Jag ska vara tydlig. Jag avskyr jeansshorts. Inte bara för att jag är så oändligt trött på att se dem överallt de senaste 10 åren. Jeansshorts hör till kategorin kläder som är så opraktiska att de blir fula enbart på grund av det, se till exempel höga vinterboots med sommarkläder, gladiatorsandaler som går till knät och håliga jeans som är mer hål än jeans. Kom ihåg, denim som material populariserades först av hårt arbetande män eftersom materialet var så tjockt och slitstarkt. Låter det som ett skönt tyg att klämma in sig i under årets varma och fuktiga månader? Inte direkt. Jeansshortsen behöver också vara tajta och ganska hårda för att anses snygga av de flesta användarna, ett av byxornas få säljargument är ju deras potential att ge brukaren en välformad bakdel. Så inte nog med att du kanske måste kämpa för att få på dem, du kommer också känna dig begränsad, instängd och framförallt oerhört varm medan du bär dem.

Eftersom jeansshorts normalt sett är mycket korta, de mest skandalösa påminner mer om en trosa än en byxa, så ger de heller inget skydd mot alla varma, klibbiga och halkiga ytor som sommarhettan ger upphov till. Glöm att sätta dig skönt tillrätta på en plaststol i solen och sedan resa dig med grace, du kommer först bränna låren av dig och sedan lämna ett svettigt avtryck när du reser dig. Inte så chict. Och nu har jag inte ens nämnt hur smaklösa och avslöjande de är!

Nå, nu kanske någon tänker att de flesta av mina problem med jeansshortsen skulle kunna modifieras bort, säg, med en annan, lösare, tunnare eller längre modell. Men där skulle du, kära läsare, i så fall ta fel. Låt mig ge ett exempel. Under det senaste året har jeansshorts i en bermudamodell vunnit mark. De tenderar att vara längre, med fållen fallandes någonstans mellan mitten av låret och toppen av knät och lösare, med en tajt midja och luftigare ben. Det låter väl bättre än vad jag beskrev ovan? Absolut, om det inte vore för att det är så ojämförligt förfulande på så gott som alla kvinnokroppar. Inte ens på en modellkropp är det särskilt smickrande att visuellt kapa benet mellan knät och mitten av låret. Det får benen att se kortare ut och framhäver en konstig portion av benet. I de allra flesta fall är det betydligt mer intagande med en silhuett som stannar under knät, gärna just vid den smalaste delen under knäskålen, om man vill visa sina ben från deras mest fördelaktiga sida.

Bermudamodellen, med dess smala midja och något utställda ben ger också bäraren en viss skolpojkslook, som får en att i bästa fall se lite nördig ut, och i värsta fall som en amerikansk turist på Europaturné. Ett sista ord om jeansshorts. Under en period tänkte jag att det kanske ändå fanns en medelväg, ett par längre, men ändå ganska tajta shorts, som var lite mer smickrande, men också mer klädda. Glad ihåg gick jag ut och hittade mig ett par. Det var en mardröm. Föreställ dig allt obehag med ovan nämnda avklippta shorts och multiplicera det med 10. Materialet andades om något alls så obetydligt och byxorna blev mer och mer klibbiga och klaustrofobiska ju längre jag bar dem.

Vad är det för slags masspsykos som fått oss kvinnor att tro att jeansshorts är basplagget nummer ett för sommaren, när det uppenbarligen mer liknar ett tortyrredskap? Finns det verkligen inget bättre alternativ, något som kanske både ger svalka från hettan, komfort och elegans? Eller åtminstone en av de tre.

Det finns ju faktiskt redan ett mycket hävdvunnet plagg som både är klädsamt och svalt, som inte sitter åt på tok för mycket och som är härligt luftigt. Kanske har ni hört talas om det, det kallas för en kjol, eller möjligtvis en klänning. En kjol i ett skönt naturmaterial som linne, eller silke för mer formella tillfällen, är naturligtvis det allra bäst klimatanpassade i hett väder. Men till och med en jeanskjol i slitstark denim skulle vara skönare och svalare än vilka jeansshorts som helst. Kjolen har ju den naturliga egenskapen att den både ger rörelsefrihet och släpper in luft. Väljer man en kjol som slutar under knät så får man också bonusen att man är beskyddad från heta och klibbiga ytor.

Och tycker man som jag, att en av sommarens mer penibla detaljer är att känna sina varma lår röra vid varandra när man rör sig eller sitter ner, så finns det nu för tiden en fantastisk uppfinning, tunna cykelbyxor, gjorda för att bära under kläderna. Tycker man det känns extravant och onödigt att köpa särskilda shorts för tillfället så räcker det med att ta ett par gamla strumpbyxor och klippa av dem vid mitten av låret. Det funkar alldeles utmärkt för att minska skav, även om de andas sämre än de butiksköpta. Cykelbyxorna fungerar dessutom som en försäkring mot att råka exponera sig, om ett vinddrag skulle få tag i kjolen, till exempel.

Så bränn jeansshortsen, ingen behöver dem.

The transformative power of beauty – beauty will save the world

“Upplevelsen av skönhet förändrar oss. Den väcker i oss känslan av att livet, på den djupaste nivån, är meningsfullt. Skönhet kan röra oss till ödmjukhet och ge oss en känsla av förundran inför livets mysterium. Mötet med skönhet talar till oss om existensens sanna, häpnadsväckande natur.”

Så skriver James Conley, katolsk biskop i Nebraska i USA, om skönhetens roll i att vända vår förlupna kulturs kurs. Skönheten har en förändrande, eller förvandlande kraft. Den har makten att få oss att ändra riktning, att se oss själva och vårt sammanhang i ett nytt ljus.

Kanske är det därför gör-om-mig montage är så populära i filmens värld. Pretty Woman, She’s all that, En prinsessas dagbok, Djävulen bär Prada, listan kan göras lång. Greppet är kraftfullt (förutom att vara underhållande och estetiskt tilltalande), eftersom det signalerar inte bara en yttre, utan en inre förändring hos karaktären. I filmen Mean Girls blir den snälla men lite töntiga Lindsay Lohan omgjord till poppistjej à la 2004 för att kunna infiltrera skolans snygga tjejer. I förvandlingen blir hon tyvärr inte bara till det yttre en ”Mean girl”, utan så småningom också till sin karaktär. Djävulen bär Pradas Anne Hathaways makeover till äkta fashionista symboliserar att hon nu börjar ta sin roll som assistent på filmens motsvarighet till Vogue på allvar, inte bara som ett nödvändigt ont på vägen mot att bli en erkänd journalist.

Filmernas exempel verkar inte heller vara taget ur luften. En vetenskaplig studie från 2015 fann att deltagare som bar mer formella kläder, definierat som något man skulle bära till en arbetsintervju, presterade bättre i abstrakt tänkande än sina vardagsklädda motparter. De yttre tecknen vittnar om en inre verklighet, och en yttre förändring kan mana till inre förändring, på gott och ont.

I Dostojevskijs Idioten uttalar huvudpersonen furst Mysjkin de bevingade orden ”Skönheten skall frälsa världen”. Något förbryllande kan tyckas, men fullt begripligt mot bakgrund av västvärldens idétradition. Platon gav upphov till idén om Det Sanna, Det Goda och Det Sköna, fenomen som enligt filosofen fullkomnas endast i idévärlden. I den kristna traditionen betonas ofta det inre samspelet mellan de tre och hur de förhåller sig till varandra. Var och en av dem kan endast vara fullt sig själva, om de också förhåller sig till de andra två. Det Goda kan inte vara gott, skönhet och sanning förutan. Och genom att börja med Det Sköna, kan vi som på en trappa stiga upp mot Det Goda och Det Sanna.

Nog kan vi känna igen oss i att det fula i varje fall klart leder bort från både det goda och det sanna. Filosofen Roger Scruton talar i sin BBC-dokumentär Why beauty matters från 2009 om skönhet som en funktion i sig. Som led i sin bevisföring tar han upp några av den arkitektoniska funktionalismens mest slående exempel. Köpcenter och miljonprojekt byggda med endast funktion i sikte, idag helt tömda på det föreställda folklivet, och istället täckta med tags och redo att rivas. Utan skönhet förlorar objektet sin funktion, eftersom ingen längre vill ha eller använda det. Istället flockas människorna till det lilla kaféet i det enda låga hus som blivit kvar i stadskärnan sedan före rivningsmanin.

Ytan är alltså inte ytlig, utan har makt att förändra hur vi beter oss och hur vi fungerar. Redan de gamla sagorna visste det, naturligtvis. I Skönheten och Odjuret, publicerad för första gången år 1740, men baserad på mycket äldre sagor, är det bokstavligen Skönheten som omvänder och räddar Odjuret. För att ta ett oerhört vardagligt exempel så kan vi nog alla känna igen att det är oerhört mycket lättare att strunta i plikterna och slösa bort en hel dag på soffan i mjukiskläder än i en klänning.

Ja, skönheten skall frälsa världen, men inte nödvändigtvis med stora gester, utan kanske först av allt i de allra minsta. En klänning istället för byxor, ett lagat hål i en tröja, en nystruken duk på bordet. Det behöver inte vara något märkvärdigt, bara små estetiska handlingar, präglade av en respekt för balans, harmoni och ordning.

Hur vi klär oss och vad vi omger oss med är långt ifrån försumbart, utan tvärtom av den allra största vikt. Människan är en förkroppsligad själ, och som sådan är hon dömd att relatera till sin omvärld. Med sina val kan hon ta trappan mot Det Goda och Det Sanna, eller lättjans rullband mot det fula, onda och meningslösa. Som om vi inte redan hade nog av det. Vill vi ändra vår kultur till det bättre gör vi klokt i att ha det i åtanke.

Som Tage Danielsson skrev ”Tror ni kanske människan / Utan skönhet leva kan? / Själen har det illa ställt men också den / Kan dö av svält”.

https://vimeo.com/128428182

En av hälsoriskerna i arbetet som modekrönikör är all den bedrövliga journalistik man tvingas ta del av. Modetidningarna verkar för länge sedan ha gett upp att rapportera om och analysera mode, till förmån för politisk aktivism. Man får leta länge för att hitta de klarsynta och intressanta godbitarna. Men ögna igenom modeblaskorna måste man, det är trots allt fortfarande den arena där modet och den tidsanda det representerar finns och syns. Och så får man be och hoppas att man ska glömma allt det skräp man sett.

En sådan sällsynt liten godbit är en artikel av Liana Satenstein från Vogue.com från den 13 december förra året. Artikeln gör observationen att folk i modesfären på senare tid synts med äldre, gärna slitna, designerväskor, främst från 2000- och 2010-talet. Modet är ju som bekant cykliskt och 2000-talets mode genomlever en renässans just nu, vilket förklarar väskornas årgångar. Men varför det trista skicket? En fashionista med tillräckligt med pengar i plånboken för en, förvisso äldre, men ändå trendig på nytt, designerväska kan det väl inte vara omöjligt att få sedlarna att räcka till en bättre begagnad variant? Det är naturligtvis ingen slump.

Det faktum att man låtit den en gång så dyrbara märkesväskan bli sliten och fläckig är den största statusmarkören av dem alla. Det signalerar nonchalans inför att ”hänga med” i trenderna, och att man har råd att använda en lyxartikel till vardags, helt ouppnåeligt för dem som behövt spara i åratal för dyrgripen. En attityd som verkar kunna vara en nyckel till att framstå som en del av den absoluta eliten.

Miljonbedragerskan Anna ”Delvey” Sorokin, nyligen porträtterad av Netflix i miniserien ”Inventing Anna”, förefaller ha använt sig just av nämnda teknik. ”Hon hade oftast på sig en huvtröja från Supreme, yogabyxor och sneakers”, skriver Rachel Williams, före detta vän och journalist på Vanity Fair. Även om hennes garderob också innehöll både Balenciaga, Lanvin och Alaïa så var plaggen ofta kantstötta eller fläckiga. Hennes slarviga inställning till kläder och mode fick henne att framstå som mer förmögen och därmed mer trovärdig som den arvtagerska god för miljoner hon sökte framstå som. Som att hon hade råd med vad som helst, men bara inte orkade bry sig.

Att inte anpassa sig till omvärldens nycker ger en alldeles särskild sorts pondus. De största modeikonerna karaktäriseras av ett sunt ointresse för nyheter, och en osviklig lojalitet mot sin egen smak. Den nu avlidne Karl Lagerfeld, chefsdesigner för Chanel mellan 1983 och 2019, bar sina typiska stärkta kragar och sin låga hästsvans under merparten av sin karriär. Anna Wintour, chefsredaktör för Vogue sedan 1988 har också hon hållit fast vid sin signaturlook, en kort bob med lugg och mörka solglasögon så länge någon kan minnas.

Karl Lagerfeld och Anna Wintour är såklart långt ifrån ensamma i modevärlden om att äga en omisskännlig stil. Tvärtom verkar en viss orubblighet i den personliga stilen hänga samman med lång erfarenhet i branschen och höga positioner. En väl utvecklad, kanske något säregen, personlig smak manifesterar ett nästan obstinat självförtroende, en egenskap i princip synonym med ledarskap och auktoritet.

Men man behöver inte aspirera till varken miljoner eller toppositioner inom modevärlden för att kunna dra nytta av våra berömda vänners knep. Man behöver inte uppdatera sig varje ny säsong, och inte heller behöver man ta hänsyn till vad omvärldens för tillfället jagar efter. Man kan faktiskt hålla sig för god för trender, och verkligen vara det. Då får man också tid över för att odla sina egenheter och djupdyka i sina personliga preferenser. Så kan man också både spara pengar och finna lite nyvunnen pondus. En hälsosam nonchalans är sommarens hetaste accessoar.

Det är väl knappast en nyhet för någon att vi befinner oss i märkliga tider. Efter två års sanitärt vansinne verkar vi i alla fall ha fått en tillfällig respit från covid-regimen. Samtidigt bröt under våren krig ut i Europa, och inflationen växer i rasande takt. Som psaltarens kung David tycks vi vara omgivna av fiender på alla sidor.

Många ser sig frågande om och försöker förstå tangentens riktning, till synes sällan med större framgång. En av modets roller är att vara ett samtidsorakel, att med fingrarna på pulsen kunna förkroppsliga tidens anda. Vi kan inte veta vad framtider bjuder, men varför inte se vad höstens mode kan berätta för oss om tidsandan, och vad den betyder?

Två diametralt motsatta trender gjorde sig märkbara under vårens modeveckor. Den ena en slags nattklubbslook med högljudda färger, korta klänningar och kjolar och mycket bar hud. Den andra en nedtonad minimalism med tydliga referenser till 90-talets trendskapare som Jil Sander och Helmut Lang. Looken präglas av mycket lite till inget smink, enkla färger och skärningar och utstrålar nedtonad lyx.

Partylooken, som var kanske den mest dominerande under vårens modevisningar, syntes hos märken som Valentino, CDGS, Off White och Miu Miu. Inte sällan gränsar den uppmärksamhetssökande stilen till det kitschiga, med blanka vinyler och nästan komiskt överdrivna silhuetter. Det finns något ängsligt över det hela. Det är inte svårt att dra paralleller till mellan- och efterkrigstidens mode, också de märkta av de omvälvande kriser man just genomlevt.

Mellan- och efterkrigstidens mode präglades av en vilja att komma bort från krigets gråa verklighet, och kasta sig ut i något nytt, spännande och optimistiskt. 1947 kom Christian Dior med sin ultrakvinnliga New Look. Kvinnor som under krigstiden tvingats klä sig i praktiska material och ofta trista och manhaftiga modeller, för att använda så lite textil som möjligt, pryddes nu av vida kjolar, inspirerade av 1800-talets krinoliner. Stilen representerade eskapism från krigets vedermödor, och framtidshopp.

Men själv ser jag nog höstens mode snarare som en syster till 20-talets mode än 50-talets. Precis som flapperflickornas vilda rumlande verkar det mer som en dödsdans än en fest. Inte sällan är till och med silhuetterna påminnande om 20-talets raka pojflick-modell, bland annat hos Miu Miu. Det finns en vilsenhet hos höst/vinter 2022:s partyflicka. Viljan att ta igen för förlorad tid har blivit revanschlusta. Nog är det hemska över nu? Nog måste allt nu bli till och med bättre än det varit? Men kanske är det egentligen flapperns ensamma desperation vi ser, när alla giftasvuxna män är döda.

Som kontrast ser vi en minimalistisk stil, hos bland annat Prada, Bottega Veneta, och The Row, som för tankarna till den look som vann mark i samband med 90-talets lågkonjunktur. Istället för extravaganta plagg av begränsad användbarhet fokuserar minimalismen på det enkla men välkonstruerade, ofta i lågmälda färger, eller enkelt svart eller vitt. På 90-talet representerade den en, kanske något yrvaken, nykterhet efter 80-talets nyrika yuppieanda, där den nya högblanka teknologin speglade sig i de flashiga kläderna.

Minimalismens kritik mot det svulstiga och måttlösa speglar en skepticism kring tidens utveckling. Nog för att de minimalistiska kläderna kan vara minst lika dyra som de mer överdådiga, men de är tänkta att kunna bäras om och om igen. Den manar till förnuft och försiktighet, som nödvändighet för framtiden och konsekvens av krisen som varit. Föga förvånande finns det även idag goda skäl att förhålla sig kritiskt och återhållsamt. Årets höst/vinter–minimalism verkar säga åt oss att dra åt svångremmen, för hårdare tider kommer.

Bra man reder sig själv säger ordspråket, och kanske kan vi med ansträngning rädda åtminstone oss själva och våra familjer undan det värsta av den kris vi nu genomlever. Om inte är kanske det enda alternativet att med partyflickan rusa ut på gatorna ropandes ”Låt oss äta, dricka och vara glada, för i morgon skall vi dö!”.

År 2022 är det fula modet överallt. Sneakers med så klumpiga sulor att inte ens 90-talets Jerry Seinfeld skulle ha velat bli sedd i dem, oformliga mammajeans, slappa t-shirtar med tryck och mjukisbyxor är allestädes närvarande. Har man ungefär 6 000 kr över så kan man till och med få sig ett par designer-crocs, ett samarbete med det anrika modehuset Balenciaga. Cristóbal skulle ha vänt sig i sin grav.

Demna Gvasalia, kreativ chef för modehuset är också medgrundare till det upphaussade märket Vetements med en liknande estetik. Märkets typiska överdimensionerade t-shirts och huvtröjor med ironiska tryck har under de senaste åren hyllats av A-listare som Kanye West, Justin Bieber och Selena Gomez.

Vissa skulle kanske spåra fulmodet tillbaka till normcores uppkomst för ett tiotal år sedan. ”Norm”-core, som i normal, var en anti-moderörelse som vände sig mot 10-talets indie- och hipsterstilar till förmån för en alldaglig, för att inte säga banal, look. Stilidealen var män som Steve Jobs, Larry David och Jerry Seinfeld, personer som tillsynes aldrig ägnat mode eller uttryck en tanke. Praktikalitet och att passa in var allt inom normcore. Resultatet är en slående ful, trist och ironisk stil, med foträta sneakers, pösiga chinos och baseboll-kepsar. I dag har normcore så sipprat igenom samhällslagren att den blivit omöjlig att detektera som ett separat modeuttryck. Vi är alla drabbade.

Det räcker naturligtvis inte att se tillbaka ett dussintal år för att skönja det fula modets startpunkt. Antagligen tog det sin början, som så många andra moderna oskick, i 60- och 70-talens hippierörelse, startpunkten för det ursprungliga anti-modet. Fram till dess hade modet, oavsett manifestation, strävat efter att försköna människan. Modets roll var att lyfta bäraren, att ge honom eller henne en viss värdighet. Fult klädde sig bara de fattigaste, de som inte hade råd till något annat. Och inte ens de var fula på det sätt som vi ser runtomkring oss i dag, där fulheten är självpåtagen. Alla har väl hört historier från föräldrar och farföräldrar om att hur lite pengar man än hade så månade man om att vara hel och ren. Ett respektabelt yttre speglade en inre värdighet.

Men i och med 40-talisternas revolt mot allt vad västerländsk civilisation heter blev ett vårdat yttre synonymt med ängslig småborgerlighet. Det var töntigt att vilja se bra ut. Istället lyftes det autentiska och okonstlade fram. För ett svensk exempel behöver vi inte se längre än till 70-talets proggrörelse, med dess näbbstövlar, jeans och flanellskjortor. Vem brydde sig om man inte hade rakat sig eller tvättat håret på 14 dagar? Man var ju bara sig själv.

Om den officiella modevärlden förr ofta verkat leva parallellt med anti-modet, hippierörelsen, punken, grunge, så verkar anti-modet i dag ha infiltrerat och slukat modet självt. Förutom möjligtvis ironiska inslag av vackert konstruerade och konstfärdiga plagg, alltid förstörda av någon märklig detalj, så lyser genuint vackra kläder med sin frånvaro. På Permanent Style, en av världens ledande sajter inriktade på klassiskt herrmode, skriver grundaren Simon Crompton att ”modevärlden verkar få slut på idéer fortare och fortare”. På de exklusiva modemagasinens sidor hittar han bara två saker, det absurt extrema och det intetsägande slätstrukna. De enda två linjer som finns kvar, båda lika uttjatade.

Finns det då någon plats kvar i modevärlden för det välskräddade, det genomtänkta, det vackra? Det beror kanske på hur man tacklar frågan. Filosofen Roger Scruton skriver i sin bok Beauty från 2009 om skönhetens ofta glömda roll i det vardagliga livet, i arkitektur, trädgårdar, inredning och kläder. Varje del av våra liv relaterar till skönhet, hur vi dukar, hur vi plockar i ordning innan vi kanske går till jobbet och hur vi lägger saker tillrätta på ett skrivbord. Och det som styr våra val är ett slags ”passandehet”, eller en känsla av att det nu är ”rätt”. En upplevelse av harmoni mellan tingen. Varje enskilt val utvecklas över tid till en stil, en repertoar av olika val som tillsammans känns ”rätt”. Denna repertoar tillåter oss sen att på ett enkelt sätt fatta beslut om hur någonting ska ta sig ut, där det finns en mängd möjliga alternativ.

Om nu skönhet kan uppnås i något så jordnära som hur man dukar ett bord, så kan den aldrig bli helt oåtkomlig för oss. Även om modevärlden verkar ha glömt den, till förmån för sensationalism och aktivism, så kan de aldrig ta det vackra ifrån oss. Plagg för plagg och kombination för kombination kan vi bygga vår egen estetiska vokabulär, en hymn till den ödmjuka, vardagliga, skönheten.

I coronahysterins kölvatten har tallösa krönikor och blogginlägg publicerats som talar om vikten att klä sig, trots att man kanske inte ska gå någonstans eller bli sedd av någon. Det är bra för ens mentala hälsa, för ens produktivitet, för ens känsla av normalitet. Självklart har de alla rätt.

Förutom att det är djupt omänskligt att under någon längre period leva isolerad i en lägenhet utan kontakt med yttervärlden, såsom påtvingats och fortfarande påtvingas människor runt om i världen, så är det djupt omänskligt att inte klä sig. Att inte skapa gränser kring dagens händelser, eller gränser kring det privata och det offentliga livet. Men frånsett de potentiella positiva biverkningarna av att klä sig, varför är det så viktigt, så djupt mänskligt att klä sig?

I en i övrigt mycket lättviktig text, skriven av Rebecca Evans-White för Condé Nast College of Fashion & Design, finner vi tre grundläggande skäl till varför människan klär sig. För att skyla sig och bevara sin blygsamhet, för att skydda kroppen från värme, kyla och skada, och för att smycka och pryda kroppen.

Syster Sofie Hamring OP skriver i sin Till man och kvinna skapade Han dem från 2011 att människan efter fallet började skyla sina kroppar eftersom de ”intuitivt erfar att den andres blick kan reducera dem till objekt”. Sedan den ursprungliga tilliten mellan man och kvinna brutits kan kroppen inte längre vara ett ”rent instrument som kan kommunicera det egna jaget till den andre”. Önskan att skyla kroppen vävs samman med önskan att skydda den från yttre hot, med den skillnaden att hotet i detta fall kommer från andra människor och deras eventuella illvilja. Samtidigt talar Syster Sofie OP:s ord om den fundamentala roll kroppen har som kommunikationsmedel, den yttre manifestationen av våra inre jag. Det anknyter också Hamrings tankar till det tredje skälet att klä sig, att smycka och framställa kroppen i god dager.

Kroppen som kommunikationsmedel är ofrånkomlig, så länge människor har både ögon och intellekt, och kanske den mest intressanta aspekten av klädsel och mode. Vår utseende, både det vi valt och det vi inte kunnat välja, är ett språk som överför ett budskap till alla dem vi möter. För den moderna dualistiska förståelsen av människan, där vattentäta skikt finns mellan den fysiska verkligheten och den inre självförståelsen, framstår det närmast som en skymf. Vem är du att tala om för mig att jag är en man, bara för att jag har skägg och adamsäpple? Vem är du att säga att jag är en slampa, bara för att jag klär mig precis som en sådan? För somliga verkar det nästan vara ett förtryck i sig, att människor allt ska tänka någonting alls om en utifrån ens fysiska manifestation. Så oerhört kränkande.

Hur vi väljer att framställa oss själva sker med nödvändighet i en kontext. För den sunda människan finns det en naturlig vilja att respektera det omgivande samhället, i allt som är gott, genom att följa vissa normer och förväntningar. Om inget annat gör man det av ren artighet mot sina medmänniskor, och denna artighet utgör den mest basala grunden för våra stilistiska val. Få skulle väl höja på ögonbrynen över att se en baddräkt eller bikini på stranden, men mitt i Stockholm city bär man inte det. Det är inte norm, och det är oartigt mot omgivningen.

Hos alla människor tycks finnas en vilja att genom sitt utseende uttrycka sitt autentiska jag. Hos den sunda människan kommer detta uttryck både ta hänsyn till omgivningen, vad som klär en, och ens självbevarelsedrift. Man klär sig på ett sätt som gör en tillgänglig för andra människor, inte på ett sätt som alienerar dem. Man vill att andra uppfattar att man är ett ”vem” inte ett ”vad”, eller ett spektakel. För en osund person blir däremot klädseln en möjlighet att alienera både sig själv och sin omgivning. De så kallade transsexuella är det mest extrema exemplet, men slutligen bara ett i mängden. Med hjälp av smink, kläder, operationer och annat kan man omskapa sitt yttre tills man allt mindre påminner om en människa. Istället för att ta makten över omvärldens intryck av en får alla de syntetiska förändringarna motsatt effekt, ett bisarrt yttre avslöjar ett kaotiskt inre.

Att klä sig bör vara ett sätt att bibehålla ett fast grepp om verkligheten. Om realiteten av ens egen kropp med dess bestämda egenskaper, om ens roll i familj och samhälle. Ett enkelt och praktiskt sätt att odla sitt sunda förnuft. En rebellisk handling i en värld som dag för dag alltmer liknar en vårdhem för sinnessvaga.

Vid det här laget har väl de flesta som rör sig på internet hört talas om fenomenet, eller ”estetiken” som det numera kallas, cottagecore. Ett fenomen som till övervägande del tilltalar unga kvinnor och som verkar ha dykt upp runt 2018. Rörelsen hyllar ett idealiserat lantliv, ofta baserat på en engelsk eller europeisk estetik, en slags pastoral eskapism.

Fenomenet genomgick ett uppsving under 2020, sannolikt framdrivet av en statisk och instängd livsstil i spåren av covid-19. För mig framstod cottagecore vid första anblick, även om jag inte kände till det under det namnet under en lång period, som en positiv och vacker rörelse. Jag kände, precis som många andra, igen mig i dess kritik av det moderna, jäktade livet och dess begränsade kontakt med verkligheten. Jag uppfattade det som en konservativ och konstruktiv kraft.

Söker man på cottagecore får man däremot en betydligt mer spretig bild. En del av rörelsen verkar vara en enkel tillbakagång till ett mer traditionellt och jordnära liv. Man hittar unga kvinnor som syr sina egna kläder, bakar, utför trädgårdsarbete, dricker te eller vandrar i naturen. Sunda och normala saker för kvinnor att göra i alla tider. Å andra sidan finns det de mer sinistra sidorna, och naturligtvis kritikerna. Somliga anklagar rörelsen för rasism, enkom för att den lyfter fram en livsstil som inspireras av europeisk historia. Naturligtvis oacceptabelt. Det finns de som menar att rörelsen är queer, att den är en inspiration och ett stöd för förment förtryckta grupper. I den Reddit-tråd som behandlar estetiken hittar man kanske de mest förvånande inslagen. Kvinnor som framhåller att den skulle vara kompatibel med föga traditionella fenomen som radikalfeminism, präglat av självvald lesbianism och häxkonst. Allt tillsynes som ett sätt att försvara att man ägnar sig åt könstypiska sysslor.

Vad är det som ger rörelsen dess stora dragningskraft bland unga kvinnor, och varför verkar det stora intresset trots det problematiskt? En enkel förklaringsmodell är att cottagecore är en del av en större rörelse mot ett enklare, långsammare och mer lantligt liv, ofta kallat "downshifting" (eller frivillig enkelhet på svenska), som vuxit sedan 90-talet och framåt. En slags modern gröna vågen som väljer bort moderna måsten till fördel för ett mer avskalat och medvetet liv. Men det som skiljer ut cottagecore och gör det intressant är dess fokus på kvinnor och kvinnors livsval. Istället för jakt, fiske, husbyggande eller några andra mer manliga sysselsättningar så fantiserar cottagecore-tjejen om att baka pajer, brodera och bära vackra klänningar. Om det lilla livet helt enkelt.

Det verkar också vara just den punkt där det skaver. I en verkligt traditionell ordning så kan kvinnan inta den rollen i kraft av att hon beskyddas och försörjs av män, oavsett om det är en far, bror eller make. Att hon är besparad det primära ansvaret för brödfödan är det som tillåter henne att fokusera på hemlivet, cottagecore-trendens själva mittpunkt. När kvinnan inte längre finner sin plats i ett patriarkalt system, i familjen, utan själv måste gå ut och arbeta, finns utrymmet inte längre kvar till att göra något mer än det allra nödvändigaste, tvätta, städa, laga snabbmakaroner och korv. Livet, och hemmet blir fattigt.

På Youtube hittar man enkelt flera exempel på unga kvinnor som gjort slag i saken och flyttat ut till den lilla stugan i skogsbrynet för att leva ett enklare och mysigare liv, enbart för att finna att de inte har råd. Trots distansarbete och sparade pengar. Drömmen visade sig vara längre bort än man trott. Nog för att kvinnan är hemmets hjärta, men utan familj, inget hem. De unga kvinnor som instinktivt dras till cottagecore-rörelsen men samtidigt förfäktar moderna idéer om könsroller och patriarkalt förtryck hamnar i en omöjlig konflikt. Med den utgångspunkten kan cottagecore som mest bli en ren fantasi, ett lajv. Kanske är det också därför som estetiken ofta beskrivs med ord som ”sagolikt”. Den feministiska rörelsen har gjort kvinnans mest grundläggande roll till just det, en saga, en dröm.

Få platser har haft en så outplånlig inverkan på modevärlden som Frankrike och i synnerhet huvudstaden Paris. Ända sedan Solkungens hov i Versailles har landet stått för flärd, förfining och framåtanda. Men man behöver inte gå riktigt så långt tillbaka för att förstå det franska modets inflytande över vår tid.

Det franska modet tycks nämligen evigt ungt. Ända sedan britten Charles Frederick Worth öppnade det allra första haute couture-huset i Paris mitten av 1800-talet har Paris satt tonen för mode i hela västvärlden och fått en absolut ikonisk status. Den franska och särskilt den parisiska kvinnan har lyfts fram som den chicaste och mest välklädda i hela världen, ett under av obesvärad klass och stil.

Sedan ett antal år tillbaka har hyllandet av den franska kvinnan och hennes stil åter kommit i allra högsta grad på tapeten. En enkel sökning på ”french girl style” ger i runda slängar två miljarder resultat och nätpublikationer såväl som papperstidningar flödar över av råd om hur man ska klä sig, sminka sig, äta och leva som en fransyska. Oändliga spaltmeter har skrivits som kritiserar fenomenet och menar att ”fransyskan” och hennes särskilda stil och förfining är en ren bluff, ett fantasifoster för mode- och skönhetsproducenter att slå mynt av, en ouppnåelig och elitistisk dröm.

Vad är det då med fransyskan som lockar och drar? Det är den tillbakalutade, obesvärade och naturliga känslan för stil som hon verkar besitta. Hennes stil är kvinnlig, men känns aldrig påklistrad eller falsk. Hon är jordnära och enkel, men samtidigt elegant och välklädd. Hon lägger inte timmar på att sminka sig och lägga sitt hår, men ser ändå alltid fräsch ut. Bland förebilderna för den nya vågen av fascination för fransyskan finns kändisar från 60- och 70-talet som Brigitte Bardot, Françoise Hardy, Catherine Deneuve och Jane Birkin. Men det finns lika många moderna ansikten som personifierar fransyskan och hennes avslappnade elegans, Caroline de Maigret, Jeanne Damas, Sabina Socol är bara några namn. Stilen präglas av röda läppar och naturligt smink, perfekta jeans, kvinnliga klänningar och en precis lagom rufsig och ”ogjord” frisyr. Inget får se ansträngt eller överdrivet gjort ut.

Stilen, som de senaste åren levt helt parallellt med mer tidstypiska trender, utgör ett slags motgift mot Kardashianfieringen av kvinnomodet, där alla drag görs skarpare och ingenting får lämnas åt slumpen. Samtidigt höjer kritikerna sina röster mot en inneboende elitism i upphöjandet av fransyskan som stilideal. Det må vara lätt att vara naturligt vacker, om man redan är naturligt vacker. Men vad ska vi göra som inte har en strålande hy, en smal kropp, ett vackert hår? Min egen erfarenhet efter att ha levt flera år i Frankrike, och allra längst i Paris, är att franska kvinnor inte gör sig alltför mycket besvär över mindre skavanker. Jag kunde förvånas över att se kvinnor på Metron sätta på sig ett vackert rött läppstift, samtidigt som de inte valde att dölja mörka ringar under ögonen. Men så ser den franska inställningen ut, inte att till varje pris dölja sina brister, men lyfta och framhäva sina goda sidor. Det ligger ingen skam i att inte vara perfekt, det är det som ger karaktär, och karaktär är charm.

Med det sagt är inte fransyskan obekymrad över sitt utseende. Jag minns många middagar i blandat sällskap, där alla kvinnor förvisso åt både ost och efterrätt som avslutning, men i samtliga fall tog den allra minsta av bitar. Att måna om sin figur och om sitt utseende är grundläggande, men inget man talar alltför högt om, och inget som bör tas till extremer. Man måste ju leva också.

Alla fransyskor är naturligtvis inte välklädda och vackra, men förvånansvärt många är det. De är inte nödvändigtvis särskilt trendiga, men de verkar veta vad som funkar för dem och för deras egna kroppar. En fransk arbetskollega svarade när jag påpekade hur välklädd hon alltid var att det var för att hon var ”för fattig för att köpa dåliga kläder”. Med begränsade medel måste man göra grundliga och kloka val, som består över tid. Det verkar vara genomgående för chica fransyskor, att tänka långsiktigt, inte i trender. En billig trend är rolig idag, men kommer kännas trist och ofräsch om bara en eller två säsonger. Ett tidlöst plagg, som du valt för att det klär just dig så bra, i god kvalitet, kommer du ha glädje av i säsong efter säsong. Min mamma skryter fortfarande om den dyra, men perfekta, trenchcoat hon köpte i Paris på 90-talet, som hon fortfarande använder.

Den alltid vackra och chica fransyskan är naturligtvis en sanning med modifikation, alla franska kvinnor lever inte upp till den perfekta fantasin och visst händer det att även de prövar trender och köper billigt skräp. Men nog finns det fog för fascinationen för henne ändå. Inte så mycket för att det skulle vara en romantisk fantasi, utan för att det står för ett slags oerhört rationell inställning till mode och skönhet. Arbeta med vad du har, förställ dig inte alltför mycket. Gör små kontinuerliga ansträngningar för din figur, din hy och ditt hår. Köp inte kläder som inte sitter och känns perfekta, satsa på den bästa kvalitet du har råd till. Det finns tråkigt nog inga genvägar till att uppnå det franska idealet, men skulle vi alla må bättre, och se bättre ut, av att följa det lite mer.

https://youtu.be/ALlDZIQeNyo

Bilder fortsätter dyka upp av Rihannas dundergravida mage och hennes minst sagt experimentella gravidstil. I bild efter bild syns hon i mini-shorts, magtoppar, underkläder, allt som kan accentuera att hon minsann är sexig, även om hon är gravid. Men många beundrande spaltmeter har skrivits om hennes vågade gravidmode, en kolumnist på modesajten Who What Wear menade att hon ”omdefinierat gravidmode”.

Överallt hurrarop, hon är så frigjord! Så banbrytande! Nåväl, nu verkar det väl tack och lov som att bilderna, och texterna, snart kommer sluta att dyka upp, hennes nedkomst sägs vara beräknad i maj. Men hela fenomenet har fått mig att tänka.

Det fanns en gång i tiden något som kallades hora–madonna-komplexet, en idé som Freud hade om att vissa män betraktade kvinnor enbart i dessa två kategorier, och inte kunde ha sexuellt begär till madonnan, men inte heller älska horan. På 1990-talet, när jag växte upp, hade feminismen patologiserat snart sagt alla världens män med hora–madonna-komplexet, och det gjorde feministerna rasande. För att komma tillrätta med detta skulle kvinnor kräva att få vara både hora och madonna, att de båda kategorierna skulle smältas samman till ett. Artisten Madonna sjöng provocerande om att vara ”som en jungfru”, iklädd en blandning av brudklänning och raffset. Men det krävs inget geni för att förstå att spänningen mellan de båda kategorierna är en oupplöslig sådan.

Madonnan, en annan titel på bibelns Jungfru Maria, är sinnebilden för traditionell kvinnlighet. Hon är moderlig, oskuldsfull, blygsam och vacker. Hon är för den saken inte vek, utan uthållig i lidandet. Trots allt var hon en av de få i kretsen kring Jesus som följde honom på vägen till korset och stannade där till hans död. I Maria är det inte känslorna, passionerna, som styr och leder vägen, utan viljan. Horan däremot präglas av just passionerna, av lidelsen, och de styr henne. Hennes blygsamhet har ersatts av pråliga och utmanande poser. Hon klär sig för att bli sedd och för att väcka uppmärksamhet. Man kan inte samtidigt vara en självutgivande mor, glömsk av sig själv, och en uppmärksamhetstörstande exhibitionist. Någonting måste stryka på foten.

Det ligger något extra frapperande i att välja en så utmanande klädsel som vår berömda väninna, Rihanna, just under graviditeten. Det finns en naturlig drift att vilja skydda det fragila liv som växer inuti kroppen, att skyla barnets boningsplats är ett självklart uttryck för denna instinkt. Det som sker inuti kvinnans kropp är ett slags mysterium. Utan att paret riktigt vet hur och med enbart minimal inblandning från dem har ett nytt liv skapats, till synes ur intet. En gåtfull och häpnadsväckande förvandling från noll till ett. Vad gör människan med det som är mystiskt, ja heligt? Hon skyler det. Inte för att det är fult eller vulgärt, eller alltför kroppsligt. Men för att det är så stort, vacker och förunderligt. På samma sätt som ett förhänge dolde templets allra heligaste för allmänheten i Gamla Testamentet, så skyler vi det mest storslagna och transcendenta. Att ohejdat exponera den gravida kroppen för var och en att se blir ett slags frivilligt nedslitande av templets förhängen, en skändning av det heliga.

Egentligen hoppas jag naturligtvis inte att vi ska återvända till idén om hora–madonna-komplexet, det räcker gott och väl med bara madonnan. Hyllande av det promiskuösa och utlevande omges vi sedan den sexuella revolutionen av ständigt.  Den gravida kroppen är vacker, och med rätta klär sig kvinnor på ett sätt som smickrar skönheten i dess nya former. Men låt oss vända oss bort från en unken feminism som tror att kvinnans högsta goda är att bli åtrådd. Den synnerligen misogyna förståelsen av kvinnan kanske vi kan lämna med Rihannas gravidgarderob.

Mycket litet verkar ha ändrat sig sedan 1983, dessa tecken till en ny gränslöshet är alltför bekanta. Analysen kan tillämpas på både arkitektur, politik och mode. Kläder, såväl som murar och staket, existera för att hålla ute omvärlden och för att bevara en inre integritet. Utan synliga gränser ser vi inte längre var vi börjar och den andre slutar.

Dagens mode präglas av en slags oreflekterad gränslöshet. Det är snudd på omöjligt att hitta kläder av den sort som för bara 50 år sen helt inte skulle betraktas som mer än ”passande”. Kändisar och modevisningar tävlar med varandra i att visa så mycket hud som möjligt på nya, kittlande och överraskande sätt. Men det är inte bara modeeliten som verkar sakna en känsla för kroppslig och personlig integritet, utan även gemene man. Var och varannan kvinna (för det är framförallt de som drabbats) klär sig i plagg som på sin höjd täcker en bråkdel av kroppen. För vissa rör det sig säkerligen om exhibitionism, eller om en förfelad, feministisk vilja till självbestämmande, men det kan inte förklara fenomenet i sin helhet. Snarare verkar ett gränslöst förhållande till kroppen, där barriären mellan det intima, eller privata, och det offentliga suddats ut, helt ha tagit över. I välbesökta kyrkor runt om i Europa har man tvingats sätta upp pedagogiska skyltar med bilder föreställande acceptabla och icke-acceptabla plagg att bära i helgedomen. Ingen verkar längre se varför något som passar hemma i soffan, eller på stranden, kanske inte gör sig i katedralen.

Även våra intima liv rör sig allt närmare ett cyklopiskt tillstånd. Dock finns tecken till en gryende kritik mot bristen på kroppslig integritet. Vogue publicerade nyligen en artikel med titeln ”Is the Next Phase of Sex Positivity Choosing To not Have Sex?”, en kritik mot feministrörelsens närmast tvångsmässiga fokus på att få kvinnor att ha så mycket sex så möjligt, med så många partners som möjligt. Att välja att inte ha sexuella relationer med tillfälliga partners ses som misstänkt, och i värsta fall som ett slags förräderi mot den feministiska saken. I en omtalad essä i Washington Post skriver Christine Emba, kolumnist för tidningen, att vi behöver en helt ny sexualmoral. Hon argumenterar att ”samtycke” helt enkelt inte är nog. ”Samtycke”, alltså att äga tillåtelse, är en skamligt låg tröskel för vad som ska betraktas som markören för en etisk sexualmoral. Vad gör du om du har gett samtycke, men det ändå känns fruktansvärt? Som vanligt offras kvinnor på feminismens altare.

Murar och gränser finns till inte enbart för att hålla någon eller något utanför, men för att försvara något av värde innanför. Ingen skulle sätta upp ett staket kring en anonym bit asfalt i vägbanan. För att sätta upp ett beskydd, måste det finnas något att beskydda. En integritet, en helhet, att bevara. Men om det inte finns någon personlig integritet, en kropp som animeras av en själ, så finns det heller inget att bevara eller beskydda. Om kroppen bara är en maskin och våra känslor, tankar och upplevelser bara är symptom på dess mekaniska verkningar, ett resultat av slumpen och evolutionen, så spelar det ingen roll. Det enda moraliska krav vi kan ställa på oss själva och varandra blir att minska mängden obehag. Kroppen är ett bruksobjekt, som ska lyda våra teorier. När kroppen, eller psyket, inte gör det, söker vi efter enkla lösningar för att reglera dem. Men reglerna blir bara tomma gester utan innehåll.

Att sätta upp en gräns är att markera ett avstånd, en skillnad mellan två parter. I vår gränslösa tid läser vi det som avståndstagande. Det känns otrevligt och kanske dömande att inte vilja ha en total gemenskap med alla, överallt, hela tiden. Men det är en falsk och förflackad gemenskap man söker, utan grund i verkligheten. Att sätta upp en gräns är att igenkänna och värdera det som finns innanför. Att med våld riva ner den gränsen är att förneka innehållets värde. Så bygg ditt staket, klä dig anständigt, och möt andra med ett respektfullt avstånd.

Den helige Thomas av Aquino (1225–1274), pratar om ödmjukheten som en dämpande dygd som hjälper människan att se sina egna gränser och inte sträcka sig efter det som är över, eller bortom henne. Ödmjukheten kan bara uppnås med hjälp av sanningen. Den syftar inte till att förminska människan eller i att ständigt anklaga sig själv eller överdriva sina brister, det som kallas falsk ödmjukhet. Ödmjukhet uppnås istället när vi inser vilka vi verkligen är, vilka styrkor vi har och vilka svagheter, och att vi ytterst sett inte skapat oss själva. Den kan summeras med det delfiska oraklets ”Känn dig själv”, om man föredrar det anslaget.

Ödmjukhetens roll i skapandet av en personlig stil är att ge oss de bästa möjliga förutsättningarna. Ett ramverk att förhålla sig till. Ofta handlar det om att inse några grundläggande, och ibland smärtsamma, sanningar om sig själv. Vem kan inte känna igen sig i att vilja bära samma storlek som man alltid gjort, även om man gått upp några kilon på senaste? Den enkla sanningen är att du drar inte längre S utan M, och du kommer se snyggare ut om du kan acceptera det och bara köpa en storlek större. Även om det känns som ett nederlag. Eller, du kanske ser någon annan se fantastisk ut i en trendig färg, bara för att pröva den på själv och likna ett självdött djur.

Smärtan, och ödmjukheten ligger i att inse våra begränsningar. Vissa saker kommer bara aldrig vara för mig, hur gärna jag än skulle vilja.

För de flesta är personlig stil och heminredning de enda tillfällen vi har till kreativitet och självuttryck. Ofta är vårt förhållande till vår stil mer intensivt personligt och utmanande än det vi har till våra hem. Både för att den kräver dagliga beslut, och för att den på ett så tydligt sätt kopplas samman med vår fysiska person och ska representera oss hela tiden. Vi bär alltid vår stil med oss eftersom vi alltid bär oss själva med oss. Den intensivt personliga aspekten av mode är just det som gör det både spännande, och svårt och känsligt. Vi vill projicera en önskvärd bild av oss själva till omvärlden, men lägger fällben för oss själva när den drömda självbilden och verkligheten hamnar för långt isär. Då börjar vi klä oss för en fantasi istället för verkligheten, och objektifierar oss själva på vägen.

Hur ska vi då klä oss med ödmjukhet? Då måste vi börja se oss själva uppmärksamt, med objektivitet. Vilka silhuetter klär mig egentligen? Köper jag stuprörsjeans av slentrian, utan att ens reflektera över hur de sitter på mig? Har jag gått upp eller ner i vikt? Ser jag trött och glåmig ut i svart, men bär det jämt för att det är så lätt att matcha? Har jag samma frisyr som för tio år sedan, fastän mitt ansikte helt förändrats? Och så vidare. Lägg istället allt ditt krut på att framhäva det du faktiskt är och klär i, dina färger, dina silhuetter, dina verkliga vanor. För sanningen ligger inte enbart i att se vilka egenskaper vi inte äger, utan vilka vi faktiskt äger. Bara för att du inte ser exakt ut som valfri Victorias Secret-modell så är du inte ful, men du har andra förutsättningar för att framhäva din egen skönhet än de har.

Ödmjukheten kan tyckas skrämmande, bister och sträng, men ger istället nyckeln till större frihet, inspiration och nya möjligheter. Det visar sig, kanske något förvånande, att Jesu ord i Johannesevangeliet till och med gäller något så mondänt som mode. ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria”.

För några veckor sedan uppmärksammades jag på en trend som de senaste månaderna tagit fäste främst på de plattformar som riktar sig mot generation Z, framförallt Tiktok. Trenden, och det går att hitta åtskilliga exempel på den även utanför nämnda plattformar, består i att klä sig som Bella Swan. För den som inte är tonåring eller vistas på Tiktok, så är det huvudpersonen i filmserien Twilight, en serie som fått ett nytt uppsving under 2021. I mängder av videor och bildkollage syns tonårstjejer i noggrant kurerade kombinationer, perfekt utvalda för att matcha filmernas Bella. Så vad är det då som är så unikt med Bella Swans stil att de skulle få tonårstjejer att vilja imitera den? Till synes, ingenting.

https://www.youtube.com/watch?v=sSyQKGvST00

Filmerna, som kom ut mellan 2008 och 2012, ska, frånsett vampyrerna då, spegla en relativt ordinär tonårings liv och omvärld i en anonym amerikansk småstad. Det vore en överdrift att kalla filmens kostym för mode. Bellas stil genom hela serien är prosaisk. Hon bär genomgående mörka stuprörsjeans, Converseskor, linnen eller långärmade t-shirts, flannellskjortor, huvtröjor och parkas. Om syftet var att få karaktären att framstå som så trist och slätstruken som möjligt så har kostymören lyckats. Kläderna skulle ha kunnat komma från vilken butik som helst och är varken unika, uppseendeväckande eller särskilt uttrycksfulla. Möjligtvis att man kan ana en underton av mycket beskedlig emo-estetik, typisk för åren runt 2010.

Varför verkar då den här lågmälda looken ha en så magnetisk dragningskraft på unga tjejer runtom i världen? Kanske ligger svaret just i stilens ovilja att vara utpräglad, att synas, att ens vara en stil. Kanske är det helt enkelt ett anti-mode. Den mångåriga Vogue-journalisten Laird Borrelli-Persson spekulerade senast i november i en krönika i tidningen om anti-modets eventuella återkomst. Stilen syntes bland annat på märket Our Legacys höstvisning. Trots att dess själva modus operandi är att vara anti-trend, har anti-modet en tendens att komma tillbaka. Termen har sitt ursprung i hippie-erans anti-konsumism och återkom sedan i punkens medvetet provokativa stil, menad att markera avstånd från det normala. Senare syntes den i grungens totala ovilja att förställa sig, eller ens tvätta håret. Alla uppkom de som en reaktion mot omvärlden, och kom paradoxalt nog att själva skapa tydliga stilar och tillhörande identiteter.

Det finns flera möjliga svar på vad just denna iteration av anti-mode vänder sig emot. Kanske är det den artificiella Kardashian-estetiken som fått så brett genomslag de senaste åren. En look där ingen kroppsdel lämnats orörd av kirurgens skalpell och minsta detalj, från sminket till naglarna till den berömda bakdelen, noggrant behandlats för att uppnå en nästan komiskt överdriven look. Eller kan det vara en reaktion mot vad som skulle kunna framstå som dess motsats, den identitetspolitiskt drivna fulhetsstilen. En stil där piercingar, extrema hårfärger och bisarra sminkningar tävlar om att ta uppmärksamheten bort från allt naturligt hos bäraren. Stilarna är egentligen bara till ytan olika, båda präglas av en vilja att synas och att identifieras utifrån sitt utseende, där utseendet överskuggar själva personen.

Men min kvalificerade gissning är att längtan efter att klä sig som en helt vanlig, halvtjurig småstadstonåring anno 2010 handlar om något mer djupgående än så. Nog kan det vara en längtan efter trygghet och normalitet i en värld som de senaste åren genomgått skräckpropaganda och kris, med utbrett dåligt mående, särskilt bland unga, som given konsekvens, en av Laird Borrellis gissningar. Men kanske, och förhoppningsvis, bär den med sig en annan kritik. Kritiken just mot ett mode där bäraren drunknar i kläderna, där kläderna har blivit den totala identitetsbäraren. Till skillnad från de nämnda statement-stilarna, så bär den vardagliga och anonyma estetiken på ett slags mystik. Individen blir återigen bäraren av plagget, inte tvärtom. Trots dess fantasilöshet och bristande estetiska kvaliteter, är Bella Swan-stilen, för mig, en frisk fläkt. Den mänskliga personen kan inte uttryckas i kläder, de kan bara skapa mer eller mindre utrymme att släppa fram den. Låt oss hoppas att detta blir en chans att se och uppleva det.

I det skarpa ljuset upptäcker vi att kläderna vi använt hela vintern, såväl som vi själva, inte riktigt ser ut som vi trott. Hyn är blek och glåmig, tröjan man trodde var svart visar sig vara urtvättad, skorna har saltfläckar och kappan är nopprig. Det var så mycket lättare när större delen av dygnet var alldeles för mörkt för att man ens skulle märka det. Den akuta ful-chocken man drabbas av pressar en att förnya sig, kanske ska man köpa nya härliga vårkläder i toner som matchar det starka vårljuset? Men det är på tok för tidigt, innan sommaren kommer vi ha hunnit igenom så många trendcykler att den ärtgröna tröjan du köpte i mars plötsligt känns helt utdaterad, för att inte tala om alla pastellfärger. Och glöm inte, det är inte varmt. Minsta tanke på att byta till nylonstrumpor eller ta på sig vårjackan kan leda till frostskador. Så vad gör man? Låt mig hjälpa dig med några händiga punkter för hur man överlever årets fulaste månad och kanske till och med gör den lite snyggare.

Satsa på ljusare färger – inte starkare

Istället för att dra på sig de starkare sommarfärgerna, eller satsa på pasteller, som generellt sett känns fräscht max någon månad, och för övrigt inte gör sig ihop med de trista vinterfärgerna, satsa på neutrala, men ljusa färger. Varför inte dra fram de vita sommarjeansen eller en off-white kjol eller klänning? Även ljust grå, beige, salvia eller eller en ljus blå kan funka och funkar ihop med de flesta mer dämpade toner vi har i vintergarderoben. Troligtvis är det saker som kanske redan finns bland dina sommarkläder och som kan ge en uppfräschande effekt utan att du måste skaffa en helt ny garderob.

Jobba på underlaget

Det finns ingen skam i att sola solarie när så krävs, och mars kan faktiskt vara just den tiden på året då det gör det. Försök bara att undvika Donatella-looken, någon eller några nyanser mörkare räcker för att skingra alla eventuella misstankar om att du inte varit ute sen i november. Eller varför inte skaffa en ny frisör eller byta hårfärg? Förändringar som kommer få dig att känna dig mer mänsklig och levande, och som inte orsakar frostskada.

Lager på lager

Varje gång du ser ett av plaggen du längtar efter att bära i sommar, tänk, kan man ha den här med en polotröja under? Eller kan man ha en tjocktröja ovanpå den här? Ta det som ett tillfälle att skapa intressanta kombinationer och få ut mer ur din garderob. Lagra en tunn polo under en klänning eller en skjorta, använd vårjackan som kofta under vinterjackan eller ta på sommarklänningen med tjocktröja utanpå. Det här tipset kan för övrigt med fördel kombineras med tips nummer ett på listan. 

Persedelvårda

När du nu har insett det tragiska skick dina mest använda vinterplagg är i, ge dem lite kärlek. Kom ihåg att du säkert kommer använda dem ända in i maj, åtminstone sporadiskt, och med lite tur så kanske ända till midsommar. Borsta av och smörj in skorna, ta bort alla noppor i tröjor och kappor, sy i knappar som trillat av, etcetera. Kläderna behöver hålla lite till och en enkel uppfräschning gör all skillnad i världen.

Den tunna dunjackans tid är nu

Det här kanske är en no-brainer, men en tunn dunjacka gör nästan vilken jacka som helst till en vinterjacka. Har du en tillräckligt rymlig vårjacka eller kappa så kan du med lätthet få plats med en tunn dunjacka under och på så vis enkelt smyga in lite av våren redan nu. Eller varför inte ta en dunväst utanpå tjocktröjan men skippa kappan? Du fattar principen.

Härda ut

Du kanske känner dig alldeles för trött på vintern och sugen på vår och sommar för att lyssna på mina råd och bara vill gå ut barbent med ballerinor nu. Ok, jag förstår dig. Det kommer bli kallt och du kommer antagligen ångra dig, men valet är ditt. Oavsett hur du gör, håll ut. Jag lovar dig, det kommer ta slut. Våren kommer.

Låt mig nu berätta en helt annan historia om Chanel. Historien om modehuset som med ett sista kraftfullt slag gjorde om intet snart sagt hela den västerländska historiens dammode, och med det, den västerländska kvinnan. 

Det borde kanske inte förvåna oss att Gabrielle ”Coco” Chanel växte upp utan varken far eller mor, eller att hon aldrig fick några egna barn. Efter moderns död lämnades hon och systern på barnhem när Chanel var 12, där lärde hon sig sömnad, vilket småningom tillät henne att bli modist. Efter några år som varietéartist hjälpte hennes dåvarande älskare henne att öppna hennes första butik i Paris år 1910. Dammodet som redan sedan sekelskiftet hade graviterat mot mer ”naturliga” och fria former, kom under Chanels inflytande att bli alltmer avkönat. Hennes önskan var att göra ett mode som gav kvinnan större rörelsefrihet och även andligen gav henne mer självständighet. Siluetterna kom att bli paradoxalt allt mindre naturligt kvinnliga, med raka linjer och låga midjor, smickrande enbart för den allra tunnaste av kvinnokroppar. Samtidigt skalades detaljrikedomen bort, mindre romantik och spets för att försköna kvinnan, mer manligt inspirerade mönster och detaljer, som de nautiska ränderna eller uniformens knappar. 

Krigsårens knapphet och de nya roller i arbetslivet som de tvingat kvinnor att inta blev ett raketbränsle för Chanels estetiska vision. Siluetterna blev tajtare, rakare, kortare. Till och med den korta, praktiska frisyren gjorde hon populär. I efterkrigstidens Europa, där 9 miljoner män beräknades ha dött och allt fler kvinnor fann sig utan make, kom Chanels antifeminina mode att bli legio. Kvinnor som kanske aldrig mer skulle komma att beskyddas eller tas om hand av en man kunde inte kosta på sig lyxen att framstå som mjuka, intagande eller värsta av allt, moderliga, utan måste rusta sig mot omvärlden, genom att anta mannens karaktäristika. Den nya kvinnans siluett hade ingenting att göra med allt vad kvinnlig klädsel hetat fram till dess. Den nya kvinnan behövde inget av det, hon behövde bara vara chic.

Kanske är det ett tecken på hur förfrämligat 2000-talet är från det kvinnliga att många av oss nu betraktar Chanels osmickrande och könlösa tweeddräkter som höjden av kvinnlig förfining. Inget kunde vara längre från sanningen. Chanels egna liv speglades i hennes kläder, som inte är gjorda för att låta kvinnan blomma ut i sin fullhet, utan för att beskydda henne när hon inte längre kan vara sig själv. Alla tiders klädedräkter hade formats efter och förskönat kvinnans figur sådan den är, med höfter och byst. Därav alla möjliga variationer av timglaset. Chanel krävde istället att kvinnans natur skulle förnekas, stympas, hennes skönhet döljas av oformliga säckar. Det krävs ingen Freud för att psykologisera det. Allra värst stal hon kvinnans blygsamhet och oskuldsfullhet, som alltid hade varit hennes främsta skönhet, och beskydd. Istället skulle hon avtäckas och hennes kropp bli mindre en del av henne själv och alltmer ett objekt för allmän beskådan. Låt oss alltså sluta låtsas att Chanel är en symbol för det ”tidlösa” eller ”klassiska”, och istället se det som det är, en symbol för förfall och uppbrott.

Idén går ut på att garderoben enbart får innehålla ett fast antal plagg, ofta runt 40, med den flexibiliteten att de kan bytas in och ut efter säsong. Ett par vinterkängor in, ett par sandaler ut. På bloggar visade moderiktiga kvinnor upp sina tomma garderober, luftigt gapande och prydda endast av ett fåtal chica plagg, som alla passade sömlöst ihop. Många vittnade om hur de nu kände sig så mycket friare och lättare, hur mycket kortare tid det tog att klä sig på morgonen!

Sedan dess har kapselgarderoben blivit en av modets stapelvaror. Om än aldrig trendig (den är trendighetens raka motsats) så är den ändå ständigt närvarande, som ett slags dåligt samvete. Ett dåligt samvete över modets ständigt accelererande takt, som föder en hysterisk konsumtion av skräpplagg som används en gång för att därefter kasseras. Men kanske ännu mer som ett dåligt samvete över den moderna människans brist på identitet och beständighet. 

För kapselgarderoben kräver självkänsla. Istället för att varje dag klä sig ”som man känner sig”, eller att ständigt uppgradera till något nyare, måste kapselgarderoben skräddarsys för individens egen smak och personlighet. Och vem vet ens vad man gillar efter att ha följt med i varje trendcykel sen tonårsåren? Är starka färger och mönstermixning jag? Eller föredrar jag minimalism? Och vad behöver jag egentligen? Eftersom kedjornas låga priser gjort det möjligt att åtminstone doppa tårna i nästan varje ny trend, har de flesta aldrig ens behövt överväga vad de själva egentligen föredrar. Vi föredrar först och främst det vi ser, på Instagram, på kändisarna, på dockorna i skyltfönstret. Det är vår stil.

Kanske är därför kapselgarderoben den ultimata statussymbolen. I de fall den lyckas, och helt enkelt inte består av samma skräpplagg från H&M som man köpte förra säsongen av lättja och av ovilja att engagera sig i sina klädval, så är den ett vittne om en mogen individ. För att skapa en garderob man trivs med dag efter dag, månad efter månad, krävs urskiljningsförmåga, en kritisk blick och många gånger tålamod. Perfekta plagg för ens egna perfekta garderob växer inte på träd. Den kräver till att börja med att man har en personlighet, en smak, en uppfattning om sina egna preferenser. 

Men kapselgarderoben bär också på ett slags reaktionärt frö. I det fröet finns en rent fysisk koppling tillbaka till hur människor i tidigare generationer levt. Att köpa, eller troligare, själv sy upp kläder, var en process som krävde eftertanke. När ska jag bära det här plagget och hur länge kan jag förväntas använda det? Kommer det passa med vad jag redan har? Passar de här färgerna verkligen mig? Genom idogt användande kom också kläderna att upphöra att vara något yttre i förhållande till personen, som ett skal, utan något individuellt, med en stark koppling till individen själv, som bara förstärktes med de många användningarna.

Nu ska vi kanske inte dra alltför stora växlar på de djupa själsliga upptäckter en kapselgarderob kan bidra till. Men kanske kan kläderna därigenom upphöra att vara en kostym man tar av och på, utan egentlig koppling till människan därinunder, utan långsamt identifieras med henne själv. Så att plaggen vi bär istället för att skymma henne låter hennes personlighet lysa allt klarare.