Om någon nämner Beethoven tänker ni kanske på de suggestiva klangerna i första satsen av Månskenssonaten eller den berömda inledningen av den femte symfonin:  ta-ta-ta-taaa! ta-ta-ta-taaa!

Oavsett vad ni tänkte på är Beethovens plats i musikhistorien unik eftersom han egentligen inte behöver introduceras. Ni känner redan till hans musik, har säkert hört en del av den också och kan förmodligen se hans porträtt framför er. Det vilda håret, den bistra minen, den visionära blicken riktad uppåt. Ni har troligen hört något om hans humör och hans vredesutbrott, och om ni till äventyrs ännu inte lyssnat på verken som nämns ovan, gör det, för all del! Som introduktion till Beethoven är de utmärkta val.

Men hur går man vidare om man vill lära känna Beethoven och hans mästerverk lite närmare?

Den femte symfonin och Månskenssonaten är djuplodande dramatiska verk i moll av den typ som Beethovens berömmelse vilar på. Men det finns helt andra sidor hos denne mästare som kommer till uttryck i stycken som måste räknas till hans yppersta verk. Man kan där få möta den lyriske Beethoven, den milde Beethoven, Beethoven på gott humör och den skämtsamme Beethoven. Vi ska ägna oss åt denne ”den andre Beethoven” och spara den mer välkände djuplodaren till nästa kolumn.

Bäste Kapten! Styr vår tidsmaskin till Wien 1801 då Beethovens ”Pastoralsonat” gavs ut. Vi hör första satsen.

Visst brummade det till ibland, och det kom några rytmiska betoningar på oväntade ställen, men i grunden var detta endast livgivande kontraster i förhållande till grundstämningen. På det hela taget var vi på solskenspromenad i det fria med den lyriske Beethoven. Man kan förvånas över hur lite denna musik överensstämmer med bilden av den demoniske Beethoven, men karakteristiskt för de största musikaliska mästarna är att de besvärsfritt behärskar alla tänkbara känslolägen och stämningar.

Eftersom vi stannar i Wien 1801 för vårt nästa musikexempel fick kapten ledigt en stund och försvann till Kramers Kaffeehaus vid Graben. Medan han smörjer kråset bekantar vi oss med den milde Beethoven via andra satsen i den violinsonat som kommit att kallas ”Vårsonaten”. Adagio molto espressivo börjar vid 10:12.

Musiken motsvarar här mindre än någonsin den gängse bilden av Beethoven. Kanske vännen Dorothea von Ertmann fick höra något liknande efter att hennes enda barn avlidit. ”Efter flera veckor kom till slut Beethoven. Han hälsade mig stillsamt, satte sig vid pianot och fantiserade länge. Vem skulle kunna beskriva denna musik! Man trodde sig höra änglakörer, som sjöng för mitt stackars barn som trätt in i ljusets värld.”

Kapten är tillbaka och hjälper oss med vår nästa resa som sker lokalt i Wien. Vi ska till ”K.K. (Kaiserlich-Königlich) Theater an der Burg“, 2 april 1800, för en av musikhistoriens viktigaste händelser: uruppförandet av Beethovens första symfoni. I menuetten möter vi den sprudlande Beethoven. När vi lyssnar kan vi ha i bakhuvudet vad Kejsar Franz II lär ha sagt efter konserten: ”Det är något revolutionerande i denna musik!”. Menuetten börjar vid 17:15.

Klart revolutionerande jämfört med föregångarna Haydn och Mozart, men på vilket sätt? Man kan peka på nydanande stildrag som det ymniga användandet av crescendon, eller att slagverket, via pukorna, fått samma status och vikt som de övriga instrumenten. Men sådant är ju endast medlen. Det verkligt revolutionerande är snarast att musiken har en aldrig tidigare hörd energi och entusiasm. Det är som om Beethoven beviljats ett besök hos maskinisten i det hemliga maskinrum där rytmerna och tonerna som sådana alstras, och där lärt sig koppla upp direkt mot musikens inneboende energi.

Tidsmaskinens sista resa denna gång går till år 1817. Detta år utgav Beethoven två cellosonater om vilka en recensent i ”Allgemeine Musikalische Zeitung” skrev: ”Allt är här annorlunda, mycket annorlunda, jämfört med vad man hört tidigare av denna mästare…”

Så är det verkligen, i alla fall nästan. Vid 10:26, i andantet innan det avslutande allegrot i sonaten i C-dur, rör vi oss uppenbarligen i ett nyskapande tonlandskap. Men så vid 11:16 glimmar det till av ungdomligt skämtlynne och den äldre, lomhörde och tämligen isolerade Beethoven inleder allegrot med ett rent practical joke. Han simulerar att pianot börjar, cellon kommer in för sent, och att båda sedan kommer av sig! Detta trick utvecklas till satsens tema, och skämtet kommer tillbaka flera gånger i olika skepnader innan musiken landar. Beethovens budskap är: Under alla omständigheter, håll humöret uppe!

Magnus Löwendahl