År 2022 är det fula modet överallt. Sneakers med så klumpiga sulor att inte ens 90-talets Jerry Seinfeld skulle ha velat bli sedd i dem, oformliga mammajeans, slappa t-shirtar med tryck och mjukisbyxor är allestädes närvarande. Har man ungefär 6 000 kr över så kan man till och med få sig ett par designer-crocs, ett samarbete med det anrika modehuset Balenciaga. Cristóbal skulle ha vänt sig i sin grav.
Demna Gvasalia, kreativ chef för modehuset är också medgrundare till det upphaussade märket Vetements med en liknande estetik. Märkets typiska överdimensionerade t-shirts och huvtröjor med ironiska tryck har under de senaste åren hyllats av A-listare som Kanye West, Justin Bieber och Selena Gomez.
Vissa skulle kanske spåra fulmodet tillbaka till normcores uppkomst för ett tiotal år sedan. ”Norm”-core, som i normal, var en anti-moderörelse som vände sig mot 10-talets indie- och hipsterstilar till förmån för en alldaglig, för att inte säga banal, look. Stilidealen var män som Steve Jobs, Larry David och Jerry Seinfeld, personer som tillsynes aldrig ägnat mode eller uttryck en tanke. Praktikalitet och att passa in var allt inom normcore. Resultatet är en slående ful, trist och ironisk stil, med foträta sneakers, pösiga chinos och baseboll-kepsar. I dag har normcore så sipprat igenom samhällslagren att den blivit omöjlig att detektera som ett separat modeuttryck. Vi är alla drabbade.
Det räcker naturligtvis inte att se tillbaka ett dussintal år för att skönja det fula modets startpunkt. Antagligen tog det sin början, som så många andra moderna oskick, i 60- och 70-talens hippierörelse, startpunkten för det ursprungliga anti-modet. Fram till dess hade modet, oavsett manifestation, strävat efter att försköna människan. Modets roll var att lyfta bäraren, att ge honom eller henne en viss värdighet. Fult klädde sig bara de fattigaste, de som inte hade råd till något annat. Och inte ens de var fula på det sätt som vi ser runtomkring oss i dag, där fulheten är självpåtagen. Alla har väl hört historier från föräldrar och farföräldrar om att hur lite pengar man än hade så månade man om att vara hel och ren. Ett respektabelt yttre speglade en inre värdighet.
Men i och med 40-talisternas revolt mot allt vad västerländsk civilisation heter blev ett vårdat yttre synonymt med ängslig småborgerlighet. Det var töntigt att vilja se bra ut. Istället lyftes det autentiska och okonstlade fram. För ett svensk exempel behöver vi inte se längre än till 70-talets proggrörelse, med dess näbbstövlar, jeans och flanellskjortor. Vem brydde sig om man inte hade rakat sig eller tvättat håret på 14 dagar? Man var ju bara sig själv.
Om den officiella modevärlden förr ofta verkat leva parallellt med anti-modet, hippierörelsen, punken, grunge, så verkar anti-modet i dag ha infiltrerat och slukat modet självt. Förutom möjligtvis ironiska inslag av vackert konstruerade och konstfärdiga plagg, alltid förstörda av någon märklig detalj, så lyser genuint vackra kläder med sin frånvaro. På Permanent Style, en av världens ledande sajter inriktade på klassiskt herrmode, skriver grundaren Simon Crompton att ”modevärlden verkar få slut på idéer fortare och fortare”. På de exklusiva modemagasinens sidor hittar han bara två saker, det absurt extrema och det intetsägande slätstrukna. De enda två linjer som finns kvar, båda lika uttjatade.
Finns det då någon plats kvar i modevärlden för det välskräddade, det genomtänkta, det vackra? Det beror kanske på hur man tacklar frågan. Filosofen Roger Scruton skriver i sin bok Beauty från 2009 om skönhetens ofta glömda roll i det vardagliga livet, i arkitektur, trädgårdar, inredning och kläder. Varje del av våra liv relaterar till skönhet, hur vi dukar, hur vi plockar i ordning innan vi kanske går till jobbet och hur vi lägger saker tillrätta på ett skrivbord. Och det som styr våra val är ett slags ”passandehet”, eller en känsla av att det nu är ”rätt”. En upplevelse av harmoni mellan tingen. Varje enskilt val utvecklas över tid till en stil, en repertoar av olika val som tillsammans känns ”rätt”. Denna repertoar tillåter oss sen att på ett enkelt sätt fatta beslut om hur någonting ska ta sig ut, där det finns en mängd möjliga alternativ.
Om nu skönhet kan uppnås i något så jordnära som hur man dukar ett bord, så kan den aldrig bli helt oåtkomlig för oss. Även om modevärlden verkar ha glömt den, till förmån för sensationalism och aktivism, så kan de aldrig ta det vackra ifrån oss. Plagg för plagg och kombination för kombination kan vi bygga vår egen estetiska vokabulär, en hymn till den ödmjuka, vardagliga, skönheten.
Prenumerera för 99 kr/mån!