Han var heller ingen vidare pokerspelare, inte med dagens mått mätt. Men han var en vinnare på poker. Han ska också ha introducerat No-Limit Texas Hold'em på svenska spelklubbar

Han gick från att vara kungen på spelklubbarna, till någon som flydde undan skulder till Las Vegas, där han bodde illegalt i tolv år. Han var skyldig fel folk pengar i Stockholm, och den person han var skyldig pengar i Las Vegas hade precis gått bort, så han vågade ta sig dit igen.

Alla galna historier, det där med "spelet är över herr Vestlund" är  en historia från 1970-talet eller början på 1980-talet, då insatsstyrkan stormade en illegal spelklubb han drev. Och en av poliserna när dom stormade över sade då "spelet är över herr Vestlund".

Från det att jag första gången spelade med honom, då han nästan av ren nyfikenhet spelade med mig och en kompis för att vi var nya (han var genuint intresserad av folk han tyckte var roliga att surra med). Han var som fisken i vattnet runt många människor i toppen av samhället, trots sin lustiga stil. En plirig gubbe med lätt gammaldags söderdialekt, pliriga dr Mengeleglasögon och ständigt med en plastpåse med sig. Oavsett om han var i Las Vegas, på en dyr restaurang, på en spelklubb eller på stan.

Men efter sin storhetstid blev han mer spelförstörd och han fick en massa skulder. Sommaren 2006 när pokerboomen var på topp chartrade han och en spelsida, Martinspoker, ett plan och en massa pokerspelare åkte till Las Vegas för att spela VM i poker – WSOP, som spelas där varje år. Lill-Sven smög med på planet. Han var nämligen tvungen att fly Stockholm, då han var skyldig fel folk pengar.

Lill-Svens fatala misstag.

Han berättade massa av dem här galna grejerna själv, han hade ingen skam i kroppen, men försökte heller inte hymla om något. Han berättade om att han inte kunde åka till Las Vegas då han lånat 10 000 dollar av en maffiaboss där. Som nu hade gått bort, och då vågade han sig dit. Och han sa att hans "fatala misstag var att inte låna mer" då  som Sven sa "hans kassaskåp var så fullt att 10 000 inte ens gjorde nån skillnad".

Så han stannade illegalt i många år i Las Vegas, försörjde sig på allmosor från svenska pokerspelare som befann sig där, eller försökte få dem att backa honom på olika sätt. Han bjöd in sig  själv på middagar när man var där. Eller så mer eller mindre gjorde han sig så jobbig att folk gick honom till mötes för att slippa hans gnäll. Han hade en del goodwill kvar då han själv varit generös mot många tidigare.

Full med fantastiska historier var han. Och spelidéer som brukade lanseras ungefär så här "jag har en idé bättre än glödlampan", "om du inte vinner har du rätt att skjuta mig". Hans vilja att bli bättre på poker fanns inte. Jag minns en sommar när han skulle förklara en pokerpott för mer eller mindre hela sverigeeliten, och få någon att hålla med om att han spelat bra i potten, och av kanske 30 personer han försökte med fick han ingen på sin sida. Men han hävdade ändå bestämt att han spelat bra. Och att när man väl nått "en viss nivå" kunde man inte bli bättre. Då var det bara tur.

En gång, jag tror det var 2011, kunde hans tillvaro vänt totalt. Han spelade en 25 000-dollars WPT turnering, backad av någon, och låg väldigt bra till med få spelare kvar. För att förstå hur det fungerar så kan man säga att priserna stegras ju längre man kommer. De första prisplaceringarna är några få gånger insatsen, men förstapriset är kanske 1,5 miljoner dollar.

Han hamnade all in och jag vill minnas att om han vinner denna pott går han upp till enorm ledning i turneringen. Han är mer eller mindre garanterad prispengar och har väldigt stor chans att gå riktigt långt. Men spelgudarna ville annorlunda. Han hade ett fantastiskt läge med bara ett kort som han förlorade på, med två kort kvar.  Och det kom tyvärr. Man undrar vad som hade hänt om han vunnit stort.

Nu får han inga fler chanser att ta sig ett lir, som han brukade säga. Han återvände till Sverige för några år sen, luspank spelade han då och då på någonn klubb. Han slog aldrig "upp sig" igen och hans dåliga hälsa tog ut sin rätt. En sak som är fascinerande är att han knappt drack alkohol, och aldrig tog droger. Sex verkar inte heller varit hans kick. Men spelet...

Det fanns ingen större synd i hans värld än att fördröja spelet. Minns när han en gång inte förstod att det var hans tur vid pokerbordet och alla satt och väntade. När han väl fattade det lade han sin hand snabbt och bad om ursäkt upprepade gånger. Uppriktigt med. Allt för spelet.

Dock är spelet över för herr Vestlund nu.

Vad är skillnaden mellan zombier och en galen pöbel?

I ett datorspel ingen alls. Man kan argumentera för att zombiebegreppet egentligen symboliserar just en viljelös massa, som bara agerar och inte har nåtgot att göra med den populärkulturella varianten. Själv brukar jag undvika allt med zombier, normalt tycker jag sådant är... hjärndött och ointressant. Normalt!

I spelet Acquitted som utspelar sig i en fiktiv värld, fast närmare verkligheten än fiktionen, är du en karaktär inspirerad av Kyle Rittenhouse. Om någon mot förmodan inte vet vem det är, är det en ung man som ville hjälpa till och försvara butiksägare mot våldsamma upplopp, under den tiden upplopp var helt okej enligt politiker. Strax innan presidentvalet i USA, hösten 2020.

Han gick runt, patrullerade och försökte hjälpa till så gott han kunde. En scoutliknande och uppriktig person, som anfölls av en grupp människor som gick runt och plundrade och försökte döda honom.

Om man objektivt försökte se vad som hänt blev det klart att fyra ganska osympatiska människor med rätt hemska saker i sitt bagage – pedofili, grov misshandel och generellt aggressiva tendenser – försökte bränna ner och förstöra butiker och byggnader. Han försökte stoppa dem, de jagade honom och när de försökte döda honom försvarade han sig.

Det var lite lustigt att alla de som då skulle vara del av Black Lives Matter var vita med privilegierad bakgrund från rika, välutbildade familjer. Men som av egen kraft och livsval inte direkt sett till att bli framstående, laglydiga, eller sympatiska personer. Kanske för att "bryta mot normerna"?

Rittenhouse blev sedan en symbol för motståndet mot upploppsmakarna, och domstolsförhandlingarna fick stor uppmärksamhet. Eftersom den politiska hysterin lagt sig lite när det väl blev domslut blev han helt rätteligen friad. Om det han gjorde inte var självförsvar, finns det inget som är självförsvar.

I detta spel spelar man i vändor, man kommer ut från domstolen och jagas av horder av galna kommunister och progressiva aktivister.

Här är det precis som när man kommit ut från domstolen och man "välkomnas" av zombierna!

Man har några olika vapen att välja på, eller att slåss med bara nävarna. Det är i princip ett våg efter våg-spel. Svårighetsgraden ökar. Och man kan försöka klara det med bara pistol i stället för automatkarbin eller med bara nävarna. Vilket är mycket svårt på de högre svårighetsnivåerna.

Spelet är lite enahanda, men delvis beroendeframkallande. Man vill ju klara nivåerna. Det mest frustrerande är nivå åtta där jag fastnade länge, med både automatkarbin och pistol. Nivå 15 var också en sådan nivå som var otroligt frustrerande. Förstod först inte hur upplåsning av vissa nya vapen fungerade men tydligen bara för de nivåer man fått dem och man kan inte gå tillbaka till tidigare nivåer och använda dem där. Minigun till exempel.

Frustrerande skärm när man blivit övermannad.

Det är ett långvarigt projekt att ta sig igenom detta spel!

För priset, åtta euro är det ett prisvärt spel. Det jag saknar är lite små detaljer för att piffa upp det. Någonting lite annorlunda när man klarar en nivå, någon rolig grafisk grej eller animation då och då. Zombierna med lila, grönt eller blått hår och kommunistflaggor är sådana detaljer. Bossarnas lite nyare utseende och nya förmågor är kul. Idén är rolig och jag tror en uppföljare som är lite mer slipad med lite mer variation skulle vara kul. Frustrationen (i en positiv bemärkelse) när jag försökt klara det med pistol eller nävarna har varit stor. Man blir väldigt arg av det ibland.

Jag har spelat ganska mycket i mitt liv, men få spel har stört mig som när jag dött på samma ställe flera gånger i detta spel. Sen när man väl försöker klara det med olika vapen (i stället för automatkarbin och handgranater, pistol eller bara med nävarna) blir det hiskeligt svårt. Trodde jag klarat alla nivåer vid 30 och började försöka klara tidiga nivåer med bara pistol eller till och med nävarna. Men sedan såg jag att det fanns fler nivåer. Och då var det mycket svårare än tidigare. Lite slut och kanske lite trött på spelet, men sakta ska jag ta även de sista nivåerna!

Kul spel, kul idé, saknar lite variation men värt pengarna, är summa summarum.

Ändå är de flesta reguljära "riktiga" high stakes-spelare inte någon av dessa personer. De flesta är i princip bara kända bland folk som spelar poker. Det skulle förvåna folk om de visste att många pokerspelare "kända" från tv varken är vinnande spelare eller panka eller är djupt skuldsatta. Hyfsat många har inte så mycket procent i sig själva och många andra saker spelar in. Det är sällan en high stakes-spelare spelar "helt själv".

Tom "Durr" Dwan är en legend som blev känd genom att vara den stora hajen på Full Tilt Poker för att sedan tappa i skicklighet jämfört med motståndarna och växla till att spela mest live och väldigt vilt. Nu ska jag inte spekulera allt för mycket, men av vad jag vet och gissar tror jag inte att han gått plus på poker. Han har spelat skyhög poker uppbackad av miljardärer. Och han spelar ofta i spel han inte slår. Även om han är väldigt aggressiv och farlig.

Jag minns en gång, tror det var hösten 2013 i Macau. Lidingö är ungefär lika stort som Macau, det är ett litet ställe. Det finns ett super high stakes-spel som han spelade i där som bara var för inbjudna. Jag sprang på honom på det stora varuhuset av finare slag som låg centralt. Han såg lite förargad ut. Hörde lite med en kompis som spelade i samma spel som Dwan. Tydligen hade han dagen innan dragit på en megabluff. Och fått nästan omedelbar syn. Bluffen var på ungefär 60 miljoner kronor. Och det som synade honom var esshög utan par. Inte undra på att han var förargad. Spelet de spelade var med blinds 100 000–200 000. Det vill säga att ett varv i spelet kostar 300 000. Sinnessjukt. Och 200 gånger högre än något spel som normalt rullar i Macau.

Här är en av de största potterna som filmats live mellan honom och Phil Ivey. Det är som en drömpott (om man är Dwan): man får en hand som blir en jättebra hand mot någon som får en väldigt bra hand men inte kan vinna, och ingen kan lägga sig. När väl allting åker in kan man inte ens ha otur.

https://www.youtube.com/watch?v=UCWRtcGtLDg

Motsatsen är denna pott mellan den finske high stakes-maskinen, före detta fotomodellen och tennistalangen Patrik Antonius och pokerproffset Andrew Robl. Antonius är enligt mig den stabilaste cash game-spelaren. Han hamnar i en pott mot Robl i Omaha hold'em, där man spelar med fyra kort istället för två på handen som i Texas hold'em. Han spelar perfekt i potten, Robl spelar som en kratta. Men han har osannolik tur. Utfallet för att han ska vinna är ungefär en på 256. Här är potten med ganska pedagogisk förklaring. Operationen lyckades men patienten dog, som det heter.

https://youtu.be/bWQtXOA3atQ?t=40. 

De hamnar all-in efter de första tre korten på bordet (den så kallade floppen) och de gör något som kallas att köra flera floppar: de drar de sista två korten flera gånger. Och delar upp potten efter antalet gånger. De kommer överens om att göra detta fyra gånger, och delar upp potten i fyra. Patriks kommentar när han ser Robls hand är obetalbar. "Nice call”, sedan inser han att det inte var en syn. "Nice raise", sedan inser han att det var "Nice re-re-raise".

En legend är annars miljardären, Cirque du Soleil-grundaren och hobbyastronauten Guy Laliberté. Han spelade mycket high stakes i Vegas. Om man vill få en känsla för "riktig" high stakes-poker med stora sedelbuntar, roligt tugg, och färgstarka karaktärer rekommenderar jag följande klipp.

https://www.youtube.com/watch?v=-GTqoOcPI5c

Man kan inte diskutera high stakes-poker utan att ta upp den utanför pokerkretsar mest kända svenska high stakes-spelaren. Viktor "Isildur1" Blom. Han är den spelare genom tiderna som blivit mest legendarisk bara genom onlinespel. Plötsligt runt 2009 dök en spelare upp på ultra high stakes-borden och spelade mot alla de kända, och han vann mer än vad han förlorade. Jag befann mig i Vegas hösten 2009, och så fort man talade om att man var från Sverige var följdfrågan, "do you know who Isildur on Full Tilt is?". Tidningsrubriker talade om ”miljardsvensken", en referens till att alla hans potter sammanlagt omsatte väldigt mycket pengar.

Han var och är en legend. Men precis som många för allmänheten lite kända pokerspelare är han inte en stor vinnare på poker. Eller inte så stor som man kan tro. Ett av undantagen är Patrik Antonius. Det är precis som "stora turneringsspelare" i vissa fall. Man ser bara när de vinner, inte när de förlorar.

Här är den största spelade onlinepotten genom tiderna: Blom mot Antonius och 9,1 miljoner kronor på spel i en pott som i princip är lämnad åt slumpen när de är all-in:

https://youtu.be/UMBm66Id2AA?t=376.

Jag vill avsluta med Antonius, och det perfekta exemplet på bra, stabilt spel, bra psyke och bra read. Vi får se exakt hur en riktigt bra spelare tänker. I potten tar han en liten lös syn först men använder sig sen av odds och läsning av motspelaren till att syna ner för vad som för en ovan spelare är en svår syn men som egentligen är en helt logisk syn med tanke på hur spelet gått. Jag ska inte diskutera detaljer, men om man sett och spelat med Phil "The Unabomber" Laak, och läser storlekar på satsningar, och läser av hans kroppsspråk finns det ingen hand som han spelar på det sättet, och satsar så efter sista kortet som inte är en bluff.

https://youtu.be/151FzZr4-00?t=755

Saker och ting ser olika ut i den här sortens miljö, stämningen är annorlunda, och det är väldigt kittlande med high stakes-poker. Även vanlig poker i en rolig miljö kan ge samma känsla för vanligt folk. Det är mycket av charmen. Men det är förstås mer spännande att se miljonpotter och stora beslut. Under pokerboomen 2005–2009 så var det mycket roligare poker på tv med genuina karaktärer. Inte som nu med massor av folk i luvor och solglasögon, men utan personlighet.

Det var bättre förr.

Är James Bond en fena på poker? Eller är Matt Damon bäst? Eller var Justin Timberlake den bästa pokerspelaren i en vanlig spelfilm?

Det finns ett par västernfilmer med coola pokerscener, till exempel Cincinnati Kid, och poker förknippas med den eran eftersom det var då poker uppfanns. Men det vi ser i de filmerna är inte det som i moderna tider är poker.

Vilken film har då den bästa Texas no limit-scenen, och vem spelade bäst poker på duken?!

Det finns två väldigt kända scener från Bondfilmen Casino Royale med Daniel Craig spelandes poker. Det finns också en kultfilm bland pokerspelare från början av 2000-talet, Rounders, som handlar om en ung pokerspelare som försöker slå sig upp. Sen finns det ett par andra filmer med en pokerscen som på något sätt står ut. En sån är In Time med Justin Timberlake. För där sätter han bokstavligen sitt liv på spel i en pokerpott.

https://www.youtube.com/watch?v=16b2cFpK7MA

För att börja baklänges, den scenen i In Time är den sämsta potten spelmässigt. Man kan säga att huvudpersonen i den potten jagar ett dåligt drag, en så kallad hålstege. Istället för att lägga sig och ha massa tid kvar, så ska han jaga till sista kortet med tio procents chans att träffa sitt drag och överleva. Inte så fantastiskt bra. Han har fyra kort att vinna (och som potten spelas inget läge att bluffa). Insatsen är tid att leva i denna dystopiska framtidsvision. Det finns flera andra mindre filmer som också haft lite halvdana pokerscener, men denna får symbolisera den typen av filmer. In Time kom precis under, eller strax efter, pokerboomen så det var antagligen därför det var en sådan scen med. Precis som Casino Royale kom under den perioden.

Sen finns då alltså filmen Rounders, där John Malkovich gestaltar klubbägaren som först spelar skjortan av Matt Damon – som sedan kommer tillbaka för revansch. Många legendariska scener och bra skildring av pokermiljöer och bra skådisar. Klubbägaren sitter med sitt snacks och sina Oreos som han håller på och pillar på när han trashtalkar. Skum svartklubbsmiljö. Bra känsla av spänning. Det är underbart. Jag kan fortfarande dra de där replikerna med rysk brytning. Mycket nostalgi!

Också här är det så att hjälten inte spelar så bra poker... eller snarare är det väl så att John Malkovichs karaktär spelar bättre. Nu ska vi inte hålla på med någon teknisk analys av spelet men det är precis som i föregående filmexempel så att hjälten inte spelar bra. Men i alla fall bra mycket bättre än Justin Timberlake. Om man inte har sett denna film så rekommenderar jag den, den är underhållande och har bra skådespelare.

https://www.youtube.com/watch?v=pLgEs6hjbGg

Sist kommer vi då till James Bond, i den ena scenen sätter han sig ner på ett lyxhotell och lyckas vinna både pengar, en förmögen spelares Aston Martin och dessutom hans vackra dams hjärta. Men de har slängt in en sak som aldrig förekommer och som bara är en skröna. Det finns en stenhård regel i poker. Man kan bara förlora det man sitter med vid bordet, man får inte ta upp pengar under en pott. Mannen han vinner över tar upp bilnycklarna och satsar mitt i potten. Det här är något som bara finns i huvudet på folk som aldrig spelat poker. I denna pott spelar faktiskt Bond rätt bra, han väljer en bra linje som man säger. Han låter den andra spelaren skjuta, och sen lyckas fienden träffa så pass bra att han förlorar allt och lite till på sista kortet.

https://www.youtube.com/watch?v=MTfx9bqc3fw

Den häftigaste potten är spelet om den stora potten mot skurken i filmen, som spelas av Mads Mikkelsen och två andra. Den är otroligt tillrättalagd och fånig. Ungefär lika sannolik som att vinna toppvinsten på lotto varje vecka i en månad. Och den är helt självspelande, en senil amerikansk president hade kunnat spela lika bra som Bond. Men jag måste ge Daniel Craig att han ser väldigt trovärdig ut som pokerhaj. Han och Sean Connery skulle passa som det, å andra sidan vad skulle inte Sean Connery ha passat som?

https://www.youtube.com/watch?v=JpvW1T7hXjo

Så om Justin Timberlakes, Matt Damons och Daniel Craigs karaktärer skulle spela – vem skulle vinna? Fisken vid bordet skulle definitivt vara Justin. Tror det skulle vara en spännande kamp mellan de andra två. Vem tror du skulle vinna? I längden skulle nog John Malkovichs karaktär från Rounders sopa banan med alla tre.

I verkligheten skulle Matt Damon vinna, både han och hans vän Ben Affleck har spelat ganska mycket poker och båda har spelat VM ett par gånger. En gång för många år sedan när jag spelade på Bellagio i Las Vegas uppstod plötsligt ett upphetsat sorl och alla spelare vid ett low stakes-bord hade rest sig upp, och alla lämnade och en grupp andra människor satte sig där i stället. Det visade sig att Ben Affleck, Matt Damon och några vänner till dem som var i Vegas, ville spela och betalade varje spelare 500 dollar för att lämna plats åt dem. De ska tydligen lira i privata spel en del med.

Så vem tror du är den största pokerhajen på vita duken? Se själv och bedöm!

Klassiska fantasyeposet Sagan om Drakens återkomst (på engelska Wheel of Time) har nyligen filmatiserats som tv-serie. Förutsättningarna för att skapa en bra serie var mycket goda, men producenten ville tydligen göra något annat av berättelsen. Väsentliga ingredienser i berättelsen har strukits och karaktärer har förvandlats till oigenkännlighet. Samtidigt har scener lagts till som helt saknar logik och sammanhang. Här sätter jag tänderna i denna tv-serie och förklarar hur den sätter käppar i tidens hjul.

https://youtu.be/11ZozKfRqvA

Varför gillade jag fantasy när jag var yngre, även om jag var väldigt kräsen med vad jag gillade? Vad var det i genren som tilltalade mig? Och varför tilltalar den över huvud taget så många?

Bra skriven är fantasy en häftig saga med en episk dimension som kittlar en med tanken på något större än verkligheten. Man får inblick i ett sammanhang utöver den vanliga världen, man tar del av en fängslande och tänkvärd historia som kan säga något om oss som människor och samtidigt vara underhållande. Hjältar och storhet, fara och ondska! En resa in i en annan värld, men som samtidigt fängslar och ger en känsla av verklighet.

Sagan om ringen och Game of Thrones är typexempel på genren. Kanske kan även Harry Potter räknas dit, även om den nog är mer riktad till en lite yngre publik. Trots att de tre verken är väldigt olika är de alla någon form av fantasy som både i bokform och som tv-serie eller film nått stor publik och popularitet. Själv läste jag Sagan om ringen-böckerna många gånger alltifrån nio till femton års ålder. Jag har bara läst första Game of Thrones-boken, men har sett både filmerna och serien. Harry Potter har jag däremot varken läst eller sett.

Legendarisk bokserie

Det var många år sedan jag slutade läsa fantasy, men det jag uppskattade mest var den näst mest sålda bokserien inom ”riktig” fantasy: Wheel of Time av Robert Jordan. På svenska heter den Sagan om Drakens återkomst. På engelska är det en 14 tegelstenar lång serie, men i den svenska översättningen är varje bok delad i två. De tre sista böckerna har dock inte översatts, så på svenska består serien av 22 böcker. Därtill finns en prequel, som ger bakgrunden till den första boken. Totalt har böckerna sålt i över 90 miljoner exemplar.

När jag började läsa bokserien var den inte färdigskriven, utan då fanns bara åtta böcker. Jag hittade den när jag låg i lumpen, slukade alla sju böcker som fanns på svenska då och skaffade senare de som fanns på engelska. Jag läste ut det som fanns på ett par månader. Men sedan satt jag i klistret! Det fanns ju inga fler böcker och jag ville ju veta vad som skulle hända.

Sedan kom det en ny bok varje eller vartannat år. Det var en lång väntan. Och efter bok elva dog plötsligt författaren Robert Jordan. Men en annan författare, Brandon Sanderson, tog över skrivandet och med hjälp av Jordans efterlämnade anteckningar och bistånd från hans änka avslutade han bokverket mycket förtjänstfullt. Absolut sista kapitlet är skrivet av Jordan själv, liksom mastodontkapitlet på 200 sidor kallat ”The Last Battle” i sista boken.

Bokserie med potential för visuell succé

För något år sedan fick jag nys om att Amazon skulle göra en tv-serie av böckerna. Jag har alltid tänkt att om det finns några fantasyböcker som skulle kunna göras bättre i ett visuellt medium så är det just Sagan om Drakens återkomst. Böckernas svaghet är att de är lite repetitiva och vissa händelseförlopp som är mindre viktiga får lite väl mycket utrymme i mitten av böckerna. Mycket kan alltså elimineras utan att för den skull förändra vad som är stommen i berättelsen. Böckerna bjuder dessutom på många saker som kan bli visuellt häftiga.

Magisystemet är det häftigaste och bäst förklarade bland alla fantasyböcker jag läst. Även uppbyggnaden av världen och kulturerna i den är bäst i genren, men framför allt är de episka ögonblicken och striderna fantastiska. Känslan av saker som är större än livet och de karaktärer man får följa (fem huvudkaraktärer och några viktiga sidokaraktärer) och deras utveckling är helt lysande. I Sagan om ringen finns många episka sekvenser med heroism och där världen förändras inför ens ögon och ger gåshud, och sådana finns det verkligen motsvarigheter till i denna bokserie.

Vad som skiljer bokserien Sagan om Drakens återkomst från annan fantasy jag läst är uppbyggnaden av världen och hur den expanderar allteftersom samt alla aha-upplevelser man får av det och hur logiskt det är. Den är helt enkelt bäst i klassen bland fantasyböcker när det gäller just det. Historien, länderna, kulturerna, olika fraktioner, historiska figurer, karaktärernas familjer och ursprung knyts ihop till en naturlig väv.

Orosmolnen tornar upp sig

Själva mallen och grundkoncepten i bokserien är enkla och borde kunna utgöra en stabil grund för en tv-serie. Men, en mängd varningsklockor började ringa för mig när jag läste om projektet. Exekutiv producenten Rafe Judkins började yttra sig i olika sammanhang om hur viktigt det är att serien skulle vara ”feministisk i dagens kontext”. Det är absurt med tanke på att berättelsen i böckerna är otroligt jämlik så till vida att den innehåller många starka kvinnor. Den starkaste grupperingen i bokseriens början är faktiskt några kvinnliga magiker. Kvinnliga karaktärer har mycket plats och rum i bokserien.

Böckerna är väldigt fokuserade på att visa på att de bästa resultaten i samhället och med magin uppstår när män och kvinnor samarbetar. Det började verka som att detta inte var något Rafe gillade. Dessutom hade denne person i princip ingen erfarenhet alls av tv-serier. Han har skrivit manus till några avsnitt av en usel B-serie och åkt ut först i dokusåpan Survivor: Guatemala. Det var hela hans resumé. Att han framstod som väldigt dryg, självgod och narcissistisk på sociala medier bidrog inte heller till att skapa ett gott intryck.

Först hade jag hoppats på en riktigt bra serie, men nu justerade jag mina förväntningar till att serien åtminstone skulle gå att se och att den skulle vara underhållande med några häftiga episka ögonblick.

Serien verkade få en rejäl budget, för det framkom att bara filmandet i Prag och annorstädes i Tjeckien (där serien spelades in och produktionen till viss del skedde) hade kostat 92 miljoner amerikanska dollar. Utöver det tillkommer ju löner, postproduktion, CGI, marknadsföring och en massa annat. Någonstans runt 150 miljoner dollar borde vara den totala budgeten – och det är lite mer än hälften av budgeten för alla tre Sagan om ringen-filmerna tillsammans. Nu har ju inflationen gjort att det egentligen är lite mindre än så, men jämförelsen säger ändå någonting. Om man räknar i speltid är dessutom den första säsongen cirka åtta timmar, medan Sagan om ringen landar på strax över tio timmar. Det blir lite olika beroende på om man räknar med den förlängda versionen eller inte.

Från hopp till förtvivlan

En trailer och några andra smakprov släpptes, men de imponerade verkligen inte. Så blev det till sist premiär för serien i november. De första tre avsnitten av den åtta avsnitt långa säsong ett släpptes. Det var ingen höjdare, men framför allt var det sönderklippt, hade dålig dialog och framstod som forcerat. Flera ändringar av bokseriens handling var bara konstiga, eftersom de inte förbättrade något. Däremot hade de fem huvudkaraktärerna bra personkemi. Kanske kan det bli något av det här om serien rycker upp sig!

Men efter det här lämnade serien totalt böckerna. Nästan alla grundkoncept togs bort, så att historien blev helt annorlunda. Avsnitt fyra var det enda bra avsnittet, välgjort från början till slut. Det är det enda avsnitt som är välproducerat ur något slags hantverksperspektiv och det hjälps också mycket av att skådespelaren Alvaro Morte har en otrolig närvaro och sätter sin prägel på avsnittet. Nu hyste jag hopp om tv-serien på riktigt, trots att teamet gjort en mängd dåliga vägval jämfört med böckerna.

Hoppet blev kortvarigt. De följande avsnitten är rent ut sagt dåliga ur underhållningssynpunkt, men ännu värre om man faktiskt har läst böckerna. Sista avsnittet är katastrofalt dåligt – det sämsta jag sett utan att stänga av. De ”dödade” en massa saker i originalhistorien som gör att fortsättningen inte kommer att kunna påminna särskilt mycket om böckerna. Ingen ändring skulle göra serien bättre än om de hade följt böckerna med samma respekt som vid produktionen av Sagan om ringen.

En liten lustig detalj ur svensk synvinkel är att Sverigebekanta Alexander Karim spelar den ursprungliga Draken, den person som i denna historia återföds och som mycket av böckerna handlar om. Hans motpart på den onda sidan spelas av en annan svenskbekant: Fares Fares. Skådespelarna gör generellt bra rollprestationer trots den usla dialogen, men dialogen blir sämre och sämre ju längre serien går – mer och mer onaturlig.

Parodiskt ombytta roller

En sak som är bisarr jämfört med böckerna är att alla män i huvudroller och biroller, utan undantag, gjorts till sämre, ohederligare eller rent av onda personligheter jämfört med hur det var i böckerna. Därtill är de två kvinnliga huvudkaraktärerna direkt från början så kallade Mary Sues. Man får aldrig lära känna dem och följa dem när de utvecklas, utan de är redan från början mäktiga och oövervinnerliga. De saknar stark dock personlighet och skulle lätt kunna ersättas – som Rey Skywalker jämfört med Luke Skywalker i Disneys Star Wars. Luke fick kämpa och gå igenom massor av prövningar innan han blev mäktig, men hon var det direkt.

Det blir parodiskt efter ett tag. Ingen av de tre manliga huvudkaraktärerna får göra någonting heroiskt under hela första säsongen. Antingen är det borttaget ur handlingen eller så får en av de kvinnliga karaktärerna ta sig an den uppgiften. Männen är mer eller mindre menlösa och skulle lätt kunna klippas bort utan att någon skulle märka det. 

Den person som ska vara den mest hårdhudade, tuffe och bäste krigaren i världen gör i princip inget för att rättfärdiga det i serien. Han skildras som någon som alltid gör sin plikt, alltid kämpar för det rätta, aldrig gråter. Mycket av honom i böckerna är nyanserna under ytan. Man förstår att han fungerar på ett annat sätt. Så hur är han i serien? Han störtgråter en gång, skriker ut sin sorg över något som han i böckerna inte hade reagerat över utåt. Han pratar om känslor flera gånger. I böckerna är han mentor till en av karaktärerna på ett manligt sätt, inte genom att bli känslosam.

Kalkon även för dem som inte läst böckerna

Jag skulle kunna rabbla upp ännu mer som jag inte gillar med tv-serien i jämförelse med böckerna. Men om man sätter det åt sidan, är det underhållande? Nej, detta är inte ett dugg underhållande. Det finns ingen karisma hos karaktärerna som det gör i till exempel The Witcher eller Game of Thrones. Man förstår inte riktigt vad som står på spel eller vad allt går ut på, vilket man snabbt gör i Sagan om ringen. Ser jag tv-serien som sämre bara för att jag har läst böckerna? Visst, den är nog inte lika dålig om man inte läst böckerna men den är likväl fortfarande en kalkon.

Bedömer man serien för sig så är den amatörmässigt skriven. Ingenting framstår som naturligt. Handlingen känns otroligt forcerad och konstig: saker bara ska hända och karaktärerna agerar som i ett dataspel. Mycket känns så stelbent. Det finns porrfilmer med naturligare dialog och story, men till skillnad från där finns ingenting häftigt eller upphetsande i denna serie. Om man inte läst böckerna men gillar tonårsdraman så kan jag tänka mig att man gillar serien i viss mån. Det är intressant att på Internet Movie Database (IMDB) har kvinnor gett serien klart högre betyg än män.

Scener utan sammanhang och logik

Jag ska ge ett exempel på en scen som förklarar vad jag menar. I sista avsnittet är två personer på väg genom en skog. Den ena säger åt den andra: ”Rör ingenting, det är jättefarligt.” Sedan byter vi till en annan scen och kommer tillbaka till platsen. Då rör de vid alla träd och lutar sig sedan mot varsin trädstam för att sova. Jaha, men vad hände med faran? Om och om igen sker liknande ologiska saker.

I en annan scen ska ett triangeldrama (som inte finns i böckerna) byggas upp. Fram till denna tidpunkt har ingenting tytt på att en sådan känslomässig konflikt existerar. Nåväl, en manlig karaktär säger något argt till en av de kvinnliga. Hon har typ gjort slut med honom eller, ja, det är komplicerat. En av de andra killarna säger att den förste killen ska be henne om ursäkt. Då hoppar plötsligt en annan kvinnlig karaktär in från ingenstans och säger: ”I am tired of you always fighting over her as if she is a prize to be won.”

Sedan följer en kort sekvens där det framgår att ”be om ursäkt till henne”-mannen verkar ha varit förälskad i tjejen trots att han är gift. De hade haft något tillsammans. Här framgår det också att den andre killen inte hade en aning om detta.

Så hur tusan håller de hela tiden på och kämpar om henne om den ene killen fick reda på detta först där och då? Den här typen av usel dialog återkommer genomgående i tv-serien. Det är alltså inte ett enstaka misstag, utan det är mer regel än undantag.

Precis som på en del andra ställen där scener eller dialog lagts till eller där själva grundhistorien ändrats verkar det inte som att det har gjorts för att berätta en bättre historia. Man får känslan av att någon tyckte att repliken om att killarna kämpar om henne är en häftig fras och därför måste få vara med. Sedan bygger man scenen runt det och struntar i om den naturliga utvecklingen i historien påverkas. Man fick ju med sin häftiga fras.

Draken blir icke-binär

Precis det tänket verkar ha styrt när de i avsnitt sju försökte få det till att Draken kunde vara en man eller kvinna eller någon som identifierar sig som vad som helst – nej, jag skojar inte. I böckerna är Draken en man och det nämns direkt i prologen till första boken i en av alla de episka profetior som i många av böckerna finns i prologen:

”Let the Promised One be born of the mountain, according to the prophecies, as he was in ages past and will be in ages to come. Let the  Prince of the Morning sing to the land that green things will grow and the valleys give forth lambs. Let arm of the Lord of the Dawn shelter us from the Dark, and the great sword of justice defend us. Let the Dragon ride again on the winds of time.”

Är man en smula konspiratorisk kan man ju misstänka att de inte ville skylta för mycket med att hjälten är en vit heterosexuell man. Nu är det dock så att Draken inte har en så positiv image i världen. Det sista han gjorde i sitt förra liv var att döda alla sina vänner och hela sin familj för att han blivit galen. Draken återfödd är alltså bra mycket mer fruktad än hatad.

När så helt plötsligt ”det stora avslöjandet” görs i avsnitt sju så blir det helt oväntat och konstigt. Det visar sig nämligen att det är den minst utvecklade karaktären som är Draken.

Mäns och kvinnors olika magi ignoreras

Varför har de gjort en av huvudkaraktärerna lesbisk och gjort en stor grej av det utan att göra det på ett bra sätt? Det viktiga var tydligen bara att göra henne sådan. De har till och med lagt in en lesbisk kärleksscen med henne – det låter mer upphetsande än det är, lovar. Scenen är så forcerad och verkligen motsatsen till avslappnad. Här börjar vi kanske ana varför ett av de absoluta grundkoncepten i hela berättelsen har tagits bort: att det finns en manlig och kvinnlig sida av magin. Troligtvis upplevs det som ”problematiskt” att det bara finns en manlig och kvinnlig sida.

Man missar en massa saker som gör historien bra i böckerna genom det, för män och kvinnor kanaliserar nämligen magin på olika sätt. Kvinnor måste ”öppna upp sig och bli en del av kraften” för att kunna använda sin sida. Männen däremot måste greppa tag i och kämpa för att ta kontroll över kraften. Det finns många sådana små saker i alla grundfundamenten som är väldigt genomtänkta men som bara tagits bort för att de som gjort tv-serien tydligen inte gillade dem. Och det var som sagt inte för att förbättra tv-serien. Det är alla de små och betydelsefulla detaljerna som gör bokserien bra.

För att göra en jämförelse med Sagan om ringen, tänk om berättelsen skulle göras om till att handla om en man i New York som har tappat sin bröllopsring. Allt handlar om hur han letar efter den, men hans frus nio bröder i svarta kåpor och hans svärfar Sauron jagar honom. Allt heroiskt görs plötsligt av kvinnor och mannen är bara en oduglig skitstövel. Därtill är dialogen urusel och allt är tillrättalagt för att få fram poänger – inte för att berätta en historia. Ingenting sker heller spontant och naturligt, och det slutar med att den onde svärfadern Sauron egentligen bara var missförstådd. Ungefär så skulle jag beskriva det hela. Så likt är det böckerna. 

Obegripliga karaktärer

Om man jämför med Game of Thrones så vet man efter första säsongen väldigt mycket om de olika karaktärerna: deras mål, vad som driver dem, hur de är. Man förstår sig på Cersei, man vet hur Tyrion tänker, man vet hurudana släkterna Lannister och Stark är. Man förstår saker som händer och varför – oavsett om man gillar serien eller inte. Det händer en del häftiga saker och det som sker är naturligt och passar in i hur man förstår sig på världen som ny tittare.

I denna tv-serie förstår man nästan ingenting om man inte läst böckerna. Av karaktärerna lär man bara känna en hyfsat bra. De andra är mer eller mindre utbytbara eller saknar helt egen vilja och agens. De är som karaktärer i ett datorspel som det bara händer saker med. Efter första avsnittet av Game of Thrones har man bättre grepp om huvudkaraktärernas personligheter än efter en säsong här.

Den sista saken jag ska klaga över är stridsscenerna, som var bland de absoluta höjdpunkterna i böckerna. I tv-serien är de totalt uselt gjorda, med undantag för i avsnitt fyra. Trots alla pengar spenderade är det billigt, ologiskt och inte så mäktigt som det kunnat bli. Man tycker ju att det åtminstone borde se häftigt ut, men nej, det är bara pannkaka.

Det kunde ha varit ännu värre!

Så, varför gör Amazon så här? Varför satsar de enorma mängder pengar på en serie och låter någon som totalt saknar erfarenhet och talang göra den? Varför släpper de igenom totalt uruselt skrivna och producerade avsnitt? Det finns en läckt verifierad version av första avsnittets manus och det är så häpnadsväckande dåligt att man tappar andan. Det handlar förstås om den urusla dialogen, men också om en mängd direkt pornografiska scener som inte passar i handlingen och som lämpligt nog klipptes bort i slutversionen. I manuset finns också noteringar om att kvinnor och kvinnokroppen ska visas i ett ”positivt och starkt sken” i alla lägen och att det ska övertrumfa allt. Manuset verkar vara skrivet av någon som inte förstår sig på mänskliga relationer och interaktioner.

Hur har tv-serien tagits emot? Amazon bedrev en massiv kampanj och använde såväl fans som youtubers för att marknadsföra den stenhårt. Och de skryter om att serien har höga tittarsiffror. Ja, för de kan inte skryta om betygen på IMDB och liknande. Där ligger serien nämligen två till tre nivåer under Game of Thrones och sista avsnittet har det lägsta betyget som en storsatsning från någon av nätverksjättarna haft på fem år, har jag hört. Alla objektiva data jag sett visar att folk tröttnar och att tittarsiffrorna minskar jämfört med alla andra ”stora” fantasyserier eller serier generellt. Och det snackas inget om serien alls.

Bedrift att misslyckas när målet är öppet

Nu är detta något mycket mindre än Star Wars, men liknelsen är ju enkel att göra – fast det blev ännu värre här. De hade öppet mål, för de hade böckerna att göra tv-seriemanus av. Att följa grundkoncepten hade varit tillräckligt, men om man därtill hyfsat troget hade hållit sig till historien (där så mycket finns att hämta) och kryddat med häftiga effekter så skulle det ha blivit en succé. Det är nästan en bedrift att lyckas göra någonting så dåligt av en så bra bokserie. Men på något sätt är detta typiskt för vår tid och dess populärkultur – och för världen i sin helhet. Inkompetens och idioti regerar.

För mig har den här bedrövliga upplevelsen fått mig att börja läsa om böckerna och återuppleva nöjet av dem. Om vi höjer blicken och ser till det stora, världen som den ser ut i dag. Vad göra? Jo, hitta personer som är vettiga och umgås med dem. Umgås med folk du bryr dig om och ägna dig åt sådant du uppskattar. Titta inte för mycket på allt skräp som visas på Netflix, HBO och Amazon. Ägna dig åt det verkliga livet i stället! Om du ska se något som får dig att uppleva en annan värld så ska det vara något som lyfter din tankevärld eller ger dig en positiv upplevelse! Det gör sannerligen inte tv-serien Sagan om Drakens återkomst.

Gillar du fantasy och fick dålig eftersmak av tv-serien men inte har läst böckerna? Då vill jag betona att de är helt annorlunda – och otroligt bra i sin genre. Ljudboksvarianten med Michael Kramer och Kate Redding som uppläsare är den bästa ljudbok jag har lyssnat på. Eye of the World heter första boken, ge den en chans om du gillar fantasy! Men strunta i tv-serien. Den är totalt skräp.

Den ene är en vild och galen så kallad ”maniac”, en galning som inte vet vad han gör och nästan patologiskt måste bluffa eller bara göra något aggressivt. Utseendemässigt ser han verkligen galen ut. En sådan spelare som ändå kan lite poker och är kapabel kan vara bland det jobbigaste som finns att spela mot.

En annan stereotyp av en dålig pokerspelare är en synstation, en ”calling station”, som ska vara med till sista kortet med nästan varje hand – kosta vad det kosta vill.

Jag brukar skämta om att alla bra pokerspelare har en av de arketyperna i sig. Och det ligger nog lite sanning i det.

De sämsta spelarna är den typen som ska vara med i varje pott, se varje kort, betalar maximalt när de ligger efter och tar minimalt betalt när de har en riktigt bra hand om de inte får sig allt serverat. Det krävs att någon bluffar in i dem brutalt hårt eller har en väldigt bra hand som bara är en aning sämre. Inget är dyrare i poker än att ha näst bästa hand, som det heter. Denna typ av spelare brukar efter upprepade förluster få för sig att bluffa. Men de gör det alltid på taffligast möjliga sätt, eftersom de inte förstår sig så mycket på poker.

Så vad händer om de två drabbar samman? Den vilda galningen får i denna historia heta Charlie Sheen, för att göra en liten liknelse vid personligheten. En del saker han gjort i sitt privatliv är rätt extrema, bisarra och totalt utan tanke bakom. Han har druckit tigerblod inför kamerorna, adopterat en flamingo, jagat Loch Ness-odjuret med en båt på fyllan – listan är lång. Han passar som vår galning i potten.

Synstationen får heta Mona Sahlin, för jag tror att det är exakt så hon skulle vara som pokerspelare. Även där passar personligheten som hand i handske!

För 17 år sedan i Melbourne under min första riktiga pokerresa fick jag se det utspela sig framför mina ögon. Vår synstation Mona hade suttit och synat bort massor och förlorat lite i varje pott ett tag och var frustrerad. Jag tänkte att om hon inte vinner snart så kommer hon att tröttna och göra ett dåligt spel på vinst och förlust.

Då infinner sig Charlie vid bordet. Yvigt hår, småvirrig, lite stirrig och ryckig till sättet. Han börjar bluffa i varje pott. Han verkar inte förstå vad han gör, men har kul. Därför blir det en ganska stor pott. Det är fyra satsningsrundor i Texas hold’em no-limit som vi spelar, och denna pott blir stor till sista kortet. Det är bara Mona och Charlie kvar efter att sista kortet lagts.

Fram till sista kortet är det såklart Charlie som satsat och Mona som synat. Efter att sista kortet dyker upp ser Mona väldigt besviken ut, men satsar plötsligt någonting ganska litet. Vi som förstår lite poker ser att det är helt ologiskt och att det är ganska lite som satsats. Kortet var helt ”blankt”, som man säger, och förändrade ingenting.

Man ”måste” syna med det mesta när det satsats så lite jämfört med vad som finns att vinna. Eller kanske bluffa genom att höja mycket när det ser ut som att det är tommare än tomt – om man själv är lika tom vill säga. Man kunde verkligen se på Charlie att han tänkte: ”Den här Mona är ju helt knäpp, jag kan ju inte bluffa här.” Så han synade.

Nu hände en lustig sak: Mona bluffade och hade ingen förståelse för att hon ju då måste klämma i med att satsa lite mer. Därefter synades hon av en spelare med sämre hand. Charlie hade med hjälp av de fem korten på bordet och de två på handen inte fått ihop till bättre än nio hög. Mona hade tio hög och vann. Det var en för bordet ganska stor pott. Vår vinnande hjältinna lämnade snart bordet nöjd, kanske för att köpa en Toblerone eller lägga undan pengarna för att köpa en lägenhet. Vem vet!

Ingen hade någonting i potten! Som det brukar sägas: operationen lyckades, men patienten dog. Båda spelarna fattade de sämsta möjliga besluten i varje läge. Fel beslut, fel i hur mycket de satsade, fel i när de synade. Men de spelade helt motsatt. Ingen av dem kunde något om poker och de agerade båda bara på impuls. Så var det bara tur som gjorde att Mona vann?

Ja, bara tur! Däremot kunde Charlie ha vunnit med hjälp av skicklighet – om han hade förstått att han kunde bluffa på slutet. Nu kanske den riktige Charlie Sheen skulle ha gjort det, särskilt under påverkan av de medikament han brukade stoppa i sig.

Sensmoralen är att om man endast spelar passivt kan man bara vinna på tur. Om man däremot spelar aggressivt kan man vinna med skicklighet. Det är en generell regel i poker. Med det sagt kan det i vissa lägen löna sig att vara en synstation, särskilt om en high stakes-spelare beslutar sig för att sätta sig och spela i ett lägre spel på fyllan. Men det tar vi en annan gång.

“For 5k I can fuck anyone, for 25k I can go wherever in the world I want and do whatever I want, thats my life” 

Det är en av de saker jag minns att han sa vid pokerbordet när jag spelade med honom. 

Dan Bilzerian är en person som lever ett sådant liv, och kallar sig pokerspelare. Bor i en villa värd 90 miljoner dollar, omger sig alltid med 5-30 bisarrt vackra kvinnor som i princip aldrig har mer än bikini på sig. Om ens det.  Han äger hundratals vapen och lägger upp massa bilder på när han är ute och testskjuter dem. Reser runt i världen och visar upp sig på spektakulära platser. Han har 30+ miljoner följare på Instagram. Äger ett eget vodkamärke. Har ställt upp i 2016 år presidentval.

Men har också haft två hjärtattacker vid 25 års ålder på grund av fem dagars överdosering av kokain och viagra. Och en tredje hjärtattack vid 32 års ålder.

Men hur är det egentligen, hur blev han så rik? Vann han verkligen allt på poker? Är han en person som blev rik på poker eller en rik person som spelar poker? Själv säger han att allt kommer från poker.

Året är 2009 och jag befinner mig på Wynn Casino  i Las Vegas. Killen som var ansvarig för pokerrummet svarade i telefonen och kom och sa till oss vid bordet  “Dan is coming, if you dont know who he  is... this is a guy you wanna play with” . 

In kommer en vältränad, självsäker kille som tar över rummet.

Han sätter sig ner med överlägset mest pengar vid bordet fast det inte behövs, beställer in mat, gillar att hålla låda och vara i centrum. Han tycker uppenbarligen om att ha folk som servar honom. Han orerar om allt möjligt; coola vapen, brudar och så vidare. Exakt allt det som hans sociala medier visar idag. Han var exakt likadan vid bordet då som han är nu när man ser honom i intervjuer och liknande. 

Lirar en del med honom under den perioden, och undrar lite vad han är för figur. Frågar folk jag lärt känna som vet ”the in and outs” i Vegas, och alla säger samma sak. Han har fått sina pengar genom att vara en ”trustfund baby”. Tidpunkten för när hans trustfund blev tillgänglig (när han fyllde 30 år) råkade sammanfalla med när han började vinna stort och spela skyhögt i privata spel. Han hade tagit ut en miljon dollar i kassan på Bellagio Casino en gång, och kontot det var från – berättade någon som jobbade där – var en speciell typ av konto som bara kom från en viss typ av fonder.

Det är ju så att hans far blev dömd till fängelse för ekonomiska oegentligheter, han blev också ålagd att återbetala 30 miljoner dollar. Men dom pengarna bara försvann. Men man vet att en fond som var värd sex miljoner dollar tillföll Dan när han blev 30. Så mycket är fakta.

Dan Bilzerian säger själv om och om igen att hans pengar kommer från poker i privata spel med rika kändisar och miljonärer, och jag minns själv när han pratade om dom spelen vid borden.

Man blir inte inbjuden till dom här galna spelen om man är ett “pokerproffs”. Spelar man för tråkigt blir man utkastad. Dom spelen finns. Jag har hört och sett, och spelat i liknande spel. Men aldrig på den nivån. Där kan scener man bara trodde utspelades i filmer hända.

I ett spel som han berättade om – som han spelade i New York – var 50 000 det minsta man fick ta upp och “if you fold five hands in one hour you´re kicked out and never invited again” som han sa. Med andra ord om du inte är galet aggressiv och spelar en massa händer får du inte spela där. Du får bara spela om du är inbjuden.

Om man spelat ett vanligt ”homegame” där folk kanske sätter sig med 500 spänn var och det går sjövilt till, tänk ett sånt spel där du blir utkastad om du bara väntar på kort. Fast nästan 1000 gånger högre. Det är svindlande summor.

Det kanske är så att båda sakerna är sanna, han fick massa pengar av farsan, och använde dem till att spela poker. Sen hade han tur i massa  skyhöga spel. Eller spelade helt enkelt bara bättre än de som var med i spelet. Eller båda två sakerna. Och mycket av kritiken från andra är kanske missunnsamhet och avundsjuka. ”Haters gotta hate”, som det heter.

Mycket skulle kunna förklaras med skatteplanering, att han inte äger sin villa, om det nu är sant, eller att förlusterna i företaget kan vara kreativ bokföring av skatteskäl.  Han har tjänat pengar på sitt kändisskap på lite olika sätt och han är bra på att bygga sin image.

Han vet hur man skapar rubriker, häromdagen gick han ut och sa att han har en pokermatch på gång mot en miljardär där insatsen från båda två är den nätta summan 50 miljoner dollar. Det var åtminstone vad han sa hos youtubern Logan Paul. 

Vad är sanning och vad är fiktion? I fallet Dan Bilzerian verkar det vara en flytande gräns, men en sak är säker. Om det finns en stereotypisk playboy i “pokervärlden” så är det han.