För 3 600 år sedan var Babylon världens största stad med en population på uppemot 200 000 invånare. Kung Samsu-Ditana hade förvisso förlorat en stor del av de områden som hans farfars farfar Hammurabi hade erövrat men Babylon kontrollerade fortfarande ett stort rike i norra Mesopotamien (dagens Irak) och uppehöll de lagar som Hammurabi hade stiftat, öga för öga och tand för tand. Samsu-Ditanas ätt hade regerat i Babylon i 300 år och hade ingen anledning till att tro att den rättmätiga kungalinjen i Babylon inte skulle fortsätta regera över staden under guden Marduks beskydd.

År 1595 före Kristus händer det dock något plötsligt. Babylon slutar omnämnas i skrifter från tiden och det tar över ett halvt sekel innan Babylon omnämns i källmaterialet igen. Staden är då en skugga av sitt forna jag och dess gamla kungaätt utslocknad. Vad som hade hänt var länge ett mysterium för arkeologerna. Den enda ledtråden man hade att gå på var en kryptisk kommentar som löd: ”Under Samsu-Ditanas regeringstid marscherade mannen från Hatti mot Akkad” (gammalt namn på området som Babylon kontrollerade). Men vem var denna man från Hatti och vad exakt hade hans marsch mot Babylon resulterat i? Svaret fanns gömt tusentals kilometer bort från den mäktiga staden Babylon, nämligen i det som i dag är Turkiet.

I början av 1900-talet genomförde den tyska arkeologen Hugo Winckler en av de första utgrävningarna av ruinstaden Boğazköy. Det skulle visa sig vara ett av de mest spektakulära fynden i antik arkeologi vilken totalt omkullkastade vår förståelse och kunskap om det antika Mellanöstern. Arkeologer hade länge känt till den egyptiska och mesopotamiska civilisationen. Anatolien (grekernas namn på Turkiet och som ofta används i av arkeologer och historiker) sågs av många som ett irrelevant område utan någon större betydelse för Mellanösterns historia. Hugo Winckler upptäckte dock något helt annat. Boğazköy hade varit en väldigt stor och starkt befäst stad med imponerande murar och torn. Vidare hittades över 10 000 lertavlor i vad som varit stadens arkiv. Platsen måste varit mycket viktigare än man inledningsvis hade trott.

Problemet var att ingen kunde läsa det språk som lertavlorna var skrivna på. Alfabetet var samma kilskrift som användes i Mesopotamien, som man hade lyckats tyda flera år tidigare, men språket var helt okänt. Lingvister över Europa tog sig snabbt an utmaningen att knäcka koden och den som hann först var tjecken Bedřich Hrozný. Tio år efter Wincklers upptäckt kunde han presentera sin slutsats, lertavlorna från Boğazköy var skrivna på ett indoeuropeiskt språk och därmed besläktat med latin, grekiska, hindi, ja till och med svenska. De som bodde i Boğazköy måste således varit ett indoeuropeiskt folk, eller åtminstone ett folk som talade ett indoeuropeiskt språk. Vidare kunde han bevisa att staden Boğazköy hade ett annat namn på den tiden, Hattusa, och att dess invånare kallade sig för hettiter.

Mannen från Hatti, han som marscherat mot Babylon, visade sig vara kung Mursili I som hade gett sig ut på ett gediget plundringståg med sina krigare. Tack vare deras användande av häststridsvagnen (en mindre vagn på två hjul som drogs av två hästar och som hettiterna var först med att använda i Mellanöstern) kunde hettiterna snabbt röra sig över stora avstånd och överraska de folk och städer som de attackerade. Kung Mursili I hade först lett sina trupper genom Anatolien och ned i Syrien där de plundrat och förstört staden Aleppo. Därefter följde de floden Eufrat söderut tills de nådde Babylon som fick möta samma öde som Aleppo. Staden tömdes på värdesaker och till och med statyn föreställande guden Marduk blev bortförd från Babylon. Efter Mursilis extremt lyckade plundringsräd återvände armén till Hattusa för att njuta av krigets frukter.

Lertavlorna som Wincklers hade grävt upp och som Hrozný nu kunde tyda visade att hettiterna regerade över ett mäktigt rike som sträckte sig över stora delar av dagens Turkiet. Under dess största konung, Suppiluliuma I, utövade hettiterna kontroll över ett rike som sträckte sig från Aegiska havet i väster, Svarta havets sydkust i norr, Eufratfloden i öster och Libanonbergen i söder. Riket var ett av de mäktigaste i Mellanöstern och var jämbördig med Egypten och Babylon. Änkan till faraonen Tutankhamun erbjöd till och med sin hand till en av Suppiluliumas söner som då skulle bli farao över hela Egypten, något som var otänkbart för egyptierna som aldrig hade gift bort en egyptisk adlig kvinna till en utlänning tidigare.

Suppiluliumas son dog dock tragiskt på vägen ned till Egypten, eventuellt som en konsekvens av fulspel från faraonen Ay som hade manövrerat bort Tutankhamuns änka och tagit över tronen. En rasande Suppiluliuma anföll Syrien och Kaanan (dagens Israel) som på den tiden ingick i det Egyptiska imperiet och tillfångatog tusentals människor som slavar vilka fördes tillbaka till Hattusa i bojor. Detta skulle visa sig vara en trojansk häst (trojanerna var förövrigt en vasallstat till hettiterna) då fångarna tog med sig en pest som spred sig i Hattusa vilken tog Suppiluliumas liv.

Pesten decimerade hettiterna och de började tappa makten över sitt stora rike. Andra folkslag som de erövrat började göra uppror och spiken i kistan för hettiternas rike var bronsålderskollapsen, en period för 3 200 år sedan fylld av stora oroligheter, krig, migrationer, plundringståg och sjukdom i Mellanöstern som ledde till nästan alla stora rikens kollaps. Medan stater så som Egypten, Babylon och Assyrien återigen skulle resa sig efter kollapsen gjorde Hattusa aldrig det och kännedomen om stadens storhetstid och hettiternas rike glömdes med tiden bort.

Hettiternas må ha utkämpat sitt sista slag för 3 200 år sedan men efter det att man återupptäckt deras rike och historia i början av 1900-talet har en annan sorts kamp utkämpats på det akademiska slagfältet där hettiterna spelat en central roll, nämligen var indoeuropéernas hemland låg. Två teorier har dominerat debatten, där den ena placerar indoeuropéernas hemland på stäppen norr om Svarta- och Kaspiska havet och den andra argumenterar för Anatolien som platsen där de indoeuropeiska språken uppstod.

Stäpphypotesen identifierade indoeuropéerna som det nomadfolk som migrerade till och erövrade stora delar av Europa för ungefär 5 000 år sedan. Huvudargumentet i denna teori är att man kan rekonstruera det ursprungliga indoeuropeiska språket (så kallat proto-indoeuropeiska) genom lingvistisk analys av alla moderna indoeuropeiska språk och på så sätt återskapa kulturen hos detta folk. Vid en sådan rekonstruktion kan man se att samtliga indoeuropeiska språk innehåller ord för boskap, vagnar och annat som är relevant för ett liv på stäppen samtidigt som vokabulären för sådant som är relaterat till jordbruk är väldigt begränsad. Därmed måste indoeuropéerna levt på stäppen och vi kan därmed identifiera dem med de erövrande nomaderna.

Den anatoliska teorin utgår istället från det faktum att jordbruket uppkom i Mellanöstern och spred sig därifrån till Europa och Indien. Proto-indoeuropeiska skall enligt denna teori ha talats av de människor som förde med sig jordbruket till dessa delar av världen. Vidare är det i Anatolien där vi kan observera skriftliga bevis på att man talat ett indoeuropeiskt språk. Det är här våra vänner hettiterna kommer in. De lertavlor som Hrozný översatte är de äldsta exemplen på skrifter från ett indoeuropeiskt språk. Således är det i Anatolien eller Mellanöstern som vi bör söka efter indoeuropéernas hemland.

Under det senaste decenniet har en stor mängd genetisk forskning utförts för att försöka svara på denna fråga och resultaten har varit tydliga. Vi kan se ett genetiskt inflöde av DNA från människor med ursprung från stäppen över hela Europa för ungefär 5 000 år sedan. Efter att ha blandats med den europeiska jordbrukspopulationen sökte sig en del av dessa människor tillbaka till stäppen för att till slut migrera ned till Iran och Indien.

Det indoeuropeiska språket måste således spridit sig ifrån stäppen ned till Anatolien (antingen via Balkan eller Kaukasus) för att där utvecklas till hettitiska och även till andra så kallade anatoliska språk som luviska och lydiska (språket kung Krösus talade). Ny forskning från Harvard visar dock att mänskligheten historia konstant bjuder på överraskningar.

Forskningsteamet, lett av Iosif Lazaridis, har genomfört analys av DNA från 777 individer från östra Medelhavet, Kaukasus och Mellanöstern som levde för 3 000 till 12 000 år sedan. Deras resultat visar att ingen av individerna i Anatolien (en stor del av dem hettiter) har något DNA från stäppen (ingen genetisk komponent från österliga jägare-samlare). Språk kan förvisso spridas utan att det krävs en storskalig migration eller en genetisk förändring i den population som börjar tala språket men givit att vi ser tydliga spår av DNA från stäppen i alla andra folk som i dag talar språk som härstammar från proto-indoeuropeiska kan man fråga sig varför Anatolien skulle vara ett undantag från detta.

Lazaridis och hans forskningsgrupp postulerar istället en annan teori, som först formulerades av lingvisten Edgar Howard Sturtevant för 96 år sedan, nämligen att anatoliska inte är dotterspråk till proto-indoeuropeiska utan att dessa istället är systerspråk vilka båda kan härledes till ett äldre språk som fått benämningen proto-indoanatoliska.

Det folk som talade detta språk skall ha levt på den armeniska platån och i Kaukasus för 7 000 år sedan. En grupp av dessa människor migrerade norrut till stäppen och beblandade sig med de jägare-samlare som levde där (i litteraturen kallade österliga jägare-samlare) och utvecklades till de indoeuropéer som sedan spred sitt språk, sin kultur och sina gener över världen. En annan grupp migrerade istället västerut in i Anatolien där de blev hettiterna och andra anatoliska folkslag som senare kom att ingå i hettiternas rike. Då dagens forskning tyder på att häststridsvagnen uppfanns på stäppen innebär detta att hettiterna måste ha haft kontakt med sina avlägsna släktningar norr om Kaukasus och importerat teknologin från dessa.

Allt ovan innebär att indoeuropéernas urhem, eller åtminstone urhemmet för de folk som talade det språk som skulle utvecklas till indoeuropeiska, inte är stäppen utan den armeniska platån och Kaukasus. Det var dock de indoeuropéer som tog sig norrut på stäppen som skulle visa sig få störst effekt på världen. När dessa personer sökte sig norrut över bergen och möttes av stäppens vidsträckta vyer, isande kyla och stekande hetta, kunde nog ingen av dem ana att över tre miljarder människor 7 000 år senare skulle tala språk som härstammade från det som de själva talade med varandra när de sakta sökte sig ned mot slätten från Kaukasus branter.

Första spåren på Balkan

De första spåren efter jordbruk i Europa har påträffats på Balkan och är daterade till ungefär 8 700 år sedan. Bönderna fortsatte successivt sprida sig ut över större delen Europa i takt med att deras population växte och de behövde mer åkermark. Det tog dem ungefär 3 000 år att ta sig från Balkan till Skandinavien där de etablerade sig i Danmark, Skåne, Småland och Västra Götaland.

För 5 000 år sedan inträffade någon dramatiskt som för evigt förändrade alla europeiska folks kultur och dna, indoeuropéerna invaderade. Dessa var ett nomadfolk från den rysk-ukrainska stäppen, norr om Svarta havet och Kaukasus. Genetiska studier har bekräftat att de ersatte en stor del av männen bland bönderna och tog deras kvinnor som fruar (huruvida dessa föreningar var frivilliga eller inte lämnar vi osagt).

Dna från indoeuropéer återfinns i alla av dagens europeiska folk och utgör en särskilt hög andel av skandinavers dna där andelen uppgår till åtminstone 50 procent. Ungefär 40 procent av deras dna har skandinaver ärvt från bönderna som levde i Europa innan indoeuropéerna kom och de sista 10 procenten utgörs av dna från de första jägare-samlarna som befolkade Europa.

Ända sedan detta blev bekräftat av forskarna har folk spekulerat och teoretiserat vad som skedde i mötet mellan bönderna och indoeuropéerna för 5 000 år sedan. Då skandinaver har ungefär 40 procent av dna från bönderna var det rimligt att anta att indoeuropéerna tog de lokala skandinaviska kvinnorna till hustrur. Moderna skandinaver skall således härstamma från Skandinaviens första bönder och indoeuropéerna som invaderade. Vissa har till och med lagt fram teorier om att minnen från detta finns kvar i nordisk mytologi, specifikt i relationen mellan asarna och vanerna som skall representera indoeuropéer respektive bönder.

I Völuspá, Völvans spådom, beskrivs en konflikt mellan de mer krigiska asarna (så som Oden, Tor och Tyr) och de mer fruktbara vanerna (varav Njord, Frej och Freja är de kändaste). Ingen sida lyckades få ett övertag under stridigheterna och kriget slutar med en försoning och gisslanutbyte varefter asarna och vanerna förenas för att bilda den skara av gudar som styr från Asgård. Detta har av vissa tolkats som en mytologisk skildring av indoeuropéernas invasion av Skandinavien som slutar med en förening med bönderna. Frej och Freja är specifikt associerade med jordbruk, skörd och fruktbarhet och det har således inte varit allt för långsökt att se dessa som representanter för ett mer fredligt jordbruksfolk. Ny dna-forskning motbevisar dock ovan teorier och visar att vi fortfarande har mycket att lära om Skandinaviens forntid.

I maj publicerade forskare ledda från Köpenhamns universitet det hittills största forskningsprojektet på individer från stenåldern. Köpenhamns universitet har genomfört och publicerat 317 nya dna-analyser av stenåldersmänniskor från Eurasien, varav över 100 från dagens Danmark och 21 från södra Sverige, och har sedan kombinerat dess med över 1600 tidigare publicerade dna-resultat på människor från denna period.

Likt i tidigare forskningsresultat kan vi se att indoeuropéerna migrerade från den rysk-ukrainska stäppen till dagens Polen och Vitryssland. Här tog de kvinnor från den lokala bondepopulationen och fick barn med dessa. Nästkommande generation hade således både indoeuropeiskt dna och bonde-dna från bönderna i Polen och Vitryssland.

Indoeuropéerna fortsatte sedan sin migration västerut Tyskland och norrut till Skandinavien. I resten av Europa skedde ytterligare beblandning med den lokala bondebefolkningen och andelen indoeuropeiskt dna minskade successivt ju längre bort från stäppen de kom. Forskarna från Köpenhamn har dock noterat en dramatisk annorlunda bild här i Skandinavien. I stort sett samtliga bönder i Danmark och södra Sverige blev totalt ersatta av de invaderande indoeuropéerna. Moderna danskar och svenskar har förvisso en stor del bonde-dna i sig men denna kommer från bönderna i Polen och Vitryssland inte från de lokala bondepopulationerna i Danmark och Sverige. Det finns således knappt några genetiska spår kvar i dagens danskar och svenskar från de människor som initialt spred jordbruket till dessa områden utan denna population blev helt decimerad när indoeuropéerna anlände.

I tidigare forskning hade man redan observerat att de indoeuropéer som kom till Skandinavien bar på dna från bönderna men man visste inte hur stor del av denna som kom från bondefolket som på den tiden bodde i Skandinavien. Tack vare det hittills största forskningsprojektet på stenåldersmänniskor vet vi nu svaret… ingen del alls.

Solen går upp och tuppen väcker alla i byn. Bönderna gnuggar sömnen ur ögonen och ger sig sakta ut på fältet för att påbörja dagens arbete. Bonden vars åker ligger i utkanten av byn ser plötsligt ett stort dammoln virvlas upp långt borta vid horisonten. Han springer så snabbt han kan in till byn för att ringa i kyrkklockan och varna de andra men det är förgäves. Hästarnas hovar dundrar likt en åskstorm och världen fylls av skrik. Horden från stäppen har anlänt för att plundra, våldta och bränna ned allting i deras väg.

Bilden av den osofistikerade vilden som kommit för att plundra är inte helt rättvis mot de nomader som levde på stäppen. Man skall dock inte sticka under stol med att stäppnomadernas levnadsstrategi alltid baserats på plundring eller tribut från närliggande jordbrukssamhällen. Europa har under sin historia sett återkommande vågor av stäppfolk österifrån. Faran från stäppen har alltid funnits där och varit något som de europeiska kejsar- och konungadömena tvingats förhålla sig till. Även om man, efter stora militära insatser lyckats besegra eller kuva nomaderna har det inom kort tid dykt upp ett nytt hot från stäppen. Ett av de mest gåtfulla europeiska stäppfolken, som i över två hundra år härskade över centraleuropa och stred mot det Östromerska riket var avarerna, som dundrade in på den europeiska scenen under den andra halvan av 500-talet.

De följde den eurasiska stäppen norr om Svarta havet och sen söderut på Balkan där de hotade Konstantinopel (dagens Istanbul). Den östromerska kejsaren försökte nu slå två flugor med en smäll. Han betalade avarerna för att attackera gepiderna, en germansk stam som var fiender till Östrom och befolkade området mellan Alperna, Karpaterna och Balkan (vilket i dag utgörs av Ungern, Slovakien, Transsylvanien samt större delen av Kroatien). Genom att låta avarerna och gepiderna slåss mot varandra skulle båda folkens styrka minska och hotet mot Konstantinopel elimineras. Planen gick dock inte som kejsaren hade tänkt sig.

Långskägg

Avarerna allierade sig med langobarderna (långskäggen), en annan germansk stam som låg i krig med gepiderna, och krossade det gepidiska konungadömet utan större svårigheter. Gepidernas rike passade avarerna som handen i handsken. Särskilt attraktivt var den pannoniska (eller ungerska) slätten, som utgör den västligaste delen av den eurasiska stäppen, där avarerna kunde låta sina stora hjordar beta samt föda upp sina krigshästar. Langobarderna, som helt plötsligt hade ett livsfarligt stäppfolk som grannar började känna sig obekväma. De tog sitt pick och pack och erövrade istället Italien där deras namn lever vidare i den italienska regionen Lombardiet.

Under ledningen av sin khagan (turkiska motsvarigheten till kejsare) hade avarerna nu etablerat ett mäktigt rike i mitten av Europa. De kuvade de omkringliggande slaviska stammarna, utförde årligen räder på Balkan och tvingade den romerska kejsaren att betala tribut. Deras makt var som högst vid år 626 då de, tillsammans med perserna (iranierna), belägrade Konstantinopel med en här på uppemot 80 000 man. Romarna lyckades försvara sig och sänkte persernas och avarernas flottor varpå armén drog sig tillbaka.

Konstantinopel

Efter belägringen av Konstantinopel påbörjades en period av långsamt förfall. Slaverna bröt sig succesivt loss från sina averiska herrar medan frankerna i väst och bulgarerna i öst (ännu ett stäppfolk som anlänt till Europa) successivt erövrade delar av deras rike.

Vilka var då dessa avarer som under en tid hotade och erhöll tribut från självaste kejsaren i Konstantinopel? Deras ursprung har länge debatterats bland historiker utan att man nått någon konsensus. I deras diplomatiska kontakt med Konstantinopel påstod avarerna själva att de härstammade från härskarna av Rourankhaganatet, ett rike med sitt centrum norr om Kina som sedan sträckte sig över stora delar av den eurasiska stäppen. Roraunkhaganatet härskade över stäppfolk av olika etniciteter och krigade mot kineserna i över 200 år. En allians mellan kineserna och ”de himmelska turkarna”, ledde till rikets fall som istället ersattes av det första turkiska khaganatet, ett rike som sträckte sig från Manchuriet till Svarta havets kust.

De himmelska turkarna bestred avarernas påstående och var arga på östromarna för att de allierat sig med avararna vilka, enligt turkarna, var deras undersåtar och slavar som flytt västerut i ett försök att undkomma sina rättmätiga herrar. Vidare förklarade de att dessa avarer inte alls var den före detta härskarklassen från Rourankhaganatet utan ett folk som approprierat namnet avarer (vilket på denna tid var ett respekterat namn på stäppen) i ett försök att höja sin status på den västra stäppen.

Genetisk forskning från början av april 2022 har nu gett oss svaret på denna fråga och det verkar som om de himmelska turkarna farit med osanning denna gång.

I forskningsartikeln har man jämfört historisk DNA från Mongoliet med DNA från människor som tillhörde den avariska eliten. Denna elit (vars gravar identifierats genom den enorma mängden guld, silver, juveler och andra rikedomar som de blivit begravda med) har i stort sett identisk DNA med människor från Mongoliet. Avarerna var alltså ett mongoliskt folkslag och härstammade troligtvis från Rourankhaganatets härskarklass som flydde västerut på stäppen när de himmelska turkarna besegrade dem.

En annan intressant observation som forskningsteamet gjorde var att härskarklassen bland avarerna inte fick barn med den europeiska befolkning de härskade över, utan bibehöll sin distinkt mongolska genetiska profil i nästan två hundra år. Vidare har de inte lämnat några större genetiska avtryck i de europeiska folken som i dag befolkar avarernas gamla rike.

Det är kittlande att tänka sig att mongoliska hästkrigare, jagade av himmelska turkar, etablerade ett mäktigt rike i mitten av Europa för 1 500 år sedan och allierade sig med perserna för att belägra den kristna kejsaren i Konstantinopel. Världen har kanske alltid varit lite mindre än man tror.