Det första man slås av när man hör William Beckmann sjunga är att det låter som musik från en svunnen tid. En man i smoking i en salong. Något du skulle hitta på en lp hos din morfars bror som inte köpt en ny skiva sedan 1955. Vi lyssnar på William Beckmanns Faded Memories.

Det andra som man slås av är, varför försvann någonsin den här typen av röster från musiken? Visst visst, det finns väl fortfarande sångare som för arvet vidare från easy listening-genren samt lounge-musik, men inom country känns detta både uråldrigt och samtidigt både nytt och fräscht!

Inledande spåret Bourbon Whiskey är en mycket bra introduktion till Beckmanns röst och stil. Det har tagit slut och Beckmann dränker sina sorger. Faktum är att han inte låter särskilt sorgsen alls faktiskt. Tänk, alla dessa problem som för Beckmann kan lösas med en flaska bourbon.

https://www.youtube.com/watch?v=h8kIr4G1xlo

Sin sammetslena röst kombinerar Beckmann inte bara med klassisk country utan det finns även en stor portion mexikanska influenser. Uppvuxen i Del Rio, Texas, talades både spanska och engelska hemma och radion var oftast inställd på mexikanska kanaler. Med åren säger Beckmann själv att han dock graviterade mer och mer mot klassisk Texas-country à la Townes Van Zandt och Radney Foster och då även började skriva och sjunga på engelska. På spåret Danced All Night Long bjuder Beckmann dock på några spanska rader.

https://www.youtube.com/watch?v=X14ov6sSrJc

Ytterligare något som sticker ut med Faded Memories är att fem av sju spår är så kallade "solo writes" av Beckmann själv. I dagens musikindustri är detta synnerligen ovanligt. Nashville vill gärna att några av deras pålitliga hit-skapare ska lägga en hand på lovande artisters musik. De enda som slipper detta verkar vara just dessa låtskrivare när de skriver till sig själva, som Lorie McKenna eller Brandi Carlyle. Att få höra en artist egna oputsade perspektiv både i lyrik musik hör därför till ovanligheterna.

Dock, detta kan kanske även sägas vara det område där jag även tycker att viss kritik kan riktas mot Beckmann, texterna är oftast relativt banala och jag hade hoppats på lite mer specificitet. Beckmann har här möjligheten att ofiltrerat berätta något djupare än att han dricker whiskey efter att ha blivit dumpad. Även om han berättar det ack så vackert tror jag faktiskt att skriva tillsammans med ytterligare någon kompositör skulle kunna vara till Beckmanns fördel.

Ovanstående kan framstå som konstig kritik med tanke på att Danced All Night Long följs av en av skivans två låtar som ej skrivits av Beckmann, nämligen Follow av Eric Paslay. Paslay är just den typ av hit-skapare som många i Nashville arbetar med och det är intressant att se att Beckmann fått spela in en av hans låtar på sin EP. Jag tror att Follow så småningom kommer vara den låt som puffas mot country-radio. Den har ett bra driv, men är kanske inte svulstig nog för kommersiell radio utanför Texas. Den som lever får se. Personligen finner jag det vara en av skivans minst intressanta låtar då Beckmanns röst ej får det spelrum den ges på andra spår.

Follow följs av skivans bästa låt 30 Miles. Beckmann sjunger om en förlorad flamma som flyttade iväg och hur han saknar när det bara var 48,28 kilometer dem emellan. Detta är country när den är som bäst i mitt tycke. Ett par ackord, en melodi och en berättelse från hjärtat. Beckmann har haft den goda försynen att även släppa en välproducerad avskalad akustisk version. Tack!

https://www.youtube.com/watch?v=9TnBzT4RBP0

Skivan fortsätter med ytterligare två spår skrivna av Beckmann själv.

New Woman handlar, föga förvånande, om att Beckmann träffat en ny kvinna och han berättar om det för den förra. Sången är lite tongue in cheek och visar samma humoristiska sida som Danced All Night Long.

In The Dark är en vackert framförd historia om mörkret man kan omslutas av när ett förhållande gått i kras där Beckmann famlar sig fram medan kvinnan gått vidare för länge sedan. Beckmanns röst och text förmedlar väl smärtan i att ha blivit bedragen och övergiven.

https://www.youtube.com/watch?v=LihaOjYKzTs

Skivan avslutas med ett synnerligen udda låtval, en cover av Bruce Springsteens I’m on Fire. Det är i sig inget fel på Beckmanns version, men den känns udda i sammanhanget. Kanske ville man få in lite elgitarrer och ha något lite rockigare att spela på konserter. Det är inte helt ovanligt att artister har med några sådana spår för att ha som temperaturhöjare på turnéer.

Om jag ska lyfta ytterligare någon kritisk punkt måste jag säga att spårordningen inte gifter sig helt. Om man vill tänka på skivan tematiskt framstår det som udda att New Woman kommer före In the Dark men efter Bourbon Whiskey. En idé kan vara att lyssna med start i Danced All Night Long, därefter Follow, Bourbon Whiskey, In the Dark, New Woman och sedan avsluta med 30 Miles (förlåt Bruce!). Då får vi berättelsen om en kärlek vid den mexikanska gränsen, den himlastormande känslan av att vara beredd att följa kärleken överallt, till den krassa verkligheten och uppbrottet, sammanbrottet, kampen att gå vidare och så avslutningsvis att med kärlek se tillbaka på den tid man trots allt hade tillsammans. Nåväl. Man kan ju faktiskt skapa en egen spellista i den ordningen.

Sammanfattningsvis är Faded Memories en otroligt lovande start på vad jag hoppas blir en lång framgångsrik karriär. Beckmann har skrivit ett utgivningsavtal med Warner Chappell och kommer börja turnera med etablerade Texasbaserade artister så som Wade Bowen och Randy Rogers. Framtiden ser ljus ut för William Beckmann och för alla oss som inte kan få nog av hans fantastiska röst.

Oavsett vad du nu tänkte på så slår jag vad om att det inte var stränder. Milslånga, vita, fantastiska stränder. Men det borde du ha gjort. Hollands bäst bevarade hemlighet är nämligen den fantastiska nordsjökusten. Från öarna i norr och nordväst hela vägen ner till Cadzand Bad är stora delar av Hollands 45 mil långa kustremsa täckt av riktigt fina sandstränder.

Hur holländarna lyckats hålla detta dolt för omvärlden är oklart. Kanske är tulipan och maruijana-grejen helt enkelt 5D-schack för att inga utlänningar ska få för sig att ta sig ut till kusten. Om vi vandrar omkring i tulipanfält eller sitter på en riktigt sunkig coffe-shop i Amsterdam får dom ha badorterna för sig själv.

Tyskarna har dock sett igenom charaden och Hollands kust är i det närmaste tvåspråkig. Förmodligen blev tyskarna upplysta via brev från gammelfarfar som stationerats vid någon utpost för att spana mot England.
Den tyska invasionen har inte bara fört med sig tvåspråkighet utan även en rejäl uppsnäppning vad gäller restauranger och service. Bra mat i Holland, vem hade kunnat tro det?

Så, nu när du avbokat resan till Kanarieöarna, vart ska du istället åka?
Låt mig ge tre förslag. Vi kör från norr till söder.

Schoorl - En halvtimme nordväst om Amsterdam ligger vår första anhalt Schoorl. Tryggt i vindlä bakom de stora sanddynerna ligger denna pitoreska småstad. Ta in på något av pensionaten eller kanske en campingplats, hyr en cykel och utforska sanddynerna eller ta dig ner till stranden för en heldag med sol och bad. På kvällen kan ni ta en runda discgolf på en av Holland trevligaste banor, nybörjarvänlig dessutom

Domburg - Nere i Zeeland ligger flera vackra stränder och badorter, här har holländarna sina sommarstugor och befolkningen mångdubblas under sommaren. Domburg är en av de trevligaste städerna, med både bra restauranger samt badhotell. Tar man bilen ner mot Westkapelle finns även en strand där man kan köra bilen nästan ner på stranden. Fyrhjulsdrift rekommenderas dock om man verkligen vill ge sig på det äventyret.

Cadzand Bad - Cadzand ligger även det i Zeeland men precis på gränsen till Belgien. Det betyder att man kan kombinera bad med dagsturer till fantastiska Brygge och Gent. Eller varför inte åka över till Knokke-Heist och titta på lyxjakter i hamnen? Närheten till Belgien medför även att det finns riktigt bra bagerier. Ni som läst mina tidigare krönikor vet hur illa ställt det är med den holländska brödkulturen –  tack och lov för belgarnas limpor!

Finns det då inget negativt med en semester på den holländska kusten undrar du kanske? Ja… det är ju det där med Nordsjön. Det är svinkallt i vattnet även mitt i sommaren.
Man får ta ett gäng Wim Hof-andetag innan man kastar sig i.

Vad tänker du på när du hör country? Män i cowboyhattar, vita skjortor, jeans, stora bältesspännen och stövlar som sjunger sånger om sin skördetröska och kvinnor i glansiga paljettklänningar som tar i från tårna på ännu en julskiva ingen bett om? Eller kanske går tankarna till banjospelande inavlade rednecks à la Den sista färden? Kanske tänker du på Johnny Cash, den där filmen med Joaquin Phoenix var ju rätt bra. Eller har du snubblat in på Spotifys omsorgsfullt kurerade popcountryspellista? Bländvita leenden, sånger om pickups på fält, grusvägar och cheerleaders som sjunger George Strait…

Visst visst visst. Det där är såklart country.

Men jag skulle vilja introducera dig till en annan värld, där countryn handlar mindre om söta flickor och grusvägar och mer om liv, lycka, sorg och död. Countryn från gruvorna i Appalacherna. Countryn från de massiva slätterna och oljeriggarna i Texas. Countryn från de riktiga kofösarna i Klippiga bergen. Countryartisterna som levt det liv de sjunger om. Countryn som brukar beskrivas som “tre ackord och sanningen”.

Den här sidan av countryn har såklart alltid funnits. På 70-talet var det outlaw-country med kåkfararen Merle Haggard (som bokstavligt talat såg Johnny Cash 1959 som intagen på San Quentin-fängelset och tänkte, det där kan jag göra med), Willie Nelson, Waylon Jennings och Kris Kristofferson i spetsen.

Outlaw-countryn var baserad på den traditionella countryn, med rötterna i western- och folkmusik. Musiken handlade om den tidens problem, alkohol, krig, kriminalitet. Musikernas talang var svår att ignorera, men deras låtar var ofta allt för smutsiga och farliga för att få spelas på radio. Exempelvis Willie Nelsons Blackjack County Chain förbjöds på countrystationerna när den började bli allt för populär, låten (som skrevs av en annan artist, Red Lane) handlar om hur ett fångarbetslag slår ihjäl sin plågoande, sheriffen, som låtit fängsla fattiga för att använda som gratis arbetskraft. Lite för magstarkt för radio. Dylika historier finns det många av.

Countryns rötter finns i folkmusiken från de brittiska öarna och sedan femtiotalet har country befunnit sig i en dragkamp inte olik den på 70-talet. Nashville dominerar industrin och är mest intresserad av att lägga sig så när popmusiken det bara går, såklart för att göra musiken än mer kommersiellt gångbar. Medans resten av countryamerika istället drar sig bakåt, mot folkmusiken, mot bluegrass, mot outlaw-country, mot western.

Den här strömningen står sig i dag starkare än någonsin och jag skulle vilja introducera ett par artister som jag tycker förkroppsligar country på liv och död.

Sturgill Simpson

Det är omöjligt att göra en sådan här lista utan att börja med Sturgill Simpson. På ett eller annat sätt verkar han vara involverad i det mesta som hänt framförallt på den appalachiska scenen och flera av artisterna i den här listan har antingen samarbetat med, producerats av eller helt enkelt upptäckts av Sturgill. Till dags dato har han släppt fem album och om man ska tro Sturgill själv så blir det inga fler. Planen ska alltid ha varit fem album baserade på “The traditional Christian narrative the journey of a human soul and inspired entirely by a Kris Kristofferson chorus I heard one day while stoned out of my mind when I was 33 years old.”

Dessa album är enligt följande:

• Seminal Album – Past Life: High Top Mountain
• The Soul's Journey Through Space: Metamodern Sounds in Country Music
• Birth and life lessons: A Sailor's Guide to Earth
• Life & Sin: Sound & Fury and Cuttin' Grass
• Absolution – Returning to the light: The Ballad of Dood and Juanita

Till detta har Sturgill även gjort två bluegrassamlingsalbum med låtar från de fyra första skivorna, och han har även alluderat till att det kan komma mer musik under andra former och namn. Men det kan dröja.

Som introduktion till Sturgill väljer jag You Can Wear the Crown, här i en liveinspelning från 2013. En låt från tidigt i Sturgills karriär där hans karakteristiska humor får fullt spelrum samtidigt som låten är en rejäl känga till musikindustrin i Nashville. Som B-sida bjuds Some Days.

https://youtu.be/tNV16tz1NK0

Tyler Childers

Tylers genombrottsplatta Purgatory producerades av, ja du gissade rätt, Sturgill Simpson. Tylers sound och anslag är dock helt annat än Simpsons, borta är den humoristiska aspekten. Tyler bjuder istället ofiltrerat från själen på svärtan och smärtan i livet i Appalachernas bortglömda kolgruvor. Stoltheten blandas med misären, alkoholen och drogerna, tillsammans med ett vemod som är svårt att värja sig från.

https://youtu.be/oOIJecsnaWg

Jag vill även ge ett särskilt omnämnande till Tylers pedal-steel-gitarrist. Världsklass.

https://youtu.be/_lsran_Slzc

Charles Wesley Godwin

Även om Charles Wesley Godwin i sin musik tar avstamp i sin uppväxt i West Virginias fattiga kolgruvsamhällen är hans anslag mer hoppfullt än många andra musiker från regionen. Han berättar om familjerna, gemenskapen, de vackra landskapen och stoltheten över förfädernas hårda slit för att kunna ge honom det liv han fått.

Charles familjekrönika Seneca Creek är en passande introduktion.

https://youtu.be/p3qbGWj3eao

Som B-sida ger jag Coal Country.

https://youtu.be/2sh2g7Oyunk

Morgan Wade

Även om männen dominerar musiken från Appalacherna finns såklart även kvinnor. En av de allra bästa är Morgan Wade. Morgan är från en liten småstad i sydvästra Virginia och har, sina unga år till trots, redan levt ett hårdare liv än de flesta. Detta återspeglas i hennes musik som i mångt och mycket handlar om trasiga relationer, där en underton av våld, alkohol och droger ligger som ett tjockt täcke över hennes önskan att älska och bli älskad.

Morgans röst är inget för ballader, men den passar perfekt för det hon sjunger om.
Det är svårt att inte bli berörd av låtar som The Night där hon på olika sätt ber om styrka att ta sig igenom ytterligare en natt och tittar man på videon framstår det som att ta sig igenom sången i sig är kamp på liv och död. Den typen av autenticitet som nog bara går att köpa med sitt eget liv som insats…

https://youtu.be/IFWzPxDxGBk

Benjamin Tod (Lost Dog Street Band)

Ett kringflackande liv, spelandes på gathörn, för pengar eller för en öl. Likt Morgan Wade har Benjamin inte levt det enklaste av liv. Droger, alkohol och hemlöshet. Under perioder tågluffare. Mycket av detta krönikerat av den eminenta youtubekanalen Gems on VHS. Musiken är lika delar spritromantik som hat mot det egna beroendet. Likt Morgan Wade får jag känslan av kamp för att ta sig igenom nästa låt och nästa låt och nästa låt.

För att ta sig an Benjamin kan det vara bäst att börja från i dag, 2022 och arbeta sig bakåt.

https://youtu.be/Q-BeinPgAf4

Hela vägen till livet på tågen:

https://youtu.be/eR04x5XXAwQ

Om vi rör oss från gruvorna och Oxycontinöverdoserna i Appalacherna, förbi Nashville och mot sydväst, landar vi snart i Oklahoma och Texas. Även här frodas countryn bortom Nashville. Vi bjuds förvisso på fler cowboyhattar än i West Virginia, men musiken är fortfarande rak och ärlig.

Joshua Ray Walker

Det enda som är mer omfångsrikt än Joshuas (enorma) lekamen är möjligen hans sångregister. Nu har jag aldrig varit på någon honky tonk i Texas, men det är där Walker nog känner sig mest som hemma. De fartfyllda humoristiska dängorna så som Bronco Billy's (om att rida en mekanisk tjur) åsido så är Joshuas främst stryka förmågan att via sin karakteristiska falsett låta oss förnimma hans egna sårbarhet blandat med en stor portion vemod och det är när han inte ens försöker dölja detta under lager av ironi som hans musik når sina högsta höjder.

Som du, kära läsare, säkerligen noterat har jag konsekvent valt avskalade (akustiska) live-inspelningar av ovanstående artister. Dessa finns såklart även med Joshua, men jag tycker att videon till hans mästerverk Voices till skillnad från många andra musikvideos vilka mest är distraktioner, lyckas fånga känslan som Joshuas röst förmedlar på ett särskilt imponerande sätt. Bravo Josh David Jordan och Joshua. Bravo.

https://youtu.be/fZqrQ-MdJcE

Zach Bryan

Mellan sina rotationer i den amerikanska flottan började Zach Bryan spela in sig själv med sin telefon och lägga upp sina inspelningar på Youtube. Några vänner tyckte att han borde spela in en skiva och medan han var på permission i Florida passade han på. Initialt ovillig att göra mer än jobba i flottan och spela in låtar på helgerna släppte Bryan ytterligare två album innan han slutligen förra året skrev på ett skivkontrakt och påbörjade inspelningen av sitt riktiga debutalbum. Vari ligger då Zach Bryans storhet? Enkelt, autenticiteten. Det här var aldrig något Zach gjorde för att bli känd, om hans vänner inte övertalat honom att spela in sina låtar hade han nog forsatt att skriva dem bara för sig själv. Sångerna är djupt personliga och berör ofta Zachs egna osäkerheter, saknaden av en allt för tidigt bortgången mor, rädslan att finna och förlora kärleken, alkoholen… och allt där emellan.

https://youtu.be/hyo-lQc6u8o

Var det här nu allt? Nej nej, detta är bara början på kaninhålet, kamrat. Vi har ju inte ens berört bluegrass, eller red dirt, eller Bakersfield, neotraditional, americana och allt det där andra.

Faktum är att även om Nashville fortfarande mest av allt vill ha med Justin Bieber på sina låtar, så är vi långt ifrån 10-talets bro-country och snap-tracks från Los Angeles. Artister som Midland, Jon Pardi, Riley Green, Carly Pearce, Miranda Lambert, Luke Combs, Morgan Wallen, Ashley McBryde, Hailey Whitters och ett gäng andra spelas varenda dag på radiostationerna. Framtiden ser ljus ut och många av musikerna jag presenterat här är på väg in i värmen. Morgan Wade har precis släppt sin skiva Reckless i en deluxeutgåva med ett antal nya låtar. Zach Bryans platta med ett skivbolag i ryggen kommer snart och hans första singel har släppts.

Den autentiska countryns tid är nu. Merle Haggard hade varit stolt.

Holländarna har helt klart sin egna och den är i högsta grad levande och välmående… no pun intended.

Mången holländsk fredag innefattar tre heliga element. Något friterat, en öl, ytterligare något friterat. Faktum är att en egen fritös är något av ett oumbärligt hushållsredskap. Likaså är det såklart ens egen mamma som gör de bästa pommesen (frietjes!). En kollega var glad över att i sydliga Brabant äntligen ha hittat en skaplig så kallad snackbar i nivå med mammas hemfriterade delikatesser. Detta då han under åren i Amsterdam haft svårt för den undermåliga nivån på friterad skräpmat. Oklart om detta således för hans hälsa är av godo eller ej.

Jag ska tillstå att holländska pommes faktiskt också är något utöver det vanliga. Men det är, som min kollega noterade, viktigt att de görs på rätt sätt. Först och främst, de måste vara färska – en bra snackbar pressar såklart dina pommes från potatisar innan de friteras – tjocka och ha precis lagom balans mellan knaprig yta och mjuk potatis inuti. Kort och gott inga McDonaldssmala mjuka hängiga pommes här inte!

Till detta finns såklart mer än bara salt. Varje snackbar erbjuder en rad med tillbehör och såser så som; majonnäs (holländsk eller belgisk), ketchup, curry, saté, joppie, special, krig, samuraj, vitlök, tomat, andalusisk, tartar, nötkött, pulled pork och pulled chicken. Om du inte vet vad samuraj- eller krigssås är… något nytt att testa nästa gång du är i Holland!

Och, nej, pommeskrydda har ännu ej letat sig till Holland, något för en hugad entreprenör att lansera kanske.

Förvisso finns stora inhemska kedjor som Febo och Smullers vilka tillhandahåller dessa livsnödvändigheter runt om hela Holland. Men, utan att vara någon konnässör så ska jag väl lokalpatriotiskt, precis som min kollega, notera just de mindre, lokala, brabantska snackbarerna är ett eller två snäpp över de nordholländska kedjorna. Jag gissar att det har något att göra med potatiskvalitén och att man tar sin fritering på synnerligen stort allvar. För även om du bor i den minsta byn på landsbygden utan vare sig affär eller skola så kommer det att finns en snackbar eller ett café där du kan få dig en rejäl skopa med lokalodlade pommes. Friterade med kärlek.

Nu kan det låta som om det bara friteras en massa potatis, men dina frietjes måste självklart ha sällskap av ytterligare något friterat. Men vad? Tja, vad mer kan man fritera? Det mesta såklart. Exempelvis frikandel (ej att förväxla med frikadell) som är en friterad korv, även denna med sås såklart. Eller varför inte någon av alla de upptänkliga formerna av kroketter? Vad än du gillar för fyllning så finns det en holländsk variant som bara väntar på att friteras och serveras tillsammans med dina pommes och din öl! Endast din (eller i det här fallet holländarnas) fantasi sätter gränser för vad man kan stoppa ner i kokande olja och sedan plocka upp och äta!

Kärleken till dessa friterade gudagåvor är bland holländarna så stor att de även skapat ett vida spritt system med snabbmatsautomater som man kan hitta på gator, i butiker och på tågstationer. För ni vet hur det är, man kommer med sista tåget hem och vill så gärna ha en kycklingkrokett med senap, tur då att man bara kan går förbi stationens krokettautomat och köpa sig en, några mynt i luckan (eller oftare ett blipp med bankkortet) och så öppnas luckan till uppvärmd friteringsglädje. Funkar även på vägen hem från krogen har jag hört.

Så till sist. Vad är då favoriten? Tja, jag ska erkänna att vare sig frikandel eller krokett är något jag själv går och suktar efter. Nej, ska det vara friterat förutom pommes då väljer jag bitterballen. Namnet till trots, inte bittra, utan som små friterade mjuka köttbullar vilka man doppar i senap och äter varma tillsammans med en kall öl. Företrädesvis på en uteservering bredvid en kanal. Smakelijk eten!

Hursomhelst tror jag inte så många svenskar haft sin första berusning på fotbolls- eller hockeylagets pub.
Då menar jag inte stampuben där de med årskort samlas innan match. Nej, jag menar puben som klubben driver i anslutning till träningsanläggningen.

Nu ska sägas att holländare, kalvinisterna i norr undantagna, har en väldigt avslappnad kontinental inställning till det här med att dricka. Tills för knappt tio år sedan var gränsen för att köpa öl och vin 16. 18 för starksprit. En hel del yngre än så fick säkert smaka ett glas av mamma eller pappa.

Men, en Bacardi Breezer med mamma gör ingen fylla. Åter därför till klubbpubarna. Dessa är nämligen en väl integrerad del i det holländska sportlivet. Tennisklubben, fotbollsklubben, rugbyklubben eller hockeyklubben (ni vet sån där hockey på gräs med boll), en sak de alla har gemensamt är klubbpuben.

Efter en träning eller en match (eller under om man är publik) är en öl eller två kutym. Ibland innan träning också kan jag tänka mig, man går ju oftast genom puben på vägen från omklädningsrummet ut till planen.

Så, vad då detta med första fyllan. Jo, på klubbpubarna har tiden stått stilla och de där nya reglerna för utskänkning har aldrig riktigt slagit igenom. Således visar rapporter (liksom anekdoter från kollegor) att även yngre serveras öl. Något som självklart möts av skarp kritik från diverse statligt organiserade icke-statliga organisationer, samt statligt organiserade statliga organisationer. Holland har inget systembolag, men jag antar att även sprithandlarnas intresseförening är upprörda. Så långt allt enligt förväntan.

Nu, kamrater, är det lätt att hänfalla i en sorts spritromantik, men det är inte poängen med denna krönika. Sprit är överskattat och vem har efter en fylla vaknat upp och tänkt “vilken tur att jag tog den där sista rundan tequila!”. Nej, det är inte poängen, utan snarare att fundera över om det, med hänsyn till att världen är som den är, kanske ändå inte är en jättedum idé att pragmatiskt ha lämpat över tonårsdrickandet på dessa klubbpubar?

Vad talar då till deras fördel som tonårsfylleoskuldstagare? Dels det faktum att klubbpubarna är privata – alla som är där är medlemmar och känner varandra relativt väl. Det finns en spridning i ålder där pubarna faktiskt primärt serverar alkohol till vuxna atleter (nåja), så viss vuxen styrning bör förekomma. Det tillåts väldigt sällan gå helt över styr – det är inte FF i syrrans kompis kusins villa.

Så efter den första ryggradsreaktionen att dom inte ska dricka alls, vilket dom inte ska, så framstår det ändå som en sansad pragmatiskt approach till det här med tonårsfyllor. Bättre än halvt medvetslös på Valborg åtminstone.

Med det sagt, spola kröken.

Även i vårt fall var besöket mer av praktisk karaktär än turistande. Min fru och en god vän skulle besöka ett ostmejeri för en guidad visning.

Då dottern var alltför ung för fyra timmar av ”allt du velat veta om vassle”, på japanska, så lämnades fru och vän på mejeriet och bilen styrdes lite planlöst åt nordväst. Någonting borde man väl kunna hitta på att göra? Efter några kilometer i bedårande vacker natur, över små kanaler, förbi ett gammalt slott och längs med en järnväg tornade en väderkvarn upp sig på andra sidan av en flod.

Kvarnen hade flaggor upphängda mellan bladen. Märkligt, men fint. Detta var något nytt och eftersom dottern somnat så bestämde jag mig för att svänga förbi och titta närmare på vad som försiggick.

Efter lite trixande runt på små kullerstensgator kom vi fram till väderkvarnen. Ja, någonting var helt klart på gång. Men vad? Med dottern i barnvagnen följde jag strömmen av familjer som rörde sig ner mot floden. Svartmålade barn i färgglada kläder och även en del som såg ut som någon sorts korsning mellan jultomten och en biskop, lekte på de avstängda gatorna. Väl framme vid stadens lilla hamn stod en musikkår uppställd. Vi hade helt klart haft tur med vår timing. Men vad väntade vi alla egentligen på?

I ensam majestät kommer så en båt glidande på floden. Båten är fylld med likadana svartmålade människor, fast vuxna, i samma märkliga kläder. Och där längst bak på båten. Såklart! Det är ju Sinterklaas som anländer från Spanien!

Sinterklaas och Zwarte Pietens ankomst är en av de viktigaste dagarna på året för alla holländska barn. Då börjar nämligen nedräkningen mot den 5 december, pakjesavond, presentafton. Under veckorna som följer reser Sinterklaas runt i landet på sin skimmel Oh zo snel och besöker skolor, köpcentrum, restauranger och alla möjliga andra platser. Detta krönikeras i något som närmast kan liknas en adventskalender där man varje dag får följa Sinterklaas och hans hjälpredors förehavanden.

Varje kväll får man även ställa en sko vid skorstenen eller kaminen om man har en sådan, annars något mindre romantiskt, vid husets centralvärmekälla. En morot eller kanske lite hö lämnas till Oh zo snel och nästkommande morgon ligger i skon istället en godisbit eller en present från Sinterklaas.

Den 5 december är det så dags för den stora paketutdelningen. Oturligt nog har alltid Sinterklaas bråttom och lämnar presenterna på farstubron, eller gömmer dem i huset. Den 6 december åker han och hans hjälpredor tillbaka till Spanien igen.

Sinterklaas ankomst och paketutdelning är en synnerligen smart tradition, där julen således kunnat separeras från den i andra länder så ofta förekommande julklappshetsen.

Den hetsen är förvisso bara flyttad drygt 20 dagar tidigare, men det gör ändå att julen kan handla om andra saker. För djupt kristna familjer kan såklart mer fokus läggas på religiösa aspekter av julfirandet. Men för de allra flesta blir julen en tid då man träffas och umgås med sin familj. Man äter… bröd, Kerststol (Ha! Vad trodde ni egentligen?). Firandet är avslappnat och både juldag och annandag spenderas oftast i soffan eller kanske med något sällskapsspel. Okej, visst finns även Kerstman, jultomten, men något riktigt genomslag har han aldrig fått. Trots idoga övertalningsförsök från ganska många barn får man förmoda.

Så med denna lilla historia om Sinterklaas önskar jag alla Morgonpostens läsare prettig kerstmis, god jul!

Det är faktiskt ganska passande då 17 procent av landet är mark man återvunnit från havet och 60 procent av landytan skulle dränkas vid högvatten om det inte vore för det massiva nätverk av vallar, slussar och pumpar som för en evig kamp mot vattnet.

Så länge det har bott människor i Nederländerna har man byggt vallar och diken för att leda och kontrollera vattennivåerna. Men det var egentligen så sent som 1918 man kom igång med de riktigt stora landåtervinningsprojekten, främst Zuiderzeewerken. 1932 stod Afsluitdijk klar. En 32 km lång och 90 meter bred vall från Nord-Holland till Friesland. Om du nån gång åker till Holland, se till att planera in ett besök. Det är en osedvanligt mäktig upplevelse att stå på vallen, och med blotta ögat se nivåskillnaden. Det är inte för inte som Zuiderzeewerken är med på listan över moderna underverk. Det var den framsynte ingenjören Cornelis Lely som redan 1891 presenterade planerna för hur det hela skulle göras.

Hur som helst, holländarna hade därmed framgångsrikt skapat västra Europas största sjö, IJsselmeer. Några ytterligare mindre vallar senare och Nederländernas tolfte provins Flevoland såg, bokstavligt talat, dagens ljus.

Efter Zuiderzeeprojektet följde Deltaprojektet där man ville kontrollera Rhen, Schelde och Maas utlopp. Vid Oosterscheldekering finns en plakett med samma holländska humor som i det tidigare skämtet, där står att läsa “Här styrs tidvattnet av månen, vinden och av oss”.

Men efter det att Deltaprojektet färdigställts 1997 verkade det som om holländarna tappade aptiten för mer land. Projektet Maarkerwaard, som skulle skapa ytterligare en stor polder intill Flevoland skrinlades slutligen 2003 och efter det har det varit tyst. Visst, man håller på och skapar lite öar i Markermeer, men dessa ska inte bebos utan vara till för fåglar och turister.

Det finns ekonomiska och miljörelaterade anledningar till att skapandet av nytt land kommit av sig. Holland håller till exempel redan på med en stor kampanj för att få bönderna att lägga ner sina gårdar. Så ny mark behövs inte för jordbrukets skull. Att ha en stor sötvattenreserv har även visat sig vara positivt vid långvarig torka och sjön fungerar även som en buffert mot översvämningar.

Men det är ändå något som ligger och gnager.

Tusentals år av att kamp mot havet.

Skapandet av nytt land. Men när man teknologiskt och ekonomiskt har det inom räckhåll, då ger man upp. Är det inte lite märkligt?

Eller behövs det bara en ny Cornelis Lely? Jag tror nog trots allt att längtan att erövra havet ändå glöder där inne i mina holländska grannars hjärtan.

Det andra man upptäcker är att kosten primärt verkar bestå av bröd. Vitt, industriprocessat, smaklöst bröd som inte går att bre riktigt smör på utan att det smulas sönder och till slut får rullas ihop (och slängas).

Brödkvaliténs avsaknad av kompatibilitet med smör löses genom att man helt enkelt har tagit fram särskilt bredbart smör, alltså smör som man gjort mjukt, genom raps- eller olivolja.

Eller kanske ännu enklare genom att man helt enkelt har andra saker på mackan, som Nutella eller ”hagelslag”, en slags chokladströssel.

Fyra eller fem skivor av detta och ett glas mjölk och frukosten är klar.

Till lunch lyxar man till det med samma bröd, till 90 procent bestående av luft, men ovanpå rapsoljan lägger man osaltad smaklös industriprocessad ost, eller kanske ”filet americain”. En sorglig mjuk industriprocessad bredbar variant av råbiff.

Men kom ihåg, vill du ha en ”broodje gezond”, en hälsomacka, då är det bara ost och en tunn, tunn skiva skinka som gäller. Två till tre sådana mackor och ett glas filmjölk och lunchen är avklarad.

Nu kanske du som läsare tänker att jag avsiktligt försöker ge holländarna dåligt rykte för sina matvanor, och då har du helt rätt. Min förhoppning är att denna krönika ska nå Nederländernas ambassadör i Sverige och att han vidarebefordrar dessa ord till expeditionsministären som omedelbart förbjuder rapsolja i smör.

Men jag har föga hopp om att kunna förändra holländarnas sektlika beteende när det gäller mat och bröd. De är en nation som med emfas samlas kring bröd av så dålig kvalité att en sedan två dagar kvarglömd Skogaholmslimpa framstår som en saftig smaksensation.

För holländarna är mat bara bränsle.

Kolhydrater ger flest snabba kalorier. Vitt bröd ger flest kolhydrater. Alltså äter man vitt bröd morgon, middag, kväll. Smidigt och enkelt. Om det sedan dessutom inte smakar någonting, desto bättre. Det gör det enklare att äta snabbt.

Holländarna är fokuserade på helt andra saker. Att jobba till exempel.

Nu bor jag nedanför floderna, alltså i det som resten av Nederländerna ser som det oorganiserade, livsnjutande, lite lata, katolska Brabant. Men det är ändå lätt att anlägga en lutheransk och kalvinistisk analys där ett enkelt liv med enkel mat och hårt arbete premieras före ett bröd det går att breda smör på.

En macka kan man förbereda hemma, äta vid skrivbordet på några minuter, på så sätt kan man bli klar med jobbet snabbare.

Så har man mer tid till att cykla sina 30 km hem. Då kan man göra av med kolhydratkalorierna dessutom.

Och när man väl kommer hem, då äter man faktiskt riktigt lagad varm mat tillsammans med familjen.

Kanske inte så dumt ändå.

Om nu bara brödet var ätbart.