Karln har uppenbarligen mycket att säga men det är inte så konstigt eftersom han gett sig på en brottningsmatch med västerlandets alla grundföreställningar för att förstå hur civilisationsskutan ska kunna styras in på en ny och mindre destruktiv kurs. Många andra har försökt sig på det konststycket men få är så lämpade som McGilchrist som inte bara är skolad i filosofi och litteratur utan även i psykiatriker och neurologi och med en uppenbar passion för alla ämnen. Han är med andra ord en riktig renässansman som kombinerar de hårda vetenskaperna med humaniora på ett sätt som nästan aldrig verkar ske längre.

Lyckligtvis är vi otroligt bortskämda av hur många intervjuer med McGilchrist som finns på tuben. Vill man ha en bra introduktion till hans tankar så är samtalet med Jordan Peterson bra om man klarar av Petersons oförskämda tendens att avbryta McGilchrist stup i kvarten.

https://youtu.be/0Zld-MX11lA

Psykologen John Varvaeke är en lite mer sansad samtalspartner.

https://youtu.be/JdB-BMdgFbk

Och en riktig juvel är samtalet mellan John Cleese och McGilchrist som, förstås, handlar om humor och kreativitet och man känner att de två profilerna uppskattar varandra väldigt mycket.

https://youtu.be/S4rdZt_fe5k

Och slutligen så kan jag rekommendera den här korta snutten där McGilchrist förklarar varför våra nuvarande tankemodeller är katastrofala.

https://youtu.be/yh6eYORByas

Än har jag inte skrivit ett ord om vad McGilchrist egentligen har att säga och det är i sin essäns rätt enkelt men med enorma implikationer. Han noterar att våra hjärnhalvor har helt olika sätt att tolka världen, högern ser helheten medan vänstern ser detaljerna, högern förstår samband medan vänstern ser separation, högern förstår konst, ironi, humor och det som är implicit medan vänster bara förstår det explicita, högern kan ta ett steg tillbaka och förstå hur system interagerar med helheten medan vänstern är låst inuti systemets regler, högern kan uppleva transcendenta tillstånd och leva sig in i spiritualitet men vänstern är blind för det. Som ni hör så är vänster hjärnhalva extremt autistisk.

McGilchrist är inte sparsam med att presentera all forskning som finns kring hjärnhalvorna och vilka personlighetsförändringar det innebär om man får en stroke i ena eller andra halvan osv. Det primära frågan McGilchrist lyfter är varför i allsin dar evolutionen egentligen har utrustat oss, och alla andra djur, med två hjärnhalvor som vardera kan fungera helt på egen hand. Hjärnan är det mest energikrävande organet i kroppen och det förefallet vara ett enormt slöseri. Den enda rimliga förklaringen är att de två olika synsättet ej kan samsas i en hjärnhalva eftersom de till stor del är inkompatibla samt att de båda är absolut nödvändiga för att förhålla sig till världen. Man behöver både helheten och detaljerna, man behöver lyda systemets interna logik men även kunna ta ett steg tillbaka.

Skulle McGilchrist stanna där så skulle allt detta bara vara kuriosa, intressant men kuriosa. Hans egna högra hjärnhalva lyckas dock ta ett större grep på frågan och han ser att samhället som sådan kan vara mer höger eller vänsterdominant vilket i sin tur uppmuntrar samma sorts dominans hos individerna. En autistisk civilisation skapar autistiska människor och vice versa så om det känns som att du lever i en värld dominerad av kundtjänsttanter som nitiskt följer regelboken, oavsett vad som i den står, så vet du nu varför.

Det hot McGilchrist uppmärksammar är att vår nuvarande civilisation är helt dominerad av vänsterns tänkande, vi är fångade i en rad abstrakta konstruktioner vars inneboende logik leder oss mot en katastrof och höger hjärnhalvas frånvaro gör att vi inte klarar av att ta ett steg tillbaka och se om konstruktionerna längre tjänar oss. Det enda som räknas för oss är det som kan mätas och kvantifieras och allt annat är flum. Försök exempelvis argumentera för miljövård enkom på grund av att du finner ett estetisk värde i en viss miljö, det går inte hem. Nej du måste kunna lista numeriska världen på biologisk mångfald och kvantifiera det ekonomiska värdet av "ekosystemtjänsterna" som biotopen bidrar med, kan du inte det så rullar vältarna fram och en vindkraftspark tar dess plats eftersom det enligt systemets inneboende logik har ett högre värde.

Men det behöver inte vara på det här sättet, McGilchrist visar på perioder i historien då högern har dominerat över vänstern och spekulerar om hur vi kan uppnå det igen. Hans sätt att visa på dessa skiftningar i tankesätt under olika epoker är fenomenalt och den enda som gjort det på ett lika intressant sätt som jag känner till är Pitirim Sorokin.

För mig som fysiker som formats till en vänsterman av det moderna skolsystemet och universitetsväsendet så är McGilchrist väldigt nyttig. Han ger mig en ny blick för mina egna tankemönster och föreställningar och gör att jag kan börja bearbeta den påtvingade aspigheten. En fascinerande karl som alltid är trevlig att lyssna på.

Sheldrake är en karl som förtjänar att hyllas för sin långa strid mot vetenskapens dogmer. Få andra står så stadigt med ena foten i den etablerade vetenskapen och andra i det som föraktfullt kallas pseudovetenskap. Han började sin bana tämligen ortodoxt med att erövra en doktorshatt i biokemi vid Cambridge varefter han lockades till Indien där han ledde växtfysiologerna vid ett internationellt institut för jordbruksforskning. Väl i Indien började emellertid hans ateism vackla och det slutade med att han bodde ett år i Bede Griffiths ashram där kristendom friskt kombinerades med vedanta. Vistelsen kulminerade med att Sheldrake släppte sin bok A New Science of Life vilket visade sig bli slutet för hans karriär. Det dröjde nämligen inte länge innan man i självaste Science kunde läsa att Sheldrakes bok var så kättersk att den förtjänar att hamna på bokbålen.

Men vad var det som gjorde andra akademiker så upprörda? Jo Sheldrake lade fram en elegant hypotes som föreslår att det finns ett slags minnesfält i naturen, morfiska fält, och det är genom resonans med dessa fält som minnen bildas, växter och djur får sin form, kristallbildning vägleds och mycket annat. Sheldrake, som den vetenskapsman han är, presenterade dock inte blott sin hypotes utan föreslog även hur den kan falsifieras men eftersom hypotesen attackerade så djupt rotade idéer kunde ingen av hans kollegor närma sig den. Han blev utstött.

Är man ej hämmad av ängsliga akademikers fördomar så är Sheldrakes rön otroligt fascinerande och i sina böcker presenterar han rikligt med indikationer på att de gängse modellerna helt enkelt inte håller måttet. Ett exempel han presenterar är att ingen kunnat identifiera var i hjärnan minnen egentligen lagras, minnen verkar envist bestå oavsett vilka delar av hjärnan man skär bort. Fjärilar minns till och med saker från sin tid som larver trots att hela deras nervsystem däremellan upplöses och byggs upp på nytt. När han sedan fortsätter med att visa att det verkar som att råttor på olika kontinenter delar minnen eller att ingen egentligen begriper sig på kristallbildning så fångar han definitivt min uppmärksamhet.

Eftersom Sheldrake portades från den akademiska världen har han tvingats till att designa billiga och snillrika experiment för att ta sig vidare och man måste beundra hans envishet och goda humör. Det han visat med sitt arbete är att vetenskapens gränstrakter inte bara hittas i kosmologins domäner utan mysterier finns rakt framför näsan på oss i det mest vardagliga. Hundtelepati, brevduvors navigationsförmåga, känslan av att bli beskådad och mycket annat har hamnat under hans lupp.

Den bästa ingången till Sheldrakes tankar är hans dialoger med psykologen Mark Vernon. Under tio år har Sheldrake och Vernon sporadiskt spelat in samtal som kan handla om allt från den keltiska kristendomens naturdyrkan till Vernons djupdykning i Dantes värld. En fin uppvärmning är deras senaste avsnitt som handlar om hur kristendomen fått en renässans när profiler som Paul Kingsnorth söker efter dess mystika och vilda rötter.

https://youtu.be/1pvSJoOrtes

Vill man istället läsa Sheldrakes böcker så är The Science Delusion svårslagen.

Efter en universitetsutbildning tenderar man att bli rejält förkalkad i hjärnbarken men Sheldrakes barnsliga fascination för världen och optimism får allt att mjukna igen. Att lyssna på honom gör att man återigen finner den där glädjen man kände när man som liten hänfört lekte med magneter.

Det är en känsla som allt fler föräldrar får, många rycker på axlarna och antar att det är en naturlig period där barnen skapar distans för att kunna forma sin identitet och tolererar därmed utbrotten och kyligheten som något oundvikligt. Finns det något fikabord i Sverige kring vilken det inte sitter föräldrar som uppgivet konstaterar att deras tonårsbarn inte vill ha med dem att göra längre?

Utvecklingspsykologen Gordon Neufeld och familjeläkaren Gabor Mate accepterar inte detta som något oundvikligt eller naturligt, tvärtom så ser de det som en helt artificiell separation som är oerhört destruktiv för barnens psykologiska utveckling. Kärnan i deras argument är att vi alla har en naturlig orienteringsinstinkt som gör att vi söker någon att orientera oss efter, det gäller inte bara för människor utan även de flesta djuren anknyter hårt till sina föräldrar för att sedan imitera och lära sig av dem. Instinkten knyter dock inte oss enkom till våra föräldrar vilket har en uppenbar evolutionär förklaring, ibland så fanns föräldrarna inte där och då var man tvungen att anknyta till någon annan. Nobelprisvinnaren Konrad Lorenz demonstrerade det på ett smått tragiskt sätt då han fick ankungar att anknyta till en boll så som om den vore deras mamma. Instinkten är så stark att vi anknyter till vad som helst om föräldrarna inte är närvarande.

Historiskt sett har denna instinkt inte inneburit några problem, barnen levde tätt  tillsammans med sina föräldrar och den utökade familjen i små täta gemenskaper i stammar och byar. Det fanns aldrig något som hotade anknytningen till föräldrarna och de andra vuxna som alltid fanns tillgängliga. Men efter industrialiseringen har allt det försvunnit. Kärnfamiljen som är en konstlad sista spillran av den tiden är även den hotad och barn placeras under stora delar av dagarna i en miljö där de främst är med andra jämnåriga med ett fåtal vuxna närvarande som inte har något starkt band till barnen eftersom de bara är där för att hämta hem sin lön. Separerade från de stabila vuxna anknyter barnen till det enda som finns tillgängligt, andra barn.

Men en anknytning till andra barn kan aldrig ersätta anknytningen till vuxna, barn känner inget ansvar för varandra, kompiskretsar är obarmhärtigt föränderliga och barn har ingen som helst moralisk kompass som gör att de kan prägla varandra med sunda värderingar.

Det man får är istället barn som ängsligt vaktar sina vänskapsband som de aldrig kan känna sig riktigt trygga i, brutal mobbning när den som råkar befinna sig överst i hierarkin kan utnyttja anknytningen hur hon vill och en hel ungdomskult där barn imiterar varandras klädsel och beteende för att inte frysas ut.

Det lömska är att de flesta av oss vuxna idag säkerligen kan relatera till det från vår egna barndom. Vi har nog nästan alla minnen av våra vänskapgsgäng och hur vi tyckte våra föräldrar var töntiga kufar som inte kunde något. Förvisso har de flesta av oss ändå vuxit upp till någorlunda vettiga människor och vi kanske minns kompistiden med värme och tror det är så det ska vara, det vi inte minns är hur det istället hade kunnat se ut. Vi hade kunnat ha en barndom där vi var varmt knutna till våra föräldrar, där vi faktiskt ville umgås med dem och där vi hade lärt oss av dem. En barndom där kompisar var ett naturligt komplement, inte en ersättning, till föräldrar, farföräldrar och andra vuxna och där vi alla kunnat luta oss tillbaka och känna oss trygga med de anknytningar vi har.

Neufeld och Mate ser anknytningsproblematiken som grunden till många av de stora problemen i samhället så som barns allt större oförmåga att växa upp och börja ta ansvar, den råa mobbingen som blir allt mer utbredd, självmords- och depressionsepidemierna bland tonåringar, lärarnas tappade auktoritet över barnen, de allt mer extrema sexuella beteendena och ungdomskulturernas förakt för allt annat. De är inte heller optimistiska för att något av detta kommer lösas på makronivå då hela samhällets incitamentsstruktur oavsiktligt (eller är det kanske avsiktligt) driver allt fler mot brutna familjeband, allt fler timmar för barnen borta från sina föräldrar och allt fler isolerade människor i storstäderna.

Däremot så tror de att man enkelt kan lösa det själv på mikronivå, bara man är medveten om hur anknytning fungerar så kan man vara vaksam och parera de negativa effekterna.

I den här videon så summerar Neufeld på ett bra sätt deras tankar:

https://youtu.be/jl2VlEkvUqg

Vill man veta mer så är deras bok Hold On to Your Kids helt fantastiskt, en av de mest ögonöppnande böckerna jag läst gällande föräldraskap och barn. De beskriver hur man anknyter, hur man återställer förlorade band och hur man hittar balans i tillvaron trots att man kanske måste skicka iväg sina barn varje dag.

Effekten är inte mycket att hänga i julgranen men reaktortypen är intressant. Saltsmältereaktorn uppfanns i USA redan på 50-talet och under 60-talet så byggde Oak Ridge National Laboratory i USA en drygt 7 MW liten saltsmältereaktor för att testa konceptet. Det utvecklades tyvärr inte vidare efter att Oak Ridge fick ny ledning och saltsmältereaktorer har sedan dess legat i glömska vilket möjliggjorde att Kina kunde åka över till USA och dammsuga Oak Ridge på all information kring reaktorn. I början på 2000 talet så uppstod dock på nätet en liten men dedikerad samling av saltsmälteentusiaster som återpopulariserade reaktortypen och idag finns det otaliga startups som försöker utveckla den, bland annat Copenhagen Atomics här i Skandinavien.

Lockelsen kommer sig av neutronekonomin i reaktorn. En vanlig reaktor, så som exempelvis Ringhals, laddar man med uran anrikat så att det består av fyra till fem procent av uranisotopen U235. I vanligt naturligt uran finns endast 0,72 procent U235 och resten är U238. Av de två uranisotoperna så är det endast U235 som klyvs när det träffas av en neutron och det är därför anrikning krävs för att man överhuvudtaget ska få en kedjereaktion. Men U238 kan förvandlas till Plutonium-239 genom att absorbera en neutron och Pu239 kan i sin tur klyvas. Detta sker kontinuerligt i våra reaktorer och cirka en tredjedel av energin som produceras där kommer från Pu239. I en vanlig reaktor så konsumeras det dock mer U235 än vad det skapas Pu239 vilket beror på att allt för många neutroner absorberas i andra material än U238.

I en saltsmältereaktor kan man dock uppnå bättre neutronekonomi, det gör man dels genom att använda torium istället för uran och dels genom att bränslet är i smält form. Th232 som återfinns i naturen kan ej klyvas men om den absorberar en neutron så förvandlas den till U233 och U233 klyvs utan problem, nyckeln är att det produceras fler neutroner per klyvning i U233 än vad det gör i U235 eller Pu239. Den andra nyckeln är den smälta formen vilket möjliggör att under drift separera bort alla de klyvningsprodukter som annars finns kvar i bränslet och stjäl neutroner. De två faktorerna tillsammans innebär att man kan man producera fler nya U233 kärnor än vad som klyvs till dess att allt torium har bränts, man uppnår därmed den efterlängtade totala förbränningen av bränslet jämfört med någon enstaka % i en vanlig reaktor.

En saltsmältereaktor har även på papper avgörande säkerhetsfördelar, den drivs vid vanligt atmosfäriskt tryck och kan därför vid läckage inte tappa kylmedel på samma sätt som en vanlig reaktor och härden kräver inte aktiv pumpning för att kylas vilket gör att det oproblematiskt om man tappar all elförsörjning. Reaktorn kommer dock inte utan sin egna uppsättning med nackdelar. Kärnklyvningar producerar praktiskt taget alla grundämnen i hela det periodiska systemet och kombinerat med att bränslet är i en smält röra så får man en aggressiv kemisk brygd att hantera som korroderar alla slags strukturella material i reaktorn, det är inte för inte det kallas för kemistens reaktor. Dessutom så hålls inte gasformiga radioaktiva ämnen kvar i härden så som i en vanlig reaktor där varje bränslestav är ett förslutet rör.

Det återstår att se om den förbättrade bränsleekonomin kombinerat med en högre verkningsgrad balanserar ut materialens förkortade livslängd och de aktiva system som krävs för att rena smältan och kontinuerligt ta hand om radioaktiva restprodukter. Expertåsikterna går isär men nu kan vi äntligen se en sådan reaktor i drift igen efter 50 års stiltje.

https://youtu.be/BEOkxg25DfI

Det ideala är givetvis att packa ned spritbrännaren och kåsan och vanka ut i skogen och koka sig en kopp kaffe när man sitter på en stubbe och njuter av fåglarnas kvitter men det är inte alltid man har tid eller helt enkelt orken göra det. Då finns den rekorderlige norrlänningen Erik Normark där för oss.
Normark gör alla de där skogs-, fjäll- och skärgårdsutflykterna som vi drömmer om. Till fots, på skidor, på skridskor och i kajaken så utforskar han sitt närområde runt Skellefteå i korta turer blandat med längre vistelser i Sarek och de andra magnifika nationalparkerna som Norrland kan bjuda på.

Människor i fjällen med kamera i handen är ingen bristvara, det som särskiljer Normark från alla andra är hans fantastiska känsla för att fånga det vackra och stämningen i varje miljö han befinner sig i både visuellt men, kanske ännu viktigare, även auditivt. Man både ser och hör att man är där ute med honom och allt som saknas är egentligen dofterna. Han har även den stora disciplinen att låta naturen tala för sig själv. Som en riktig norrlänning så är han fåordig och de ord han säger är alltid av värde och yttrade i lugn och ro. Han är Sveriges egna zenmunk i skogen. Ibland låter han stycken av egenkomponerad musik berika filmerna och då han gör det smälter de ihop med den naturliga ljudmiljön så att det berikar upplevelsen.

Det finns helt enkelt ingen annan på Youtube som kommer i närheten av att fånga naturen på det sätt som Normark gör och han gör det helt utan att söka sig till de spektakuläraste platserna. Den enkla skogen, den lilla tjärnen, bäcken som lugnt porlar fram eller den anspråkslösa kobben i skärgården, han visar magin i sådana enkla platser som vi alla har inom räckvidd. Man behöver inte nödvändigtvis ta sig till Sarek eller Abisko för att hitta de sagolika miljöerna, man behöver inte bestiga de svåraste topparna eller gå på de längsta lederna för att uppleva naturen. En stubbe, en brasa och en kopp kaffe räcker långt.

Några av mina personliga favoriter bland hans videos är:

Skidturen genom Muddus nationalpark som är nära mina egna hemtrakter.  Scenen med stugan som i vintermörkret lyses upp av sin öppna spis är nog en av de vackraste som filmats.

https://youtu.be/astAb-4gFnk

Skridskoturen på den frusna älven.

https://youtu.be/9vMvOXY0pcg

Blåsig vinterdag i vindskydd

https://youtu.be/Gddo7aeR7Z8

Tre dagars höstvandring i skogen

https://youtu.be/HqDQ-cm15Sw

Det är inte många kreatörer som får mina surt förvärvade riksdaler men Normark är en av dem och det är ett billigt pris att betala för alla de ovärderliga små stunder av ro som han skänkt mig och den inspiration han skapat inom mig för att ge mig ut i naturen. Så hoppa in på hans Youtubekanal eller Patreon och njut av naturen.

För att förnimma något delikat så måste vi nämligen ha delikata sinnen att uppleva det med men våra sinnen blir mer och mer grovhuggna av vår omgivning. Den modern maten är fullspäckad med artificiell sötma och umami, modern film består till största delen av orgier i specialeffekter och action (de är nöjesparker och inte filmer som Scorsese uttryckte det), arkitekturen är brutal och kantig utan tillstymmelse till vackra detaljer och musiken blir allt skräningare. Men det värsta brottet mot all sedlighet och smak är den förfärliga brygden, kokt på gammal avskrapad båttjära och hat mot mänskligheten, som låtsas vara kaffe och som kräks ut ur satanistiska maskiner på alla kontor i landet.

Det är inte så konstigt att våra känslotillstånd blivit allt förvridna, och till och med språket vi använder för att beskriva känslor saknar nyanser samtidigt som det groteska firas och uppmuntras. Det är lätt att tänka att jag nu bara ägnar mig åt snobberi och gör mig lustig över pöbelns smakpalett men fullt så enkelt är det inte. Efter det att min far klev över och började jaga på de sälla jaktmarkerna fick jag ärva några prydnadskåsor. Var och en av dem är ett litet konstverk som varsamt följer träfibrernas rytm och man kan förlora sig i att studera de vackra mönster som putsats fram och de var skapta med en enkel bondsons händer, produkten av tidsfördriv ute i snickarboden. Att göra lågmält vackra ting verkar alltid ha varit en naturlig del av livet för alla samhällsklasser och förutom allmogens slöjdkonst kan man tänka på med vilken skönhet man kallade hem boskapen, men vem försöker göra det vardagliga till konst längre? Både det subtila och sublima har dränkts i havet av mer, större, högre, snabbare och fränare.

https://www.youtube.com/watch?v=lcJ8mCS5BN8

Ido säger inget om varför det blivit så och jag har inte heller några seriösa teorier men jag undrar om det inte har med Luther att göra. När jag besökt Norges stavkyrkor har jag alltid förtrollats av detaljrikedomen och samma sak finner man i ortodoxa och katolska kyrkor. Den sortens kärleksfulla omsorg ser man dock inte skymten av i svenska kyrkans kyrkor, de är kyligt utilitaristiska och utstrålar samma sterilitet som man förnimmer i hela den moderna kulturen i alla dess uttryck vare sig det är konsthallar, sjukhus eller skolor. Det verkar inte finnas någon plats för det personliga och därmed det vackra. Det ultimata uttrycket för det torde vara det öppna kontorslandskapets själsliga öken.

Lyckligtvis är vi inte dömda till grovhuggna liv bara för att vi fötts under en grovhuggen tid. Ido förespråkar att vägen till det delikata är genom kroppen (vad annars). Lär dig delikata och fina rörelser, säger han, så kommer kanske de fina förnimmelserna. Balansera exempelvis en käpp på fingertopparna!

Ja vem vet, det är kanske det vi behöver mer av i våra liv istället för fler tunga marklyft till Raubtiers skönsång. Mitt förslag utöver Idos är att även vända blicken till andra kulturer där det subtila ännu lever. Studera de japanska koncepten wabi-sabi, kintsugi och mono no aware. En övning nästa gång ett porslinsföremål går i golvet är att omsorgsfullt laga det och göra det vackrare, det blir lätt till en delikat träning av både kropp och själ.

Och Ido? Följ hans kanal slaviskt för han har mycket visdom att dela med sig av.

https://www.youtube.com/watch?v=TFgIzIpr0jE&t

Arkiv X gav mig en sund skepsis mot staten och Rocky, Best of the Best och Bloodsport gick varma innan varje träningspass under tonårsåren. Alien, James Bond, Clintans westernfilmer, Rovdjuret, Babylon 5, Gladiator, Matrix, Sagan om ringen, Twin Peaks, listan på filmer och serier som präglat mig kan göras lång.

Försöker jag minnas en enda film jag sett under 2010-talet blir det dock svårt. Visserligen var mina formbara ungdomsår vid det laget ett minne blott men det är inte en tillräcklig förklaring för varför det årtiondet känns tomt. Modern film verkar ha reducerats till verktyg för indoktrinering och kortvariga visuella dopaminkickar. Jag saknar verkligen tiden då jag ivrigt tittade på trailers och såg fram emot biobesöken men idag finns ingen magi kvar i filmskapandet, det är sterilt.

Det jag sörjer mest av allt är nog Star Trek. Det finns många brister i Star Treks värld men det var ändå något speciellt med den naiva optimismen, karaktärernas konsekventa rationalitet och respektfulla behandling av varandra och den utopiska framtiden, som var oerhört lockande. Vi fick i olika serier och filmer följa besättningar som tillsammans utforskade en farlig men spännande galax där interna konflikter löstes med diskussioner och där intriger lyste med sin frånvaro. Star Trek var aspergersdrömmen, eskapism av finaste slag till en värld där alla betedde sig rimligt mot varandra och handlingen kunde drivas framåt utan käbbel.

När Star Trek skulle återvända till den stora duken blev jag givetvis lycklig men upprymdheten gick snabbt upp i rök när jag insåg att filmen bara var ännu en undermålig actionrulle utan någon tematisk anknytning till den ursprungliga Star Trek världen. En värld som alltid kändes ”för filosofisk” för regissören J. J. Abrams men det problemet fixade han enkelt med lite sex, action och specialeffekter.

Mot bättre vetande så uppbådade jag ändå återigen en gnutta entusiasm när Star Trek Discovery annonserades. Initialt smågillade jag serien men ju mer jag tittade desto mer insåg jag att även den var rutten i grunden. Berättelsen, karaktärerna, världen som skildras, inget av det visade något spår av varken Gene Roddenberrys anda eller kompetent historieberättande. Käbbel, respektlöshet och cynism ersatte det gemensamma utforskandet av galaxen och Star Trek är nu likt Star Wars – en helt död värld utan koppling till deras skapares visioner.

Hollywoods förfall har emellertid fört med sig en god sak och det är alla skickliga amatörrecensenter som med humor och energi konsumerar skräpet och förklarar varför modern film lämnar tittarna så tomma och likgiltiga. Recensenten jag personligen uppskattar mest är The Critical Drinker och det är en riktig njutning att beskåda hans totala slakt av Star Trek i flera avsnitt. I sina avsnitt förklarar han med humor och skicklighet att dagens manusförfattare och regissörer är som barn, hur man kan fixa Game of Thrones story eller blickar tillbaka på tidigare årtiondens storfilmer.

Till skillnad från manusförfattare, producenter och regissörer förstår The Critical Drinker vad som gör bra film bra. Skit i filmerna och se istället på sågningarna, det är både roligare och hälsosammare och det är där vi finner kreativiteten idag.

Indoktrinering är något vi främst förknippar med ideologier eller religiösa kulter, vi ser framför oss en eldig Göbbels eller nidbilden av en amerikansk tv-predikant, men om vi vidgar blicken en aning och funderar på hur tankar inskränker både vårt mentala och fysiska manöverutrymme så blir det genast intressantare och det ämnet utforskar de i fasciaguiden i det här avsnittet.

För att förstå hur fundamentalt det är så kan vi vända blicken mot kroppen. Det finns en drös med påståenden om kroppen som du förmodligen tar för helt självklara utan att någonsin ha reflekterat djupare över dem. Hur tänker du exempelvis kring teorin att patogener är orsaken till sjukdomar vilket, givet de senaste åren, är en relevant frågeställning? Förmodligen börjar du skruva på dig lite besvärat när du läser föregående mening och förbereder en replik i ditt inre där du avfärdar mig som en dåre, men argumenten ligger i nyanserna. Det är klart att patogener existerar men man kan ha en bild av att främmande bakterier eller virus tränger sig in i vår kropp vilket gör oss sjuka, vilket är den gängse uppfattningen, eller så kan man ha bilden av att vi alltid badar i virus och bakterier både internt och externt och endast om något går snett med kroppens jämvikt så får patogenerna en chans att ställa till besvär. När vi i dag vet att det finns ungefär lika många bakterier som celler i en människokropp så blir den förstnämnda bilden svårare att upprätthålla men den föreställningen har legat till grund för hur hela vår västerländska sjukvård är uppbyggd och framförallt så gör den att vi som människor känner oss maktlösa.

Ett annat utmärkt exempel är placebo. Att placeboeffekten är oerhört kraftig har visats gång på gång och ofta på lustiga sätt, exempelvis när styrketränande fick sockerpiller som de trodde var steroider. Pillren gav enorma effekter på styrkeökningarna men när de fick reda på att det inte var äkta vara så försvann styrkeökningen omedelbart. Andra exempel är när fejkade knäoperationer visat sig ge lika bra resultat som riktiga. Problemet med hela placebobegreppet är att placeboeffekten ses som det märkliga undantaget och medicinen eller kirurgin som det genuina och äkta. Det intressantaste i sammanhanget är kanske att placebons effekter är kulturellt betingat vilket Rupert Sheldrake har skrivit om i sin fantastiska bok The Science Delusion, med andra ord så är det något som påverkas av just indoktrinering eller mental träning. Hur skulle sjukvården se ut om man vände på steken och fokuserade på placebo, att man började se placebo som den genuina läkande effekten och medicinen eller kniven som ett nödvändigt ont i undantagsfall?

Slutsatsen är i alla fall att huruvida du går med kronisk smärta eller överlever en svår sjukdom kan bero på just vilken indoktrinering du utsatts för och det är något du själv har kontroll över. Kontroll är även det något som vi ständigt får höra att vi inte har, har vi ett problem av vilket slag som helst så ska vi vända oss till “experter” och aldrig lita på vår egna intuition, göra egna experiment eller bara vänta och se. Vi är indoktrinerade att följa en expertkult.

Diskussionen i podden tar sedan ett ännu bredare grepp om indoktrinering och vi får höra hur KGB jobbade med propaganda i västvärlden, varför det som uteslutits ur skolplanen säger mer än vad som finns i den och sedan knyts säcken ihop med en fantastisk lista på hur man kan börja luckra upp sin egna indoktrinering. Det är en så bra lista att jag redogör för den i sin helhet:

1. Erkänn att du själv både är mottaglig för indoktrinering och faktiskt är indoktrinerad.

2. Frammana känslan att du ej vill vara indoktrinerad längre och insikten att du har makt att bli fri från den.

3. Sluta ta all hänsyn till vad man "ska tänka" eller PK-regler. Det är ingen dygd i sig att tänka icke-PK utan det viktiga är att inte ta någon hänsyn till andras åsikter om ens tänkande.

4. Låt bli att ansluta dig till majoriteten, lär dig klara av att vara intellektuellt självständig.

5. Inse och erkänn att praktiskt taget alla du känner är indoktrinerade och att du därmed måste ha stort tålamod och medlidande med andra eftersom ingen valt att vara det.

6. Sluta ta till dig vad du läser, ser eller hör i media – all media. Om du omedelbart håller med om något så ska du noga syna även den reflexen och fråga dig varför du håller med.

7. Cui bono, vem tjänar på att samhället är indoktrinerat på olika sätt?

8. Utöva motstånd mot allt som går ut på att man ej ska lita på sig själv och sin urskiljningsförmåga.

9. Läs mer och skär ner på film och ljudmaterial. Man lär sig tänka bättre av läsande än av annan sorts informationskonsumtion.

10. När du märker att någon vill att du ska uppmärksamma något så ska du fråga varför det? Om alla nyheter leder din uppmärksamhet i en riktning, varför? Vem gynnas?

Oavsett vem som säger att något är bra eller dåligt så ska man som i punkt 10 fråga sig varför.

Det är en lista man bör skriva ut, rama in och hänga upp på väggen.

Stress är för ståfräsen vad kryptonit är för stålmannen vilket du nog märkt om du försökt utföra akten samtidigt som du oroar dig över deklarationen. Det var förmodligen inte en stor upplevelse för någon av er såvida ni inte lider av riktigt underliga fetischer. Tack för den säger du som troligen lider av ett liv som cirkulerar runt att lämna på dagis, rusa till ett måttligt engagerande jobb efter vilket du stressar hem och försöka hitta tid för träning och att mata familjen för att slutligen kräla till sängs. Att reducera de externa orsakerna till stress är lättare sagt än gjort och jag tänker inte säga åt dig att du måste ändra på hela livet för att din morgonstund återigen ska få guld i mund. Det finns andra saker du kan göra här och nu för att radikalt sänka stressens menliga påverkan.

Stress uppstår när ena halvan av det autonoma nervsystemet är aktivt, det sympatiska nervsystemet. Lugn och ro däremot uppstår när den andra halvan, det parasympatiska nervsystemet, är aktivt. Benämningen autonom förleder en att tro att det ej går att medvetet påverka men det är fel. Vi kan direkt dämpa eller trigga den ena eller den andra delen av nervsystemet och det är tämligen enkelt. Vi gör det genom att ta kontroll över vår andning vilket leder oss till dagens poddavsnitt där Ben Pakulski diskuterar andning med Brian Mackenzie.

https://www.youtube.com/watch?v=nvxiTvEOb9o

Mackenzie beskriver i podden hur det parasympatiska nervsystemet aktiveras av utandning och det sympatiska av inandning. Allt vi egentligen behöver göra för att sänka stressen är därmed att förlänga utandningen. Ska du bara komma ihåg en sak från den här artikeln så är det det, sätt dig ner och andas ut långsammare än du andas in. Resten är överkurs.

Överkursen är dock intressant i sig, hur snabbt vi andas beror nämligen på hur väl vi tolererar koldioxid och toleransen kan tränas upp. Ett enkelt test är att ta fyra djupa andetag och på det fjärde göra utandningen så långdragen som möjligt utan någon paus. Klarar du blott tjugo sekunder så är det riktigt illa, över minuten är bra. Ju större din tolerans är ju naturligare blir det att andas ut långsamt och därmed permanent reducera din upplevda stress. Är din tolerans låg så kommer du istället få panik vid långsamma utandningar och gå runt med ständig stress eftersom din andning är åt helvete.

Att träna upp toleransen är lyckligtvis inte svårt. Du kan börja använda Mackenzies app State: Breathing, du kan tejpa för munnen när du sover för att tvingas till näsandning och du kan tejpa käften även när du tränar samt hålla andan periodvis under träning och uppvärmning. Alla åtgärder som tvingar fram känslan av lufthunger är toleransträning.

Det är dock inte riskfritt. Efter att man konsumerat Mackenzie så öppnar sig en helt ny värld upp och snart sitter man där och nickar och tycker det låter helt förträffligt när man lyssnar på skäggiga hippies som yttrar meningen "squeeze the taint and that will bring the kundulini up into your third eye". Så kan det gå när man försöker återerövra morgonståndet men risken är värd belöningen!

Hur har min personliga erfarenhet varit av andningsträning? Det är trots allt det som räknas i slutändan. Ja under en period kände jag mig verkligen som en tonåring igen, att ha tagit större kontroll över andningen är en av få saker som permanent höjt min känsla av harmoni och tillfredsställelse. Varken träning eller kost har haft en lika tydlig effekt för mig.

Det lättaste är helt enkelt att inte tänka och faktum är att det mesta vi tänker är rent betingat. Vi har av skolan, massmedia och mycket annat impregnerats med en särskild världsbild och vi ratar eller assimilerar hela tiden information baserat på om den passar in. Hela vår tankeprocess är enligt modern forskning sådan att vi endast förnimmer det vi förväntar oss och effekten är så stark att vissa forskare är förbryllade över hur vi alls kan uppleva något nytt. Troligtvis är det en nödvändighet för gemenskaper, det går inte att ifrågasätta allt eller vara öppen för vad som helst samtidigt som man ska röra sig bland andra människor.

Det har dock slagit slint i vår kultur eftersom vi så hårt programmerats att tro att vi lever i en rationell tid och att vår kulturs värderingar är unikt logiska, rationella och vetenskapliga. Den vanföreställningen gör oss särskilt oemottagliga för andra synsätt. I andra tider har man blott hänvisat till att "det är så vi gör" utan några vetenskapliga anspråk vilket skapade en viss nyfikenhet för andra tankar, en nyfikenhet som den moderna västerlänningen saknar. Vi behöver inte vara nyfikna för vi vet att alla andra sätt att tänka är irrationella.

Men när man har gått igenom den plågsamma upplevelsen att inse att det mesta man vet är gallimatias så infinner sig en viss misstänksamhet mot ens egna tankeprocess. Hade man fundamentalt fel om så många saker under en stor del av sitt liv vad garanterar då att man har rätt nu? För att bottna i den frågan så är det bäst att blicka tillbaka till en bättre tid, antikens tid, och söka vägledning hos en av dess stora tänkare. Närmare bestämt Pyrrhon och hans skeptiska lära. En bra introduktion till den får man i Adam Rosenfelds föreläsning om Pyrrhonisk skepticism.

https://www.youtube.com/watch?v=jaFcOp_bPME

Pyrrhonismens grundpelare, epoché, är att man ska avstå från att bilda bestämda uppfattningar. Istället ska man studera de olika sidorna av ett argument så ingående att man börjar uppleva dem som lika lockande. Lyckas man med det så upplöses de känslomässiga anknytningar man har till en specifik åsikt vilket leder till ett tillstånd av inre frid, ataraxia. När man på det sättet blivit befriad från viljan att ha rätt så kan man nyktert granska frågan och i de flesta fallen så finner man då att man inte kan säga vad som är korrekt. Man avstår med andra ord från att ha en bestämd uppfattning.

Pyrrhonisterna demonstrerade proceduren när de ena dagen argumenterade för en sidan i någon dispyt och dagen därpå lika övertygande tala för den andra sidan för att visa att det inte går att ta ställning eftersom bägge sidor är lika lockande. Det är en övning som vi alla mår gott av att upprepa eftersom det är svårt, mycket svårt, att på ett öppet sätt dyka ner i motståndarnas argument. Den svårigheten demonstreras ypperligt under Rosenfelds föreläsning när han frågar studenterna huruvida man bör applicera skepticism på frågan om huruvida slaveri alltid är av ondo. En kvinnlig student blir då märkbart upprörd och kräver att man i vissa frågor måste vara dogmatisk, "jag vet inte" duger inte för henne och ataraxia lyser med sin frånvaro.

Öppen nyfikenhet

Pyrrhonismen är givetvis mer än vad den här korta summeringen omfattar men det fruktsammaste är just hur ataraxia uppstår som bieffekt av epoché. Att låta "jag vet inte" vara ens fundamentala förhållningssätt till livet gör att man kan granska saker med en öppen nyfikenhet ohindrad av behovet av att hävda sin egna ståndpunkts korrekthet. Plötsligt så slutar man vara upprörd över att någon har fel på internet.

För mig har Pyrrhons lära varit en befrielse eftersom jag har en stor fallenhet för arrogant självsäkerhet. Pyrrhon ger mig tillåtelse att ha fel och lyfter bort bördan det innebär att försöka vinna varje meningsutbyte. Självfallet faller jag ofta ändå i fällan men Pyrrhon finns alltid där som en påminnelse när jag ilsket knattrar på tangentbordet.

Som metod för att uppnå sinnesfrid har pyrrhonismen även många slående likheter med buddismen. Pyrrhon själv var med på Alexanders eskapader i Indien vilket naturligtvis får en att undra om Pyrrhon där filosoferade med yogis och därefter förenade grekiskt tankegods med österländskt? Det är ett spännande spår som utforskas i Adrian Kuminzkis bok Pyrrhonism: How the Ancient Greeks Reinvented Buddhism vilken är värd att förkovra sig med ifall Rosenfelds föreläsning gav mersmak.

Chek är en svår man att kategorisera, är han en personlig tränare? Rehabspecialist? Naprapat? Shaman? Spirituell guru? Svaret är ja på samtliga frågor. För tio år sedan då jag ännu nitiskt krävde en vetenskaplig referens för varje påstående så skulle min hjärna ha exploderat om jag lyssnade på en karl som i en och samma podcast kan tala om kost, träning, barndomstrauman, shamanism, det kosmiska medvetandet och att ställa frågor till sin själ i bastun. Nu däremot så slukar jag det med hull och hår. Det blir inte värre av att Cheks samtalspartner är Ben Pakulski, min stora favorit inom styrketräningsvärlden.

https://youtu.be/K_144mQ2WrU

Fitnessvärlden kan vara väldigt andefattig av förståeliga skäl. Det är en miljö dominerad av narcissister och traumatiserade människor som överkompenserar med hjälp av sina kroppar, det ligger i järntemplets natur att de trasiga och konstiga dras dit för att försöka stärka sig. Miljön blir inte sundare av alla naturvetenskapsnördarna som hetsigt attackerar varandra över små detaljer i proteinsyntesen eller huruvida man ska avbryta sina set med en eller två reps i reserv. En hel del av vad de gör är förstås av godo, vi vill trots allt veta vad studierna har att säga, men de kan inte riktigt resa sig över driften att racka ner på andra.

I den världen är män som Chek och Pakulski en frisk fläkt, de kastar inte skit på andra, de är inte dogmatiska när det gäller sina egna läror och de strävar efter att se hur skrotlyftandet passar in i det goda och balanserade livet. Den enda jämförelsen som verkar lämplig är att de är moderna yogis. Yoga var trots allt aldrig menad som medelintensiv stretching för sönderstressade och övergödda kommunaltanter, nej det var en väg till nirvana och på den vägen var kroppen primär eftersom vår existens är förkroppsligad.

Just förkroppsligandet är det som gör att Chek är så fångande att lyssna på. Jag har ödslat tid på otaliga andra självutnämnda gurus på tuben som påstått sig ha funnit upplysning men de är alla abstrakta och fångade i tankens värld. De verkar inte riktigt ha brutit sig loss från den cartesianska dualismen och jag får helt enkelt mer förtroende för en vältränad äldre karl som börjar dagen med att handgripligen massera bort trauman som någon elitatlet lider av för att sedan gå ut i solskenet och stapla tunga stenar som meditationsövning.

https://youtu.be/_OHcwVs5fig

Och det är något oändligt fascinerande när samtalen ledigt kan gå från Ken Wilbers integrala filosofi till Jungs arketyper för att sluta i hur tarmbakteriefloran påverkar både ens själsliga och kroppsliga utveckling. Kan det ha varit så det lät när Pytagoras i ena stunden pratade matematik och i andra förklarad varför man inte ska äta bönor? Det spelar nästan ingen roll om Chek tänker fel här och där, rikedomen ligger i de oväntade sambanden som får en själv att tänka efter och det är inte fel att se hur ens individuella hälsa är helt beroende av jordmånen där vår mat odlas vilket är ett resultat av hela gaias välmående – eller att förstå att träning kan vara den bästa meditationen bara vi tar oss an den på rätt sätt.

Och den där detaljen om att tala med sin själ i bastun, ja det är nog något som vi med finskt blod i ådrorna kan relatera till även om vi vanligtvis behöver mer smörjmedel än vad Chek förordar.

"The laws of nature are constructed in such a way as to make the universe as interesting as possible."

Den 28 februari 2020 så förlorade vi en av de briljantaste män som någonsin vandrat på vår jord, hans namn var Freeman Dyson och det var vid den ringa åldern av 96 år som han slöt ögonen för sista gången.

För mig är det inte Einsteins yviga hår eller Bohrs anlete som dyker upp i mina tankar när jag tänker på den arketypiske vetenskapsmannen, nej det är Dysons spjuveraktiga leende. Det var något fängslande med Dysons kombination av råa intellektuella hästkrafter, med en outsläcklig nyfikenhet, barnslig optimism samt ett obotligt konträrt sinnelag. En kombination som ledde honom till att utforska praktiskt taget varje intressant frågeställning både inom och utanför naturvetenskapens territorium; och han var helt orädd för vad andra akademiker tyckte om det.

"I have the sense that when consensus is forming like ice hardening on a lake, Dyson will do his best to chip at the ice."
— Steven Weinberg, Nobelpristagare i fysik

Och det är mångsidigheten som gör honom fascinerande. Hans flinka sinne kunde ledigt växla mellan de mest komplexa frågorna inom matematisk fysik till att designa kärnreaktorer, eller från grunnande över hur man detekterar utomjordiska civilisationer, till att fundera på parapsykologins rimlighet, eller tala om religionens relation till naturvetenskap, kritisera klimatmodellernas pålitlighet och skissa på livets uppkomst – för att bara nämna några få av de frågor han utforskat. Hans främsta bedrift inom fysiken var att visa på ekvivalensen mellan Richard Feynmans och Schwinger–Tomonagas olika formuleringar av kvantelektrodynamik och det var under det arbetets gång som han lyckades demonstrera den lika unike Feynmans briljans för alla andra fysiker som innan dess inte begripit ett ord av vad Feynman sade.

Trots Dysons matematiska skicklighet verkar ändå mer praktiska frågor ha haft en oemotståndlig dragningskraft på honom och det är för sina tankar kring megaingenjörskonst som han blivit mest känd bland allmänheten, främst kanske för de inom science fiction så populära Dysonsfärerna.

Eftersom jag själv är skolad som reaktorfysiker så kan jag dock inte låta bli att charmas lite extra av Dysons äventyr i kärnenergins förlovade värld.

"I have felt it myself. The glitter of nuclear weapons. It is irresistible if you come to them as a scientist. To feel it's there in your hands, to release this energy that fuels the stars, to let it do your bidding. To perform these miracles, to lift a million tons of rock into the sky. It is something that gives people an illusion of illimitable power, and it is, in some ways, responsible for all our troubles — this, what you might call technical arrogance, that overcomes people when they see what they can do with their minds."
— Freeman Dyson

Det var inte bara så att Dyson ledde gruppen som designade vad som blivit den i särklass populäraste typen av forsknings- och utbildningsreaktor (Trigareaktorn), han ansåg även att kärnenergi var nödvändig för att hjälpa människan kolonisera solsystemet. Sättet som Dyson ville ta sig ut i rymden på var dock – i sann Dysonanda – tämligen oortodoxt. Han ville rida på atombombsexplosioner. Projektet, som fick namnet Orion, leddes av den legendariska kärnvapendesignern Ted Taylor och tillsammans ville Dyson och Taylor visa att bomberna som orsakade så stor förödelse i Japan, och som sedan dess hotar all civilisation på jorden, även kunde användas för att få livet att blomstra i hela solsystemet.

Vid en första anblick så verkar tanken självmordsbenägen, vad för konstruktion skulle kunna stå pall för en atombombsexplosion? Och även om strukturen överlever skulle inte accelerationen dräpa allt den bär inom sig? Svaret visade sig vara att om man bygger ett tillräckligt massivt rymdskepp som är monterat på en lika massiv stötdämpare som har en ännu massivare stålsköld på andra änden så är det fullt möjligt. När farkosten ännu är i atmosfären så kommer kärnexplosionerna skapa tryckvågor i atmosfären som drämmer in i plattan och driver den uppåt och väl ute i rymdens vakuum så sprejar man istället olja på plattan vilken sedan förångas av värmestrålningen från bomberna och därmed skapar impulsen som fortsätter driva farkosten framåt. Under hela tiden dämpas och jämnas smällarna ut av stötdämparen och det hela blir till en behaglig resa för passagerarna. Putt, putt, putt ut i rymden på tusentals små nukleära kinapuffar i all den lyx som man kan få plats med inuti ett kryssningsfartyg.

https://youtu.be/njM7xlQIjnQ?t=544

Medan andra raketforskare jagade varenda gram och byggde farkoster av hårtunt aluminium för att ta sig till månen så planerade Dyson och Taylor alltså att skicka en solid stålkonstruktion av Titanics storlek till Saturnus månar. Dysons drömmar var som ni kan se alltid stora och med det intellektet bakom drömmarna så var de även realistiska, det fanns inga brister i ingenjörshantverket. Dödsdomen för Orion kom istället från byråkratiskt håll, förbudet som kärnvapenmakterna förhandlade fram mot kärnvapenprovsprängningar i atmosfären innebar nämligen även ett förbud mot Orion och valet mellan rymdens utforskning och ett slut för kalla krigets eskalering var svårt för Dyson, det var med illa dold sorg som han skrev sin dödsruna över projektet:

"The story of Orion is significant, because this is the first time in modern history that a major expansion of human technology has been suppressed for political reasons. Many will feel that the precedent is a good one to have established. It is perhaps wise that radical advances in technology, which may be used both for good and for evil purposes, be delayed until the human species is better organized to cope with them. But those who have worked on Project Orion cannot share this view. They must continue to hope that they may see their work bear fruit in their own lifetimes. They cannot lose sight of the dream which fired their imaginations in 1958 and sustained them through the years of struggle afterward-the dream that the bombs which killed and maimed at Hiroshima and Nagasaki may one day open the skies to mankind."

Orion är ett fascinerande projekt att dyka ner i och för den som vill läsa mer så har Freemans son George skrivit en mycket läsvärd bok, Project Orion: The True Story of the Atomic Spaceship. På tuben finns även en mysig dokumentär som blandar arkivfoton och filmer med intervjuer med Dyson, Taylor och Arthur C. Clarke, To Mars By A Bomb - The Secret History of Project Orion.

Dyson var en unik människa och man kan inte ens börja att fånga hans gärning i en liten artikel som den här. Han var den där sortens renässansman som den akademiska världen inte längre verkar förmå att producera och det är en fröjd att få en inblick i hans tankevärld via alla de populärvetenskapliga böcker han skrivit. I en tid då västerlandet verkar uppslukat av klimatångest och den ena masshysterin följer efter den andra så gör det gott för själen att drömma sig bort till varmblodiga fotosyntetiserande träd som växer på kometer och skapar sin egna mikroatmosfär, att läsa anekdoter från tiden spenderad med andra vetenskapliga giganter eller att få ta del av minnen från när Dyson och vänner samlades i en liten skola över en sommar och designade en kärnreaktor från grunden.

https://www.youtube.com/watch?v=xYoLcJuBtOw

https://www.youtube.com/watch?v=HDUJrsMLe30

Hur svårt är det egentligen att bygga en atombomb? Vore det möjligt för en vetgirig tonåring, eller kanske en klyftig terrorist, att skruva ihop en bomb nere i sin mammas källare? Som med alla bra frågor så är svaret att det beror på.

Om grabben har några tiotals kilo höganrikat uran där nere i källaren så är det nästintill trivialt för honom att skruva ihop en bomb men skulle han istället sitta på samma mängd plutonium ja då har han en gedigen utmaning framför sig, en utmaning som en gång i tiden krävde en samling av världens största genier för att knäcka. Men om vi struntar i plutonium, kan han anrika sitt egna uran? Lyckligtvis, eller olyckligtvis beroende på vem du frågar, så är inte det heller något man gör ute i snickarboa eftersom det kräver enorma industriella anläggningar och det förklarar varför vi inte har några atombombsentusiaster på samma sätt som vi har raketentusiaster. Trots att tekniken är snart 80 år gammal så är den ännu helt i statens händer oaktat vissa begåvade tonåringars bästa försök. Men misströsta ej, även om du inte kan bli en hobbybombbyggare så är det ändå en intressant teknik så följ med på en djupdykning ner i atombombernas värld.

Bakgrund

Tidigt på morgonen den 16 juli 1945 sprängdes den första atombomben. Nästan 77 år har passerat sedan dess men ännu lever vi i svampmolnets skugga och från det kommer vi nog aldrig kunna fly undan. Världen förändrades oåterkalleligen.

För oss som växt upp efter att kalla kriget tog slut så känns det ibland som att kärnvapen tillhör en arkaisk och mytologisk tid, en tid då det fanns skyddsrum i varannan källare, spioner strök runt med mikrokameror och folk i allmänhet hade lustiga frisyrer. Vi har stött på populärkulturella rester av denna tid men aldrig riktigt tagit den på allvar. Inte förrän nu, nu har plötsligt tanken på kärnvapen blivit aktuellt igen när vi yrvaket inser att vi återigen lever i en multipolär värld.

https://www.youtube.com/watch?v=lb13ynu3Iac

Läget är alltså utmärkt för att försöka förstå bomben och det finns mycket spännande att diskutera. Frågor som vilka material som behövs, hur man bygger dem, vilken åverkan de har, hur lätt det vore för Sverige att bli en kärnvapenmakt och huruvida endast kackerlackorna kommer överleva kriget.

Problemet med att bygga ett kärnvapen är tudelat, dels så behöver man producera materialet som krävs och dels så är det en teknisk utmaning att konstruera själva bomben. Det finns primärt två vägar att gå, antingen väljer man uran-235 (hädanefter U-235) eller plutonium-239 (Pu-239) som bombmaterial (det finns förvisso även en tredje väg baserad på uran-233 men den har hittills ingen valt trots att den ser lovande ut på papper). U-235 är mycket svårt att producera men lätt att bygga en bomb av medan Pu-239 är enklare att producera fast bombens konstruktion blir oerhört komplicerad. Båda vägarna har alltså svåra, men skilda, utmaningar.

Men låt oss först ta ett steg tillbaka till grunderna, vad betyder egentligen 235 och 239 och vad tusan sker i en atombomb?

All grundämnen är uppbyggda av protoner och neutroner som hålls ihop av den starka kärnkraften vilket är en av de fyra fundamentala naturkrafterna tillsammans med gravitationen, den svaga kärnkraften och elektromagnetismen. Antalet protoner är det som bestämmer vilket grundämne vi har, en proton i väte, två i helium, sex i kol, 92 i uran osv. Neutronernas roll i kärnan är i stort sett som ett klister som hjälper till att hålla ihop det hela eftersom protoner på egen hand skulle springa isär då deras repulsion på grund av deras positiva elektriska laddning annars skulle övervinna attraktionen på grund av den starka kärnkraften.

Varje grundämne kan ha olika antal neutroner och dessa olika konfigurationer kallas för isotoper. Kol finns exempelvis som tre naturligt förekommande isotoper, C-12, C-13 och C-14. U-235 och Pu-239 är alltså isotoper av uran och plutonium och dessa isotoper råkar vara fissila vilket innebär att de kan klyvas av neutroner. När en atomkärna klyvs så frigörs energi tillsammans med några nya neutroner och man kan därför skapa en kedjereaktion eftersom de frigjorda neutronerna kan orsaka nya klyvningar som frigör ännu fler neutroner, och så vidare. Svårare än så är inte den grundläggande principen bakom en bomb.

Materialproduktion

Det knepiga är att vi behöver ha de specifika isotoperna. U-238 duger exempelvis inte eftersom den inte är fissil, istället absorberar den neutroner och bromsar därmed kedjereaktionen. I naturligt förekommande uran så är endast 0,72% av kärnorna U-235 och för en bomb så vill vi ha över 90%. Varför inte bara plocka isotopen man vill ha och kasta resten? Problemet är att U-235 och U-238 har samma kemiska egenskaper och därmed kan ingen kemisk process separera dem. Istället måste man förlita sig på viktskillnaden och försöka hitta på något. Historiskt har man använt tre olika processer:

Om man sparkar bort några elektroner från urankärnorna så blir de elektriskt laddade, då kan man accelerera dem i ett elektromagnetiskt fält i en så kallad cyklotron. Eftersom U-235 är lättare än U-238 så kommer de påverkas starkare av det elektromagnetiska fältet och man får en separation av de två isotoperna. Det är dock ett hopplöst energikrävande sätt att separera isotoper på så det duger endast för att skrapa ihop några gram.

Därefter så började man använda diffusion. Om man bygger en kammare av porösa membran och fyller kammaren med uran i gasform, exempelvis som uranhexafluorid, som man sedan trycksätter så kommer de olika isotoperna passera olika fort genom membranet, lättare isotoper tar sig snabbare igenom. Skillnaden är pytteliten efter ett steg men upprepar man det gång på gång så får man till slut så hög anrikning som man vill ha. Diffusion blev snabbt standarden redan under Manhattanprojektet men det är en tämligen energikrävande process som kräver enormt stora anläggningar. Jänkarnas diffusionsanläggning under Manhattanprojektet var världens största byggnad.

Centrifuger är det som nu är populärast och billigast. Om man centrifugerar en uranhaltig gas så kommer de tyngre isotoperna slungas ut till sidan och i centrum får man därför en något anrikad gas. Tar man gasen från mitten av centrifugen och matar in i en till centrifug och upprepar proceduren många gånger så har man till slut en anrikad gas. Det kräver mycket mindre energi än diffusion men är tekniskt mer komplicerat. Att bygga pålitliga centrifuger är en skapligt svår teknisk utmaning vilket Iran fått uppleva. Det krävs i runda slängar 1000 centrifuger för att anrika tillräckligt med uran för att bygga en bomb per år och det kan man husera i en vanlig industribyggnad, även här blir det alltså en rätt stor anläggning om man vill ha lite högre produktionstakt.

Det finns även en metod under utveckling som förlitar sig på laserteknik. Elektronerna som snurrar runt atomkärnorna kan enligt kvantmekanikens lagar bara ha vissa specifika energinivåer beroende på vilket grundämne det handlar om och det har visat sig att det skiljer en aning i energinivåerna även mellan olika isotoper. Har man en laser med precis rätt energi så kan man alltså selektivt lyfta endast elektronerna som cirklar runt U-235 men inte U-238 och på det sättet göra dem elektriskt laddade. Därefter blir det lätt att skilja dem från de oladdade U-238 atomerna. Det är dock precisionsingenjörskonst på hög nivå och än så länge har ingen lyckats med det konststycket i industriell skala.

Att producera U-235 är alltså en rejäl utmaning hur man än vrider och vänder på det. Skulle vi i Sverige vilja börja anrika uran så är det troligtvis centrifuger som gäller.

Att producera plutonium är en helt annan procedur. Pu-239 existerar ej i naturen utan måste skapas. Tidigare så nämnde jag att U-238 kan absorbera neutroner, det som då sker är att U-238-kärnan först omvandlas till U-239 som illa kvickt sönderfaller till Neptunium-239 vilket i sin tur sönderfaller till Pu-239. Man måste alltså bestråla U-238 med neutroner för att få Pu-239. Det gör man genom att stoppa in uran i en kärnreaktor men det finns dock en hake. Pu-239 är som sagt fissilt, det innebär att det klyvs av just de neutroner som vi behöver för att skapa det. En stor del av det Pu-239 som bildas kommer alltså klyvas.

Vad som är ännu värre är att Pu-239 även kan absorbera neutroner och bilda Pu-240 och andra tyngre isotoper. Pu-240 är ett gissel eftersom det undergår spontan fission, det vill säga klyvs utan att behöva träffas av en neutron, vilket gör att det blir svårt att kontrollera sprängstyrkan på en plutoniumbomb. Jag återkommer till när jag beskriver bombdesign men nu räcker det att veta att vi vill producera så rent Pu-239 som möjligt vilket bestämmer vilken sorts reaktor vi kan använda oss av.

Sannolikheterna för att en neutron orsakar fission och absorberas beror på vilken energi neutronen har och man kan leka med energin för att uppnå olika effekter. Eftersträvar man effektiv fission så vill man bromsa in neutronerna maximalt eftersom det ökar sannolikheten för fission, vill man däremot öka sannolikheten för absorption så vill man ha neutroner med medelhög energi, inte så hög energi som de har när de skapas vid fissionen men inte heller totalt inbromsade.

Det sätt på vilket man bromsar neutroner är via kollision med atomkärnor och vikten på atomkärnorna blir därmed av största vikt. Det är precis som med biljardbollar, skjuter man en biljardboll på en annan så kan den första bollen helt stanna upp eftersom den överförde all sin energi till den andra bollen vilket är möjligt eftersom de väger lika mycket. Kastar man en biljardboll mot en vägg så studsar den tillbaka med oförändrad hastighet eftersom väggen är mycket tyngre. Vätekärnor, som består av en proton, väger ungefär lika mycket som en neutron och är därmed det bästa materialet för att bromsa in neutroner. Vanligt hederligt vatten består som vi vet av två väteatomer och en syreatom och är därmed ett utmärkt material om man är ute efter effektiv fission men mindre bra om man vill skapa de värdefulla plutoniumkärnorna.

Tungt vatten, som byggs upp av syre och två vätekärnor av vätes tyngre isotop deuterium, är bättre för det syftet, där går inbromsningen långsammare, så är även grafiten med sina ännu tyngre kolatomer. Grafit och tungt vatten har ytterligare en fördel, det är nämligen inte bara U-238 som absorberar neutroner utan det gör även de inbromsande atomkärnorna. Väte är glupsk i det avseendet men deuterium och grafit har ingen större aptit för neutroner vilket gör att man kan driva en tungvatten- eller grafitreaktor på naturligt uran medan en vattenreaktor kräver anrikning av uranet eftersom neutronförlusterna är så stora. Nu var dock poängen att vi ville slippa anrika eftersom vi ville ta enklaste vägen till en bomb och därmed är naturligt uran som bränsle att föredra.

Nästa egenskap hos reaktorn som är önskvärd är att man ska kunna byta bränsle under drift. Ju längre tid bränslet sitter i reaktor ju större är sannolikheten att Pu-239-atomkärnorna glufsar i sig en neutron och blir till Pu-240. Vi vill alltså att en viss mängd Pu-239 ska bildas i bränslet men sedan måste vi raskt plocka ut det ur reaktorn innan det kontamineras.

Dessa två egenskaper förklarar varför den nuvarande svenska reaktorflottan är undermålig för vapensyften, dels så har de vanligt vatten i sig som bromsmedel och dels så är det ett stort företag att byta bränsle och inget man ledigt kan göra under driften.

Vad gör man sedan med bränslet som innehåller Pu-239 blandat med uran och en massa fissionsprodukter? Eftersom plutonium är ett annat grundämne än uran så kan man kemiskt separera ut det. Det är ett smutsigt arbete eftersom sörjan trots allt är radioaktiv och består av en salig blandning av nästan alla grundämnen som finns men i jämförelse med isotopseparation så är det en baggis. Haffa bara en kemist utan självbevarelsedrift och ge honom ett kemilabb så kan han börja jobba på det.

Att bygga själva reaktorn är inte heller tekniskt svårt, det krävs i princip några stora grafitblock med hål i där man för in bränslet och sedan spolar man vatten genom hålen för att hålla allt nedkylt. Det är inte en säker design men den fungerar och det är ungefär så Tjernobylreaktorn och Manhattanprojektets reaktorer i Hanford fungerade. Vid en kris så kastar man lätt ihop något men i fredstid har man råd att lägga pengar på säkerhet. Vill man göra något lite finare och säkrare så kan man damma av ritningarna för den svenska tungvattenreaktorn i Ågesta som kunde producera 15–20 kg plutonium per år, tillräckligt för flera bomber.

En lustig anekdot när det gäller plutoniumproducerande reaktorer är att Nordkoreas reaktorer är baserade på öppna ritningar av Storbritanniens tidiga Magnoxreaktorer i vilka Storbritannien producerade sitt vapenplutonium. Till och med tekniskt helt efterblivna nationer kan alltså få igång plutoniumproduktion om de vill. Pandoras ask är vidöppen.

Bombdesign

Efter alla dessa vedermödor sitter vi på ett dussin kilo U-235 eller Pu-239, vad gör vi nu?

I fallet med U-235 så är det enkelt. Gör ett klot av det och borra ut ett cylindriskt hål. Se till så att dimensionerna är sådana att klotet med hålet i sig är just precis okritiskt (oförmögen att vidmakthålla en kedjereaktion) men när man för in cylindern i hålet så blir det superkritiskt. Rigga sedan en konstruktion med vanliga sprängmedel på ett sådant sätt att när du detonerar sprängämnet så skjuts cylindern in i hålet. Stoppa även en bit Polonium-210 som omges av beryllium i botten på hålet. Po-210 är radioaktivt och avger alfastrålning, när alfapartiklar träffar beryllium så frigörs neutroner och neutronerna kommer initiera kedjereaktionen. Grattis, nu har du en fullt funktionell atombomb. Det skulle kunna vara ett helgprojekt för en nördig tonåring. Att producera U-235 är som sagt mycket svårt, att bygga en bomb utav det är fullständigt trivialt.

Försöker vi bygga en plutoniumbomb på samma princip så stöter vi på patrull. För att förstå varför så måste vi först diskutera vad som sker rent fysikaliskt. När en neutron klyver en atomkärna så frigörs två till tre nya neutroner, dessa neutroner kan orsaka nya klyvningar men de kan även absorberas av andra atomkärnor eller läcka ut ur systemet. Om exakt en neutron från varje klyvning ger upphov till en ny klyvning så kallar man systemet för kritiskt och kedjereaktionen kan stabilt fortgå hur länge som helst, om det är färre än en (underkritisk) så dör kedjereaktionen till slut ut och är det fler än en (superkritisk) så får man en exponentiellt skenande kedjereaktion. Anta att vi får två nya klyvningar per klyvning, först har vi då en klyvning, sedan två, sedan fyra, sedan åtta, och så vidare. Efter tjugo generationer som vi kallar det så är vi redan uppe i en miljon klyvningar.

Varje generation frigör energi och energin kommer byggas upp tills den sliter isär den superkritiska massan och då blir den underkritisk igen och kedjereaktionen upphör. Eftersom tiden mellan generationer är väldigt kort, blott en tiondels mikrosekund, så hinner många generationer skapas innan klumpen sprängs isär. Kärnreaktionen är helt enkelt mycket snabbare än den termiska expansionen, men vi har ändå bara ett visst antal generationer att leka med för att få till en bra explosion. Hur superkritisk konfigurationen är när kedjereaktionen initieras är den viktigaste parametern för bomben. Har vi en bomb där man exempelvis får 1,2 nya klyvningar per klyvning och en annan där man får 1,19 klyvningar per klyvning så kommer den förstnämnda producera en flera tusen gånger starkare smäll än den andra om man antar att båda håller ihop i tusen generationer.

I fallet med uranbomben som jag beskrev ovan så är klotet med uran först underkritiskt, när cylindern slungas in i hålet så blir klotet först kritiskt och sen allt mer superkritisk tills cylindern åkt in hela vägen. I det ögonblick då den är som mest kritisk initieras kedjereaktionen med polonium-beryllium-initiatorns neutroner. Designen fungerar utmärkt för uran eftersom uran inte spontant alstrar några neutroner som kan sätta igång kedjereaktionen i förtid.

Plutonium däremot gör det, Pu-239 alstrar inte så många neutroner att det är ett problem men Pu-240 sprätter iväg tiotusentals gånger fler neutroner och det är som tidigare påpekat omöjligt att producera plutonium helt fritt från Pu-240. I en bombdesign som ovan så är risken stor att kedjereaktionen startar när cylindern bara glidit in halvvägs och då blir det inte mycket till kalas. På något sätt måste man få ihop en superkritisk konfiguration snabbare än vad den simpla designen förmår.

Att lösa det var ett av de största problemen som sysselsatte genierna vid Manhattanprojektet. De kom underfund med att om man gör en sfär av plutonium som är just precis underkritisk och komprimerar den kraftigt med konventionella sprängmedel så blir den superkritisk på hiskeligt kort tid. Utmaningen ligger i att utforma de konventionella sprängladdningarna så att man får en perfekt sfärisk chockvåg som komprimerar sfären. Avviker chockvågen det minsta från sfäriskt så kommer plutoniumet bara spruta ut och någon atomexplosion blir det inte tal om. Det är en fråga både om hur laddningarna ska utformas geometriskt och hur man ska försäkra sig om att de detoneras simultant.

"Most people seem unaware that if separated U-235 is at hand, it's a trivial job to set off a nuclear explosion, whereas if only plutonium is available, making it explode is the most difficult technical job I know."
— Luis Walter Alvarez, nobelpristagare i fysik och en av de som designade den första plutoniumbomben

Men varför ödslar man alls tid på plutoniumbomber om det är så svårt? Från början var det eftersom det är så mycket lättare att producera plutonium än att anrika uran, när man väl har en fungerande design så är problemet med plutonium trots allt löst en gång för alla men man kommer aldrig ifrån de stora anläggningarna som behövs för anrikning av uran. Sedan blev det allt viktigare att plutonium har en lägre kritisk massa vilket gör det mer lämpligt för kompakta vapen som ska levereras med exempelvis missiler. De flesta bomber i kärnvapenmakternas arsenaler är troligtvis plutoniumbomber av den anledningen.

En het debatt har pågått sedan länge över huruvida man kan bygga bra bomber av det plutonium som produceras i vanliga kommersiella reaktorer. Om det är möjligt så skulle vi i Sverige ha material för hur många bomber som helst, allt som krävs för oss är den kemiska separationen av materialet. Flera länder, så som Japan, har redan stora mängder separerat plutonium som återanvänds som kärnbränsle. Steget från kärnenergination till kärnvapennation är kanske väldigt kort om det kniper?

De två sidorna i den debatten brukar sällan tala samma språk, de som hävdar att det är orealistiskt att använda plutonium från kommersiella reaktorer brukar ta länder som är tekniskt osofistikerade som exempel och utgå från den bombteknik som utvecklades för snart 80 år sedan under Manhattanprojektet. De som säger att det är fullt möjligt funderar huruvida exempelvis USA skulle kunna göra det med modern teknik vilket innebär att de kan använda sig av trick som att "boosta" bomben vilken innebär att man i mitten av sin plutoniumklump injicerar en liten mängd gas av deuterium och tritium. I gasen kommer man få lite fusion (mer om det snart) som inte påverkar sprängverkan så mycket direkt men som producerar en stor mängd neutroner som driver på kedjereaktionen i plutoniumet och det gör det mindre viktigt att kedjereaktionen initieras i precis rätt ögonblick. Avancerade länder kan även konstruera bomber med mer sofistikerade konventionella sprängmedel som skapar en kraftigare kompressionsvåg vilket gör implosionen snabbare och minskar risken för förtidig igångsättning av kedjereaktionen.

Svaret på frågan huruvida det går att bygga en bomb av det plutonium som finns i Sverige är därmed troligtvis ja, vi är än så länge trots allt en sofistikerad ingenjörsnation. Skulle Somalia klara av det? Troligtvis inte. Istället för att diskutera Natomedlemskap så borde vi kanske diskret börja förbereda några kemilabb...

Vätebomber

Bomberna jag beskriver ovan är renodlade fissionsbomber och de är dugliga pjäser, de räckte trots allt för att platta till Hiroshima och Nagasaki. Det dröjde dock inte länge innan fysikerna började fundera på nästa steg, fusion. Om man klyver tunga grundämnen som uran så frigörs energi men om man sammanfogar lätta grundämnen så som väte så frigör även det energi och det är sådan fusion som får alla stjärnor att lysa.

https://www.youtube.com/watch?v=YtCTzbh4mNQ

Det problematiska med fusion är att atomkärnorna är positivt elektriskt laddade och de trycker därmed bort varandra. På något sätt måste man övervinna det elektrostatiska motståndet och trycka ihop kärnorna så nära varandra att den starka kärnkraften får överhanden över elektromagnetismen. Det funkar i centrum på en stjärna eftersom gravitationen lyckas överkomma den elektrostatiska repulsionen med hjälp av sin enorma massa men det är inte till mycket hjälp för att bygga en bomb här på jorden. Nej, här nere måste vi ta till storsläggan i form av en atombomb för att skapa det tryck som behövs för att få igång en fusionsreaktion.

Hur man gör det är ännu, av förklarliga skäl, höljt i sekretessens dunkel men vissa saker har läckt ut. För det första så är det inte vanligt väte som man fusionerar i en bomb eftersom det finns lättare saker att klämma ihop. Deuterium och tritium (härefter kallat D-T), det vill säga väte med en (H-2) och två (H-3) neutroner, har visat sig vara den bästa kombinationen. Det är dock inte så lätt att man bara kan omge en atombomb med D-T och få en vätebomb för då skingrar bara bomben D-T. Det som behövs är istället en process i flera stadier.

Den första insikten är att man måste separera atombomben från fusionsbomben så att tryckvågen från atombomben inte genast skingrar fusionsmaterialet, samtidigt så behöver vi energin från atombomben för att skapa trycket som fusionen behöver. Lösningen är att använda sig av röntgenstrålningen som atombomben alstrar. Om man har en cylinder med atombomben i ena ändan, fusionsmaterialet i andra ändan och cylindern är fylld med polystyren så kommer röntgenstrålningen från atombombsexplosionen värma upp polystyrenet så att det våldsamt expanderar och komprimerar fusionsmaterialet innan tryckvågen från atombomben hinner fortplanta sig och spränga allt åt fanders.

Det är dock i sig inte tillräckligt, därför stoppar man en cylinder med plutonium inuti fusionsmaterialet. Polystyrenets kompression kommer göra plutoniumet superkritiskt och vi får en liten sekundär atombomb som sprängs. Fusionsmaterialet blir då klämt mellan polystyrenet som värmts upp av den första atombomben och tryckvågen från den andra atombomben och tillsammans är fullt tillräckligt för att fusionen ska dra igång.

Vill man göra livet ännu roligare så kan man omge fusionsmaterialet med ett lager uran. Fusion alstrar enorma mängder högenergetiska neutroner som kan klyva till och med naturligt uran och då får man ytterligare en fissionsexplosion på köpet. På det sättet får man alltså tre steg, fission-fusion-fission, och en sådan bomb kan ha flera tusen gånger större sprängverkan än bomben Little Boy, som förstörde Hiroshima. Den största bomben som någonsin detonerats, Sovjets Tsar bomba, låg på 50 megaton vilket är 3000 gånger mer än Hiroshimabomben. Den skapade ett eldklot åtta kilometer i diameter och spräckte rutor på 80 mils avstånd och i den bomben hade man faktiskt ersatt uranet med bly i höljet kring fusionsmaterialet för att inte smutsa ner så för jävligt vilket reducerade sprängstyrkan till hälften av vad den annars hade varit.

Efter Tsar bomba så tog lyckligtvis jakten på allt större sprängverkan slut eftersom megabomberna helt enkelt inte har någon militärt vettigt användning. Ytarean som påverkas av en explosion växer bara med den kubiska roten av sprängstyrkan, bränner man av en tio gånger starkare bomb så ödelägger den alltså bara lite drygt en dubbelt så stor yta. Tsar bomba med sina 50 000 kiloton sprängstyrka förstörde bara en 15 gånger större landytan än Little Boy med sina ringa 15 kiloton. Det är därmed smartare att ha flera mindre bomber än en jättesmällare. I dagens interkontinentala ballistiska missiler så har man dussintalet stridsspetsar som var och en har en sprängstyrka på några hundra kiloton.

Med det i åtanke så kan man fråga sig om steget till vätebomber överhuvudtaget är nödvändigt eller om det endast är en penisförlängare för utrikesministrar? En bomb på en megaton ger trots allt bara cirka fyra gånger större ödeläggelse än en 15 kilotons Nagasakibomb. En fördel på papper med vätebomber är att de för en given sprängstyrka inte smutsar ner lika mycket, fusion skapar inte långlivade radioaktiva restprodukter så som fission gör, men vad för roll det egentligen spelar i praktiken om man verkligen börjar bomba varandras storstäder är förstås en annan fråga? En viktigare faktor är nog att de är kompaktare för en given sprängstyrka.

Effekter av kärnvapen

En artikel om kärnvapen är inte komplett utan att prata om vilka effekter en explosion faktiskt har. En bomb har tre effekter man bör oroa sig för: värmestrålning, chockvåg och radioaktivitet. På listan kan man även lägga till den eventuella risken för en atomvinter om vi pratar om ett totalt kärnvapenkrig.

https://www.youtube.com/watch?v=DXg2P9dx-GM

Radioaktivitet är det som brukar oroa folk mest så låt oss börja med det. När plutonium eller uran klyvs så får man en uppsjö av olika lätta isotoper och de flesta är radioaktiva med kort halveringstid. Om bomben sprängs på marken eller på låg höjd så kommer väldigt mycket bråte sugas upp i explosionen och blandas med de radioaktiva partiklarna. Detta förs sedan iväg med vinden. Om vi antar en måttlig vind på 6-7 m/s och en bomb på en megaton så kan du på grund av det radioaktiva nedfallet utsättas för en dödlig stråldos upp till 8 mil från smällen i vindens riktning om du uppehåller dig där i några timmar. Ända ut till ca 25 mil från smällen så är dosen stor nog för att ge en kännbar risk för att få cancer senare i livet.

Lyckligtvis, ur nedfallsperspektivet, så är det effektivast att spränga bomber på hög höjd eftersom det maximerar förödelsen som chockvågen orsakar och vid en explosion på hög höjd så sugs inte så mycket damm och bråte in som kan binda de radioaktiva partiklar. Istället kommer partiklarna lyftas högt upp och spridas i atmosfären så vi slipper dödsstråket medvinds. Vill man förstöra städer så kommer man alltså smälla av bomberna på hög höjd, vill man däremot åt härdade bergrum och liknande installationer så måste man bränna av smällarna på backen. Att inte bo nära militära berginstallationer är alltså en rekommendation.

https://youtu.be/QsB83fAtNQE?t=36

Låt oss nu vända blicken mot de mer direkta effekterna av värme och tryck. Direkt vid explosionen så uppstår väldigt stark värmestrålning som över en stor area kan vara intensiv nog för att antända föremål och ge människor tredje gradens brännskador. Det mesta som antänds kommer släckas när chockvågens vindar blåser förbi men chockvågen raserar å andra sidan byggnader och sprider runt mycket brännbart material som sedan tänds av de pyrande resterna från de initiala bränderna. Har man otur så blir det en rejäl eldstorm som den som slukade Dresden under andra världskriget. Människor är förvånansvärt nog tåligare för chockvågen än byggnader men det är till föga hjälp när taket rasar ned i huvudet på en och sedan börjar brinna.

Direkt strålning (gamma, röntgen och neutroner) från bomben är inte ett problem, strålning dämpas nämligen skapligt fort i atmosfären så om vi talar om större bomber så förintas man av värmen eller trycket om man skulle vara så pass nära att strålningen skulle ta en av daga. Man blir uppbränd istället för att få cancer.

Vill man studera hur destruktiva bomber är så finns det en fantastisk sida som heter Nukemap där man kan mata in olika parametrar och se vilka effekter det får. Där kan man leka med sådana roliga experiment som att se hur liten bomb man kan komma undan med för att göra sig av med Södermalm utan att skada resten av Stockholm allt för mycket. Just den övningen lämnar jag som hemläxa, låt oss istället släppa en megatonbomb över riksdagshuset och se vilka effekter det får.

Först och främst får vi ett eldklot som är två kilometer i diameter. Maximal förödelse av tryckvågen får vi dock om bomben sprängs på tre kilometers höjd så dessvärre slukas inte riksdagshuset av eldklotet men vi kan tryggt säga att det är slut på voteringar där inne. Praktiskt taget ingenting kommer finnas kvar mellan Stadsbiblioteket och Stadsmuseet. Nästa huvudbry är tryckvågen, ett övertryck på 0,3 atmosfärer raserar många sorters byggnader och så stort tryck blir det över ett området som sträcker sig från Djursholm till Högdalen. Sitter du i någon av de betongsarkofager som moderna arkitekter älskar så klarar du dig kanske.

Värmestrålningen påverkar ett ännu större område. Från Täby till Huddinge så kommer alla utomhus få tredje gradens brännskador och kanske även få sina kläder antända och tittar du i fel riktning så blir du blind. Slutligen har vi ytterligare ett område som sträcker sig från Upplands Väsby ner till Jordbro där rutorna blåses in vilket inte är helt oproblematiskt givet hur många som kommer kliva upp och titta ut genom fönstret för att se vad det var för ljusblixt som blänkte till.

Det är inte direkt en fager bild som målas upp. Visst vill man slippa sjuklövern men inte till det priset.

Missilemap hittar du här.

Myten om atomvintern

Slutligen så är vi framme vid det totala kriget och dess konsekvenser. Många spred skräcken för atomvinter under kalla kriget och Carl Sagan gick i spetsen. Motivet var att få kärnvapenkrig att låta så pass skrämmande att det skulle uppmuntra till avveckling av arsenalerna, av samma anledning så överdrev bland annat fysikern Sakharov riskerna med strålning. Motivet må ha varit ädelt men vetenskapen de producerade verkar ha varit dynga. Tanken bakom atomvinter är att förödande eldstormar uppstår i alla de bombade städerna, stormarna skickar upp så mycket sot i atmosfären att det blockerar solljus och skapar vinter av sommar. Men de antaganden som ligger bakom, det vill säga hur lätt eldstormar uppstår, hur mycket sot som bildas och hur länge sotet stannar i atmosfären, har visat sig vara tämligen skakiga.

"It's an absolutely atrocious piece of science, but I quite despair of setting the public record straight."
— Freeman Dyson, legendarisk fysiker

Någon atomvinter behöver vi nog inte bry oss om, vi får blott tampas med en plötslig kollaps av all infrastruktur efter att alla urbana befolkningar utrotats, vi får åka slalom mellan enorma kontaminerade områden runt alla före detta militära bunkrar och inget vatten kommer rinna i kranarna eller el genom elledningarna. Det blir helt  enkelt att rota igenom civilisationens ruiner för att överleva och försöka bygga upp något igen. Någon påhittad atomvinter behövs nog inte för att det ska vara tillräckligt avskräckande som det är.

Man får hoppas att insikten om att det totala kriget leder till ömsesidig förintelse ännu lever starkt hos generalerna och att vi även den här gången slipper undan det.

Efter vår inledande artikel fick vi många ansökningar från läsare som ville komma i form. Valet föll på Pelle som bor i Dalarna. Han kastade sig in i processen med entusiasm. Nu har några veckor gått och de nya rutinerna börjar sätta sig.

Oundvikligen så måste man räkna kalorier, åtminstone under en period, för att få en uppfattning om hur stor ens förbränning egentligen är. Någon form av träning måste till och stretching är en komponent man inte får glömma givet hur stelopererad man blir av livet framför datorskärmen – men ingenting behöver gå till överdrift för att omvandlingen ska smyga igång.

Som fader till tre barn så lider Pelle av brist på tid, något jag allt mer kan relatera till som nybliven fader själv, så det är viktigt att hela upplägget ska vara så tidseffektivt som möjligt. För det syftet finns det inget bättre verktyg än kettlebell och kroppsvikt. Ska man bli så stark eller biffig som möjligt så väljer man skivstången och hantlarna men vill man få puls, styrka och rörlighet i ett paket så väljer man järnkulorna. Den tuffaste kan bringas ner på alla fyra av några högintensiva intervaller av svingar och knäböj, tror du mig inte så kan du gå ut och köra åtta intervaller som består av tjugo sekunder hårt arbete och tio sekunder vila, alternera mellan sving och knäböj, glöm inte spyhinken. På fyra minuter är du färdig både kroppsligt och själsligt vilket Pelle fick erfara men pulsen måste upp någon gång under veckan. De andra passen jag la upp var lite lugnare men ändå centrerade runt svingen, det är nämligen något som bara känns rätt, roligt, sunt, hälsosamt och fräscht med svingar. Det skadar inte att den aktiverar både bål och rumpa som annars säckar ihop rejält av en modern livsstil.

Kostbiten, som i slutändan är den viktigaste, får vara okomplicerad till en början. Det var inget fel på vad Pelle äter eftersom han lever med lyxen att ha mycket viltkött i sin kost. Jag förordar dock en rejäl dos med syrade varor varje dag för att få ordning på tarmbakterierna (vilka har visat sig vara väldigt viktigt för kroppssammansättning och till och med mentalt välbefinnande) och en redig dos grönsaker trots att carnivore är den stora trenden. I övrigt kan Pelle äta skapligt fritt så länge han ej överskrider kalorierna och får i sig ett minimum av protein och fett. Fettet, i synnerhet mättat, behövs om man ska ha en bra hormonprofil.

Stretchingen är fokuserad på de regioner som blir korta av kontorslivet så som rumpa, höftböjare, framsida lår, fotleder. Förr eller senare så kommer man få ont om man ej korrigerar det. Höften, ryggen, axlarna, något börjar spöka. Kombinerar man stretchingen med djupandning och placerar den efter träningen så skiftar man även över kroppen till återhämtning så snabbt som möjligt, yoga är inte så dumt ändå!

Det svåraste är att få till mer vardagsmotion, att promenera är viktigt på alla sätt och vis. Än så länge försöker vi inte avsiktligt pressa upp stegen men nu när solen börjar skina så blir det förhoppningsvis mer av den varan per automatik.

Pelles mål är att bättra på hälsan, att kunna leka med barnen obehindrat och att kunna klara av längre vandringar utan att hållas tillbaka på något sätt. Det är fina och motiverande mål som är roligare att jobba med än "magrutor till beach 2022" och det ska vi nog klara galant, magrutorna kanske kommer som bonus de med.

I nästa avsnitt berättar vi mer om Pelles förutsättningar – längd, vikt, och ålder. Vi presenterar målen och så får du instruktionsfilmer på några övningar och ett schema.

Och här möter du vår tränare Johan Simu i helfigur.

Dugin är en spännande filur. Han är en distinkt antimodern tänkare som helt förkastar det moderna projektet men trots den ansatsen så framkommer det under samtalets gång att han är både feminist och antirasist. Hur går det ihop? Först måste vi förstå vad moderniteten är enligt Dugin. Moderniteten startade med upplysningen och är baserat på antagandena att inget är heligt, allt som finns är materia och människans inre upplevelser är bara en produkt av yttre materia. Alla band med en helig transcendental verklighet har klippts och alla traditioner ses som vidskepelser.

På bas av det uppkom de tre stora moderna ideologierna, kommunism, fascism och liberalism, som krigade med varandra om vilken av dem som var modernast, effektivast och produktivast. Fascismen höll fast vid mest av det förmoderna och föll bort först, kommunismen dukade sedan under och kvar stod liberalismen som den kompletta realiseringen av moderniteten.

https://youtu.be/X2RxutaSGQU

Den tidiga liberalismen var i jämförelse med fascism och kommunism en förkämpe för frihet men efter sin seger så har den gått ihop med den postmoderna vänstern och blivit totalitär i sina anspråk. Den moderna liberalismens mål är individens frigörelse från alla kollektiva identiteter, religion, familj, nationalitet, etnicitet och nu till och med kön. Den nuvarande vurmen för HBQT är inte sprungen ur någon genuin medkänsla för homosexuella eller transvestiter utan från viljan att förinta en av de sista kollektiva identiteterna som finns kvar, könsidentiteten och nästa steg blir att angripa den mänskliga identiteten när AI och posthumanism rullas ut.

Ungefär så kan man nog summera vad Dugin säger om moderniteten utan att göra för mycket våld på hans tankar. Det riktigt intressanta är emellertid Dugins sätt att angripa moderniteten, han må ha förmoderna värderingar men han använder sig flitigt av hela den postmoderna verktygslådan. Han kan medge att gud är en social konstruktion men det är även individen, gud kan ses som den ultimata helheten och individen som den ultimata reduktionen, och varför ska vi då reducera allt till individen när vi lika gärna kan välja att gå i den andra riktningen? Kön är även det en socialt konstruerad kollektiv identitet enligt Dugin men inget hindrar oss från att välja att se man och kvinna som rimliga kollektiva identiteter istället för att göra oss av med dem. Sociala konstruktioner måste inte alltid dekonstrueras och individen är inte en heligare social konstruktion än andra.

Ras och klass slänger däremot Dugin gärna i sopkorgen eftersom de är moderna kollektiva identiteter, han vill se en återgång till de organiska kollektiva identiteter som fanns under den förmoderna tiden och då existerade inga ekvivalenter till varken klass eller ras. Stånd och kaster var mycket mer komplicerade identiteter än klasser och samma gäller folkgrupper kontra raser.

Det som gör Dugin förgrymmad är västerlandets besatthet av att göra hela världen modern, ingen del av världen ska få slippa att moderniseras och alla internationella institutioner byggs upp med det som mål med FN och dess mänskliga rättigheter som det ultimata exemplet på västerländsk hybris. Mänskliga rättigheter bygger helt och hållet på en västerländsk idé om individen och om något så tycker Dugin att vi borde säkerställa folkgruppers rättigheter. Dugin vill se en pluralistisk värld med en mångfald av folk och kulturer som alla har sina egna kollektiva identiteter, filosofier och världsåskådningar men det förhindras av den västerländska elitens tvångsmodernisering av världen.

Allt detta är intressant men varför i allsin dar ska vi bry oss om vad en obskyr rysk filosof har att säga om homosexualitet? Den främsta anledningen är att om vi förstår att det faktiskt finns regioner och folk som inte vill moderniseras så inser vi att konflikter blir oundvikliga om vi i väst fortsätter på vår inslagna bana. Ryssland, Kina, Indien, Mellanöstern, Afrika, de kommer alla tvingas slå tillbaka och Ukrainakriget kan måhända ses som det första seriösa motståndet mot tvångsmoderniseringen av världen. Ryssland vill ej moderniseras om man får tro Dugin, åtminstone inte den ryska eliten inom vilken Dugin verkar ha inflytande. Men det är inte bara våldsamt motstånd från andra civilisationer som vi har att vänta oss, Trump, Visegradländerna och andra interna politiska fenomen visar att inte ens alla i västsfären är med på moderniseringståget.

Så sätt dig ner och lyssna på denna mycket fascinerande diskussion, om inget annat så kommer du få nya perspektiv på din egna världsåskådning. För min del så är hans kritik av naturvetenskapen kanske det allra intressantaste men det är värt sina egna artiklar.

Notera när du vaknar. Varför det är viktigt framgår senare. Ta en promenad. Det visuella och ljudliga flödet man utsätts för när man rör sig utomhus dämpar nämligen stress och ångest. Att se till att man får dagsljus i ögonen på morgonen är kanske den enskilt viktigaste saken man kan göra för sin hälsa, eftersom det kalibrerar kroppens dygnsrytm och sätter igång en rad vitala processer.

Drick en liter vatten med lite salt och elektrolyter tillsatt. Det dämpar hunger och är nödvändigt för att kroppen ska fungera optimalt biokemiskt. Vänta med kaffet till 90–120 minuter efter uppvakning.

Hjärnan är som mest fokuserad i ett 90 minuter långt intervall fyra till sex timmar efter kroppstemperaturens minimum, vilket infaller två timmar före uppvakning. Om du vaknade klockan sju så hade du alltså ditt temperaturminimum vid fem och ditt koncentrationsfönster startar vid nio. Det gäller att utnyttja den luckan maximalt genom att göra följande. Slå av mobilen, blockera alla distraktioner och välj att arbeta med det mest intellektuellt krävande för dagen. Lyssna på vitt brusljud, vilket förbättrar koncentration. Placera datorskärmen lite ovan ögonhöjd så att du måste titta upp eftersom det gör dig mer alert. Lätt kissnödighet ökar fokus, så skippa därför om möjligt att gå på toaletten under perioden.

Träna fem gånger i veckan efter att fokusintervallet har passerat. Optimalt är 10–12 veckor med tre styrkepass och två konditionspass i veckan och sedan 10–12 veckor med tre konditionspass och två styrkepass. 20 procent av konditionsträningen ska vara tillräckligt intensiv för att skapa känslan av mjölksyra och resten lugnare.

Fasta fram till lunch, för det gynnar koncentrationsförmågan. Ät endast lite kolhydrater till lunch på träningsdagar och inga alls på vilodagar, för annars dämpas koncentrationsförmågan under eftermiddagen. Ta en halvtimme lång promenad efter lunch. Dagsljus vid lunch förstärker nämligen ytterligare kroppens dygnsrytm.

Efter lunchpromenaden passar det bra att tillämpa någon ”non sleep deep rest”-teknik, exempelvis meditation, yoga nidra eller självhypnos. Huberman rekommenderar Reveri. Ta ännu en promenad vid fyratiden på eftermiddagen. Det gör dig mindre ljuskänslig på kvällen och gynnar därmed sömnen. Laga en middag som maximerar serotonin. Stärkelser är bra vid denna tidpunkt. Bada varmt eller basta på kvällen.

Käka dessa kosttillskott för att förbättra sömnen: 300–400 mg magnesiumbisglycinat 30–60 minuter före läggdags, 50 mg apigenin (finns i kamomill) och teanin (finns i grönt te). Se även till att äta rejält med smör under dagen, eftersom kolesterolet i smör hjälper kroppen att upprätthålla optimala hormonnivåer. Se även till att få i dig selen från exempelvis paranötter för att säkerställa sköldkörtelns funktion.

Ja där har du dem, förutsättningarna för en perfekt dag för att jobba fokuserat! Man kan förstå att Huberman själv delar boende med endast en hund, eftersom det kan vara svårt att följa det schemat om man har familj. Men att ha detta som ett ideal att sträva mot när man behöver jobba intensivt är nog inte en dum idé. Det skadar trots allt aldrig att veta hur man fungerar och agera därefter.

Det hon huvudsakligen lyfter fram som något att vara stolt över är den oändliga mängd forskning som bedrivits. I 40 år har SKB (Svensk Kärnbränslehantering) vridit och vänt på varenda aspekt som har med kärnbränsle att göra. Från radioaktiva ämnens mobilitet i berggrunden, hur en istid kommer påverka slutförvaringen, vilka skyltar man ska ha för att avskräcka människor från att gräva sig ner till avfallet efter en civilisationskollaps till "reflektion kring betydelsen av kön gällande attityder till ett slutförvar". Efter allt det så har de kommit fram till att den bästa förvaringsmetoden är att stoppa ner det använda bränslet i kopparkapslar, gräva ner dem på några hundra meters djup i berggrunden och omge dem med bentonitlera. Kapslarna, leran och berggrunden är varsin barriär som förhindrar att radioaktiva ämnen sprids från kapslarna.

Att slutförvaringen är säker är det nästan ingen som tvivlar över och anledningen är enkel, även om man utelämnar både kopparkapslar och lera så blir dosen för en person som bor rakt ovanpå slutförvaringen och som dessutom odlar all sin mat på plats och sitt vatten från en brunn ungefär 5 millisievert per år. Den siffran säger inte så mycket för de flesta människor men det är ungefär i paritet med den stråldos man utsätts för naturligt i Sverige och lägre än vad man får om man har en radonkällare med lite fräs i.

Att det blir så är enkelt, de flesta radioaktiva ämnena är kemiskt beskaffade på ett sådant sätt att de inte rör sig ur fläcken. De har låg löslighet i vatten, de fastnar på alla ytor de kommer i kontakt med och är allmänt förslappade och gillar att stanna på plats. Den bästa demonstrationen av det är de naturliga kärnreaktorerna i Oklo i Afrika som var aktiva för någon miljard år sedan, studier av hur radioaktiva ämnen rört sig i berggrunden där visar på lättjan de lider av.

Frågan alla vettigt funtade människor ställer sig då är givetvis varför vi alls bryr oss om kapslarna, leran och 40 års samlade hyllkilometer av rapporter? Det är för att myndigheterna kräver att ingen ska utsättas för en dos högre än 14 mikrosievert. Ja, du läste det rätt, dosen från slutförvaret får inte överstiga en trehundradel av den stråldos vi alla får naturligt. Dosgränsen motsvarar en dag eller två på de toriumrika stränderna i Brasilien eller en flygtur över Atlanten. Det är hängslen, svångrem och superlim plus en skyddsdräkt. Ingen annan verksamhet lider under så hårda myndighetskrav, inte flygindustrin, inte massvaccineringsindustrin, inte kemiindustrin och definitivt inte vindkraftsbranschen.

Hade sossarna (och borgarna också för den delen) velat visa ansvar så hade de tuktat generaldirektören för SSM (och dess föregångare SKI) och sagt att de ska sluta larva sig med sina orealistiska krav och vips så hade vi haft en slutförvaring för några årtionden sen. Istället har de förhalat det in i det sista fram till att kraftindustrin var tvungen att artigt men bestämt harkla sig och säga att det är dags att göra något nu annars släcker vi lamporna riket över.

I vanlig socialdemokratisk ordning så inför de även ett extra steg av byråkrati. Inte bara är KBS-3-metoden nu godkänd, den är obligatorisk. Man får inte använda någon annan metod för slutförvaring vilket utesluter många mycket billigare och troligtvis ännu mer störtidiotsäkra alternativ så som deponering under havsbottnen.

Så visst kan vi fira att slutförvaringsfrågan äntligen kan slutförvaras men vi ska inte glömma varför den varit aktuell i alla dessa årtionden och det har ingenting med vetenskap att göra.

När kärnkraft debatteras i Sverige handlar det alltid om att vi ska bygga nya mycket stora anläggningar som Forsmark eller Ringhals. Då är kostnaderna och faran för haverier de frågor alla tvistar om.

Men kärnkraft kan vara en säker och billig lösning på de stora problem med elförsörjning Sverige står inför i dag – det menar de som i dag satsar på att bygga småskaliga kärnreaktorer. Vi har tittat närmare på några av de projekt som pågår i Sverige och i vår närhet, projekt som är alltför lite kända.

När man säger kärnkraft ser de flesta gigantiska lådor framför sig. Monumentala betongblock vars raka linjer våldför sig på öppna, böljande landskap. Det beror på att kärnenergi varit fast i en tjockisfälla ända sedan begynnelsen. Hela byråkratin har formats kring tanken på att större är bättre. Det verkar vara en trend som närmar sig sitt slut eftersom det blivit så dyrt och komplicerat att bygga jättereaktorerna, att endast de största elbolagen i världen kan göra det utan att pantsätta hela verksamheten. Misslyckade projekt såsom V.C. Summer i USA och Olkiluoto 3 i Finland har klart och tydligt demonstrerat riskerna och därför är det inte förvånande att många företag nu försöker lansera nedbantade modeller under paraplybegreppet Small Modular Reactors (SMR). Av entusiasmen att döma är det framgångsrikt. Kärnenergisektorn bubblar av entusiasm igen för första gången på flera årtionden. Framförallt fyra projekt är intressanta att titta lite närmare på.

Här hemma i Sverige vill Blykalla tillsammans med Uniper utveckla en blykyld reaktor baserad på KTH professorn, och Blykallas grundare, Janne Wallenius forskning. Slutmålet är att bygga en fabrik där de kan tillverka små reaktorer på löpande band, som sedan enkelt kan transporteras med lastbil till slutkunden. De kommer att bli på 55 megawatt, vilket kan jämföras med Oskarshamn 3:s 1450 MW. Den stora fördelen med bly som kylmedel är att de olyckor som kan ske i stora vattenkylda reaktorer är fysiskt omöjliga med bly eftersom man inte behöver trycksätta blyet och eftersom bly lätt cirkulerar passivt utan pumpar vid ett strömavbrott – så som skedde i Fukushima. En annan stor fördel är att man kan producera processvärme till tunga industrier, tillverka vätgas och få högre verkningsgrad vid elproduktion eftersom man kan köra vid högre temperatur.

Ett annat spännande nordiskt projekt är Copenhagen Atomics i Danmark. De satsar på vad som kallas för saltsmältereaktorer. I en saltsmältereaktor är bränslet nedsmält i en saltblandning som cirkuleras runt. Precis som med blykylda reaktorer kan även saltsmältereaktorer drivas vid höga temperaturer och även de är immuna mot allvarliga olyckor vid strömavbrott. Copenhagen Atomics tänkta reaktordesign är med sina 100 MW större än Blykallas projekt.

Det som gör de två företagen värda att lyfta fram är grundarnas praktiska inställning. De flesta kärnenergistartups som dykt upp har snabbt fallit samman eftersom de satsat på att omgående försöka dra in kapital till stora nukleära testanläggningar. Blykalla och Copenhagen Atomics har däremot insett att det finns mycket man kan bygga och testa innan man tar det slutliga steget till en kärnenergianläggning med all den kostsamma byråkrati det medför. Genom att stegvis testa sig genom material och komponenter, och kommersialisera dem i sig, bygger de upp verksamheter som är robusta.

Även på andra sidan Östersjön pågår utveckling av SMR. I Estland vill företaget Fermi energi bygga småreaktorer i baltstaterna och svenska Vattenfall har gått in som en liten delägare i projektet. Fermi vill inte utveckla en egen reaktor utan de siktar på att köpa färdiga pjäser och de utvärderar nu de olika alternativ som finns.

Det som förenar alla västerländska SMR projekt är att ingen reaktor ännu byggts om man inte räknar de reaktorer som driver fartyg. De enda med gedigen konstruktionserfarenhet är ryssarna och nu även kineserna. I Kina tog man nyligen i drift den andra av två stycken 250 MW stora kulbäddsreaktorer. 

Kulbäddsreaktorer är små till effekten, men inte till storleken. Kostnadsbesparingen ligger inte i att krympa de fysiska dimensionerna utan i att man har flyttat in säkerheten i själva bränslet. Kärnan i bränslet är knappt 1 mm små korn som består av en liten bit uran och poröst kol inkapslat i några lager pyrolytisk grafit och kiselkarbid. Kornen bakar man sedan ihop med grafit till några centimeter stora kulor som man fyller upp reaktorn med och allt kyls genom att pumpa helium genom bädden av kulor. Dessa korn är motståndskraftiga mot både mekanisk påverkan och höga temperaturer och de radioaktiva ämnen som bildas vid kärnklyvning förblir inneslutna i kornen även vid de värsta olycksförloppen. Det gör att man slipper bygga den vanliga enorma inneslutningen runt hela reaktorn vilket reducerar kostnaderna avsevärt.

Ingen av dessa tekniker är egentligen nya. Blykylda reaktorer har man haft i ubåtar i Ryssland, saltsmältereaktorer experimenterade man med i USA och kulbäddsreaktorer har varit i drift i Tyskland. Av främst byråkratiska skäl så stannade dock utvecklingen upp och vi fick dras med de stora vattenkylda reaktorerna som vi har idag. 

Nu är kanske tiden äntligen kommen för alla dessa olika och spännande reaktortyper som utvecklas av eldsjälar världen över? 

Är det småreaktorer som kommer rädda våra plånböcker under de kalla vintrarna framöver?

Steve Patterson är en frifräsande filosof som i sin podd Patterson in Pursuit levererar intressanta synvinklar på det mesta. I avsnittet Our Present Dark Age resonerar han om vad som kan vara orsaken till den intellektuellt mörka tidsålder som vi befinner oss mitt i. Det är ett fascinerande avsnitt eftersom Patterson attackerar något som ligger mig varmt om hjärtat: fysiken. Jag är nämligen utbildad fysiker och mitt sätt att se på världen är präglat av det. Att förenkla och isolera ett problem så mycket som möjligt och försöka lista ut hur man matematiskt kan resonera om det sitter i min benmärg. Fysikerns tankesätt kan exemplifieras med det gamla skämtet om en bonde som skriver till en fysikprofessor och frågar hur han ska optimera mjölkproduktionen. Han får sedan en lång matematisk uträkning som svar med en notis i början som lyder: anta att kossan är sfärisk och befinner sig i vakuum.

Att förenkla problemet är ofta nödvändigt, men lika ofta är det helt fel väg att gå. I fysiken har det fungerat förbluffande väl eftersom den hanterar de enklaste förloppen i universum vilka faktiskt kan förenklas till prydliga ekvationer. Men i mer komplexa ämnen som biologi eller medicin slår det helt fel och mest fel slår det förmodligen i ekonomi som man på ett helt hopplöst sätt försökt ”matematisera”. Nej, sådant kräver andra slags resonemang. Förenklingsfetischen och mycket annat kritiserar Patterson i avsnittet. Akademiker har helt enkelt blivit enfaldiga i ordets sanna bemärkelse. Vi har fysiker som inte kan något om filosofi, läkare utan kunskap om näringslära och statsvetare som är ekonomiska analfabeter. Ingen har längre den holistiska förståelsen som krävs för att förstå sin egen nisch och alla förenklar så grovt att de tappar bort verkligheten.

Ännu mer problematiskt enligt Patterson är att hela grunden för fysik och matematik skakades av kvantmekaniken respektive Kurt Gödel och de har aldrig återhämtat sig. I stället sopades problemen under mattan med tilltag som Köpenhamnstolkningen inom kvantmekanik vilken kan summeras som: ekvationerna funkar men vi fattar inte riktigt varför, så det är bäst att vi håller käften och räknar i stället för att ställa jobbiga frågor. När vetenskapens kronjuveler, vilket matematik och fysik ändå är, har korrumperats på det sättet så har nedströmseffekten blivit att all vetenskap fått en skakig grund.

Men varför är det nästan ingen inom den akademiska världen som kritiserar det sorgliga tillståndet? Patterson anser att det beror på två saker. Först och främst är hela finansieringsmodellen korrupt. Professorer har förvandlats till tiggare som med hatten i hand tvingas buga inför statliga byråkrater eller storfinansen för att få medel till sin forskning. De som betalar har givetvis önskemål om vad forskningen ska mynna ut i och därför får vi fler interdisciplinära och genuscertifierade studier om vindkraft som finansieras av Blackrock och uppfyller Agenda 2030 och färre tankar kring kvantmekanikens metafysiska fundament.

Lika illa är det att alla vaggats in i att tro att den vetenskapliga metoden och den akademiska världen är samma sak när akademikerna i realiteten är starkt präglade av biologi, psykologi och social dynamik precis som i alla andra mänskliga sammanhang. Det omhuldade peer review-systemet är till syvende och sist inte heller till mycket hjälp, vilket replikeringskrisen uppdagat.

För någon som har ett eget förflutet som en så kallad skeptiker, vilket bara är ett fint ord för en djup tro på vetenskapsetablissemanget, så är Pattersons inlägg i ämnet tänkvärt och utmanande. Jag vill behålla bilden av akademiker som en upphöjd krets av rationellt tänkande människor inlemmade i ett självkorrigerande system, men den illusionen blir allt svårare att upprätthålla. Man kan bara hoppas att Patterson har rätt när han i slutet av poddavsnittet förklarar att han tror att Internet släppt lös all den intellektuella nyfikenhet som sedan länge varit uppdämd och att vi står inför en ny era av kreativitet inom naturvetenskap och filosofi när den akademiska världens monopol fallit.

Det finns emellertid en ondska som är värre och det är ondskan som man finner bakom det sterila och maskinella effektiviserandet av tillvaron. Det är en ondska som tvångsinlöser gårdar som gått i arv i hundratals år enkom för att kunna räta ut en järnvägssträcka och spara tio sekunder på godstransporterna eller som avskedar en 55-årig trotjänare eftersom Excelbladet kräver det. En ondska som är fullständigt likgiltig inför ditt lidande och endast ser till en sak, effektivitet.

Den maskinella ondskan har under hundratals år agerat obehindrat i Sverige. Det riktiga startskottet kom vid skiftesreformen då våra uråldriga byagemenskaper slogs sönder för att göra jordbruket rationellare, därefter rullade industrialiseringen igång vilken skapade de enorma flyktingströmmarna från landsbygden in till fabrikerna följt av en obarmhärtig omformatering av det stora människomaterialet till avlönade arbetare. Nu lever vi mitt i den tredje omdaningen, den så universellt omhuldade digitaliseringen vilken riskerar att bli den hittills största attacken mot vår mänsklighet.

En röd tråd löper nämligen genom alla dessa rationaliseringar av samhället och den är att människans egenheter och föreställningar står i vägen för effektivisering och därför måste hon stöpas om. En människa som inte är förutsägbar är inte duglig för systemet och måste därför förändras eller kasseras. Eftersom effektiviserande blivit till den ledande principen för hela samhället så kan en framtid skönjas där ingen aspekt av ditt liv kommer undgå granskning. Från vagga till grav ska ditt liv vara maximalt produktivt och en allt mer omfattande kontrollapparat byggs upp för att säkerställa det men det är inte produktivitet som kommer dig till gagn och skapar stolthet över ett arbete väl utfört. Nej, det är produktivitet för systemets skull som får dig att dumpa barnen på dagis och farföräldrarna på ålderdomshemmet. Då kan du jobba ostörd av privatlivet och snygga till KPI:erna.

Hela systemet byggs upp med motivet att det är effektivt, rationellt, resurseffektivt och miljövänligt men människovänlighet är inte ens med i diskussionen.

Det jag skriver ovan är fritt tolkat hur den moderna världens utveckling beskrivs av idéhistorikern Per Johansson i poddserien Myter & Mysterier. Det är en historiesyn som kondenseras i avsnitt 76 som bär den lämpliga titeln Kontroll.

Per har en närmast osannolik förmåga att få lyssnare att ifrågasätta alla sina antaganden och genom hela serien levererar han lugnt och insiktsfullt så många röda piller att man tillslut tvingas säga stopp och avsnitt 76 är inget undantag. Är man född och uppvuxen i en teknokratisk kultur är det svårt att föreställa sig något annat, men Per lyckas mana fram tankarna och det är omöjligt att inte bli illa berörd av diskussionen om vart vi är på väg.

När Per i slutet på avsnittet citerar Bundeswehr som anser att teknologisk förädling av människan är en moralisk plikt bör kalla kårar gå längs alla lyssnares ryggrad. Alla ska med som våra politiker brukar säga och vaccinpassen ställs i ett helt nytt ljus när man förstår hur maskinen och eliten vill (för)bruka oss.

I vår iver att effektivisera allt håller vi också på att avveckla allt mänskligt. Allt är dock inte mörker. Som Per påpekar bygger processen i slutändan på vår medverkan, och vi behöver alla fundera över hur vi kan sätta käppar i maskineriets hjul. Hur vi avsiktligt kan vara den där buggen som förhindrar en smärtfri exekvering.

Mitt eget intresse för alternativa historietolkningar sporrades nyligen av att jag bor ett stenkast från de mystiska och abstrakta hällristningarna i Släbro. De  mönstren liknar ingenting annat från nordisk bronsålder och när jag började söka på ämnet hamnade jag snabbt på spekulationer om paralleller med liknande ristningar i Nordamerika och möjligheterna att kontakter existerade. Det är härliga tankar som ger fritt utrymme för fantasin och frammanar en helt annan bild av bronsåldersmänniskorna än som smutsiga barbarer.

Så känner jag även när jag lyssnar på Hancock. Enligt honom är den arkeologiska världen full av frågetecken som innebär att vi kommer tvingas att omvärdera alla grundantaganden. Grahams egen hypotes är att det fanns en uråldrig global civilisation långt före vår som kollapsade av någon slags kataklysm under yngre dryaderna för 12 000 år sedan. Men vi kan ännu finna spår av den civilisationen världen över, både i form av fysiska artefakter och även inbäddade i våra kulturella föreställningar. Det är en spännande historia han spinner och de mest rafflande bevisen han lägger fram i sitt samtal med Rogan är:

• Megaliter i den avancerade stenåldersstaden Göbekli Tepe är mycket äldre än de borde kunna vara enligt vanlig historieskrivning.

• Antydningar till mänsklig närvaro i Nordamerika långt före cloviskulturen, som antagits varit de första människorna i Nordamerika. Det antagandet har varit så starkt att arkeologer helt enkelt inte har besvärat sig med att gräva i äldre jordlager. Ett fynd han diskuterar är en mastodont som verkar ha blivit jagad av människor för över 50 000 år sedan.

• DNA-tester på en isolerad stam i Amazonas visar att de är rätt nära besläktade med australiensiska aboriginer vilket givetvis inte borde vara möjligt eftersom aboriginer och indianer är ättlingar till migrationsvågor som gick i motsatta riktningar.

• Ett armband som tillverkades av denisovamänniskor för 40 000 - 50 000 år sedan uppvisar ett borrhål som är helt oförklarligt med den teknik denisoverna hade tillgång till.

• Ett gammalt och bördigt jordlager i Sydamerika som måste vara artificiellt, men som inget vet hur det skapats.

Alla rapporter om stora städer och byggnader av de tidiga äventyrarna och konkvistadorerna som senare arkeologer förkastade som gallimatias men som nu återigen blivit intressanta efter det att en mängd nya upptäckter indikerar att vi inte vet särskilt mycket om vad som finns dolt i Amazonas.

Avsnittet är en tre timmar lång färd till en hypotetisk forntid som griper tag i en och får en att vilja ta sin hatt och piska och bege sig till Sydamerika efter att man rensat upp i den akademiska värld som är så fientligt inställd till utbölingar av Hancocks snitt, och som ställer allt för många besvärande frågor. Fantasin sporras ännu mer av kunskapen att Sverige ännu är väldigt outforskat, varför söka sig till Amazonas när hemligheter kanske finns dolda i Norrlands skogar?

Det viktiga när man lyssnar på någon som Hancock är att tygla sin inre skeptiker, hålla sinnet öppet under några timmar och tillåta sig att återupptäcka den entusiasm för den mystiska forntiden som vi nog alla delade när vi var barn. Sen, när vi återfunnit glädjen, då kan vi beta av de svåra frågorna.

I vartenda fält som Patterson undersökt hittar han djupgående intellektuell röta. Skandalöst dåliga idéer tillåts att frodas samtidigt som de som ifrågasätter idéerna blir utfrysta och stämplade som charlataner. Situationen är så allvarlig att vi inte längre kan lita på det som står i läroböckerna inom de hårda vetenskaperna eller ta för givet att professorerna vet vad de pratar om.

Vad beror denna röta på? Patterson räknar upp sex grundorsaker:

1. Akademiker underskattar världens komplexitet. Tvärvetenskaplig kunskap är absolut nödvändig för att förstå något över huvud taget, men alla akademiker är i dag enfaldigt fokuserade. Vi har fysiker som inte kan något om filosofi, läkare utan kunskap om näringslära och statsvetare som är ekonomiska analfabeter. Ingen har längre den holistiska förståelse som krävs för att förstå sin egen nisch.
2. Specialisering har gjort folk till idioter. Specialisterna presterar ofta sämre än obildade, eftersom obildade har mer generella mentala modeller av världen. Den hårda kategoriseringen som specialisering medför gör att specialister inte längre kan tänka effektivt och att de sorterar bort de svåra men intressanta frågor som inte faller inom deras snäva vetenskapsfält.
3. Bristen på konceptuell tydlighet inom matematik och fysik har spridit sig. Gödel och kvantmekaniken utmanade grunden för de två disciplinerna, men ingen tog tag i det svåra arbetet med att skapa en ny stabil grund. Därför sopades det hela under mattan med föreställningar som Köpenhamnstolkningen, vilket öppnade dörren för alla möjliga vanföreställningar om den objektiva verklighetens vara eller icke vara. Eftersom all annan vetenskap är nedströms från matematik och fysik har det infekterat och korrumperat hela den akademiska världen.
4. Den vetenskapliga metoden har blandats ihop med den akademiska världens interna processer. Den akademiska världen är en djupt mänsklig popularitetstävling, men alla (inklusive akademikerna själva) har lurats att tro att det är den akademiska världens egenheter som garanterar sund vetenskap.
5. Den akademiska världen har korrumperats av finansiering från staten och storbolagen. Pengarna som flödar in har perverterat alla incitamentsstrukturer och skapat korruption på alla nivåer och det är nu viktigare för forskare att fjäska för stat och kapital än att bedriva seriös forskning.
6. Mänsklig biologi, psykologi och den sociala dynamiken gör att kritiskt tänkande är väldigt svårt att vidmakthålla. De flesta misstagen som begås är av sociopsykologisk karaktär. Det innebär att det är frånvaron av rationellt tänkande på grund av sociala faktorer som är boven snarare än bristfälligt rationellt tänkande. Att verkligen tänka stringent är något som skulle innebära en livslång kamp och få forskare är beredda att ta den kampen.

Patterson funderar även på huruvida modern kost, modern kommunikation och avsiktliga konspirationer bidrar till problematiken.

Jag måste erkänna att jag finner Pattersons tankar uppiggande och klargörande. Man hör ständigt de uttjatade argumenten om postmodernism som roten till allt ont. Men det är sällan som någon riktar uppmärksamheten på fysiken och matematiken, vetenskapens kronjuveler, och påpekar att det är där rötan finns.

I slutänden är han emellertid optimistisk. Han tror att internet frigör en stor uppdämd intellektuell nyfikenhet och skapar möjligheter för de begåvade människor som kan ta oss ur den mörka eran att arbeta utan att behöva gå genom den ängsliga akademiska världen.