

11 juli 1958 var topptemperaturen 48 grader och i åtta dagar låg den över 43 grader.

4 juli 1989 var också topptemperaturen 48 grader, och tio dagar i rad var temperaturen högre än 43 grader.

21 juli 2006 var topptemperaturen 48 grader, och sex dagar i rad var temperaturen högre än 43 grader.

Och så vidare.

Vi kan också räkna fram mängder av perioder då topptemperaturen varit 47 eller 46 grader och lägsta temperaturen varit 43 grader, och rekordvärmen varat i tio dagar eller mer.

Och förresten, 28 juli 1995 var topptemperaturen hela 49 grader. Rekordvärmen varade i 17 dagar.

Höga temperaturer är normalt i Arizona.

30 mil från Phoenix ligger Lake Havasu City.

Där har de högsta uppmätta temperaturerna sedan 1967 i juni, juli och augusti varit 53, 52, och 51 grader. Staden har länge varit en populär stad att flytta till för amerikanska pensionärer som vill ha lite värme, och har varit en av de 100 städerna i USA med mest inflyttning.

Det är statistik från en plats i Arizona som är, och alltid har varit, hetare än Phoenix.

Men Aftonbladet skapar bilden av Phoenix som en plats man måste överväga att fly från på grund av att det är för varmt – och beviset för detta är en utflyttad massageterapeut från Vimmerby som tycker det är lite för hett just nu och som förundras över att Phoenix-borna dricker så lite, och ställer sig frågan: ”Är de halvödlor”.

Med sådana svaga argument försöker medierna skapa klimatpanik.

Visst ska vi diskutera miljö, natur och klimat.

Men inte på det här sättet.

Ett stort antal anhängare av shiapredikanten Muqtada al-Sadr stormade under natten mot torsdagen den svenska ambassaden i Iraks huvudstad Bagdad, meddelar Reuters. Ambassadpersonalen befinner sig i säkerhet, uppger UD för TT. Flera videoklipp på sociala media visar hur demonstranter klättrar upp på balkongerna, sätter eld på flaggor, viftar med koraner och skriker. Enligt AFP har säkerhetsstyrkor kallats in, och skingrat folksamlingen med elektriska batonger och vattenkanoner.

Våldsamheterna började strax efter tre på torsdagsmorgonen, och skedde efter att al-Sadr uppmanat sina anhängare att protestera mot Sveriges koranbränningar. Han kräver att ambassadören Jessica Svärdström avlägsnas, och anklagade Sverige för att vara ”fientligt inställd mot islam”.

”Vi fördömer alla attacker på diplomater och personal från internationella organisationer. Attacker mot ambassader och diplomater utgör ett allvarligt brott mot Wienkonventionen. Irakiska myndigheter bär ansvaret för att skydda de diplomatiska beskickningarna och diplomatisk personal”, säger UD till SVT Nyheter.

Iraks utrikesdepartement tar avstånd från händelserna, och säger i ett uttalande att man i starka ordalag fördömer ”handlingen där Sveriges ambassad i Bagdad sattes i brand.” SVT:s utrikesreporter Gilda Hamidi-Nia säger att ”Gemene man i Irak kanske inte bryr sig så mycket om det här. Men för dem som bryr sig ser man koranbränningarna som en grov kränkning. Man förstår inte hur det kan rymmas i yttrandefriheten, och det sticker också i ögonen när de ser bilderna på hur polisen står och tittar på.”

Attacken kom efter att en ny koranbränning beviljats utanför Iraks ambassad i Stockholm på torsdagen. Två personer ska delta i demonstrationen. Personen bakom ansökan säger till TT att det är samma personer som tidigare i somras brände en koran utanför en moské i Stockholm. Efter det har 57 muslimska länder krävt att koranen ska skyddas av internationell lag.

Två tidigare demonstrationer vid ambassaden gjordes i slutet av juni, efter koranbränningen i Stockholm 28 juni. Sedan dess har kansliet varit stängt för besökare, och det finns i dagsläget ingen hantering av pass.

Regeringen har tidigare signalerat att den vill se hårdare straff för gängkriminella. På onsdagen förklarade justitieminister Gunnar Strömmer att regeringen nu ger riksåklagare Petra Lundh uppdraget att göra en översyn av straffrätten. Utredningen ska genomföras på två år.

Strömmer deklarerade att själva inställningen till vissa brott ska förändras, och att det är en av utgångspunkterna för utredningen:

Fokus ska skifta från gärningsmannen till brottsoffren och samhällets behov av skydd.

Strömmer bedömde läget i Sverige som ”akut”:

Vi har i dag en grov brottslighet som är systemhotande. Skjutningarna är toppen på ett isberg där det också finns omfattande narkotikahandel, bedrägerier och en rekrytering som pågår hela tiden. I dag handlar det om cirka 30 000 personer enligt polisens bedömning.

Tystade vittnen, hot mot åklagare och domare och infiltration av myndigheter hörde också till de problem och faror Strömmer räknade upp.

Vilka förändringar vill då regeringen se genomförda i straffrätten efter utredningen?

Bland de önskade förändringarna finns:

• Skärpta straffskalor. Domstolarna ska också oftare döma till de längre fängelsestraff som återfinns inom straffskalorna.

• Fördubblade straff för fler brott som är följden av gängkriminell verksamhet. 1 juli trädde lagändringar i kraft som innebär skärpta straff för brott som begås inom ramen för våldsamma gänguppgörelser. Nu vill regeringen att utredningen föreslår ytterligare skärpningar; den vill ha dubbla straff för alla brott som har utförts inom ramen för kriminella nätverk.

• Avskaffad mängdrabatt vid flerfaldig brottslighet avskaffas.

• Fängelse ska bli ett vanligare straff än lindrigare påföljder.

• Obligatorisk häktning ska följa på fler brott.

Ardalan Shekarabi, rättspolitisk talesperson för socialdemokraterna, uttryckte omgående sitt missnöje med regeringens kommande utredning och menade i ett uttalande att om förslagen genomförs kommer de kriminella gängen att växa:

Man vill generellt skärpa straffen och sätta människor som begår mindre allvarliga brott i fängelse, betydligt längre dessutom. Då riskerar fler människor, även unga, att hamna i miljöer där de kan introduceras till gängkriminalitet.

Shekarabi uttryckte också oro för att förslagens genomförande skulle innebära en omöjlig belastning för Kriminalvården.

Den frågan berörde Strömmer under pressträffen då han menade att det ingick i utredningens uppdrag att göra en konsekvensbeskrivning av vad de skärpta straffen innebär för situationen på landets fängelser.

Sällan har en film som producerats av ett mycket litet bolag fått en så stor uppmärksamhet, och drabbats av så många fördömanden. Det vänligaste motståndarna sagt är – med ett litet nedlåtande tonfall – "... kristen actionfilm", det vanligaste är att stämpla den som ett verk av sinnessvaga konspirationsteoretiker.

Filmen Sound of Freedom kostade i sammanhanget blygsamma 165 miljoner kronor att producera. Den släpptes på USA:s nationaldag 4 juli och har hittills spelat in 965 miljoner kronor, och krigar i toppen på intäktslistan med filmer som Indiana Jones 5 och den senaste Mission Impossible-rullen.

Inte illa av en lågbugetfilm. Mission: Impossible : Dead reckoning kostade tre miljarder att producera.

Filmen var klar och  20th Century Fox förband sig i ett avtal att ansvara för distributionen. Men efter att Walt Disney köpt upp 20th Century Fox beslutade de nya ägarna att ställa in distributionen. Angel Studios som producerat filmen köpte då tillbaka rättigheterna och crowdfundade distributionen med hjälp av 7000 bidragsgivare – de fick in 50 miljoner kronor på två veckor.

Sound of Freedom utgår från historien om den verkliga personen Tim Ballard, en före detta amerikansk agent i Homeland Security som grundade en ideell organisation för att bekämpa människohandel. Han lämnade Homeland Security berörd och skakad av den brutala verklighet han mött när hans vägar korsats med offer för sexhandel med barn.

Den som uppskattar actionfilmer lär inte bli missnöjd, och Jim Caviezel i rollen som Jim Ballard har just den där seniga, stenhårda och omutligt tysta framtoningen en actionhjälte ska ha. Ungefär som Dirty Harry gett sig ut på korståg mot trafficking.

Filmen tar oss med på en resa runt om i världen, men fokuserar på Colombia, där Tim och hans grupp infiltrerar olika nätverk av människohandel för att rädda flickor och pojkar från att säljas till rika pedofiler.

Man kunde vänta sig att filmkritikerna borde uppskatta en action-film där hjälten ger sig i kast med ett verkligt – och stort – problem istället för att bekämpa märkliga superskurkar som vill ha världsherravälde.

Men kritikerna har varit märkliga njugga i sin bedömning, för att inte säga öppet aggressiva.

Värst är nog Guardian som går till ett förvirrat angrepp och anklagar filmen för att propagera för konspirationsteorier och för att försöka sprida QAnons budskap.

Hur påstås detta spridande då gå till?

Jo, genom att:

”Traffickingen i filmen uppvisar inget annat motiv än att levererera vad förmögna sexnidingar vill ha, och undviker att nämna allt prat om organhandel, eller skördande av det dyrbara adrenokromet genom satanistiska ritualer”.

Adrenokrom är ett biologiskt pigment som uppstår vid oxidering av adrenalin, och som enligt anhängare av QAnon-rörelsen utvinns ur barnoffer – och förövarna är rika personer, typ de som ingick i kretsen kring Jeffrey Epstein. Adrenokrom påstås göra att den som intar ämnet blir friskare, starkare och lever längre.

Guardian-kritikerns resonemang är märkligt – och fascinerande.

Och avslöjande.

Det räcker med en enkel, rak, actionfilm om kampen mot trafficking för att skribenten ska börja prata om att det rör sig om QAnon-propaganda. Och beviset för det är att det inte förekommer QAnon-propaganda i filmen, och det beror på att QAnon-anhängar är förslagna, förklarar kritikern i Guardian:

”The first rule of QAnon: you don’t talk about QAnon where the normals can hear you.”

Det här innebär att man aldrig kan diskutera faran av pedofila sammanslutningar utan att anklagas för att vara konspirationsteoretiker.

Nämner man QAnon-idéer blir man förstås stämplad sm konspirationsteoretiker, och nämner man dem inte blir man också stämplad som konspirationsteoretiker.

Följden blir att pedofilers makt blir omöjlig att diskutera. Möjligen är det avsikten.

I svenska tidningar har TT:s beskrivning av filmen fått genomslag. Där citerar man en artikel i amerikanska magasinet Forbes som driver linjen att Sound of Freedom är QAnon-propaganda eftersom både Ballard och Caveziel i intervjuer i olika sammanhang talat om mäktiga pedofilgäng där politiker, Hollywood-profiler och finansmän ingår.

Hittills har inga andra artiklar om filmen kunnat upptäckas i svenska tidningar än sådana som utgår från TT:s text, som alltså bygger på Forbes text, som är entydigt negativ – och kopplar filmen till konspirationsteorier.

Frågan kan förstås ställas varför man inte utgår från det amerikanska branschmagasinet Varietys bedömning, som ser till filmen som den är och konstaterar att det rör sig om en:

”… fängslande film som på ett autentiskt sätt belyser ett av vår tids med fruktansvärda kriminella fenomen”.

Men i allmänhet är etablerade media alltså kritiska, som kritikern i Guardian, som också som ett bevis för filmskaparnas bakslughet anför att Bill och Hillary Clinton inte nämns i filmen (de brukar spela en framträdande roll i QAnon-teorier) – på så sätt fortsätter blockerandet av diskussionen om vad till exempel Bill Clinton gjorde på alla sina flygturer till Jeffrey Epsteins pedofil-ö i Västindien. Nämner du Bill Clintons namn i samband med pedofili är du konspirationsteoretiker – pratar du om mäktiga pedofilringar men inte nämner Clintons namn, då är du som sagt också en konspirationsteoretiker, men en bakslug sådan.

Den ende i kretsen kring Jeffrey Epstein som på något sätt drabbats är prins Andrew, och han har väl mest fått lida av Charles III:s onåd, inte av fängelse.

Övriga personer på Epsteins gästlista har kvar makt och positioner.

Bill Clinton behandlas fortfarande som en äldre och vis statsman, Hillary som en potentiell minister i nästa Biden-regering (om det blir en sådan).

Och på tal om en ny presidentperiod för Biden.

Nyligen avslöjade Wall Street Journal att en av grundarna av Linkedin, tech-miljardären Reid Hoffman, hörde till besökarna på Epsteins ö.

Dagen efter skänker Hoffman tio miljoner kronor till Bidens återvalskampanj.

Förstås bara ett sammanträffande.

Och samtidigt kom den senaste i raden av stämningar mot en bank för att den underlättat Epsteins sexhandel där unga flickor utnyttjats av mäktiga män; amerikanska Jungfruöarna stämmer JP Morgan för att bolaget under 15 år sett mellan fingrarna med vad Epstein höll på med och genom finansiella transaktioner underlättade hans sexhandel och övergrepp.

Problemet med Sound of Freedom är inte att den framför konspirationsteorier, problemet är istället kanske att den inte nämner namn.

Men det verkar inte behövas i dagens medieklimat för att försök görs att kortsluta debatten.

En del saker får inte diskuteras.

Det blev ett bra andra kvartal för storbanken Nordea. Den kan rapportera ett rörelseresultat på 22 miljarder kronor, innan kreditförluster (som var tämligen begränsade: 0,4 miljarder kronor).

Merparten av resultatet utgörs av räntenettot – det banken tjänar på skillnaden på in- och utlåningsräntor. Räntenettot har ökat med 40 procent jämför med samma kvartal förra året.

Nordea, liksom alla andra banker, har höjt sina utlåningsräntor i takt med att Riksbanken höjt sin styrränta.

Inget underligt med det.

Men Nordea har uppenbarligen höjt sina utlåningsräntor med råge, det räcker och blir liksom över om man ser till räntenettot.

Detsamma kan inte säga om bankens inlåningsräntor. Den som har satt sina sparade slantar eller sin lön hos banken – den som av någon outgrundlig anledning har sina pengar vilande där – får se deras värde söndergnagt av inflation och höjda räntor.

Nu är det inte på det viset att bankens ledning inte är medveten om att många svenskar kämpar med att få inkomster och utgifter att gå ihop.

När Nordeas vd Frank Vang-Jensen kommenterar resultatet och det ekonomiska läget förklarar han:

”Under första halvåret var det världspolitiska läget fortsatt bräckligt. Samtidigt har makroekonomisk osäkerhet och varaktigt hög inflation satt press på både hushåll och företag. Det var även en turbulent period på finans­mark­naderna”.

Alltså, allt skakar, alla pressas, och då stiger Nordeas resultat.

Men det är inte så att Nordea är en hjärtlös bank – även om de inte visar någon större omsorg om dem som har lån och löner i banken.

Nordea har nämligen fokuserat sina känslor och sin omsorg på de neurodivergenta – personer som har diagnosticerats med till exempel ADHD, autismspektrumtillstånd samt dyslexi och dyskalkyli.

Banken har under sommaren gått ut i en stor kampanj där man förklarar vikten av att alla företag satsar på verklig mångfald, vilket då innebär att de neurodivergenta bereds plats i verksamheten.

Åsa Nilsson Billie, mångfaldschef hos Nordea, menar att ett mänskligt synsätt är en nödvändighet om fler grupper ska kunna inkluderas:

Vi behöver komma förbi ”hur mycket tjänar vi på det?” och våga lyfta fram andra värden, som ”vilka vill vi vara?” säger hon och lägger till:

Oavsett utanförskap är det inte så trevligt att ha en prislapp på sig. Därför är det oerhört viktigt att bredda diskussionen. Där har Nordea ett stort ansvar.

Givetvis är det fint att Nordea inte tänker skygga för att anställa personer som har ADHD, möjligen kan man bli lite orolig å bankens vägnar om de även tänker satsa på individer som lider av dyskalkyli.

Men man kan förstås ställa sig frågan om varför denna vilja att strunta i frågan ”hur mycket tjänar vi på det?” inte gäller alla dem som har sina bolån hos Nordea.

Dock öppnar sig här en intressant möjlighet för dig som har dina bolån hos just Nordea. Kontakta din bankman och säg att du befinner dig inom autismspektrat och hänvisa till att banken deklarerat att de tänker visa speciell omsorg om denna grupp och att prislappen är underordnad.

Malung, Fagersta, Åre, och Vilhelmina är några av de allt fler kommuner som tacksamt tar emot hjälp av EPA-raggare för att lösa bristen på sommarpersonal i hemtjänsten. En av de som ställer upp är sommarjobbaren Edvin Hallin, 15 år, som bland annat kör ut mat till äldre i Vilhelmina.

”Jo, i år vart det speciellt, jag kör ut matvaror till gamlingar för hemtjänsten. Det har varit väldigt kul, jag tycker om äldre. Det är kul att lyssna och prata med dem”, säger ynglingen till Sveriges Radio. En av de han besöker är 93-årige Assar Andersson, som får dagens lunch levererad av EPA-föraren. ”Jag säger att ungdomarna är ju otroliga. Om man behandlar dem som vanligt folk, så vill de ta ansvar.”

Hemtjänstchefen Birgitta Ohlsson konstaterar att de tolv EPA-ungdomarna som anställts över sommaren har varit avgörande för att få ihop pusslet. ”Vi satt ju verkligen på pottkanten”, säger hon till Aftonbladet. ”Vi såg inte att vi skulle kunna täcka personalbehovet i sommar, och vi var tvungna att prova allt.”

Tanken bakom att använda ungdomar i hemtjänsten föddes i Malung sommaren 2018. Och jobbet i hemtjänsten är ett sätt att ge EPA-förare upprättelse, menar Arbetet. ”Det är ju helt underbart! Det bästa som hänt!” säger Marianne Lundberg, ordinarie anställd. ”De är jätteduktiga och kommer in här med energi, skratt och bidrar.” Hon hoppas att EPA-satsningen kan få fler unga att få upp ögonen för hemtjänstjobb.

Också hemtjänstchefen Annika Danielsson gläds åt det nyvaknade intresset för hemtjänsten. Även om pandemin tidigare satte stopp, så tog satsningen fart på allvar förra året, och flera andra kommuner har kontaktat Malung för att få tips. ”Det har blivit populärt. Det är jätteroligt, och det är ett så smidigt sätt för oss som försöker rekrytera folk i vård och omsorg. Det är ju ofta distanser till brukarna, och med EPA-traktorer tar ungdomarna sig runt”, säger Danielsson. ”Det är guld värt, och det är så roligt att kunna få in ungdomar i arbetslivet.”

En av de som sommarjobbar i Malung är Elin Eriksson, 17 år, som puttrar fram i 30 knyck med sin Nissan King Cab. ”Jag såg en annons om att de sökte ungdomar med A-traktor. Jag gillar människor, och jag har A-traktor. Jag ringde direkt.” Nu jobbar hon fyra kvällar i veckan efter skolan, och hjälper till med det mesta, förutom att dela ut medicin och sådant som kräver utbildning. Hon ser jobbet i hemtjänsten som ett sätt att ge EPA-ungdomar upprättelse; man behöver inte vara ett störningsmoment – de bidrar till gärna samhället om de får frågan. ”Gud, vad jag längtar tills jag fyller 18 i november. Då säljer jag den här, och köper bil direkt.”

Du som inte längre har åldern inne för att brumma runt i långsam takt kan alltid lyssna på EPA-dunk, som är så mycket mer än Eddie Meduza eller Ronny och Ragge. Låt familjen i bilen glädjas åt något annat än Slätstrukna Hits FM, leta istället reda på exempelvis spellistan ”EPA 2023” på Spotify. ”Musiken för att spränga högtalaren på donken-parkeringen, störa grannarna och dra en fylla i bilen.”

Njut av klassiska verk som Raggen måste gå (Ringnes-Ronny), A-kassa (Kapten Krök) och Bonka bäver (250 kg kärlek). Lugn, både Fröken Snusk och snart svensktoppsmogna Hooja finns med. Fungerar även på husvagnsparkeringen för att hålla tråkgrannarna borta.

Visst har du väl under våren och sommaren gått och nynnat på rader som:

”Banan, Melon, Kiwi & Citron

De häller det i drinken och säger "den är god”

Banan, Melon, Kiwi & Citron

Det enda som vi bryr oss i är att bli kanon”.

Eller så har du småskrålat rader ur ”Där gäddan simmar” eller ”Polers”.

För vem gillar väl inte Hooja och blir lite vardagligt smålycklig av deras musik?

Jo, men sådana personer finns – det visade sig när Aftonbladet stort slog upp att de nu kunde ”avslöja” vilka som dolde sig bakom duons masker.

AB:s ställföreträdande ansvarige utgivare Martin Schori försvarade ”avslöjandet”:

”… rent krasst är det inte heller mediers uppgift att spela med i pr-kampanjer."

Det är ett märkligt uttalande med tanke på att AB:s nöjesjournalister, liksom alla andra nöjesjournalister glatt ställer sig i kö för att till exempel intervjua filmstjärnor när storfilmer ska lanseras. De tar den halvtimme de får sig tilldelad och ställer de frågor som de förväntas ställa, och som alla andra ställer – och deltar förnöjt i en pr-kampanj.

Schori har också förklarat att AB vill ”… granska de här makthavarna i nöjesindustrin”. Alltså Hooja.

”Makthavare”?

Det har gått knappt två år sedan Hooja dök upp på den svenska musikscenen.

Det är ungefär 15 år sedan gangsterrap började ta plats i Sverige, parallellt med – och i symbios med – de kriminella gäng som inledde sitt maktövertagande i många svenska förorter.

Det tog 14 år innan AB skrev något om detta samband – och därmed 14 år innan man skriver om personer – ofta maskerade – som har verklig makt, och våldskapital.

Uppenbarligen har AB haft – och har – en förstående inställning till musicerande makthavare i förorten, även om de är maskerade och beväpnade och kriminella. Förståelsen är dock ringa när två grabbar från Norrland uppenbarar sig och är maskerade. Möjligen är de beväpnade om man anser att motorsågar är att jämföra med en AK4.

Men skribenterna i storstaden verkar verkligen tro att Hooja också har tillgång till något slags våldskapital. Erik Helmerson försvarar AB:s ”avslöjande”, och på DN:s ledarsida förklarar han för oss som är kritiska att:

”Det är som att Hooja är bräckliga kärl som varsamt måste skyddas från de hemska Stockholmsmedierna och till varje pris inte får störas medan de backar ihjäl älgar med släp.”

Möjligen försöker Helmerson vara rolig, men det är mindre troligt. En svensk ledarskribent skämtar inte om att döda djur, det vore inte korrekt. Istället bör vi nog utgå från att Helmerson faktiskt tror att det går att döda en älg medan man backar med släp. Och visst, det går nog om man sitter bakom ratten på en Scania 770 S, och älgen samtidigt är döv, blind och så gammal att han är i färd med att vandra i väg för att i stillhet avlida under en stor gran.

Nyckelformuleringen i Helmersons text är när han undrar om Hooja är ”bräckliga kärl”. Det är där tofflorna skaver på Helmersons fötter. Hooja står för allt som är storstadens skribenter främmande, en annan sorts mansideal; tyst, slutet, mer i samklang med naturen än med samhället, och med en ganska ringa förståelse för vad som pågår i samhället, eller snarare rör det sig om ett stort ointresse för livet i storstaden.

För någon som likt Helmerson livnär sig på att ständigt prata och skriva om politik, mansroll, kultur, patriarkat, klimat, och Putin måste det vara nästintill skrämmande att ställas inför män som tycker det är viktigt att förmedla kunskap om hur man kokar kaffe i naturen, eller hur man avgör om man kan elda med veden.

Helmersons (och Schoris) sociala existens och yrkeskarriär är beroende av att de är företrädare för en ny mansroll; undergivna män med insjunken bröstkorg som gillar att ta på sig skulden för allt; slaveriet, misshandlade kvinnor, smältande polarisar och att folk i förorten inte hittar till arbetsförmedlingen.

Nu ställs de inför ett annat mansideal i form av Hooja, och panikslaget ser de hur de två norrlänningarna drar tiotusentals människor på sina konserter, och noterar dystert att riktigt så många kommer det ju inte och lyssnar när Helmerson eller Schori talar på Publicistklubben.

Det rör sig alltså om en slags manlig avundsjuka, eller nåja, det kanske mer kan beskrivas som att omegahannarna känner sitt revir hotat när alfahannarna iförda fleecetröjor uppenbarar sig i skogsbrynet.

I gruppen skribenter som känner sig hotade ingår också SvD:s Lars Berge, som egentligen var den som inledde mediaattackerna på Hooja. Han var förbannad på att Hooja fick så mycket utrymme i media – både i tidningar, Svt och SR – och kallade Hoojas sommarprogram ”propaganda”: ”Finns det ett redaktionellt beslut att nu låta fiktiva karaktärer passera som riktiga människor?”

Berge själv verkar som skribent vara mest inställd på att skriva om det som har något att göra med honom själv, vilket bland annat resulterat i en bok där han försöker utreda huruvida det var sant att hans morfar nästan slukades av en monstervåg.

I den boken får man en känsla för vad Berge anser vara påfrestningar och prövningar.

”Jag ställde mig upp och lutade mig sammanbitet över min MacBook”.

Varför gör han det? Jo, han ska göra ett inlägg i en Facebookgrupp. Det är påfrestningen, prövningen ligger i att bara en person lajkar.

Man får förstå att Berge irriteras av personer som talar och sjunger om hur man överlever i skog och mark.

AB:s ledarskribent Fanny Jönsson utvecklar det mest märkliga försvaret för den egna tidningens avslöjande:

”I dag spåras du överallt, hela tiden. Offline som online. Vill du köpa kontantkort till telefonen måste du sedan förra året legitimera dig. Det gör det lättare för polisen att koppla telefonnummer till kriminella, men det blir också svårare för den som vill ge ett anonymt tips till en journalist.”

Jönsson menar alltså att vi lever i ett övervakningssamhälle, där få kan förbli anonyma och undandra sig överhetens kontroll. Så Jönsson förklarar för Hooja att: ”Tyvärr Hooja, ingen kan vara anonym här längre. Ingen mask i världen hjälper svensken nu.”

En rimligare slutsats vore väl att den egna tidningen gjorde fel som bidrog till att av-anonymisera två folkliga killar som ville undvika uppmärksamhet för den egna personen.

Men problemet är just att Hooja för en ledarskribent framstår som representater för en slags besvärlig och oregerlig urbefolkning, det är inte dem man bryr sig om. Det är folket i orten som är målgruppen, och Jönsson begråter följdriktigt att de som heter ”Ahmed och bor i Biskopsgården" inte längre kan behålla masken.

Då ska minsann heller inte Hooja få göra det, och på något märkligt sätt lyckas Jönsson få det till att det egentligen är Tidöavtalet som framtvingat AB:s avslöjande.

Sydsvenskans kulturskribent Gabriel Zetterström har nog ändå plitat ihop det mest märkliga försvaret för ”avslöjandet”.

Han menade att det var rätt att dra maskerna av Hooja eftersom deras musik är ”kriminellt dålig” och eftersom de ”bygger sitt varumärke på att företräda landsbygden, som talar föraktfullt om allt söder om Dalälven. På ena sidan det onda och respektlösa medieetablissemanget i Stockholm. På den andra två jordade killar från Gällivare som bara vill koka sitt kaffe ifred.”

Finns mycket märkligt med det här resonemanget. Den som lyssnar på Hooja hör inget ”förakt” mot allt söder om Dalälven. Det rör sig mer om en begriplig förundran över att någon kan vilja bo i Stockholm.

Zetterström förklarar också med stolthet: ”Kalla mig elitist/snobbig/föraktfull/stockholmare”.

Och denna önskan kan vi väl villfara, och inbegripa alla Zetterströms kollegor.

Han ska dock ha heder av att erkänna att en av de stora rågångarna i Sverige går mellan ”medieetablissemanget i Stockholm” och alla oss andra. Det är du och jag mot Zetterström, Schori&co.

Men det finns en viktig faktor till som föder och göder medietablissemangets avsky mot Hooja.

Alla de ovannämnda skribenterna har i åratal talat om klimatkollaps och att vi står inför en apokalyps. Förbränd jord, översvämningar och orkaner, ödelagda länder.

Schori och de andra har tjatat om detta sittande på sina innerstadsredaktioner. De har inte förberett sig på minsta sätt för att överleva i den Mad Max-värld de förutspår, där espressomaskinen inte fungerar och tapasbaren stängt.

Att då ställas inför två killar från Norrland som inte tjatar om klimatkatastrofer – men som är förberedda om den kommer – det måste kännas bittert. Mycket bittert.

Gilgo Beach, Long Island, förändrades för alltid efter ett skrämmande 112-samtal den 10 maj 2010. Shannan Gilbert, en 24-årig prostituerad vädjade desperat om hjälp, hon kände sig förföljd under promenaden hem från en kund i Oak Beach.

Därefter var det tyst. Samtalet var det sista livstecknet innan Shannan Gilbert försvann.

Åtta månader senare gav polisen upp sökandet efter Shannan. Men under sökandet hade de funnit kroppen av en annan död kvinna.

Den 11 december 2010 upptäckte en polis från Suffolk County och en likhund, som sökte efter Shannan Gilberts kropp, kvarlevorna av en annan kvinna. Kroppen identifierades som Melissa Barthelemy, också hon prostituerad, som senast setts 18 månader tidigare i New York City. Under de följande två dagarna hittades ytterligare tre kroppar nedgrävda på stranden. Farhågor om en seriemördare uppstod när det fastställdes att alla fyra kvinnorna – som blev kända som "Gilgo Four", alla var prostituerade och hade dödats på ett liknande sätt.

Tio kroppar hittades i området under det kommande decenniet. Åtta kvinnor, ett barn och en ännu oidentifierad man.

Inledningsvis misstänkte myndigheterna att dödsfallen inte var kopplade till varandra på grund av antalet offer och vissa olikheter i sättet att genomföra morden. Richard Dormer, dåvarande polischef i Suffolk County, uppgav dock offentligt i december 2011 att polisen arbetade utifrån teorin att en seriemördare var ansvarig. Polisen utsattes också för hård press från allmänheten och anklagades för att inte lägga ner tillräckligt med resurser på att hitta seriemördaren eftersom många av offren var prostituerade.

Utredningen stannade allt mer av under 2012. Inga spår verkade leda någonstans. Den lokala polisen bad slutligen FBI om hjälp 2015 – men det dröjde ända till 2020 innan de började arbeta med fallet, bland annat genom att lansera webbplatsen GilgoNews för anonyma tips. Ett läderbälte präglat med bokstäverna "HM" eller "WH", som antogs tillhöra den misstänkte, släpptes också.

År 2021 bildade den nyutnämnde polischefen Rodney Harrison en arbetsgrupp, där den lokala polisen samverkade med FBI, och delstatspolisen.

En ny granskning av bevisen ledde myndigheterna till Rex Heuermann, som passade in exakt på den profil för mördaren som skapades redan 2011. Och nu – 13 år senare – har Heuermann gripits som misstänkt för morden.

Heuermann är arkitekt, 59 år gammal och gift tvåbarnsfar.

Bevisen mot Heuermann

Heuermann är kopplad till ett av offren genom DNA. Utredarna säkrade hans DNA från resterna av en pizza som han kastat i soporna.

Heuermanns utseende passar in på den misstänkte mördarens signalement. Vittnen beskriver vad de kallar ett "troll" – en stor, grovhuggen och kraftig man i 40-årsåldern med mörkt buskigt hår.

Heuermanns Chevrolet Avalanche stämmer in på den bil som beskrivits i samband med några offers försvinnande.

Mobilräkningar kopplar Heuermann till kontantkortstelefoner som användes för att kontakta några av offren.

Falska e-postkonton som använts vid kontakter med flera av offren har kunnat kopplas till Heuermann – detsamma gäller ett falskt Tinder-konto.

De Google-sökningar som gjort av Heuermann under pseudonymen Thomas Hawk tyder på en pervers läggning. Han sökte till exempel på "flicka som tigger om att bli våldtagen", "nakna slavflickor", och "10-årig skolflicka". Han gjorde omfattande sökningar på nätet om allt som rörde de tio morden.

Det mest märkliga är att samtidigt som Heuermanns DNA har kunnat kopplas till ett av offren så har hans hustrus DNA återfunnits på tre offer.

Men hustrun är inte misstänkt.

Den 25 juni gick sexbarnspappan Usman Buda förbi en tiggare på marknaden i Sokoto, Nigeria. Staden har en rik islamisk historia, och det var här som den islamske revolutionären Usman dan Fodio startade en av de mest ökända och blodigaste jihaderna i Afrika, 1804.

Ett ögonvittne som talade med The Guardian, mot löfte om total anonymitet, bytte Buda några ord med tiggaren. Han sa till henne att hon borde söka allmosor i Allahs namn snarare än profeten Muhammed, med hänvisning till profetens lära som talar om att ge ”till den som ber i Allahs namn”. Lättkränkta handlare tolkade hans kommentarer som hädiska, och Buda fick snabbt fly för sitt liv.

Men mobben kom ifatt honom, och ropen om att stena honom till döds i Allahs namn lockade snabbt fler upprörda i staden. Ett videoklipp, som visar en del av attacken, sprids över hela Nigeria – Buda försökte skydda sig mot slag med käppar och stenar som kastades mot honom. Också barn uppmuntrades till att kasta sten på hädaren, som för övrigt själv var muslim.

”Det var ett mord. Jag såg hjälplöst på när han blev slagen och stenad, hans kropp dränkt i blod. Inte ens de som ville ingripa kunde göra något. Det var en skrämmande syn”, säger ögonvittnet. En vän till Buda sa ”Om någon anklagas för hädelse, så bör de som gör anklagelserna lägga fram bevis. I det här fallet fick Usman inte ens en chans att försvara sig innan pöbeln kom.”

Delstatsregeringen i Sokoto fördömde mordet, men lovade samtidigt att ”beslutsamt ta itu med alla som befunnits skyldiga till någon handling som syftar till att förnedra profeten Muhammeds person”. De kom inte med några kondoleanser till den sörjande familjen, som nu står utan försörjning.

Polisen har lovat att ställa gärningsmännen inför rätta, men har efter snart tre veckor ännu inte gripit någon. Här är det sharialagar som gäller, och det finns inga offentliga uppgifter om att någon har åtalats eller fängslats i Nigeria för mord relaterade till anklagelser om hädelse. Detta trots uppskattningar som tyder på att mer än 13 200 nigerianer mördats på detta sätt mellan 2011 och 2021. Allmänhetens mobbvåld i Allahs namn löser uppgiften innan myndigheterna blir inblandade.

Steningen till döds är den senaste i en rad rapporterade attacker, som väcker oro över vad många betraktar som Nigerias långvariga misslyckande med att ta itu med växande religiös extremism. 2002 dödades mer än 200 människor i ett upplopp som utlöstes av en journalist som skrev att profeten skulle ha godkänt en Miss World-tävling i Nigerias huvudstad Abuja. Delstatsregeringen utfärdade då en fatwa, som uppmanade till att journalisten skulle dödas, och tidningens kontor sattes i brand. Förra året brändes Deborah Samuel, en kristen student i Sokoto, till döds av de andra på skolan efter anklagelser om hädelse. Ingen har åtalats för mordet.

Det går också utmärkt bra att hota med mobbmord i Allahs namn för att få sin vilja igenom. The Guardian talade med en universitetsstudent i norra Nigeria, som berättade hur hans grannar på campus hotade att anklaga honom för hädelse om han inte gav bort sitt boende till dem.

Enligt Haruna Lafiagi, islamisk forskare i Nigeria, strävar politikerna inte längre efter någon rättvisa. ”Guvernörerna är rädda för att förlora val, och det är därför de inte gör någonting när vilseledda islamiska predikanter beordrar sina anhängare att döda andra. Prästerna är avgörande för guvernörernas politiska ambitioner. Det är högst nedslående hur en del av muslimerna fullständigt bortser från människors okränkbarhet, i sin iver att döda andra vid minsta anklagelse om hädelse. Detta är ren okunnighet, ondska och barbari.”

Kvar finns Budas föräldrar, fru och barn. ”Han försörjde hela familjen. Vem ska ta hand om hans barn?” frågar Budas pappa, Abdullahi Buda. Han avslutar med att säga att hans son, en troende muslim, blev felaktigt anklagad.

2019 hade 79 länder och territorier hädelselagar, av de 198 som studerades av den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center. Europa har 45 stater.

Kanske går vi mot en bra filmhöst i Sverige och Europa? Möjligheterna för det har ökat ordentligt tack vare det som nu sker i USA. Den stora fackföreningen för skådespelare har gått ut i strejk – och sedan tre månader har också branschens manusförfattare strejkat. Det innebär ofta totalstopp även för redan inspelade filmer och serier – och för bolagen i bästa fall ”bara” krångel och försenade premiärer.

Tyvärr hann filmen om Barbie komma ut på biograferna, liksom den senaste Mission Impossible-rullen. Jag säger tyvärr – för är det inte på det viset att vi alla behöver en paus från den totala amerikaniseringen av svensk kultur – och där spelar sedan länge filmer från Hollywood en viktig roll.

Vad vi kan vänta oss är en nästintill total nedstängning av den amerikanska filmbranschen. Skådespelarfackets ledning har inte bara sagt att nu avbryts alla inspelningar – de har till och med förbjudit sina medlemmar att diskutera framtida projekt eller försöka sälja in sig själva till filmbolagen med tanke på tiden efter strejken.

Det är strid på kniven.

Nu är det inte så att jag stöder de strejkandes krav. Jag tycker de borde se sig om efter andra, vettigare jobb än de som erbjuds i Hollywood.

Jag är bara glad över att det på svenska biografer öppnas luckor för europeisk film från Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland, Polen och Ungern – och från våra nordiska grannländer. Strejken kan innebära att vi också får se en europeisering också av streamingtjänsternas utbud.

Det skulle ge många en möjlighet att upptäcka att det finns filmer och serier som görs för vuxna människor – och som samtidigt kan vara spännande, blodiga och actionfylld (om det nu är det man gillar).

Del av statsapparaten?

Jag ser dock en möjlig snabb upplösning för konflikten. Eftersom Hollywood, TV-bolagen – och numera streamingtjänsterna – alltid varit beroende av FBI, CIA, Pentagon och det demokratiska partiet i USA kunde man tycka att facket borde kräva att de statliga institutionerna bidrog med pengar till de begärda löneökningarna – om nu bolagen själva inte vill göra det.

Samspelet mellan staten, det demokratiska partiet och filmindustrin grundlades under president Roosevelt och New Deal. Hollywoods filmmagnater fick det förklarat för sig att presidenten inte var främmande för censur, förbud eller till och med förstatliganden om inte filmbolagen skildrade New Deal på ett positivt sätt. Sedan dess har samarbetet fortsatt – Edgar J Hoover var kanske den som var bäst på att utnyttja Hollywoods undergivenhet, och resultatet blev en serie filmer som var en formidabel och effektiv reklamkampanj för ett FBI som dåförtiden var långtifrån så mäktigt som det är i dag.

Efterhand har andra statliga institutioner lärt sig att på- och samverka med filmindustrin, och eftersom de råder konkurrens mellan dessa ser man det ofta avspeglat filmer och serier. Om hjälten är från FBI kan man vara säker på att svikare och landsförrädare återfinns i CIA eller militärapparaten. Och rör det sig om serier som spelas in i intim samverkan med den lokala poliskåren i Los Angeles eller New York kan man vara säker på att FBI framställs i mindre fördelaktig dager.

Det rör sig alltså om mycket elegant och genomtänkt propaganda. Man utgår från många amerikaners misstänksamhet mot staten, där finns tjuvar, mutkolvar och till och med landsförrädare – och visar upp sådana som bovar i filmen eller serien, samtidigt finns det ändå delar av statsapparaten som i filmerna och serierna är befolkad av goda, rena och modiga patrioter – och på så sätt kan man få folk att ändå hoppas på att allt ska ordna sig.

Symbiosen mellan filmindustrin och demokratiska partiet har också visat sig tydligt i de senaste årens kampanjer för att minoriteter av varje tänkbart slag ska återfinnas på en viktig plats i rollistan – oavsett vad filmen eller serien handlar om ska det finnas ordentlig representation för svarta, asiater, latinos och hbtq- och transpersoner. Det är märkligt att den mycket stora Skarsgårdsklanens alla heterosexuella vita män fortfarande kan landa så många prestigeroller i Hollywood. Möjligen betraktas svenskar med stora familjer som en skyddsvärd minoritet i Hollywood.

Vad är det då de träter om i Hollywood? Vad är det som händer?

Skådespelarfacket Screen Actors Guild-American Federation of Radio and Television Artists (SAG-AFTRA) har röstat för att stoppa film- och serieproduktionen inom hela underhållningsindustrin. Denna åtgärd kommer efter att avtalsförhandlingarna med Alliance of Motion Picture and Television Producers (AMPTP) brutit samman. AMPTP representerar filmbolag och stora streamingtjänster som Disney, Netflix och Amazon. Strejken kan leda till en brist på nya serier och filmer inom en snar framtid.

SAG-AFTRA:s-president Fran Drescher har uttryckt ilska och besvikelse över fatt förhandlingarna kollapsat. Hon kritiserar företagen för att de hänvisat till ett bekymmersamt läge på grund av ekonomiska förluster samtidigt som de betalar stora summor till sina chefer och ledningsgrupper. Strejken är första gången sedan 1980 som SAG-AFTRA, med sina 160 000 medlemmar, har gått ut i strejk. Det är också den första gemensamma strejken med manusförfattarnas fackförening Writers Guild of America (WGA) på över sex decennier. Skrivarstrejken har redan drabbat många produktioner, och nu när skådespelarna går ut i strejk så rör sig den amerikanska filmbranschen mot vad som närmast är ett totalstopp.

Fackföreningarna kräver höjningar av grundlöner och sina ersättningar från streamingtjänsterna. De vill också ha garantier för att deras arbete inte kommer att ersättas av artificiell intelligens. Drescher har flera gånger varnat för det hot som hon anser att streaming, digitalisering och AI utgör för branschen. Hon har hävdat att fackföreningarna måste stå på sig för att deras medlemmar inte ska riskera att ersättas av teknik och AI.

Konsekvenser

Den hotande strejken har redan fått konsekvenser. Premiären av Christopher Nolans film "Oppenheimer" i London flyttades fram en timme. Detta gjorde det möjligt för skådespelarna att gå på röda mattan innan SAG-styrelsens tillkännagivande. Tusentals skådespelare hade tidigare undertecknat ett brev där de signalerade sin vilja att strejka. Bland undertecknarna återfinns kända namn som har stora projekt på gång till sommaren och skådespelare som nyligen nominerats till en Emmy. Meryl Streep och Jennifer Lawrence hörde till dem som uppmanade fackföreningsledarna att avvisa vad de ser som ett mediokert avtal.

Disney-chefen Bob Iger säger att strejken kan komma att få en "mycket skadlig effekt på hela branschen". AMPTP skyllde förhandlingsavbrottet på SAG-AFTRA och hävdade att facket gick iväg först. Gruppen hävdade också att facket avvisade deras erbjudande om löne- och ersättningsökningar, högre pensions- och sjukförsäkringsavgifter, samt vad de kallar ”ett banbrytande AI-förslag”, som ska skydda fackmedlemmarnas intressen.

Strejken innebär inte bara ett stopp för film- och tv-produktion. Den innebär också en paus i allt arbete som är kopplat till branschen. Marknadsföringskampanjer för kommande filmer kommer att skjutas upp på obestämd tid. Fackmedlemmar kommer också att förbjudas att delta i prisutdelningar och filmfestivaler, samt att delta i intervjuer för avslutat arbete eller göra personliga framträdanden. Skådespelare förbjuds också från olika typer av provspelningar, eller ingå "ett avtal om att utföra tjänster som i framtiden".

Facket siktar alltså på att totalt lamslå branschen, och till och med stoppa alla försök att diskutera projekt som skulle kunna realiseras efter det att strejken någon gång är över.

Alltså – var tacksam över att det ett tag framöver inte finns så många nya amerikanska filmer och serier att se – befria dig genom att se något som skapats i ett europeiskt land.

Tänk er att det avslöjades att Svt:s manlige julvärd för året hade köpt nakenbilder av en 17-årig ung man som använde pengarna för att finansiera sina droginköp.

Just som jag skulle skriva att det nog skulle bli ett ramaskri, inser jag att det kanske inte alls skulle bli det – vi är ju ganska härdade när det gäller vad kändisar och teve-profiler gör på sin fritid.

Och det borde britterna också vara. Ändå har det blivit totalt medialt kaos och stor uppståndelse när det avslöjades att Huw Edwards hade betalat sammanlagt omkring 400 000 kronor till en 17-årig drogberoende ung man för att få nakenbilder där ynglingen poserade.

Nu väger väl Huw Edwards lite tyngre än en julvärd i svensk teve. För vi har ingen riktig motsvarighet till Edwards. Han har under mer än 20 år utvecklats till ett av BBC:s viktigaste nyhetsankare – och till exempel varit den som lotsat tittarna genom stora händelser i kungahuset som drottning Elisabeths död, och kung Charles III:s kröning, och han ledde också kanalens senaste stora valvaka.

Han har också den fjärde högsta lönen på BBC och drar in närmare sex miljoner kronor om året.

När tidningen The Sun släppte nyheten om nakenbilderna var Huw Edwards inte namngiven, och efter fem dagars spekulationer klev Edwards fru fram och förklarade att det var hennes man som The Sun hade skrivit om – och att han nu var intagen på sjukhus för psykiatrisk vård på grund av rabaldret kring avslöjandet.

Frun avslöjade namnet för att hon inte ville att andra personer på BBC skulle drabbas av misstankar om att vara den person The Sun pekat ut.

Kontakt med psykologer är nu i och för sig inget ovanligt för Edwards – han har själv i intervjuer berättat om sin många och långa depressioner.

Det som hänt de senaste dagarna är att förvirringen ökat kring vad Edwards egentligen gjort.

Polisen har lagt ner alla förundersökningar och säger att inget brott har begåtts.

BBC har återupptagit en utredning för att se om Edwards brutit mot sitt anställningsavtal och mot företagets personalpolitik.

The Sun har förklarat att de aldrig hävdat att Edwards gjort något brottsligt – men har samtidigt lämnat över en omfattande dokumentation till BBC, med icke publicerat material om Edwards.

Många av Edwards kollegor har ställt upp till försvar för denne och menar att det rör sig om grundlösa skandalskriverier och personförföljelse. Men det betyder ingenting – på BBC brukar man sluta leden för att skydda kända och perversa kollegor, och omgivningen tystar ner rykten – även om de mest brutala övergrepp.

Jimmy Saville var programledare i flera av BBC:s radioprogram och ledde senare länge bolagets teveprogram Top of the Pops – och medverkade dessutom i mängder av andra program. Hans karriär inleddes redan 1958 och sträckte sig i princip fram till hans död 2011. Redan på 1960-talet började det ryktas om att Saville förgrep sig på barn, och det viskades även om våldtäkter. Allt tystades ned. Först ett år efter Savilles död kom sanningen fram, och man räknar med att det finns minst 300 kända offer för Saville. Utredningarna som inleddes kunde visa hur ledande personer på BBC lagt locket på när anklagelser riktades mot Saville, och undersökningarna visade att han också hade mäktiga vänner och beskyddare inom den brittiska sjukvården och rättsapparaten.

Utredningarna om Saville kom att rikta strålkastarljuset mot Rolf Harris – en annan BBC-stjärna – som också visade sig ha begått övergrepp som tystats ner. Han dömdes 2014 till fängelse i fem år och nio månader för tolv fall av övergrepp mot flickor och unga kvinnor i åldrarna 13 till 19 år.

Men BBC är inte ensamma om skandaler av det här slaget. Konkurrenten ITV upplevde i juni i år en egen skandal, som ännu inte är riktigt är över. Då lämnade den populäre Philip Schofield jobbet som programledare för ITV:s ”This Morning”, bolagets slagskepp i kampen om dem som tittar på teve på morgonen och förmiddagen. Schofield drog sig tillbaka efter avslöjandet att han haft en affär med en yngre manlig kollega på kanalen – och Schofield befann sig vid tiden för affären i ett 30-årigt äktenskap.

Men redan månaderna dessförinnan hade Schofields ställning försvagats eftersom Holly Willoughby – hans partner som programledare – var förbannad för att Phil inte informerat henne om att hans bror Timothy stod inför rätta anklagad för elva fall av pedofila övergrepp mot en skolpojke – något han befanns vara skyldig till.

När det gäller Schofields eget fall – alltså förhållandet med en mycket yngre manlig anställd – inleddes det egentligen redan när den yngre mannen var 15 år. Då träffades de två när Schofield höll ett föredrag på pojkens skola.

Schofield höll kontakt med pojken efteråt, och såg till att denne fick praktisera på ”This morning” och han fick senare också en anställning. Schofield har frenetiskt förnekat att det rört sig om grooming, och sagt att relationen inte blev sexuell föränn den yngre mannen fyllt 20 år.

I efterspelet till avslöjandet om Schofield har det visat sig att ITV:s chefer har betett sig precis som chefer alltid verka ha gjort hos konkurrenten BBC. Man låtsas inte om det som pågår, man ser till att det tystas ned.

Frågan är förstås varför.